Fortfarande finns det många som påstår att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2). I denna studie testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) och ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart.
Redan 1935 fann man orsaken till utsot och det visade sig att vilken typ av mat inte gav utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten och biets förmåga att bli av med överskottsvatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig. Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket visar att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång vinter.
En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4). För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 50% ljung i 9 kupor, för att i ett fälttest se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.
Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre
När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel. Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.
referenser (1) Åken Hanssons, Bin och Biodling, sid 326 (2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey (3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576. (4) https://www.chainbridgehoney.com/blog/articles/beekeeping-in-winter-january-2021/
Redan Alexander den store lär ha myntat uttrycket “för att besegra din fiende måste du lära känna honom”. Om Alexander verkligen sa så är oklart men det är definitivt nödvändigt att förstå varroakvalstrets livscykel för att kunna besegra kvalstret, eller åtminstone hålla det i schack. Varroa destructor kom ursprungligen från det asiatiska biet (Apis Cerana) och hoppade över till vårt europeiska bi (Apis Mellifera) i mitten på 1900 talet. Det asiatiska biet klarar av att hantera kvalstret vilket inte Mellifera gör och därför har varroan blivit den dominerande orsaken, direkt och indirekt, till de höga vinterförlusterna som vi ser. Utan någon form av behandling brukar de flesta samhällen gå under efter 2-3 år (10).
Varroan har 2 olika faser i sitt liv, dels en fas då de sitter på vuxna bin och äter av fettkroppen (Foretisk fas) (1) dels fortplantningsfasen som enbart pågår inuti yngelcellerna, företrädesvis i drönarcellerna (2). När kvalstren parasiterar på de vuxna bina är det dels för att den nyparade honan ska “mogna” och dels för att transporteras till en ny cell. Denna fas kan vara upp till en vecka innan de hittar en ny lämplig cell för att initiera en ny reproduktionscykel. När varrokvalstret hittat en lämplig cell kryper de in precis innan bina förseglar den och gömmer sig längs ner i cellen i det som är kvar av larvsaften. Tre dagar efter att cellen förseglats lägger honan det första haploida ägget som utvecklas till en hane (3). Därefter läggs 4 stycken (i en arbetarcell) eller 5 stycken (i en drönarcell) diploida ägg som utvecklas till nya honor, se fig nedan. Precis innan det nya biet kryper ut ur cellen parar sig hannen med sina systrar – hannen överlever inte utanför cellen utan moderkvalstret kryper ut med en eller två parade döttrar (i en drönarcell kan t.o.m. tre nya kvalster bli befruktade). Fig 4 från (10).
Ca 11 dagar efter att cellen förslutits ser varroafamiljen ut så här. Övre raden kvalster i olika stadier. Nedre raden nyligen ömsad hona, moderkvalstret och hannen.
Varroan föredrar att krypa ner i drönarceller, ratiot är ungefär 8:1 vilket troligen beror på att drönarna har en längre yngelfas vilket ökar reproduktionen då fler döttrar kan födas, ca 1.3-1,45 i arbetarceller mot 2.2-2.6 i en drönarcell (4). Eftersom reproduktionstakten är exponentiell – för varje hona som går in i en drönarecell kommer i snitt 3.5 ut – i kombination med den korta reproduktionscykeln (tar ca 30 dagar för två cykler) blir utvecklingen explosiv, speciellt på våren då det finns drönarceller i överflöd. Med dessa fakta kan man lätt förstå att 50 kvalster i början på maj kan bli till flera tusen på två månader, men som tur är finns några bromsande faktorer.
Figuren visar att varroan har eftersläpning mot bina och där binas maxantal kommer i början av juni når varroan sitt max i början av augusti. 2-3000 kvalster är inte livshotande när binas antal är 50000 eller mer. Men när alla dessa kvalster ska samsas på 10-20000 bin på hösten blir kvalsternivån alldeles för hög och samhället dukar snabbt under.
Praktisk applikation: Kvalsternivån är otast låg på våren och exploderar under maj-juni utan åtgärder. När bimängden går ner till 10-20000 individer ska kvalstermängden fördelas på färre bin vilket gör att samhällen kraschar.
Som nämndes tidigare finns ett par begränsande faktorer; den ena är infertilitet hos kvalstren och den andra är att antal cykler som kvalsterhonan kan genomföra verkar vara begränsad till 2-3 cykler (5). Vad infertilitet hos varroa beror på är inte helt klargjort men en orsak kan vara frånvaro av hane. Eftersom det vanligen bara föds en hane blir det omöjligt att genomföra parningen ifall han dör innan han befruktat sina systrar. Det visar sig att det är relativt vanligt att det inträffar vilket betyder att obefruktade honor kommer ut ur cellen. Dessa kan genomföra en phoretisk fas och sedan invadera en cell där de kan lägga ett haploid ägg som då utvecklas till en hane. I detta fall kan sonen befrukta sin mamma i en sk oidipal befruktning, denna parning blir som regel sämre än när unghonor befruktas och antalet nya kvalster som blir till via Oidiapal befruktning är begränsad (6).
Som nämndes tidigare är ökningstakten exponentiell med exponenten 3.5 i drönarcellen vilket gör att kvalsternivån exploderar i maj-juni. Har vi tex 10 moderkvalster som går in i mogna drönarceller kommer ungefär 35 honkvalster ut efter ca 14 dagar. Hanarna och ej fullt utvecklade kvalster blir kvar i cellerna eftersom de inte kan äta själv. Efter en phoretic fas på ungefär 5 dagar är nu 35 kvalster redo att invadera vilket sen ger 122 kvalster efter nästa fortplantningscykel. Ökningstakten är således upp till 12x per månad så länge drönaryngel finns men när enbart arbetaryngel finns reduceras den till maximalt 6x, i verkligheten är takten något mindre eftersom inte alla kvalster är fertila (4) samt att en del försvinner med dragbin som dör i fält. I obehandlade samhällen går kolonierna under efter några år eftersom Varroan försvagar samhällena både på individnivå och på koloninivå. De enskilda bina som parasiterats som larver får lägre vikt, får fler virussjukdomar (tex DWS) och får kortare livslängd (7). På koloninivå påverkas de på åtminstone 2 sätt; Drönarna minskar i vikt och får klart sämre chans att para sig (8) och koloniernas förmåga att svärma minskar (9).
Praktisk applikation: Ökningstakten är minst dubbelt så hög när drönarceller finns tillgängliga vilket är orsaken till den explosiva ökningstakten i maj-juni. I nästa avsnitt går vi igenom Varroa management och vad som kan göras för att minska påverkan från Varroan.
referenser (1) Kuenen, L.P.S., Calderone, N.W., 1997. Transfers of Varroa mites from newly emerged bees: preferences for age- and function-specific adult bees. J. Insect Behav. 10, 213–228. (2) Boot, W.J., Schoenmaker, J., Calis, J.N.M., Beetsma, J., 1995b. Invasion of Varroa jacobsoni into drone brood cells of the honey bee, Apis mellifera. Apidologie 26, 109–118. (3) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf (4) Martin, S.J., 1995b. Reproduction of Varroa jacobsoni in cells of Apis mellifera containing one or more mother mites and the distribution of these cells. J. Apicult. Res. 34, 187–196. (5) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112. (6) https://link.springer.com/article/10.1007/s13592-019-00713-9 (7) Amdam, G.V., Hartfelder, K., Norberg, K., Hagen, A., Omholt, S.W., 2004. Altered physiology in worker honey bees (Hymenoptera: Apidae) infested with the mite Varroa destructor (Acari: Varroidae): a factor in colony loss during overwintering? J. Econ. Entomol. 97 (3), 741–747. (8) Duay, P., de Jong, D., Engels, W., 2002. Decreased flight performance and sperm production in drones of the honey bee (Apis mellifera) slightly infested by Varroa destructor mites during pupal development. Genet. Mol. Res. 1, 227–232. (9) Fries, I., Hansen, H., Imdorf, A., Rosenkranz, P., 2003. Swarming in honey bees (Apis mellifera) and Varroa destructor population development in Sweden. Apidologie 34, 389–398. (10) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
Oktober har varit väldigt varm och bina flyger för fullt, bla på Murgröna.
fullt drag i murgröna
Vi vägde våra testkupor och de är i princip stabila så det innebär att de dragit in så pass mycket i oktober att de har kunnat föda sig, 39 resp 38 kg vägde de in på. För övrigt ägnar vi mycket tid åt att läsa in oss på diverse birelaterade ämnen, vi har slukat många studier och testrapporter och det visar sig tex att Varroans sexliv bygger på att syskon parar sig med varandra – underligt att kvalstren klarar denna inavel. Dessutom har det visat sig att rätt många kvalster kommer ut obefruktade vilket ofta beror på att hanen dött innan de hunnit para sig. Då kommer jungfrukvalster ut som är infertila men som under nästa cykel ändå kan lägga hanliga ägg som då kan befrukta sin mamma. Därefter kan varroakvalstret gnomföra en vanlig cykel med både hanliga och honliga individer.
Söndag 23 oktober höll vi en träff med några intresserade biodlare där vi gick igenom vårt sätt att sköta bina. Får tacka deltagarna som ställde många frågor och initierade bra diskussioner vilket vi tolkar som något positivt – en miljö där man kan fråga och vågar ifrågasätta är för mig något sunt.
En av de ämnen vi fokuserade på är vårt sätt att hantera Varroan där vi minimerar syror. Figuren nedan visar principen bakom Integrerad pest management där iden är att kombinera olika metoder och att bara ta till kemikalier när det behövs och de starka medlen endast i yttersta nödfall. Vår metod, enligt denna princip, har inneburit att i år har 12 kupor av 13 har sluppit Myrsyra och ingen behöver oxalsyra. Kan tilläggas att vi inte haft några vinterförluster på 8 år.
Vi hoppas nu att någon vågar prova att vintra in på honung och att någon testar Varroabekämpning där kemikalier endast används vid behov.
IPM pyramiden. Målet med integrated pest management är att kombinera flera metoder för att förhindra kvalstren att nå skadlig nivå. Man strävar efter att använda så ofarliga metoder som möjligt samt hålla koll på nivåerna. Endast om och när vi når en skadlig nivå tar vi till kemiska metoder och vi använder så snälla medel som möjligt. Bara i yttersta nödfal tar vi till starka gifter eftersom dessa vanligtvis har kraftiga biverkningar.
Nu är säsongen slut och det har varit ett bra honungsår. Vi har tagit en del dåliga beslut men också en hel del bra beslut. Sämst var nog att flytta dragsamhällen från KBA mitt i rapsdraget eftersom vi inte ville “ha så mycket raps”. Istället för att få 15kg per kupa fick vi istället “bi”dra med några ramar eftersom det var dött just då i Öxabäck. Där gör vi nog annorlunda nästa år. Beslutet att köra 100% honung är nog vårt bästa beslut eftersom då slapp vi allt kladd med sockerslabbet – där var många tråkiga timmar vi sparade in. Det visade sig att nettot vi behövde ge bara var ca 4 ramar per kupa – det kommer vi lätt att få hem i vår. Det blev fö ett bra ljungdrag med ca 50 kg härlig ljunghonung. Sen lärde vi oss om klotets betydelse och att bina inte bara sätter yngel utan att de måste sätta yngel på vintern, som en strategi att få bort vattenöverskottet. Det medför å andra sidan att pollen måste finnas i kupan under vintern i rätt stora mått – kanske en tre ramar eller så. Så här ser en vinterram ut om bina får bestämma själv så här får vi tänka till lite grann. Om pollenet är för långt från yngelklotet får de svårt att komma åt det vid yngelsättningen.
honungskaka med pollen
En annan sak vi lärde oss var att tolka drönarramen, ifall där finns yngel i alla stadier kan man ta det lugnt. Samhället är harmoniskt och har inga planer på att svärma, man har en frisk drottning och kommer dra in mycket honung. Blir det plötsligt stopp på yngelsättning i fällan är det fara å färde – då får man kolla sitt samhälle noga för att förstå vad som pågår och göra rätt ingrepp. Är det svärmning då kanske man ska göra en drottningavläggare eller är det stilla byte på gång? Ska de få göra bytet själv eller ska vi sätta in en avelsdrottning?.
Perfekt drönarram med yngel i olika stadier. Samhälle harmoniskt
Slutligen läste vi några intressanta studier som visade att redan 1935 visste man vad utsot berodde på och det har inget med vare sig socker, ljung eller hösthonung att göra. I själva verket var det klotets förmåga att få bort vatten från metabolismen som avgör ifall det blir utsot eller inte. Av den anledningen bestämde vi oss för att göra ett fulltest med 100& ljung över vintern. En gång för alla döda den diskussionen eller i alla fall ha det ultimata argumentet; Vi har testat hur många test har du gjort? Vi startade på 33 resp 34 kg och det intressanta var att kuporna fortsatte öka hela september och vägde 38,5 resp 39 kg i början på oktober.
9 oktober: När vi vägde våra testkupor märkte vi att de hade ökat sin vikt och när vi gav en kupa lite mjölksyra kunde vi även se nydragen honung. När vi vägde alla kuporna visade det sig att i princip alla har dragit in 3-5 kg sedan invintring – kan det vara lushonung tro? Det skulle isf betyda att vi eventuellt har 15-20 kg lushonung att skatta så det fick bli en oktoberskattning. I kuporna här hemma verkade det inte vara lushonung så de får behålla det mesta, vi behöver ingen mer blandhonung, men vi ska även kolla vad Öxabäck kan tänkas erbjuda. Bina var fö precis lika snälla som de varit hela säsongen även om några bin verkade undra vad som pågick.
Varroan har varit väldigt envis i år och vi har fått göra flera behandlingar med Mjölksyra men idag är vi äntligen färdiga. Vi gav några samhällen en sista omgång men sen tror vi att det är bra – tom katastrof samhället har nu ok nivå och är mycket piggare. De har dragit in 2,5 ramar sista veckorna så nu hoppas vi att vinterbina är ok och att drottningen har kraft nog att klara vintern. Så var det dags att göra månadskoll på vårt test och bina har helt klart hittat något att dra på – lushonung kanske? Vi får nog plocka ur en ram och kolla – är det lus vill vi nog ha några ramar. Vi startade på 33 respektive 34 kg. Nu tre veckor senare har de ökat med ca 5 kg per kupa till 38,5 respektive 39 kg. Det mest anmärkningsvärda är att de dragit in 3 kg sen förra veckan. Av det kan man redan nu dra lite slutsatser;
1. De fortsätter att dra så länge vädret tillåter, oavsett hur mycket de har i kupan.
2. De 4 ramar vi fick ”offra” vid invintringen har vi nu i princip fått tillbaks. Överskottet i vår kan vi endera ”skatta” eller låta dem behålla och ta lite mer primärhonung.
3. Troligtvis får alla lite hösthonung i sina kupor alldeles oavsett invintringsmetod, och det kanske är tur det. Kanske är det så att bina hinner dra in ett antal kilo honung och att samhällena överlever trots, inte tack vare, sockerdieten?
Gjorde ett litet enkelt test idag med 80% honung och sockerlösning med samma sockerhalt, dvs 80%. Bina ratade sockret vilket var intressant – men man ska nog inte dra för stora slutsatser av det annat än att honung nog luktar bättre än socker. Som alla vet kommer bina att städa bort allt som hamnar i kupan. Ett större test skulle vara intressant men, ärligt talat, visst verkar de föredra honung….
Dysenteri inom vinterklustret kan tyda på att kolonin lider av fuktobalans. Sådan avföring i kupan kan överväldiga den normala kolonihygienen som förhindrar spridning av tarmparasiter, såsom nosema och amöba. Lyckligtvis kan bina – och biodlaren – vidta åtgärder för att lindra fuktobalansen.
Bakgrund
Apis mellifera är en tropisk insekt, som uppenbarligen har utvecklats i varma områden i Afrika. När arten utökade sitt utbredningsområde norrut, anpassade sig vissa raser för att överleva långa perioder instängda under vintern genom att bilda ett “kluster” som kunde leva i månader på lagrad honung. Men konsumtionen av honung genererar vatten som en biprodukt. När det är varmt kan bin flyga fritt för att tömma vattnet från kolonin. Men det alternativet är inte tillgängligt för bin i en vinterkluster.
Fångat i vinterklustret har ett bi fyra alternativ för att hantera överskottsvatten i sitt system. De två första – att bara försöka “hålla sig” eller avföring i klustret – är problematiska. Det lämnar två andra alternativ:
1. Andas ut (andningstranspiration), vilket kräver värmealstring och ventilation, eller
2. Överföra vattnet till andra bin (i någon form)
Europeiska raser av bin har utvecklats för att använda båda ovanstående metoder för att överleva långvarig tid i kluster när det är kallt. Men för att få de värdefulla honungsförråden att räcka till nästa vår har de utvecklat beteenden som minimerar värmeförlusten (och möjligen som en bieffekt, för att kompensera förlusten av “vinterbin” pga naturlig dödlighet).
Balansera bort fukt och värmeförlust
Bin har “funnit” ett sätt att ventilera ut överflödig fukt från klustret med minimal värmeförlust (som annars skulle kräva mer honungskonsumtion).
Vid kalla temperaturer finns det uppenbarligen dålig ventilation i klustret, vilket framgår av observationen att det finns så lite luftutbyte att syre- och CO2-koncentrationerna i klustret kan skilja sig dramatiskt från vår omgivande luft [[1]]. Skapandet av den syrefattiga miljön med reducerad ämnesomsättning kan mycket väl ha att göra med behovet för bina i kärnan att bevara både energi och fukt i den självskapade torra miljön, eftersom varje luftväxling snabbt skulle torka ut dem. Men som förutspåtts av en elegant modell av Omholt, ju lägre omgivningstemperaturen är, desto mer ökar fukthalten hos bina i klustrets mantel[[2]].
Praktisk tillämpning: klustret måste på något sätt hantera törstiga bin i kärnan och vattenmättade bin i manteln – samtidigt som energiförbrukningen och värmeförlusten minimeras.
För att uppnå nödvändig ventilation kan bin skapa kanaler inom klungan, vilket elegant illustreras i en svärm av Bernd Heinrich[[3]]. Det är dock inte klargjort om bin faktiskt använder sådana passiva konvektionsströmmar i någon större utsträckning när de är i vinterkluster, vilket vältaligt utmanats av Möbus [[4]] ― som ifrågasatte om bina på toppen av klungans mantel skulle, eller ens kunde, ventilera varm luft ur toppen. Istället drog Sachs och Tautz [[5]] slutsatsen att den nödvändiga ventilationen åstadkoms genom aktiv fläktning av endast ett fåtal enskilda bin som rör sig i klustret:
… den mittersta delen av kupan ventileras sällan underifrån. Fläktbina rör sig i allmänhet upp och ner i den yttre tredjedelen av ramgatorna. … Detta beteende förmedlar aktivt fukt från centrum av bihopen till de yttre områdena av kupan. … I ihåliga träd har denna avfuktningsmetod fördelen att praktiskt taget ingen värme går förlorad. Värmen fläktas inte utanför utan stannar snarare kvar i kupan och stiger igen med tiden.
För bina att fläkta ventilationsluft nedåt, snarare än uppåt, är förnuftigt av två skäl:
1. Det skulle minimera vattenkondensering ovanför klustret, och
2. Det skulle maximera värmeåtervinningen när vattenångan kondenserade.
Practical application: Toomema [[6]] placerade kondensorer i toppen och botten av kupor under vintern för att avgöra var fukt faktiskt kondenserar i kupan. Över 97 % återfanns i de nedre kondensorerna – vilket stöder Möbus tes. Kontroll av luftfuktigheten i vinterklustret är av största vikt, eftersom det är det huvudsakliga sättet på vilket kolonin kontrollerar vattenförlusten. Jag tackar forskare som Michael Ellis och Kalle Tomemaa för att de undersökt detta, och hoppas att vi så småningom kan införliva Möbus observationer i en bättre förståelse av den mest gynnsamma designen av bikupan för övervintring.
Men bina har ytterligare ett trick i ärmen:
Yngelsättning i vinterklotet.
Detta ger upphov till en annan fråga som jag länge har letat efter ett svar på – varför ägnar sig kolonier ofta åt uppfödning mitt på vintern? Faktum är att en av Lloyd Harris skjul-vintrade kolonier kom ur vinterfängelse starkare än den gick i [[7]]. Sådan “stop-and-go-uppfödning” är energidyr och kan resultera i kolonisvält, men många kolonier gör det. Det verkar inte ha något med dagsljus eller vintersolståndet att göra, eftersom kolonier som övervintrade i becksvarta skjul fortfarande initierar yngeluppfödning. Jag har faktiskt inte hittat några bevis för att stödja påståendet att upphörande eller påbörjande av yngeluppfödning har något att göra med daglängden. Fråga bara vilken australiensisk biodlare som helst om vintersolståndet när deras kolonier aktivt sätter yngel under blomningen av White Box[[8]], eller en rysk biodlares bin som slutar sätta yngel i augusti när draget är slut.
En intressant datauppsättning om yngeluppfödning under vintern kommer från en gammal studie av Jeffree i Aberdeen, Skottland. Vintrarna där är tillräckligt kalla för att kolonier ska hamna i relativt täta klungor, men det går inte mycket under fryspunkten (Fig. 1).
Figure 1. Vädergenomsnitt för Aberdeen, Skottland. Med hänsyn till regn och vind (visas inte), förväntas bin inte göra mycket födosök mellan slutet av november och början av april, och inte heller bryta vinterkluster. Bild från https://weatherspark.com/
Men trots de kyliga temperaturerna och bristen på inkommande pollen, verkade yngeluppfödning ske intermittent i kolonier under hela vintern (tabell 1).
Tabel 1. Resultat av 367 kupor från September till Mars från 1945 till 1953. Data från Jeffree [[9]].
Month
No. of colonies examined
Percent with brood
Square inches of brood (average)
September
45
78%
76
October
106
14%
2
November
114
25%
2
December
31
58%
10
January
18
50%
14
February
10
100%
48
March
43
91%
50
Så varför skulle kolonier sätta yngel, även när det är kallt ute? Som påpekats av Möbus [[10]]:
Även bland bin gäller det gamla talesättet: “Varje barn kostar sin mamma en tand.”
Det finns två huvudsakliga kostnader förknippade med vinteruppfödning: kolonin måste inte bara använda dyrbar energi och proteinreserver för att föda upp yngel, utan “vinterbina” verkar förlora sin livslängd när de väl påbörjar uppfödningen av yngel, vilket framgår av Mattilas analys av Lloyd Harris uppgifter [[11]]. Således, ur en evolutionär synvinkel, måste vi anta att nyttan av yngeluppfödning mitt i vintern uppväger kostnaden. En rimlig förklaring till fördelen med den intermittenta vinteruppfödningen gavs oberoende av två mycket skarpa och erfarna observatörer – först av Möbus 1980 [[12]], senare av Omholt in 1987 [[13]], och igen av Möbus i denna tidsskrift 1998 [[14]].
Praktisk applikation: Trots deras ansträngningar en gång per årtionde för att uppmärksamma biodlarsamhället på denna förklaring tycks Möbus och Omholts välmotiverade och observationsstödda artiklar överraskande nog till stor del ha ignorerats eller glömts bort. Så jag försöker få dem tillbaka i ljuset 2020 – ungefär 40 år senare. Som vältaligt förklarat av Omholt:
Möbus menade att fenomenet med yngeluppfödning i vinterklustret har ett definitivt överlevnadsvärde för en koloni med vattenproblem, eftersom produktionen av flytande, körtelfoder kommer att ta bort en del av de individuellt för stora överskotten från bina, och att ökningen i kärntemperatur som följer uppfödning av yngel kommer att möjliggöra effektiv avdunstning.
Att etablera en yngelkaka kräver att temperaturen i mitten av klustret höjs (vilket hjälper till med att transpirera bort vatten) och kräver att larverna matas med enorma mängder fuktrik gelé (67 % vatten). Dessutom finns det ett behov av att bina sedan ökar luftfuktigheten i kärnan i klustret tillräckligt för att förhindra att ägg och larver torkar ut. De tre ovanstående faktorerna resulterar inte bara i ökad vattenförlust på grund av andningstranspiration, utan också en massiv överföring av vatten från ambina till ynglen.
Så låt oss göra matematiken!
Enligt According Alfonsus’ mätningar:
Utsot börjar när de fekala ansamlingarna når 33% av binas totala kroppsvikt. Generell utsot sker inte förrän ansamlingen når ca 45 %.
33% ackumulering sker när biet har ca 35 mg vatten i sin ändtarm.
En larv som ska bli ett arbetarbi väger ca 160 mg, varav 74% är vatten [[15]].
Det betyder att minst 118 mg vatten behövsför varje larv som kläcks.
Således räcker en larv till för att helt tömma tre bin på överskottsvatten.
För att ett klot ska bil av med vattnet från en veckas honungskonsumtion (0,5 kg), behöver bina sätta knappt en halv ram med yngel.
Omholts beräkningar tyder på att vid en omgivningstemperatur på 32°F (0°C) skulle ett kluster av 15 000 bin (cirka 8 ramar) förväntas initiera yngeluppfödning cirka 43 dagar efter deras senaste reningsflygning – en siffra som stöds av ett antal av observationer.
Möbus testade hypotesen experimentellt genom att bura in drottningar i sin vinterklasa (för att förhindra aveluppfödning) – de flesta kolonier utvecklade sedan dysenteri inom 3-4 veckor och blev allt svagare.
Praktisk tillämpning: Dysenteri kan bero på att en koloni inte kan starta vinteruppfödning (kanske på grund av en åldrad drottning). Detta är en vacker och elegant förklarande hypotes. Om det är sant, är den praktiska tillämpningen att det kanske skulle hjälpa till att förklara varför, att gå in i vintern med en ung drottning och rikliga förråd av bibröd, hjälper en koloni att överleva vintern. Mer forskning i detta ämne behövs helt klart!
Praktiska applikationer
Jag har nu täckt åtminstone några av sätten som honungsbin naturligt hanterar fuktbalansen i vinterklustret. Denna förståelse kan sedan användas som grund för hur biodlare kan hantera sina kolonier för optimal övervintring
Optimal Klot Storlek
Vi kan än en gång titta på väl åldrade studier av “old-school” biforskare, inklusive de av Jeffree[[16]], som genomfördes när jag bara var barn. Jeffree försökte bestämma den optimala storleken för vinterklustret, med följande hypotes:
[Små kolonier] kommer att ha fler bin i det kalla, yttre skalet, som alla gör stora ansträngningar för att hålla sig vid liv genom att omvandla honung till värme – och ackumulera mer och mer “överskottssvatten” inom hela klustret. Eftersom centret är litet kan inga rörelser in eller ut ur klustercentret klara av situationen och endast rensningsflygningar kan – teoretiskt – ge lättnad. När dessa inte är möjliga verkar det som om dysenteriska tillstånd uppstår, vilket tvingar bin till utsot i kupan, på ramarna.
… men mycket stora kluster får också problem eftersom de antingen tenderar att svalna för mycket på utsidan eller överhettas i mitten. Någonstans mellan dessa två ytterligheter skulle antagligen ligga en optimal övervintringsstorlek.[[17]]
I en studie mätte Jeffree och Allen intermittent styrkorna hos totalt 153 kolonier, fördelade på två vintrar i Skottland, för att se hur startstyrkan under sensäsongen korrelerade med kolonistyrkan följande vår – för kolonier med eller utan nosema infektion. De drog slutsatsen att:
Den procentuella förlusten av bin över vintern visade sig vara betydligt större för mycket stora och för mycket små kolonier än för kolonier av medel storlek. På det avseendet, kunde en teoretiskt optimal storlek för invintring fastställas.
Jag tyckte att sättet som deras data presenterades på var lite svårt att tolka, så jag visar det grafiskt på ett annorlunda sätt nedan(Fig. 2).
Figure 2. Jeffree och Allen fann, att när det gäller att förutsäga kolonistyrka i april, att det blev ett minskande antal från ökad styrka som gick in på vintern, vilket indikeras av den minskande lutningen på kurvan. Jag har ringat in författarnas föreslagna “sweet spot” för optimal höststyrka (åtminstone för vad jag antar var Apis mellifera mellifera i Aberdeens måttligt kalla vintrar). Forskarna fann också att om en koloni var infekterad med nosema, fanns det en fördel med att börja med några tusen extra bin, för att ta hänsyn till den minskade överlevnaden för de infekterade arbetarna.
Praktisk tillämpning: Jeffrees sweet spot verkar motsvara cirka 6 djupa Langstroth-ramar helt täckta med bin [[18]] – vad vi skulle kalla ett 8-ramars (eller bättre) kluster. Men “optimalt” är sannolikt i förhållande till hur kallt det blir, såväl som ens mål på våren (att ha stora kolonier för mandelpollinering, i motsats till att minska svärmningen innan honungsflödet).
Men baserat på data som jag publicerade för några år sedan [[19]] visade det sig att mina egna italienare tenderade att hamna på ett 8-ramars kluster i december, med de som började mycket större i oktober uppvisade en uppenbar minakning av överflödiga bin under november
But based upon some data that I published some years ago [[19]], it appeared that my own Italians tended to shoot for an 8-frame cluster in December, with those that started much larger in October exhibiting an apparent shedding of excess bees during November (Fig. 3).
Figure 3. De mörkblå kolumnerna representerar bistyrkan i oktober; de turkosa kolumnernas styrka i december ― notera hur skillnaden mellan de två minskar med startstyrkan. Dessa data verkar bekräfta Jeffrees slutsats att det fler dör i kolonier med riktigt stor höststyrka – notera mängden tillväxt av svagare kolonier mellan december och slutet av januari (gröna kolumner). Observera dock även för bikupor som går in i vintern med en styrka på mindre än 14 ramar i oktober, att det var fler av dessa som senare var för små för att ta till mandel (de röda kolumnerna anger procentandelen som visade sig vara för svaga ― kanske på grund av existerande nosema eller virusproblem (som jag inte mätte).
Så varför skulle dessa starka kolonier minska sin vinterklusterstorlek i så stor utsträckning? Möbus gjorde ett experiment genom att kombinera två kolonier till en ― för att skapa “superkolonier”. Han fann att när det finns för många bin i vinterklustret, eller om bikupan är för välisolerad i ett milt klimat, kunde klungan inte hantera sin egen genererade värme, vilket resulterade i både överhettning av klusterkärnan, såväl som att “törstgalna” bin tvingades att flyga ut för att söka vatten, vilket resulterade i att de snabbt kyldes och dog utanför kupan.
Praktiska tillämpningar: Den optimala klungstorleken för övervintring beror sannolikt på omgivningstemperaturen. Vid temperaturer runt fryspunkten kan små kluster vara mer benägna att få dysenteri (detta antagande måste bekräftas av forskning), medan överdimensionerade kluster kan drabbas av överhettning och törst. Denna situation kan vändas om bina tvingas hantera temperaturer under noll (°C) ― Omholts modell tyder på att stora kluster under dessa förhållanden skulle samla fukt.
En annan faktor är biets genetiska anpassning. Kylanpassade raser (t.ex. Carnica eller ryska bin) kan övervintra bra i en 6-rams eller mindre klot, men ändå bygga upp sig snabbt när pollen blir tillgänglig på våren [[20]].
Optimal klusterstorlek kan också vara annorlunda för en biodlare som avser att gå till mandelpollinering med starka kolonier som ska delas omedelbart efter blomningen, till skillnad från en som strävar efter minimal honungskonsumtion under en lång vinter och vill undvika svärmning innan ett senare honungsdrag.
Huruvida en koloni överlever vintern i gott skick bestäms mer av dess sammansättning än av typen eller mängden skydd. En bra koloni kräver normalt 60 eller mer pounds (30 kg) av väl mogen honung och motsvarande 3 till 6 ramar av pollen.
Omogen honung innehåller ett överskott av fukt. Och med honung som kristalliseras i ramen kan en supernatant med hög fuktighet bildas när glukosen faller ut. Bin som äter omogen honung eller utspädd supernatant kan utveckla dysenteri. Biodlare i områden där deras kolonier går in på vintern med kristallisationsbenägna honungsreserver (som raps eller murgröna) rapporterar att deras kolonier övervintrar bättre på sockersirap (kanske innehållande inverterat socker). Jag är inte alls klar över effekten av lokal honungsdagg. När det gäller lagrat pollen (bibröd) är detta nödvändigt för att ge det protein som behövs för yngeluppfödning.
Praktisk användning: Vissa naturliga honungssorter (de som kristalliserar, översättarens not) är besvärliga för kolonier att övervintra på; kolonier klarar sig i dessa fall kanske bättre på lagrad sockersirap omvandlad till “honung”. Men kom ihåg att det är viktigt att ge bina tid att ta bort överflödig fukt. Att mata sirap under vintern kan överbelasta en koloni med fukt, och därför rekommenderas att mata fondant, strösocker eller bitsocker.
Förtydligande: Jag menar inte att omvandlad sockersirap är “bättre” för bina än de flesta naturliga honungar, som innehåller spårmängder av protein och mineraler, vilket är fördelaktigt för “vinterbin” som inte har tillgång till lagrat bibröd.
Många biodlare runt om i världen skördar det mesta av sina koloniers honung för försäljning och ger sedan tillbaka mindre värdefull sockersirap, och deras kolonier verkar övervintra bra. Å andra sidan mår många av oss bättre av att lämna bikuporna fulla av naturlig honung så att de kan övervintra.
Det är svårt för biodlaren att kontrollera hur mycket bibröd som lagras, men kanske kan utfodring av tillskottsprotein vid rätt tidpunkt vara ett hanteringsverktyg för att hjälpa kolonier att hantera fuktbalansen. Återigen, detta ämne kräver mer forskning.
Kupans placering
Det hjälper en koloni i hög grad att kunna dra nytta av en och annan varm vinterdag, vilket gör att den kan bryta klungor, flytta till honungsförråd och tillåter bina att göra en rensningsflygning (med chans att sjuka bin inte kommer tillbaka).
Praktisk tillämpning: Erfarenhet kan lära en biodlare mycket om platser som lämpar sig för övervintring. Det hjälper kolonin mycket att undvika att hamna i en kall ficka och att njuta av en värmande sydlig exponering (visst kan isolering på södra sidan kanske vara skadligt). Att flytta bikupor till och med några dussin meter kan göra stor skillnad i världen. Man kan överväga att tillhandahålla en mörk södervänd yta för att absorbera solljus (med minimal isolering på den sidan), och se till att kolonin går in på vintern med klungan nära en lägre ingång (så att arbetare som behöver en rensningsflykt inte behöver att korsa kalla övergivna ramar på väg ut). För att komma runt dessa (och andra) problem har övervintring inomhus länge varit populärt i Kanada och blir allt vanligare i USA.
Kupans isolering
Ett antal forskare har gjort fältförsök för att avgöra om det finns en fördel med att isolera bikupor under vintern. Resultaten och slutsatserna som dras är förvirrande. Det kan finnas en fördel med sidoisolering där vintertemperaturerna är extrema, men toppisolering och att se till att kupan är fri från luftläckage på grund av vind verkar vara viktigare. Att lägga till ett instängt luftutrymme eller polystyrenisolering under eller över kupans lock hjälper mycket till att minimera värmeförlusten i kolonin och för att förhindra att fukt kondenserar under locket. Toppisolering (utan toppventilation) hjälper också till att hålla toppen av kaviteten varmare än de nedre delarna, vilket gynnar kolonin genom att hjälpa till att återfå kondensvärmen från ventilerad fukt under klustret.
Under ett besök i Chile 2015, där vinterklustren som jag observerade var mycket små, visade biodlaren Vincent Toledo mig hur några biodlare där svär på att placera en “poncho” av plast över ramarna som innehåller klustret, och expandera ponchon över intilliggande ramar när klustret börjar formas Fig. 4).
Figure 4.
En plast “poncho” lyfts för att exponera klustret som det hade draperats över. Jag har inte testat ponchos själv, men en sådan vattentät filt kan hjälpa ett litet kluster att spara värme och kontrollera fukt. Notera: denna praxis användes inte allmänt i Chile.
Boston biodlare Fatih Uzuner berättar att han för närvarande experimenterar med att använda billiga 65-liters plastpåsar (svarta eller klara) för att fånga in ett luftutrymme runt bikupan (naturligtvis lämnar bikupornas ingångar fria) – ett sådant arrangemang ger lite isolering och dragmotstånd, men tillåter solvinst. Jag väntar ivrigt på att se hans resultat.
Praktisk användning: Vissa biodlare blandar ihop toppisolering och fuktupptagning. I allmänhet, om en fyllning absorberar fukt, är det osannolikt att det fungerar som isolering. Jag förstår inte resonemanget för att absorbera fukt ovanför klustret – varför inte få det att kondensera under klustret? Det kan också vara så att för mycket honung eller annat slutet utrymme ovanför klustret kan vara ett problem, eftersom fukt kan kondensera på de kalla ytorna[[22]].
Kupans ventilation
Om du vill ge dig in i en fruktlös debatt, fråga några biodlare om deras åsikter om att tillhandahålla kupanventilation under vintern. Som noterats av Southwick och Moritz [[23]], kanske ska vi lyssna på binas “åsikt” i frågan:
Många erfarna biodlare känner till värdet av ett toppventilationshål och håller en sådan öppning under hela året. Sådana extra ingångar är dock vanligtvis stängda med propolis av bina.
Hur ofta läser vi om behovet av toppventilation som svaret på alla problem? Det antas vara väsentligt att låta fukten komma bort från övervintringskluster och ut ur kupan. … Många av de argument som ges för att backa upp eventuella rekommendationer för att ge mer och mer toppventilation är baserade på motiverade överväganden eller antropomorfiskt tänkande snarare än på skarpögda observationer av biets beteende. För den som observerar beteenden utan förutfattade meningar är det uppenbart att biet har ordnat sitt hem för att passa sina egna upplevelser inom den konstruerade uppsättningen av kammar och det valda hemmet. … När nivåerna av koldioxid eller luftfuktighet stiger, börjar bina fläkta och lindra situationen längs linjen med minsta motstånd: nedåt och bort från yngelramen.
Praktisk tillämpning: bin har övervintrat i håligheter mycket längre än vad människor har byggt bikupor. Om de vill stänga dörren för att förhindra drag, kanske det är av en anledning.
Jag har granskat massor av studier och är inte övertygad om att toppventilation under de flesta omständigheter är till fördel för kolonin. Toomemaa [[25]] uttrycker det bra:
Men för mycket ventilation tar också bort värme som är viktig för bin och tvingar dem att öka sin ämnesomsättning för att kompensera för värmeförlusten. Ökad matkonsumtion ger ökad produktion av metaboliskt vatten och ökad fukt i kupan.
Han citerar också studier (på ryska) som fann att minskad ventilation i bikupor under vintern resulterade i mindre honungskonsumtion, mindre bidödlighet och bättre yngeluppfödning på våren.
Praktisk tillämpning: Om bins naturliga instinkt verkligen är att fläkta ut fuktig luft ur botten av klustret för att återvinna värme, kan biodlarens strävan, efter att skapa en luftkonvektionsström via toppventilation, vara kontraproduktivt. Återigen behöver vi mer bra praktisk forskning kring ämnet fuktreglering i vinterklustret.
Referenser
[1] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455
[2] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
[3] Heinrich, B (1981) The mechanisms and energies of honeybee swarm temperature regulation. J. Exp. Biol. 91: 25 ― 55. Heinrich’s fascinating papers and books are must reads for those wishing to gain a deeper understanding of bee biology.
[4] Möbus, B (1990?) Damp, condensation and ventilation. Scottish Beekeepers Annual. Available at
[6] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.
[14] Möbus, B (1998b) Brood rearing in the winter cluster. ABJ July 1998: 511-514.
[15] Rembold, H & J Kremer (1980) Characterization of postembryonic developmental stages of the female castes of the honey bee, Apis mellifera L.. Apidologie 11(1): 29-38.
Ghosh, S, et al (2016) Nutritional value and chemical composition of larvae, pupae, and adults of worker honey bee, Apis mellifera ligustica as a sustainable food source. Journal of Asia-Pacific Entomology 19: 487―495.
[16] Jeffree, E & D Allen (1956) The influence of colony size and of nosema disease on the rate of population loss in honey bee colonies in winter. J. Economic Entomology 49(6): 831-834.
Jeffree, EP (1956) Op cit.
[17] Jeffree, EP (1959) The size of honey-bee colonies throughout the year and the best size to winter. Central Association of Bee-Keepers, Essex.
[18] Burgett, M. & I. Burikam. 1985. Number of adult honey bees (Hymenoptera: Apidae) occupying a comb: a standard for estimating colony populations. J. Econ. Entomol. 78: 1154-1156.
[21] Farrar, CL (1944) Productive management of honeybee colonies in the Northern States. USDA Circular No. 702. Free download at Google Books.
[22] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.
Hösten har ju som bekant varit väldigt varm med ett augusti som var varmare än på många år. I och med detta har våra bin fortsatt med yngelproduktionen och vissa kupor har fortfarande relativt gott om yngel. Vi tror att detta ger Varroan längre tid att också föröka sig och vi ser relattivt höga nivåer i flera kupor som tidigare haft väldigt lite nedfall. Därför fortsätter vi hålla koll och ger en behandling med Mjölksyra där det behövs. Vi anser mjölksyran vara den absolut bästa syran att använda eftersom den är relativt snäll så man kan upprepa den vid behov. Den går viserligen inte in i cellerna men den tar de som sitter på bina och eftersom målet bara är att hålla nivån tillräckligt låg räcker ju det. Att vänta och göra en oxalsyrebehandling i december är ju helt tokigt för då har ju vinterbina redan blivit angripna och är försvagade, ifall nivåerna är för höga. Och i annat fall så behvös ju inte behandling och oavsett blir det en missriktad behandling med tveksam nytta. Dessutom, ny forskningssammanställning pekar på att bina sätter yngel hela året så risken är att när oxalsyran görs har bina yngel och den blir isf helt verkningslös. Sen kollade vi våra testkupor och döm om vår förvåning när vi kunde konstatera att de dragit in mer mat/pollen – för en vecka sen stod vågen på 32 respektive 34 kg. Nu stod vågen på 34 respektive 35 kg vilket är mycket bra för då har de troligen 20 kg eller mer foder. Rätt otroligt att de faktiskt drar in honung i slutet på september men så det uppenbarligen. Vi gav ljungkupan en till ram med ca ett kilo så nu startar båda kuporna på exakt samma fodernivå. Ska bli spännande att följa dessa kupor under vintern.
. Kanske är det så att bina hinner dra in ett antal kilo honung och att samhällena överlever trots, inte tack vare, sockerdieten?
DoD's bisyssla 