Genetik är ett område som är både komplicerat och komplext så den här texten kommer bara att skrapa lite på ytan för att ge en hum om vad det handlar om. Många hävdar att när det Italienska biet kom till Sverige så blev hybriderna med de inhemska nordiska bina elaka och aggressiva. Av det skälet så anser somliga att man inte ska fripara sina drottningar för då blir de nästan per automatik elaka.
Ett snabbt motargument blir ju att om hybrider mellan Nordiska och italienska bin alltid blir aggressiva borde väl Buckfastbiet vara aggressivt per definition – det är ju en korsning mellan svarta Engelska bin och Italienska bin (1).
Läser man sen vad Erik Östlund skriver om sina erfarenheter (2) så är det glasklart att aggressivitet är en egenskap som endera finns eller inte finns hos biet och det är anlaget som bestämmer om det ska bli aggressivt eller inte och har ingenting med vilka underarter av bin som korsas. Sen tvistas det om man ska byta en drottning ifall bina i kupan uppvisar aggressivitet, för väntar man några veckor kan bina bli snälla igen.
Så, låt oss titta lite grann på hur genetiken ser ut för bin, drottningen och alla arbetarbina är diploida, dvs de har 2 uppsättningar gener, men drönaren är haploid och ärver en uppsättning av sin drottning. Nu kan det förvisso vara så att aggressivitet är en mer komplex egenskap som påverkas både av anlag och feromoner men för enkelhetens skull bortser vi från det och fokuserar enbart på hur egenskapen ärvs ned.
Kanske minns ni Mendels namn från skolan – han var den som först skrev ner genetikens lagar och han fann att när det finns två varianter av samma egenskap, tex gul och grön ärta, så är den ena dominant och den andra recessiv. I fallet med ärterna är grön färg dominant och därför räcker det med ett anlag för grön färg och om rena gröna och gula ärter korsas kommer första generationen alla att bli gröna. Men eftersom alla ärterna får en gen från vardera sorten kommer samtliga gröna ärter att ha ett gult anlag som det bär med sig. Om då två gröna ärter med gult anlag korsas kommer vi få tre gröna ärtor (varav två kommer bära med sig det gula anlaget) samt en gul ärta eftersom 1/4 kommer få båda gula anlagen.
Vad har detta med bin att göra, kan man undra? Jo, då går vi tillbaks till hur anlagen ser ut hos bina och då minns vi kanske att drönaren bara har ett anlag för varje egenskap. Om då drönaren kommer från en drottning med ett aggressivt anlag kommer hälften av drönarna att bära på ilsket anlag men om drottningen har två ilskna anlag kommer alla drönarna att sprida ilskna anlag. Detta är skälet till att det är så viktigt att byta drottningar som ger ilskna bin eftersom drönarna kommer föra det arga draget vidare.
Sen är nästa fråga om det arga draget är dominant eller recessivt och på den frågan har jag inte kunnat hitta någon studie som testat detta så det får bli ett resonemang runt det.
Om anlaget skulle vara dominant behövs bara ett sådant som kan komma från hanen eller ifall drottningen har ett eller två arga anlag. Då skulle det innebära att i princip alla friparade drottningar skulle ge ilskna bin iaf någon gång under sin levnad eftersom sannolikheten att alla 20-30 drönarna som hon parar sig med är snälla är rätt låg. Men så är det ju inte – de allra flesta samhällen blir aldrig ilskna. Det är därför troligare att anlaget är recessivt dvs att det behövs 2 anlag för att aggressiviteten ska komma fram, ett från drottningen och ett från drönaren. Det skulle också förklara varför det är relativt lätt att få bort ilskna bin från sina kupor men det är svårt att helt bli av med det aggressiva beteendet – en linje som är snäll kan helt plötsligt producera drotningar som är ilskna. Dessutom kan ungdrottningar från samma mamma utvecklas helt olika och en kupa ger arga bin medan den andra ger badbyxebin och det beror ju på att ungdrottningarna parar sig med olika drönare som ger olika bidrag till genpoolen.
Låt oss ta ett enkelt exempel att vi köper en renparad “findrottning” som då antas ha två anlag för snällhet. Hennes döttrar kommer också få två snälla anlag (s) men de ska ju friparas och kan ha oturen att stöta på en drönare med argt anlag (a). Då kommer arbetarbina bli snälla bin men med anlag för argt beteende men som inte slår igenom om det är ett recessivt anlag. Drönarna blir bara av den snälla sorten eftersom mamman bara har snälla anlag. Om en av dessa yngel som är bärare av argt anlag blir en ungdrottning får vi alltså en drottning av typen (s,a) och det är nu det börjar hända grejer. Om de paras med en drönare av typen (s) blir alla arbetarbin snälla men detta samhälle kommer släppa ut drönare av typen (a). Har vi då oturen att en drönare av typen (a) parar sig då kommer det att bli ett antal bin som ger ilskna bin, hur många och hur ilskna beror på hur stor andel drönare som av typen (a) som finns i området.
Av detta kan man dra några slutsatser:
1. Det är anlagen för aggresivitet som styr om bina blir arga mer än vilken sorts bin vi har. Givet att vissa sorter har en större eller mindre andel aggressivitet i genpoolen
2. Renparade drottningar ger snälla bin i åtminstone 2 generationer
3. Så fort man märker av aggressivt beteende över tid ska man byta drottning direkt – dåligt väder, svärmning, dåligt drag och annat kan trigga även snälla bin att bli tillfälligt mer retliga. Men pågår det under veckor finns det aggressivitet som kommer spridas med drönarna.
4. Eftersom även snälla samhällen kan ha gen (a) i sig kommer det alltid finnas lite drönare som sprider aggressivitet.
Nu är det lätt att dra slutsatsen att det nog är bäst att bara hålla sig till renparade drottningar så är vi av med problemet en gång för alla. Fast då skjuter vi oss i foten eftersom det betyder att vi kommer utarma genpoolen eftersom renparningsstationerna har ett begränsat antal drönare och det är en mycket större risk på sikt (3). Det är den stora genvariationen som gör att bin och andra organismer kan anpassa sig och inavel leder alltid till en arts undergång. Så hur funkar det i praktiken med friparade drottningar? Givetvis kommer det att vara olika på olika ställen beroende på de drönare som finns på respektive plats. Vi använder oss bara av friparade drottningar och visst åker vi på ett ilsket samhälle då och då, kanske 1 på 10 samhällen ungefär. Det är aldrig roligt då det innebär jobb med att byta drottningar men är förmodligen priset vi måste betala för att undvika att bina blir inavlade och tappar i livskraft.
referenser
(1) https://www.biodlarna.se/bin-och-biodling/avel-med-bin/458-2/
(2) https://www.biredskapsfabriken.se/pdf/en_biodlares_liv.pdf
(3) https://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_rapporter/ra09_24kort.pdf
DoD's bisyssla 