Featured

Att undvika utsot

Randy Oliver
ScientificBeekeeping.com

Publicerad första gången i ABJ, februari 2020

Dysenteri inom vinterklustret kan tyda på att kolonin lider av fuktobalans. Sådan avföring i kupan kan överväldiga den normala kolonihygienen som förhindrar spridning av tarmparasiter, såsom nosema och amöba. Lyckligtvis kan bina – och biodlaren – vidta åtgärder för att lindra fuktobalansen.

Bakgrund

Apis mellifera är en tropisk insekt, som uppenbarligen har utvecklats i varma områden i Afrika. När arten utökade sitt utbredningsområde norrut, anpassade sig vissa raser för att överleva långa perioder instängda under vintern genom att bilda ett “kluster” som kunde leva i månader på lagrad honung. Men konsumtionen av honung genererar vatten som en biprodukt. När det är varmt kan bin flyga fritt för att tömma vattnet från kolonin. Men det alternativet är inte tillgängligt för bin i en vinterkluster.

Fångat i vinterklustret har ett bi fyra alternativ för att hantera överskottsvatten i sitt system. De två första – att bara försöka “hålla sig” eller avföring i klustret – är problematiska. Det lämnar två andra alternativ:

1. Andas ut (andningstranspiration), vilket kräver värmealstring och ventilation, eller 2. Överföra vattnet till andra bin (i någon form)

Europeiska raser av bin har utvecklats för att använda båda ovanstående metoder för att överleva långvarig tid i kluster när det är kallt. Men för att få de värdefulla honungsförråden att räcka till nästa vår har de utvecklat beteenden som minimerar värmeförlusten (och möjligen som en bieffekt, för att kompensera förlusten av “vinterbin” pga naturlig dödlighet).

Balansera bort fukt och värmeförlust

Bin har “funnit” ett sätt att ventilera ut överflödig fukt från klustret med minimal värmeförlust (som annars skulle kräva mer honungskonsumtion). Vid kalla temperaturer finns det uppenbarligen dålig ventilation i klustret, vilket framgår av observationen att det finns så lite luftutbyte att syre- och CO2-koncentrationerna i klustret kan skilja sig dramatiskt från vår omgivande luft [[1]]. Skapandet av den syrefattiga miljön med reducerad ämnesomsättning kan mycket väl ha att göra med behovet för bina i kärnan att bevara både energi och fukt i den självskapade torra miljön, eftersom varje luftväxling snabbt skulle torka ut dem. Men som förutspåtts av en elegant modell av Omholt, ju lägre omgivningstemperaturen är, desto mer ökar fukthalten hos bina i klustrets mantel[[2]].

Praktisk tillämpning: klustret måste på något sätt hantera törstiga bin i kärnan och vattenmättade bin i manteln – samtidigt som energiförbrukningen och värmeförlusten minimeras.

För att uppnå nödvändig ventilation kan bin skapa kanaler inom klungan, vilket elegant illustreras i en svärm av Bernd Heinrich[[3]]. Det är dock inte klargjort om bin faktiskt använder sådana passiva konvektionsströmmar i någon större utsträckning när de är i vinterkluster, vilket vältaligt utmanats av Möbus [[4]] ― som ifrågasatte om bina på toppen av klungans mantel skulle, eller ens kunde, ventilera varm luft ur toppen. Istället drog Sachs och Tautz [[5]] slutsatsen att den nödvändiga ventilationen åstadkoms genom aktiv fläktning av endast ett fåtal enskilda bin som rör sig i klustret:

… den mittersta delen av kupan ventileras sällan underifrån. Fläktbina rör sig i allmänhet upp och ner i den yttre tredjedelen av ramgatorna. … Detta beteende förmedlar aktivt fukt från centrum av bihopen till de yttre områdena av kupan. … I ihåliga träd har denna avfuktningsmetod fördelen att praktiskt taget ingen värme går förlorad. Värmen fläktas inte utanför utan stannar snarare kvar i kupan och stiger igen med tiden.

För bina att fläkta ventilationsluft nedåt, snarare än uppåt, är förnuftigt av två skäl: 1. Det skulle minimera vattenkondensering ovanför klustret, och 2. Det skulle maximera värmeåtervinningen när vattenångan kondenserade.

Practical application: Toomema [[6]] placerade kondensorer i toppen och botten av kupor under vintern för att avgöra var fukt faktiskt kondenserar i kupan. Över 97 % återfanns i de nedre kondensorerna – vilket stöder Möbus tes. Kontroll av luftfuktigheten i vinterklustret är av största vikt, eftersom det är det huvudsakliga sättet på vilket kolonin kontrollerar vattenförlusten. Jag tackar forskare som Michael Ellis och Kalle Tomemaa för att de undersökt detta, och hoppas att vi så småningom kan införliva Möbus observationer i en bättre förståelse av den mest gynnsamma designen av bikupan för övervintring.

Men bina har ytterligare ett trick i ärmen:

Yngelsättning i vinterklotet.

Detta ger upphov till en annan fråga som jag länge har letat efter ett svar på – varför ägnar sig kolonier ofta åt uppfödning mitt på vintern? Faktum är att en av Lloyd Harris skjul-vintrade kolonier kom ur vinterfängelse starkare än den gick i [[7]]. Sådan “stop-and-go-uppfödning” är energidyr och kan resultera i kolonisvält, men många kolonier gör det. Det verkar inte ha något med dagsljus eller vintersolståndet att göra, eftersom kolonier som övervintrade i becksvarta skjul fortfarande initierar yngeluppfödning. Jag har faktiskt inte hittat några bevis för att stödja påståendet att upphörande eller påbörjande av yngeluppfödning har något att göra med daglängden. Fråga bara vilken australiensisk biodlare som helst om vintersolståndet när deras kolonier aktivt sätter yngel under blomningen av White Box[[8]], eller en rysk biodlares bin som slutar sätta yngel i augusti när draget är slut.

En intressant datauppsättning om yngeluppfödning under vintern kommer från en gammal studie av Jeffree i Aberdeen, Skottland. Vintrarna där är tillräckligt kalla för att kolonier ska hamna i relativt täta klungor, men det går inte mycket under fryspunkten (Fig. 1).

Figure 1. Vädergenomsnitt för Aberdeen, Skottland. Med hänsyn till regn och vind (visas inte), förväntas bin inte göra mycket födosök mellan slutet av november och början av april, och inte heller bryta vinterkluster. Bild från https://weatherspark.com/

Men trots de kyliga temperaturerna och bristen på inkommande pollen, verkade yngeluppfödning ske intermittent i kolonier under hela vintern (tabell 1).

Tabel 1. Resultat av 367 kupor från September till Mars från 1945 till 1953. Data från Jeffree [[9]].
MonthNo. of colonies examinedPercent with broodSquare inches of brood (average)
September4578%76
October10614%2
November11425%2
December3158%10
January1850%14
February10100%48
March4391%50

Så varför skulle kolonier sätta yngel, även när det är kallt ute? Som påpekats av Möbus [[10]]:

Även bland bin gäller det gamla talesättet: “Varje barn kostar sin mamma en tand.”

Det finns två huvudsakliga kostnader förknippade med vinteruppfödning: kolonin måste inte bara använda dyrbar energi och proteinreserver för att föda upp yngel, utan “vinterbina” verkar förlora sin livslängd när de väl påbörjar uppfödningen av yngel, vilket framgår av Mattilas analys av Lloyd Harris uppgifter [[11]]. Således, ur en evolutionär synvinkel, måste vi anta att nyttan av yngeluppfödning mitt i vintern uppväger kostnaden. En rimlig förklaring till fördelen med den intermittenta vinteruppfödningen gavs oberoende av två mycket skarpa och erfarna observatörer – först av Möbus 1980 [[12]], senare av Omholt in 1987 [[13]], och igen av Möbus i denna tidsskrift 1998 [[14]].

Praktisk applikation: Trots deras ansträngningar en gång per årtionde för att uppmärksamma biodlarsamhället på denna förklaring tycks Möbus och Omholts välmotiverade och observationsstödda artiklar överraskande nog till stor del ha ignorerats eller glömts bort. Så jag försöker få dem tillbaka i ljuset 2020 – ungefär 40 år senare. Som vältaligt förklarat av Omholt:

Möbus menade att fenomenet med yngeluppfödning i vinterklustret har ett definitivt överlevnadsvärde för en koloni med vattenproblem, eftersom produktionen av flytande, körtelfoder kommer att ta bort en del av de individuellt för stora överskotten från bina, och att ökningen i kärntemperatur som följer uppfödning av yngel kommer att möjliggöra effektiv avdunstning.

Att etablera en yngelkaka kräver att temperaturen i mitten av klustret höjs (vilket hjälper till med att transpirera bort vatten) och kräver att larverna matas med enorma mängder fuktrik gelé (67 % vatten). Dessutom finns det ett behov av att bina sedan ökar luftfuktigheten i kärnan i klustret tillräckligt för att förhindra att ägg och larver torkar ut. De tre ovanstående faktorerna resulterar inte bara i ökad vattenförlust på grund av andningstranspiration, utan också en massiv överföring av vatten från ambina till ynglen.

Så låt oss göra matematiken!

Enligt According Alfonsus’ mätningar:

Utsot börjar när de fekala ansamlingarna når 33% av binas totala kroppsvikt. Generell utsot sker inte förrän ansamlingen når ca 45 %.

  • 33% ackumulering sker när biet har ca 35 mg vatten i sin ändtarm.
  • En larv som ska bli ett arbetarbi väger ca 160 mg, varav 74% är vatten [[15]].
  • Det betyder att minst 118 mg vatten behövsför varje larv som kläcks.
  • Således räcker en larv till för att helt tömma tre bin på överskottsvatten.
  • För att ett klot ska bil av med vattnet från en veckas honungskonsumtion (0,5 kg), behöver bina sätta knappt en halv ram med yngel.

Omholts beräkningar tyder på att vid en omgivningstemperatur på 32°F (0°C) skulle ett kluster av 15 000 bin (cirka 8 ramar) förväntas initiera yngeluppfödning cirka 43 dagar efter deras senaste reningsflygning – en siffra som stöds av ett antal av observationer.

Möbus testade hypotesen experimentellt genom att bura in drottningar i sin vinterklasa (för att förhindra aveluppfödning) – de flesta kolonier utvecklade sedan dysenteri inom 3-4 veckor och blev allt svagare.

Praktisk tillämpning: Dysenteri kan bero på att en koloni inte kan starta vinteruppfödning (kanske på grund av en åldrad drottning). Detta är en vacker och elegant förklarande hypotes. Om det är sant, är den praktiska tillämpningen att det kanske skulle hjälpa till att förklara varför, att gå in i vintern med en ung drottning och rikliga förråd av bibröd, hjälper en koloni att överleva vintern. Mer forskning i detta ämne behövs helt klart!

Praktiska applikationer

Jag har nu täckt åtminstone några av sätten som honungsbin naturligt hanterar fuktbalansen i vinterklustret. Denna förståelse kan sedan användas som grund för hur biodlare kan hantera sina kolonier för optimal övervintring

Optimal Klot Storlek

Vi kan än en gång titta på väl åldrade studier av “old-school” biforskare, inklusive de av Jeffree[[16]], som genomfördes när jag bara var barn. Jeffree försökte bestämma den optimala storleken för vinterklustret, med följande hypotes:

 [Små kolonier] kommer att ha fler bin i det kalla, yttre skalet, som alla gör stora ansträngningar för att hålla sig vid liv genom att omvandla honung till värme – och ackumulera mer och mer “överskottssvatten” inom hela klustret. Eftersom centret är litet kan inga rörelser in eller ut ur klustercentret klara av situationen och endast rensningsflygningar kan – teoretiskt – ge lättnad. När dessa inte är möjliga verkar det som om dysenteriska tillstånd uppstår, vilket tvingar bin till utsot i kupan, på ramarna.

… men mycket stora kluster får också problem eftersom de antingen tenderar att svalna för mycket på utsidan eller överhettas i mitten. Någonstans mellan dessa två ytterligheter skulle antagligen ligga en optimal övervintringsstorlek.[[17]]

I en studie mätte Jeffree och Allen intermittent styrkorna hos totalt 153 kolonier, fördelade på två vintrar i Skottland, för att se hur startstyrkan under sensäsongen korrelerade med kolonistyrkan följande vår – för kolonier med eller utan nosema infektion. De drog slutsatsen att:

Den procentuella förlusten av bin över vintern visade sig vara betydligt större för mycket stora och för mycket små kolonier än för kolonier av medel storlek. På det avseendet, kunde en teoretiskt optimal storlek för invintring fastställas.

Jag tyckte att sättet som deras data presenterades på var lite svårt att tolka, så jag visar det grafiskt på ett annorlunda sätt nedan(Fig. 2).

Figure 2. Jeffree och Allen fann, att när det gäller att förutsäga kolonistyrka i april, att det blev ett minskande antal från ökad styrka som gick in på vintern, vilket indikeras av den minskande lutningen på kurvan. Jag har ringat in författarnas föreslagna “sweet spot” för optimal höststyrka (åtminstone för vad jag antar var Apis mellifera mellifera i Aberdeens måttligt kalla vintrar). Forskarna fann också att om en koloni var infekterad med nosema, fanns det en fördel med att börja med några tusen extra bin, för att ta hänsyn till den minskade överlevnaden för de infekterade arbetarna.

Praktisk tillämpning: Jeffrees sweet spot verkar motsvara cirka 6 djupa Langstroth-ramar helt täckta med bin [[18]] – vad vi skulle kalla ett 8-ramars (eller bättre) kluster. Men “optimalt” är sannolikt i förhållande till hur kallt det blir, såväl som ens mål på våren (att ha stora kolonier för mandelpollinering, i motsats till att minska svärmningen innan honungsflödet).

Men baserat på data som jag publicerade för några år sedan [[19]] visade det sig att mina egna italienare tenderade att hamna på ett 8-ramars kluster i december, med de som började mycket större i oktober uppvisade en uppenbar minakning av överflödiga bin under november

But based upon some data that I published some years ago [[19]], it appeared that my own Italians tended to shoot for an 8-frame cluster in December, with those that started much larger in October exhibiting an apparent shedding of excess bees during November (Fig. 3).

Figure 3. De mörkblå kolumnerna representerar bistyrkan i oktober; de turkosa kolumnernas styrka i december ― notera hur skillnaden mellan de två minskar med startstyrkan. Dessa data verkar bekräfta Jeffrees slutsats att det fler dör i kolonier med riktigt stor höststyrka – notera mängden tillväxt av svagare kolonier mellan december och slutet av januari (gröna kolumner). Observera dock även för bikupor som går in i vintern med en styrka på mindre än 14 ramar i oktober, att det var fler av dessa som senare var för små för att ta till mandel (de röda kolumnerna anger procentandelen som visade sig vara för svaga ― kanske på grund av existerande nosema eller virusproblem (som jag inte mätte).

Så varför skulle dessa starka kolonier minska sin vinterklusterstorlek i så stor utsträckning? Möbus gjorde ett experiment genom att kombinera två kolonier till en ― för att skapa “superkolonier”. Han fann att när det finns för många bin i vinterklustret, eller om bikupan är för välisolerad i ett milt klimat, kunde klungan inte hantera sin egen genererade värme, vilket resulterade i både överhettning av klusterkärnan, såväl som att “törstgalna” bin tvingades att flyga ut för att söka vatten, vilket resulterade i att de snabbt kyldes och dog utanför kupan.

Praktiska tillämpningar: Den optimala klungstorleken för övervintring beror sannolikt på omgivningstemperaturen. Vid temperaturer runt fryspunkten kan små kluster vara mer benägna att få dysenteri (detta antagande måste bekräftas av forskning), medan överdimensionerade kluster kan drabbas av överhettning och törst. Denna situation kan vändas om bina tvingas hantera temperaturer under noll (°C) ― Omholts modell tyder på att stora kluster under dessa förhållanden skulle samla fukt.

En annan faktor är biets genetiska anpassning. Kylanpassade raser (t.ex. Carnica eller ryska bin) kan övervintra bra i en 6-rams eller mindre klot, men ändå bygga upp sig snabbt när pollen blir tillgänglig på våren [[20]].

Optimal klusterstorlek kan också vara annorlunda för en biodlare som avser att gå till mandelpollinering med starka kolonier som ska delas omedelbart efter blomningen, till skillnad från en som strävar efter minimal honungskonsumtion under en lång vinter och vill undvika svärmning innan ett senare honungsdrag.

Vinter förråd ― Honung och bibröd

Jag citerar från Farrar’s tidlösa råd[[21]]:

Huruvida en koloni överlever vintern i gott skick bestäms mer av dess sammansättning än av typen eller mängden skydd. En bra koloni kräver normalt 60 eller mer pounds (30 kg) av väl mogen honung och motsvarande 3 till 6 ramar av pollen.

Omogen honung innehåller ett överskott av fukt. Och med honung som kristalliseras i ramen kan en supernatant med hög fuktighet bildas när glukosen faller ut. Bin som äter omogen honung eller utspädd supernatant kan utveckla dysenteri. Biodlare i områden där deras kolonier går in på vintern med kristallisationsbenägna honungsreserver (som raps eller murgröna) rapporterar att deras kolonier övervintrar bättre på sockersirap (kanske innehållande inverterat socker). Jag är inte alls klar över effekten av lokal honungsdagg. När det gäller lagrat pollen (bibröd) är detta nödvändigt för att ge det protein som behövs för yngeluppfödning.

Praktisk användning: Vissa naturliga honungssorter (de som kristalliserar, översättarens not) är besvärliga för kolonier att övervintra på; kolonier klarar sig i dessa fall kanske bättre på lagrad sockersirap omvandlad till “honung”. Men kom ihåg att det är viktigt att ge bina tid att ta bort överflödig fukt. Att mata sirap under vintern kan överbelasta en koloni med fukt, och därför rekommenderas att mata fondant, strösocker eller bitsocker.

Förtydligande:  Jag menar inte att omvandlad sockersirap är “bättre” för bina än de flesta naturliga honungar, som innehåller spårmängder av protein och mineraler, vilket är fördelaktigt för “vinterbin” som inte har tillgång till lagrat bibröd.

Många biodlare runt om i världen skördar det mesta av sina koloniers honung för försäljning och ger sedan tillbaka mindre värdefull sockersirap, och deras kolonier verkar övervintra bra. Å andra sidan mår många av oss bättre av att lämna bikuporna fulla av naturlig honung så att de kan övervintra.

Det är svårt för biodlaren att kontrollera hur mycket bibröd som lagras, men kanske kan utfodring av tillskottsprotein vid rätt tidpunkt vara ett hanteringsverktyg för att hjälpa kolonier att hantera fuktbalansen. Återigen, detta ämne kräver mer forskning.

Kupans placering

Det hjälper en koloni i hög grad att kunna dra nytta av en och annan varm vinterdag, vilket gör att den kan bryta klungor, flytta till honungsförråd och tillåter bina att göra en rensningsflygning (med chans att sjuka bin inte kommer tillbaka).

Praktisk tillämpning: Erfarenhet kan lära en biodlare mycket om platser som lämpar sig för övervintring. Det hjälper kolonin mycket att undvika att hamna i en kall ficka och att njuta av en värmande sydlig exponering (visst kan isolering på södra sidan kanske vara skadligt). Att flytta bikupor till och med några dussin meter kan göra stor skillnad i världen. Man kan överväga att tillhandahålla en mörk södervänd yta för att absorbera solljus (med minimal isolering på den sidan), och se till att kolonin går in på vintern med klungan nära en lägre ingång (så att arbetare som behöver en rensningsflykt inte behöver att korsa kalla övergivna ramar på väg ut). För att komma runt dessa (och andra) problem har övervintring inomhus länge varit populärt i Kanada och blir allt vanligare i USA.

Kupans isolering

Ett antal forskare har gjort fältförsök för att avgöra om det finns en fördel med att isolera bikupor under vintern. Resultaten och slutsatserna som dras är förvirrande. Det kan finnas en fördel med sidoisolering där vintertemperaturerna är extrema, men toppisolering och att se till att kupan är fri från luftläckage på grund av vind verkar vara viktigare. Att lägga till ett instängt luftutrymme eller polystyrenisolering under eller över kupans lock hjälper mycket till att minimera värmeförlusten i kolonin och för att förhindra att fukt kondenserar under locket. Toppisolering (utan toppventilation) hjälper också till att hålla toppen av kaviteten varmare än de nedre delarna, vilket gynnar kolonin genom att hjälpa till att återfå kondensvärmen från ventilerad fukt under klustret.

Under ett besök i Chile 2015, där vinterklustren som jag observerade var mycket små, visade biodlaren Vincent Toledo mig hur några biodlare där svär på att placera en “poncho” av plast över ramarna som innehåller klustret, och expandera ponchon över intilliggande ramar när klustret börjar formas Fig. 4).

Figure 4.

En plast “poncho” lyfts för att exponera klustret som det hade draperats över. Jag har inte testat ponchos själv, men en sådan vattentät filt kan hjälpa ett litet kluster att spara värme och kontrollera fukt. Notera: denna praxis användes inte allmänt i Chile.

Boston biodlare Fatih Uzuner berättar att han för närvarande experimenterar med att använda billiga 65-liters plastpåsar (svarta eller klara) för att fånga in ett luftutrymme runt bikupan (naturligtvis lämnar bikupornas ingångar fria) – ett sådant arrangemang ger lite isolering och dragmotstånd, men tillåter solvinst. Jag väntar ivrigt på att se hans resultat.

Praktisk användning: Vissa biodlare blandar ihop toppisolering och fuktupptagning. I allmänhet, om en fyllning absorberar fukt, är det osannolikt att det fungerar som isolering. Jag förstår inte resonemanget för att absorbera fukt ovanför klustret – varför inte få det att kondensera under klustret? Det kan också vara så att för mycket honung eller annat slutet utrymme ovanför klustret kan vara ett problem, eftersom fukt kan kondensera på de kalla ytorna [[22]].

Kupans ventilation

Om du vill ge dig in i en fruktlös debatt, fråga några biodlare om deras åsikter om att tillhandahålla kupanventilation under vintern. Som noterats av Southwick och Moritz [[23]], kanske ska vi lyssna på binas “åsikt” i frågan:

Många erfarna biodlare känner till värdet av ett toppventilationshål och håller en sådan öppning under hela året. Sådana extra ingångar är dock vanligtvis stängda med propolis av bina.

Möbus [[24]] förklarar:

Hur ofta läser vi om behovet av toppventilation som svaret på alla problem? Det antas vara väsentligt att låta fukten komma bort från övervintringskluster och ut ur kupan. … Många av de argument som ges för att backa upp eventuella rekommendationer för att ge mer och mer toppventilation är baserade på motiverade överväganden eller antropomorfiskt tänkande snarare än på skarpögda observationer av biets beteende. För den som observerar beteenden utan förutfattade meningar är det uppenbart att biet har ordnat sitt hem för att passa sina egna upplevelser inom den konstruerade uppsättningen av kammar och det valda hemmet. … När nivåerna av koldioxid eller luftfuktighet stiger, börjar bina fläkta och lindra situationen längs linjen med minsta motstånd: nedåt och bort från yngelramen.

Praktisk tillämpning: bin har övervintrat i håligheter mycket längre än vad människor har byggt bikupor. Om de vill stänga dörren för att förhindra drag, kanske det är av en anledning.

Jag har granskat massor av studier och är inte övertygad om att toppventilation under de flesta omständigheter är till fördel för kolonin. Toomemaa [[25]] uttrycker det bra:

Men för mycket ventilation tar också bort värme som är viktig för bin och tvingar dem att öka sin ämnesomsättning för att kompensera för värmeförlusten. Ökad matkonsumtion ger ökad produktion av metaboliskt vatten och ökad fukt i kupan.

Han citerar också studier (på ryska) som fann att minskad ventilation i bikupor under vintern resulterade i mindre honungskonsumtion, mindre bidödlighet och bättre yngeluppfödning på våren.

Praktisk tillämpning: Om bins naturliga instinkt verkligen är att fläkta ut fuktig luft ur botten av klustret för att återvinna värme, kan biodlarens strävan, efter att skapa en luftkonvektionsström via toppventilation, vara kontraproduktivt. Återigen behöver vi mer bra praktisk forskning kring ämnet fuktreglering i vinterklustret.

Referenser


[1] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[2] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.

[3] Heinrich, B (1981) The mechanisms and energies of honeybee swarm temperature regulation. J. Exp. Biol. 91: 25 ― 55. Heinrich’s fascinating papers and books are must reads for those wishing to gain a deeper understanding of bee biology.

[4] Möbus, B (1990?) Damp, condensation and ventilation. Scottish Beekeepers Annual. Available at

https://poly-hive.co.uk/damp-condensation-and-ventilation-brood-rearing-in-the-winter-cluster/

[5] Sachs & Tautz (2017) Op cit.

[6] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[7] Harris, JL (1980) A population model and its application to the study of honey bee colonies. MS Thesis, Univ of Manitoba. http://mspace.lib.umanitoba.ca/bitstream/1993/14743/1/Harris_A_population.pdf

[8] Thanks to Trevor Weatherhead.

[9] Jeffree, EP (1956) Winter brood and pollen in honeybee colonies. Insectes Sociaux 3(3): 417―422.

[10] Möbus, B (1990?) op cit.

[11] Mattila H, et al (2001) Timing of production of winter bees in honey bee (Apis mellifera) colonies. Insectes Sociaux. 48: 88―93.

[12] Möbus, R (1980) Proceeds 27th International Congress of Apiculture

[13] Omholt, SW (1987) Op cit.

[14] Möbus, B (1998b) Brood rearing in the winter cluster. ABJ July 1998: 511-514.

[15] Rembold, H & J Kremer (1980) Characterization of postembryonic developmental stages of the female castes of the honey bee, Apis mellifera L.. Apidologie 11(1): 29-38.

Ghosh, S, et al (2016) Nutritional value and chemical composition of larvae, pupae, and adults of worker honey bee, Apis mellifera ligustica as a sustainable food source. Journal of Asia-Pacific Entomology 19: 487―495.

[16] Jeffree, E & D Allen (1956) The influence of colony size and of nosema disease on the rate of population loss in honey bee colonies in winter. J. Economic Entomology 49(6): 831-834.

Jeffree, EP (1956) Op cit.

[17] Jeffree, EP (1959) The size of honey-bee colonies throughout the year and the best size to winter. Central Association of Bee-Keepers, Essex.

[18] Burgett, M. & I. Burikam. 1985. Number of adult honey bees (Hymenoptera: Apidae) occupying a comb: a standard for estimating colony populations. J. Econ. Entomol. 78: 1154-1156.

[19] https://scientificbeekeeping.com/understanding-colony-buildup-and-decline-part-12/

[20] Thomas Rinderer, pers. comm.

[21] Farrar, CL (1944) Productive management of honeybee colonies in the Northern States. USDA Circular No. 702. Free download at Google Books.

[22] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[23] Southwick, E & R. Moritz (1987) Op cit.

[24] Möbus, B (1990?) Op cit.

[25] Toomemaa, K, et al (2013) Op cit.

Featured

25 september. Varroakoll samt provvägning av kuporna.

Hösten har ju som bekant varit väldigt varm med ett augusti som var varmare än på många år. I och med detta har våra bin fortsatt med yngelproduktionen och vissa kupor har fortfarande relativt gott om yngel. Vi tror att detta ger Varroan längre tid att också föröka sig och vi ser relattivt höga nivåer i flera kupor som tidigare haft väldigt lite nedfall. Därför fortsätter vi hålla koll och ger en behandling med Mjölksyra där det behövs. Vi anser mjölksyran vara den absolut bästa syran att använda eftersom den är relativt snäll så man kan upprepa den vid behov. Den går viserligen inte in i cellerna men den tar de som sitter på bina och eftersom målet bara är att hålla nivån tillräckligt låg räcker ju det. Att vänta och göra en oxalsyrebehandling i december är ju helt tokigt för då har ju vinterbina redan blivit angripna och är försvagade, ifall nivåerna är för höga. Och i annat fall så behvös ju inte behandling och oavsett blir det en missriktad behandling med tveksam nytta. Dessutom, ny forskningssammanställning pekar på att bina sätter yngel hela året så risken är att när oxalsyran görs har bina yngel och den blir isf helt verkningslös.
Sen kollade vi våra testkupor och döm om vår förvåning när vi kunde konstatera att de dragit in mer mat/pollen – för en vecka sen stod vågen på 32 respektive 34 kg. Nu stod vågen på 34 respektive 35 kg vilket är mycket bra för då har de troligen 20 kg eller mer foder. Rätt otroligt att de faktiskt drar in honung i slutet på september men så det uppenbarligen. Vi gav ljungkupan en till ram med ca ett kilo så nu startar båda kuporna på exakt samma fodernivå. Ska bli spännande att följa dessa kupor under vintern.

Featured

Randy OliverScientificBeekeeping.com

The Nosema Problem: Part 1

Det är en “gammal sanning” att Nosema orsakar utsot…

Men är det verkligen sant?

Först publicerad i American Bee Journal (ABJ) 2019

Igår inspekterade jag en grupp av 40 kupor som kom tillbaks från mandelpollinering. Alla var starka och vid god hälsa, förutom två oförklarligt döda kupor, som inte hade några bin på ramarna, och bara några enstaka döda bin på botten. En kupa hade tydliga tecken på utsot på toppramarna; den andra hade inga spår alls. Efter mer noggrann undersökning fann vi små bågar av uppenbart friskt täckt yngel i båda kuporna, och överraskande nog, färska ägg i cellerna under ynglet. Vad kunde vara orsak till dessa ovanliga symptom?

Baserat på min erfarenhet, symptomen ovan pekar mot Nosema – beskrivet av The World Organisation for Animal Health (OIE) [[1]]:

I ett typiskt fall av en koloni som blivit utarmat av en Nosema infektion, kan man se drottningen omgiven av några få bin, som förvirrat tar hand om de yngel som redan är täckt.

Exakt som på fotot nedan, som jag tog under CCD epidemin tidigt 2000 tal.

Figur 1. Tio år sedan rapporterade många biodlare oförklarliga utbrott av Colony Collapse Disorder, som inte var relaterad till Varroa. Samhällen krympte snabbt till en silver dollar liten rest av bin med med drottningen, precis som på fotot. Ofta fanns det små stråk av friskt yngel efter att bina försvunnit. Jag misstänker starkt att en stor del av CCD epidemin var ett resultat av en invasiv våg av Nosema ceranae, som del av en “perfekt storm” som inkluderade utvecklade virus, misslyckade medel för Varroabekämpning och utvecklade stammar av Europeisk yngelröta.

Praktisk applikation: Kolonier som har hälsosamt yngel under kallt vårväder, men som ändå inte utvecklas positivt, eller där den vuxna andelen verkar minska, kan mycket väl lida av Nosema.

Det mesta av vad som idag benämns Koloni kollaps orsakas av Varroa och Deformed Wing Virus (DWV), kan lätt skiljas från kollaps av Nosema pga de tydliga tecknen i form av döende yngel såväl som närvaron av kvalstrens avföring på kanterna av cellerna (Fig. 2).

Figure 2. typiskt utseende när samhället dött av varroa/DWV, vilket typiskt händer i slutet av säsongen. En del celler innehåller döda puppor eller fullt utvecklade yngel som inte klarat av att ta sig ut ur cellen. Notera de tydliga vita avföringsspåren på kanterna, som kvalstren lämnat efter sig.

Praktisk applikation: Innan en diagnos ställs, ta ut en centralt placerad yngelram och kontrollera om ovanstående spår kan hittas.

Men jag ser definitivt då och då kolonier som kollapsar av Nosema tidigt på våren. Så hur var det nu med mina två döda samhällen – kunde Nosema vara anledningen? Och varför fanns det spår av utsot i bara den ena kupan? Än en gång OIE:

I en del akuta fall [av nosemosis], kan man se bruna avföringsrester på vaxkakorna och på famsidan av kupan. Men hos de flesta samhällena ser man inga uppenbara spår av infektionen, inte ens när sjukdomen är så långt framskriden att den försämrar förmågan att samla honung och pollinera.

Praktisk applikation: Så hur kan man avgöra att Nosema är orsaken? Det finns bara ett sätt att avgöra ifall ett samhälle är infekterat med Nosema- jag skriver det i fet stil:

Det enda sättet för en biodlare att diagnosticera Nosema infektion är med mikroskop.

När jag mosade bin från respektive botten låda, var det fullt av Nosema ceranae sporer vilka syntes tydligt i mikroskopet (Fig. 3).

Figure 3. Nosema sporer ― små lysande avlånga ovaler – från prover av bin som lösts upp under 400 x förstoring. Provet från kupan med utsot såg likadant ut som den utan.

Praktisk applikation: Skaffa ett mikroskop, eller be er lokalförening att köpa ett. Min favorit för att titta på Nosema heter Omano 36 [[2]], men även ett billigt begagnat instrument fungerar.

Så, ja till nosema, men nej till ett samband med utsot. I själva verket, jag har ännu inte hittat en enda studie, som visar att Nosema― vare sig N. apis eller N. ceranae — skulle vara ansvarig för att ge utsot.

En begäran och en utmaning: Om ni kan hitta en enda studie som experimentellt bekräftat att nosema ger utsot. skicka den vänligen till mig.

Vad är Utsot?

Vi har alla sett det – utsot på kupans framsida. Uppenbart att bina hade “bråttom att göra ifrån sig” och hann inte mer än ut innan det var dags. (Fig. 4).

Figure 4. Typiskt tecken på utsot. Ännu värre är det förstås när det det är överallt på toppramarna inuti kupan, eftersom det snabbt kan sprida alla möjliga mag-patogener eller giftiga substanser i klustret. Photo credit: Monique Vescia

Honungsbin är förvånansvärt noggrann med hygienen, och gör allt de kan för att undvika att sprida avföring i kupan. Flygbin väntar tills de ska ut och flyga och ambina tar en rensningsflygning när det behövs.

Många av oss har behövt be om ursäkt till våra grannar för de orange prickarna på deras bilar och kläder. Dessa droppar av avföring är vanligen mest en irritation, men under vietnam kriget blev det en internationell kris, när anklagelser om kemisk krigföring las fram – bevisen var fläckar av “gult regn” som fläckade löven [[3]]. Sådant “regn” hade direkt blivit igenkänt av alla biodlare som haft förmånen att vandra i en bigård när solen kommit fram efter en längre regnperiod och bina suttit instängda.

Under sådana perioder av påtvingad instängdhet har bina en förvånansvärd förmåga att hålla sig” för att undvika att smutsa ner sin kupa (i månader om nödvändigt). Biets ändtarm kan utvidgas så mycket att den fyller nästan hela magutrymmet (Fig. 5).

Figure 5. Honungsbiets mage med full honungsmage (A) eller full ändtarm (B). Den fullt utspända ändtarmen kan fylla större delen av biets mage, och om det inte kan lätta sig i en rensningsflygning kan det sluta med att det stackars biet inte längre kan hålla sig. Funktionen av de rektala kuddarna (rectal pads) verkar vara att absorbera kritiska mineraljoner från tarmen. Image © Company of Biologists Ltd., tryckt med tillstånd [[4]]

Praktisk applikation: Utsot indikerar att samhället har ett allvarligt problem ― ett problem som ibland leder till samhällets undergång, men som inte nödvändigtvis orsakas av Nosema. Jag återkommer till orsakerna vad som orsakar utsot längre fram.

Så varför tror alla att Nosema orsakar Utsot?

Här kommer vi in på mitt favorit irritationsmoment när det gäller biodlarböcker men även vetenskapliga rapporter ― folk upprepar något de hört för att det verkar vettigt men utan att kolla fakta.
Jag ser det upprepas i studie efter studie. Författaren påstår att utsot är ett “tecken på Nosema” och slänger in ett citat för att göra påståendet trovärdigt. Jag har undersökt mängder av sådana citat, men har ännu inte hittat en enda som verkligen refererar till någon studie som verkligen visat att Nosema infektion ger utsot.
Nosema infekterar slemhinnorna i tjocktarmen och de få sporer som som hittats i tunntarmen har aldrig visat sig irritera slemhinnorna i ändtarmen. Och om Nosema verkligen gav problem med att kontrollera ändtarmen skulle man förvänta sig att se avföringen läcka ut konstant i små skvättar och inte som en stråle från en tarm som är kapabel att bli full innan den exploderar.

Tråkigt nog, många författare bryr sig inte om att kontrollera fakta, och något som någon sagt blir då repeterat om och om igen tills det blir en “beprövad erfarenhet” eller “gammal sanning”.

Praktisk applikation: Det här är inte den enda gamla myt inom bilitteraturen som behöver avlivas – jag kommer att gå igenom fler framöver.

Den sorgliga sanningen

Den verkligt sorgliga delen av denna missuppfattning är att forskare och läroboksförfattare inte har någon ursäkt för att upprepa detta antagande, eftersom det var allmänt känt att utsot inte orsakades av Nosema redan 1922 och 1935 fann man orsakerna till utsot. Men jag har dessvärre sällan sett någon senare studie om Nosema citera dessa värdigt åldrade men vetenskapligt korrekta studier.

Praktisk applikation: Inte alla forskare gör sin hemläxa. Med tiden har jag lärt mig att alltid dubbelkolla stödjande citat, en process som ofta leder mig till en serie feltolkningar (och ibland till en helt annan slutsats än den som författaren gjort). [[5]]. Jag blir ofta förfärad över mängden vetenvetenskapligt slarv som släpps igenom av sakkunniga granskare av forskningsrapporter.

Nosema ger uppenbarligen inte Utsot

Jag upptäckte detta när jag gjorde en detaljerad undersökning av N. ceranae 2006, och fann att i princip allt som vi behöver veta om Nosema hade blivit grundligt förklarat i en bortglömd USDA bulletin publicerad 1919[[6]]. Jag älskar att läsa dessa gamla studier, och jag blir ofta imponerad av den vetenskapliga fliten av dessa statligt stöttade forskare — i detta fallet spenderade G.F. White 9 år med att experimentera med Nosema apis på alla upptänkliga sätt. White’s 58-sidiga summering, enligt min åsikt, står än idag ut som den mest informativa studie av parasiten, och de sjukdomar den framkallar, som någonsin publicerats på det engelska språket.

Praktisk applikation: En sak som jag upptäckte var att N. ceranae inte var särskilt olik N. apis. När den invasiva vågen av N. ceranae väl passerat Nordamerika under 2000 talet så är skillnaderna jag ser nuförtiden mellan arterna den att ceranae blossar upp under speciella villkor när det är varmt väder. Deras sporer är betydligt mindre köldtåliga, och deras sporantal kan vara mycket högre, men de färgar inte tunntarmen vit, till skillnad från N. apis. Båda arterna är vanliga parasiter i tjocktarmen under våren (med ceranae numera den klart vanligare an Apis), men verkar generellt vara tämligen harmlösa; men de kan orsaka sjukdom i stressade samhällen.

Tillåt mig citera Dr. White:

“Man ska vara noga med att inte förväxla Nosema med utsot. I själva verket är de helt olika till naturen, och ska förstås, som forskningsbilden ser ut nu, att de inte har någon som helst direkt relation till varandra. Eftersom båda sjukdomarna är vanliga och ofta utbryter under våren kan man förvänta sig att båda drabbar samma kolonier samtidigt.

Anledningen till “hopblandningen” mellan Nosema och utsot kan kanske förklaras av den berömde bi-patologen Dr. Leslie Bailey [[7]]:

Infektion av Nosema apis tros ofta vara orsaken till att bina släpper sin avföring i kupan istället för under flykt — Vilket kallas för utsot av biodlare. Bevis för detta las fram av Lotmar (1951), som fann mer avföring ackumulerade i burade infekterade än i friska. Ingen fältstudie har kunnat visa denna effekt.

Utsot kommer inte primärt på grund av N. apis, eftersom det hände vare sig kolonin var hårt infekterat eller inte. De flesta kolonier som överlevde klarade av att städa undan avföringen; de få med ramar som förblev kontaminerade av avföring var de som hade mer än 25% av bina infekterade. Om infektionen sprids av utsot, är detta väntat, eftersom infektionen sprids mer effektivt ifall de har problem med utsot; Men om infektionen skulle ge utsot borde en mer tydlig korrelation mellan utsot och allvarlig infektion hittas än vad som faktiskt var fallet.

Praktisk applikation: Låt mig klargöra att om ett bi som redan är infekterat med Nosema släpper sin avföring i kupan, pga någon annan åkomma, kommer självklart Nosema sporerna att överföras till andra bin som försöker städa upp sörjan. Men utsoten har inget med Nosema att göra utan var resultatet av något annat än Noseman.

En del av förvirringen mellan Noseam och utsot kan bero på det faktum att båda åkommorna inträffar på våren. I min egen bigård, så inträffar utsot då och då på våren, men efter att ha kontrollerat mängder av utsotsprover (både från min egen men även andras bigårdar) i mikroskop, har jag ännu inte hittat något samband mellan Nosema och utsot.

Biologisk evolution: Det är rimligt att anta att en magparasit skulle ge utsot hos sin värd, som ett sätt att sprida sporerna. Men om Nosema verkligen skulle ge utsot, skulle varje infekterad koloni snabbt bli överväldigad med sporer och dö innan våren. Men detta ser vi inte. Kan det vara så att båda arterna av nosema i själva verket är relativt godartade parasiter, som under “normala” villkor inte gör särskilt mycket skada på kolonin? Under förutsättning, givetvis, att kolonin inte lider av utsot.

I Frankrike, har påverkan av N. ceranae benämnts som“torr nosemosis,” eftersom det är uppenbart att parasiten inte ger utsot. Kanske ska vi nu ifrågasätta ifall N. apis inte heller någonsin åsamkat utsot.

Härnäst

I mina kommande två artiklar går jag igenom vår nuvarande kunskap av Nosema ceranae ― dess säsongsvariation (och orsakerna till det), dess effekt på samhällenas prestation (eller avsaknad av), Och det bästa sättet att övervaka det.

Därefter följer en artikel om potentiella orsaker till utsot hos bin.

Citations and Notes

[1] OIE Terrestrial Manual 2008. CHAPTER 2.2.4. Nosemosis of Honey Bees http://www.nationalbeeunit.com/downloadDocument.cfm?id=228

[2] https://www.microscope.com/omano-om36-lbk-beekeeper-special.html

[3] Seeley, TD, et al (1985) Yellow Rain. Scientific American 235(3): 128-137.

[4] Image from Nicolson, SW (2009) Water homeostasis in bees, with the emphasis on sociality, © Company Of Biologists Ltd., reprinted by permission.

[5] For instance, it bothered me that an often-cited paper on almond pollination had been misinterpreted by someone who once read it, and then the misinterpretation was then repeated again and again for nearly 50 years by “experts” advising the almond industry; see https://scientificbeekeeping.com/determining-the-relative-value-of-hives-for-almond-pollination/

[6] White, GF (1919) Nosema disease. U.S. Dept Agric Bulletin 780, 59 pp. Available in Google Books.

[7] Bailey L (1967): Nosema apis and dysentery of the honey bee. J Apicultural Res 6: 121-125.

Featured

18 sept, avslut i Öxabäck och start på Ljungtest

Nu har vi vintrat in alla våra samhällen och totalt gav vi tillbaks 260 kg honung till bina. Det betyder att vi sluppit släpa hem 260 kg socker, sluppit slabba med sockervatten, sluppit bära tunga hinkar med socker samt sluppit hålla på i två veckor med riktigt tråkigt jobb. Dessutom, spar vi ca 2500 kr och slipper gny över hur dyrt sockret har blivit. För bina betyder det att de får den mat de vill ha efter att ha utvecklat den under miljontals år, dessutom slipper de slita med jobbet att processa sockret till nåt de kan använda. Det arbetet kan de i stället lägga på att dra in ännu mer honung och pollen.
En del hävdar att man ger bort honung som man kunde ha sålt istället och så ser de det som en kostnad. Vi, å andra sidan, tror att Langstroth och Dadant hade rätt – så här står det som inledning till kapitlet invintring/vinterförluster i deras bok som kom ut första gången 1853:

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve

I korthet så säger de att bin som vintras in på honung blir mycket starkare på våren och kommer därför att dra in hela vinterförrådet på vårdraget. Dessutom kommer ett sådant starkt samhälle att ta in 2-10 ggr mer än svaga sockersamhällen sett över en säsong
.
För vår del så ser det ut såhär: Vi tog in ljung ända tills för två veckor sedan, efter det har de fått behållit allt de dragit in. När vi kollade kuporna så fann vi att de hade oväntat mycket honung och i snitt har vi bara ge ca 3-4 ramar per kupa (för att nå 15-20 kg foder), dvs 6-7 kg. Det betyder att vi bara behöver få 3-4 ramar med vårhonung för att gå jämnt ut – den honung de dragit in i höst hade vi ändå inte kunnat använda då den sitter på många olika ramar med och utan yngel samt i vissa fall även otäckta. Jag vågar slå vad om mina otvättade strumpor att vi kommer få minst 3-4 ramar majhonung vilket kommer visa att Langstoth/Daadant hade rätt – bina drar mer än väl in den honungen de får som vintermat. Skulle det mot förmodan bli mindre än dessa 4 ramar är det ändå vinst med tanke på allt slabb vi slipper samt vetskapen att bina har gott om bra mat.

En annan underlig sak vi noterade var att bina hade tömt flera av ramarna nertill – det såg ut som om de hade gjort av med mycket foder. Dock såg vi att de å andra sidan hade massor av mat i låda två, så det verkade ologiskt att de skulle äta av maten i den övre men lägga ny honung i den undre. En alternativ teori är att de istället gör plats för pollen – vi kommer kolla längre fram om vi hittar pollen i foderlådan.

Ram som tömts på honung nertill

Start av Ljung test

För att en gång för alltid få svart på vitt att Ljung funkar utmärkt som vinterfoder har vi invintrat ett samhälle på ren ljung (alla samhällen i Öxabäck har mer eller mindre ljung i år) och så har vi ett annat samhälle bredvid som får blandad honung. Vi kommer mäta foderåtgången varje vecka och har därför byggt en enkel hävarmsvåg, se bilderna nedan. En full kupa väger 34 kg med honung och pollen (en tom kupa väger 11 kg om den står på tre lådor och 15000 bin väger 1,5 kg) så de har således 20-21 kg foder och pollen. Sen kommer vi hålla koll på vårutveckling och produktivitet nästa sommar.

Hävarms vågen
34 kg tung kupa
Featured

17 sept: Slut på säsongen – invintring och Varroakoll

Vi har låtit våra bästa samhällen ha några tomma ramar för att eventuellt få lite lushonung. Men det de drar in hamnar lite varstans i yngellådan så nu har vi beslutat att vi stänger ner för säsongen. Vi har fått mer än tillräckligt så det dom nu drar in får bli extrafoder åt dem.
Vi vintrade därför in de två sista samhällena i vår hemgård genom att fylla på med totalt 7 ramar honung så att skattlådan är full. Dessutom, efter att ha läst Langstroths bok samt Randy’s artikel, har vi insett att bina behöver pollen i foderlådan för att kunna göra vinteryngel vid behov. Därför letade vi upp en pollenram från nedersta lådanoch flyttade upp den till yngel lådan där vi satte den i mitten – på det sättet kommer bina att ha tillgång till den under i vart fall halva tiden i klot. Vi upptäckte att bina redan flyttat upp pollen i många fall, som det såg ut för att förbereda för yngelsättning. Dessutom såg det ut som om bina hade ätit på varje kaka i skattlådan och tanke blev då att de gjorde av med mycket foder. Men å andra sidan hade de dragit in nytt i låda 2 så kanske de förberedde för att lägga in pollen i matramarna? Den frågan tänker vi besvara genom att öppna upp i slutet av oktober och kolla ifall de lyft upp pollen. För övrigt så var bina precis lika snälla och lugna som under hela säsongen – inget röveri eller ilskan bin som det sägs att de ska vara på hösten. På filmen invintrar vi ett samhälle på 1 m, notera att inga bin flyger ilsket omkring trots att vi hanterar honungsramar. Vi tror att bin blir oroliga när de inte har mat, biodlaren tar bort all honung och då vet ju inte bina att de ska få “gott, fantastiskt” socker om några dagar. För bina är det en fråga om överlevnad så det är inte konstigt om de blir oroliga och ilskna då. Har de gott om bra mat behöver de inte röva eller vara ilskna.
Vad gäller Varroa hade ett samhälle lite för mycket, runt 30 st på en vecka, så de fick en omgång mjölksyra. Vi kollar nedfall någon vecka till och om det fortfarande ser bra ut åker luckorna ut och sen får bina vara ifred tills i mars.

Invintring på 1 minut. Notera att inga arga bin flyger omkring
Featured

Återfunnen kunskap – eller “gammal är äldst”

Det finns olika sätt att tillbringa en söndag eftermiddag på; man kan se på film eller fotboll, man kan spela golf eller kanske påta i sin trädgård eller någon annan trevlig sysselsättning.
Är man tillräckligt nördig kan man ägna en hel eftermiddag åt att försöka hitta en 80 år gammal dammig (nåja på nätet finns inte så mycket damm) testrapport för att sedan läsa den. Det visade sig vara som att leta efter en nål i en höstack fast ibland hittar man inte nålen utan istället en kall öl som bonden gömt någon vecka tidigare i stacken.

Jag sprang på en fantastisk gammal bok som formligen dröp av klassiska biodlarnamn – vad sägs om rev L. L. Langstroth och Charles Dadant – namnen borde vara bekant för de flesta biodlare. Bokens namn var The Hive and the Honey-Bee och första utgåvan skrevs redan 1853. Nå, den version jag fick tag på var av något nyare modell eftersom många revisioner hade gjorts under årens lopp, dels av C Dadant sen hans son och 1949 kom den reviderade nyutgåvan ut som jag fick tag på.
Ju mer jag läste den desto mer förundrades jag över hur denna källa av kunskap har kunnat blivit så totalt bortglömd och den går faktiskt stick i stäv med hur många bedriver biodling idag. Dessutom var det uppenbart att Langstroth hade full koll redan runt 1850 eftersom han bedrev forskning, på ett modernt sätt, genom att studera bina och notera vad han såg samt anpassa sitt sätt att hantera bina efter resultaten.
Så här börjar kapitlet om vinterförluster

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve.

Här är några punkter från kapitlet invintring och vinterförluster -  hela boken är drygt 600 sidor lång och behandlar allt om Biodling.

1 Inget annat än honung som vintermat.
2 Bina ska ha gott om såväl honung som pollen i matlådan
3 All mogen honung fungerar bra som vintermat, även hösthonung (ljung och skogshonung)
4 Foder (oavsett ursprung) med för hög vattenhalt är olämplig som vintermat då det kan orsaka utsot
5 Bina vill helst ha mörka ramar där fodret och dom själva ska vara
6 Bina måste sätta yngel under vintern för att bli av med vattnet i kupan vilket är nödvändigt för att undvika utsot. Därför måste pollen finnas i matlådan för yngelsättningens skull.
7 Socker kan användas men endast som stödfoder om honung inte finns.
8 Eftersom norra USA har riktigt långa vintrar rekommenderar boken över 30 kg honung för då klarar man vintern oavsett hur lång och besvärlig den är.

Praktisk applikation:
a. Använd honung som är mogen, dvs låg vattenhalt och täckt.
b. Ramar med otäckt honung kan man placera i yngellådan så kommer bina att processa den alternativt äta den innan klotet bildats.
c. Se till att det finns pollen i foderlådan till vinterynglen
d. Man måste inte slaviskt byta allt vax på hösten – kan med fördel göras på våren.
e. Snåla inte med vintermaten – ju längre vinter desto mer honung behövs

Här kommer länken till boken för den som vill läsa den – boken finns också att köpa från USA. https://archive.org/stream/in.ernet.dli.2015.233929/2015.233929.The-Hive_djvu.txt

Featured

11 sept. Ljungen är slut och överraskningsdrottningen

Vi gjorde veckokoll i Öxabäcksgården och kunde konstatera att det fortfarande finns lite ljung men att det blir bara lite överskott. Så vi bestämde att vi tog några täckta ramar, blev ca 10 st, men att det inte är värt besväret längre. Det lilla de drar in nu får de behålla och det är dags för oss att sätta punkt. Vi hade med oss 2 lådor med ramar så vi vintrade in ett på vanlig honung, genom att helt enkelt fylla på 4-5 ramar i skattlådan och ta bort spärrgallret, klart på 3 minuter! Vi gjorde också i ordning ett samhälle med 100% ljung för vårt lilla test där vi ska se om det ligger nåt i myten att Ljung orsakar utsot. Vi kommer väga bägge samhällena nästa vecka och sen kommer vi mäta foderåtgången i båda samt se hur de klarar vintern och vilken utveckling de får till våren.

invintring på 3 minuter

Därefter blev det dags att titta till vårt olyckssamhälle som blev av med drottningen efter myrsyrebehandlingen. De hade blivit av med sin drottning och gjort en ny visecell och vi hade nu bestämt oss för att avveckla samhället då vi inte ville slå ihop det med vår avläggare och riskera att den skulle bli nerlusad med Varroa eller nåt annat skräp.
När vi gick in i samhället ser vi att de verkar rätt pigga och har dragit in en hel del honung – det var ju vårt bästa samhälle innan Varroaeländet hände. När vi kommer till tredje ramen ser vi till vår förvåning öppet yngel och banne mig om där inte är nylagda korvar också. Hur sjutton har det gått till då den nya drottningen omöjligt hunnit blivit parad? Vi ser mer nytt yngel och så kommer vi fram till ramen där visecellen satt och den är öppen! Och plötsligt ser vi henne spatsera där som den självklaraste sak i världen – dvs gammeldrottningen med färgklick på ryggen!! Visecellen var öppnad på sidan så den hade de nog tagit livet av.

Vi stod bara och gapade med öppna munnar – dom gör aldrig som man förväntar sig men den såg vi inte komma.
Den enda teori vi kan komma upp med är att drottningen blev sjuk av myrsyran och de andra bina bestämde sig för att ersätta henne. När sedan behandlingen tog slut måste hon ha repat sig såpass att bina lät henne vara kvar och tog livet av den nya. Så, vi får helt enkelt vintra in samhället och hoppas hon håller till våren. Vi ska kolla Varroan kommande veckor och eventuellt ge lite mjölksyra ifall nivåerna är för höga.

Featured

Orsaker till Utsot – full artikel av Randy Oliver

Den här artikeln är en del av en större artikelserie som behandlar Nosema, utsot och orsakerna därtill. Här översätter vi enbart delen som handlar om orsakerna till utsot. Randy Oliver är välkänd i biodlarkretsar och är flitigt anlitad som talare och har även varit i Sverige och hållit föredrag på biodlarkonferenser. Länk för originalartikel: https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w#_Toc25035743

Orsaker till Utsot hos Honungsbin:  del 2

Randy Oliver

ScientificBeekeeping.com

Först publicerad i ABJ Januari 2020

Slutligen – dags att gå igenom vad som verkligen orsakar utsot i en kupa, och (i nästa artikel) vad kolonin (eller biskötaren) kan göra för att minimera risken att det uppstår. Vid min genomgång av ämnet blev jag överraskad över hur mycket kunskap, publicerad för många år sedan, som verkar ha glömts bort.

Binas behov av vatten

Under ett starkt drag blir bikolonin översköljd av allt vatten som måste fläktas bort för att mogna nektar till honung så det kan förvaras. Men för att biet senare ska kunna använda honungen som energikälla måste vatten återföras, dels för att lösa upp honungen och för att kunna [[1]] förbränna den. Den optimala koncentrationen för konsumtion verkar ligga i spannet 40-60% [[2]]. Under den varma delen av året hämtar bina det vatten de behöver, ända ner till så låg temperatur som 40°F (4°C) [[3]]. Men fokus för denna artikel är vad som händer när det är för kallt att flyga, och bina är fast i sitt vinterklot utan möjlighet att hämta vatten från utsidan.

Vattnet och vinterklotet

I sitt vinterklot befinner sig bina i en besvärlig situation ― finns där inte tillräckligt flytande vatten dör de av uttorkning pga den ounvikliga vattenförlusten via andningen. Men å andra sidan, för mycket fukt i klotet leder till mögeltillväxt, fermentering av honungen samt utsot (Fig. 1).

Figur 1. Den här kupan lutades oavsiktligt aningens bakåt så att regnvattnet inte kunde dräneras ut. Enligt erfarenhet orsakar vatten som ansamlas på kupbotten en extremt hög stressnivå för samhället under den Kaliforniska vintern – och leder ofta till samhällets undergång.

Vattenbalans

Vinterbina i sitt klot har lite behov av protein (pollen, översättarens not), tack vare sina välutvecklade fettkroppar, och kan överleva länge på enbart honung (sockerarter). Kupans viktförlust när bina sitter i sitt klot (utan yngel) ligger på ca 1 pound (0,45 kg) i veckan – mestadels pga att honungen förtärs. Honungen innehåller ca 17% vatten och 83% socker (mest fruktos och glukos). Bina metaboliserar enbart sockret enligt följande formel:

C6H12O6 + 6 O2 → 6 CO2 + 6 H2O

När du gör din matte, så visar det sig att 6/10 av honungens vikt blir till vatten. Om man sen lägger till de 17% vatten som redan finns i honungen kommer 1 pound honung omvandlas till 2/3 pound (3 dl) vatten (som initialt finns i binas kroppar). Biklotet kan inte tillåta att sådana mängder vatten ackumuleras i kupan och måste hantera det på något sätt.

Praktisk tillämpning: Bina återanvänder ungefär 1,5 dl av det överflödiga vattnet som saliv för att kunna lösa upp nästa pund av honung, men det löser inte problemet med nettoöverkottet på 3 dl varje vecka som måste hanteras.

Vatten Homeostas och lagring i vinterklotet

Bin i vinterklotet har endast några få möjligheter att lösa problemet med vattnet i sina kroppar; de har följande möjligheter:

  1. Spara den i sin tarm (till en viss punkt), eller
  2. Låta det gå som avföring (inte lämpligt i klotet), eller
  3. Andas ut det via sina trakeer som fuktig utandningsluft, eller
  4. Föra bort det genom sin tunga (vanligtvis till ett annat bi).

I den här artikeln går vi igenom alternativ 1 och2 (problemet). Jag går igenom alternativ 3 och 4 (lösningen) i avslutningen av denna serie.

Vatten i magen

I en utmärkt artikel om vinterklotet av Johansson [[4]]: Vatten som inte absorberas i mellantarmen hamnar i bakre tarmen, där den används som reserv till, genom osmotisk diffusion, hemolymfan när vattennivån är för låg.

Bina behöver en reservoar av vatten eftersom de förlorar vatten varje gång de andas ut. Detta är ett allvarligt problem för insekter som inte har tillgång till flytande vatten, så de kontrollerar hur ofta de öppnar sina trakeer för att andas. Av det skälet är det en fördel för ett övervintrande bi att ha lite vatten i sin bakre tarm för att ersätta vattenförlusten via andningen. Men den förlusten av vatten via utandningen är helt beroende av luftfuktigheten i inandningsluften, och om den realtiva fuktigheten runt biet är för hög, kan det inte avdunsta överskottet av vatten som det får när den äter honungen. Så vi måste förstå mekanismerna som styr luftfuktigheten i klotet.

Atmosfär och fuktighet inuti vinterklotet

Bin i vinterklot kan vara väldigt tätt packade och tar bara upp en bråkdel av utrymmet de använder när det är varmt [[5]]. Klustret är omslutet av en “mantel” av bin, som är vända inåt, med sina kroppar så tätt intill varandra att de kan kontrollera luftströmmarna in och ut ur klustret.
En fascinerande studie av van Nerum and Buelens [[6]] fann, i motsats till människor där behovet att andas bestäms av, CO2 nivån i blodet, att det verkar som om bin tolererar en väldigt hög CO2 koncentration innan ventilationen initieras, och istället kontrollerar sin andning och metabolism som respons på syrenivån. Författarna fann att i mitten av klotet kan syrenivån sjunka ner till 15% (från 21%), och koldioxidnivån tillåts öka till 5-6% (från 0.04%) (Fig. 2). Forskarna fann att den lägre syrenivån (hypoxia) i vinterklustret resulterade att bin i mitten minskade sin vilometabolism, och därmed minskar foderåtgång samt minimerar värmeförlusten genom minskad ventilation. Det bevarar också vatten i klustret.

Figure 2. Relativ fuktighet (blå linje) är hög i manteln av klotet, men låg i kärnan. Koldioxid (röd linje) däremot ökar kraftigt i mitten. Medelvärdet av 10 Mätningar indikerar att där är nära noll luftcirkulation i klustret när bina går in i sin “hypoxic” (låg syre, låg metabolism) mode. Diagram efter van Nerum & Buelens [[7]]

Vinterklotet liknar ett varmblodigt däggdjur med en sval hud temperatur. Men till skillnad från ett däggdjur har klustret ingen gemensam blodström som kan transportera O2, CO2, vatten eller värme ― så bina är istället beroende av en luftström för att kontrollera miljön. Otaliga forskare har mätt luftfuktigheten i klustret och funnit att den varierar upp och ner mellan 45-70%, fast utan någon samverkande förändring av temperaturen, vilkt indikerar att bina kan ventilera ut fukt samtidigt som värmen behålls. Ellis [[8]], noterade att det mesta av klustret sitter på utbyggda kakor, poängterar att silkeskokonger kan absorbera upp till 11% av sin egen vikt i vatten när de utsätts för hög luftfuktighet. Således, sådana kakor kan erbjuda en tämligen stor buffert för att hantera vatten i ett samhälle.

Praktisk applikation:  Svarta yngelkakor kan eventuellt fungera som buffert för fuktighet i vinterklotet. En del erfarna biskötare hävdar att samhällen invintrar bättre på gamla yngelkakor som innehåller kokonger, men där saknas forskning i ämnet – ännu en fråga som behöver undersökas.

Kontroll av fuktighet i klustret verkar vara en absolut nödvändighet, eftersom den relativa fuktigheten bestämmer hur mycket vatten bina kan bli av med under andningen.

Avdunstning via andning

som förklarats i Johanssons’ “The Honeybee Colony in Winter” [[9]]:

eftersom honungsbins avföring är flytande, blir vattnets diffusion genom väggarna på hindgut till hemolymfen, och därefter genom trakee-väggarna till luften utanför (men i klustret) nödvändig för att förhindra att tarmen fylls med vatten.

Men som tidigare nämnts, avdunstningen av vatten genom trakee väggarna är beroende av den relativa fuktigheten av luften som bina andas in. En fantastisk “old-school” study studie av Woodrow 1935 [[10]] visade hur fuktigheten påverkar binas förmåga att rena sig själv från överflödigt vatten genom avdunstning via andningen. Woodrow placerade bin i små burar, vid en temp runt 71°F (22°C), men vid olika relativa fuktighetsnivåer, matade dem med 50:50 sirap, observerade deras kroppar och beteende över tid, samt deras livslängd. (Fig. 3).

Figure 3. Burade arbetsbins foderåtgång av 1:1 sirap, max livslängd och genomsnittlig livslängd vid olika luftfuktighet. Woodrow’s data indikerar att över 70% RH, är ett bi oförmögen att kontrollera sin vattenbalans via utandningen (Jämför det med luftfuktighetsdiagrammet för en mantel i den förra figuren). Graf från data från [[11]]

Woodrow fann att bin i vissa lägen uppenbarligen hellre dog hellre än att släppa ut överskottsvatten via avföringen:

  Det första beviset för avföringens ackumulering i de lägre fuktighetsnivåerna noterades efter 20 dagar och blev sakta mer tydliga vartefter experimentet fortskred. Eftersom bina i de olika burarna blev alltmer tröga ju mer avföringen ansamlades, är det troligt att några av dem faktiskt svalt ihjäl. Minskningen av foderåtgången ju längre experimentet pågick beror otvetydigt på att somliga bin helt enkelt inte kunde äta. Det verkar som om för hög ansamling av avföring är en orsak till att bina dör när de utsätts för högre relativ fuktighet.

Praktisk applikation: I den höga relativa fuktigheten som finns i klustermanteln, har bina en tendens att ackumulera fukt i hindgut , till den punkt att de inte längre kan äta.

Free & Spencer-Booth [[12]] å andra sidan varierade temperaturen, men mätte inte luftfuktigheten, gav burade bin både 67% sockersirap och rent vatten separat ― samt mätte hur mycket som gick åt av båda. De fann att:

 De fann att väldigt lite vatten dracks vid temperaturer upp till 25°C. eller lägre men, vid 35°C. och högre behövdes relativt stora mängder .

Noterbart är att de inte var säkra ifall den högre vattenåtgången enbart behövdes för att ersätta fukt som försvann via andningen eller om vatten även försvann via deras exoskelett [[13]].

Praktisk applikation: Vid yngeltemperaturer behöver bina extra vatten för att undvika uttorkning.

Möbus [[14]] satte ihop alla dessa studier och förklarade att bin i mitten av klotet riskerar att torka ut medan bina i ytterkanten kommer ackumulera mer vatten genom metabolismen än de kan göra sig av med.

Praktisk applikation: Bin i mitten kommer lida av törst, medan bina i manteln kommer lida av vattenöverksott.

För att rätta till situationen, verkar det som om bina i vinterklotet byter plats då och då – de i mitten rör sig utåt för att äta honung för att fylla på vatten. De i utkanten rör sig inåt för att bli av med vattenöverskottet (kanske genom att utbyta saliv, och även för att värma upp enzymerna för optimal funktionalitet.

Omholt [[15]] poängterar att bina från periferin (som sitter i kall, fuktig honung) säkerligen tar med sig en mängd honung till bina inne i klustret. Denna mekanism besvarar en fråga jag länga haft hur bin som sitter på tomma kakor i mitten av klotet får mat.

Praktisk applikation: Jag har ännu inte hittat någon forskning hur transporten verkligen går till från bina i ytterkant till bina i resten av klotet (som inte har kontakt med honungen) Ännu en fråga som behöver undersökas!

Orsaker till utsot

Det enklaste sättet att göra sig av med överflödigt vatten är att släppa ut det med avföringen, och när vädret är varmt gör de så. Men det alternativet finns inte när det är kallt utte, även om de givetvis passar på ifall det kommer en varm dag under vintern. Biet vill absolut inte släppa sin avföring inne i kupan så den stora frågan är vad som får dem att göra det?

Över en tidsperiod av två vintrar undersökte Erwin Alfonsus at the University of Wisconsin, “The Cause of Dysentery in Honeybees,” publicerad 1935 [[16]]. Alfonsus var en tålmodig observatör av bin, och genomförde en typ av “old-school” detlajerad och noggrant experiment som jag finner stort nöje att läsa. Hans inlednign började:

Utsot, en vintersjukdom hos honungsbin, har varit känt sedan Aristoteles tid. Under den varma perioden släpper bina sin avföring under sin flygning. De övervintrande bina, instängda i sin kupa, har inte den möjligheten, och avföringen ackumuleras i tarmen. Om deras tarmar blir full kan det leda till att avföringen släpps i kupan, detta kallas utsot.

Under en tid av två vintrar, testade Alfonsus olika foder för att förstå om det hade inverkan och gjorde så att bina fick utsot. Han fodrade bisamhällen som övervintrade i med enderara ren honung (inklusive lushonung), 50% sirap, hösthonung, jäst sirap, bränd sirap krisatalliserad socker och kristallisera honung, gammal honung, socker, kristalliserad sirap, socker med pollen.

Referenser

[1] Simpson, J (1964) Dilution by honeybees of solid and liquid food containing sugar. Journal of Apicultural Research 3(1): 37-40.

[2] Eyer, M, et al (2015) No spatial patterns for early nectar storage in honey bee colonies. Insect. Soc. DOI 10.1007/s00040-015-0432-4.

Kim, W, et al (2011) Optimal concentrations in nectar feeding. PNAS 108(40):16618-16621.

[3] Chilcott, A & T Seeley (2017) Cold flying foragers: Honey bees in Scotland seek water in winter. American Bee Journal 158(1):75-77.

[4] Johansson, T & M Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World (60:4): 155-170.

[5] Severson, DW & EH Erickson (1990) Quantification of cluster size and low ambient temperature relationships in the honey bee. Apidologie 21: 135-142.

[6] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[7] Ibid.

[8] Ellis, M, et al (2010) Brood comb as a humidity buffer in honeybee nests.  Naturwissenschaften 97:429–433.  Also see:

Ellis, MB (2008) Homeostasis: Humidity and water relations in honeybee colonies (Apis mellifera). MS Thesis, University of Pretoria. Ellis has written a number of more recent papers, detailing water dynamics in various hive configurations.

[9] Johansson, T & M Johansson (1979), op cit.

[10] Woodrow, AW (1935). Some effects of relative humidity on the length of life and food consumption of honeybees. J. Econ. Ent. 38: 565-568.

[11] Ibid.

[12] Free, J. B. and Spencer-Booth, Y. (1958) Observations on the temperature regulation and food consumption of honeybees (Apis mellifera). J. Exp. Biol. 35: 930 -937.

[13] Wigglesworth, V (1945) Transpiration through the cuticle of insects. Journal of Experimental Biology 21: 97-114.

[14] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591. Eugene, can you fill in the volume number? It would be 138.

[15] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337

[16] Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

Featured

Orsaker till utsot

The Causes of Dysentery in Honey Bees, By Randy Oliver
länk till Olivers originaltext:
https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w

Det är lustigt hur kunskap baserad på fakta verkar gå i cykler och blir bortglömd och så blir man tvungen att återuppfinna något som var välkänt långt tillbaks i tiden.

Jag brukar besöka Randy Olivers hemsida då och då eftersom han ägnar en stor del av sin tid till att undersöka hur saker verkligen ligger till både genom att göra research av gammal forskning men också genom egna tester – helt i vår smak. Randy Oliver är ofta anlitad som föreläsare och har även varit på besök i Sverige på biodlarkonferenser som talare. Då hittar vi denna artikel som handlar om de verkliga orsakerna till utsot som har absolut ingenting med ljung att göra.
Det visar sig, föga förvånansvärt, att orsakerna till att samhällen ibland drabbas av utsot har undersökts i detalj redan för drygt 80 år sedan där en forskare vid namn Alfonsus gjorde noggranna studier under två år. Han gav bin olika foder med naturlig honung, lushonung, kristalliserad honung, socker, sirap och en mängd olika foderblandningar med eller utan pollen.
Det visade sig att det enda som hade någon större inverkan på ifall det blev utsot var fuktinnehållet i avföringen, de osmältbara delarna ökade aldrig i mängd tillräckligt snabbt för att ha någon inverkan. Men om fodret innehåller för mycket vatten gick det väldigt fort att få utsot och när avföringen nådde 45% av kroppsvikten med en fukthalt av 80% kunde bina inte hålla sig längre.
Så att till exempel stödfodra med 60% sockervatten i Juli när draget är dåligt och råka ut för 2 veckors regn kommer då leda till utsot.

Summering av artikeln:
1. Utsot startar när avföringen har för hög vattenhalt
2. Den ökade vattenhalten beror vanligen på att bina ätit fuktskadat foder och sker oftast när fodret kristalliserar och delar upp sig i en solid del och en löst del där den lösta delen har för hög vattenhalt.
3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker eller jäst sirap ger inte utsot
4. Om man stör bina under vintervilan kan det ge utsot men inte värre än att ett friskt och starkt samhälle klarar det.
5. Tvingas de äta honung eller stödfoder med för hög fukthalt kan utsot starta även under en regnperiod på sommaren.
6. Rent vatten eller för hög fukthalt i foder ger utsot (under vintervila)
7. När avförningsnivån når 33% av vikten får bina problem att hålla sig och vid 45% får de utsot.

Studien gjordes i Wisconsin, US som ligger högst upp i USA. Om man kollar väderdata så ser man att deras vintrar är riktigt stränga med medeltemperaturer en bra bit under noll för dec-feb.

referens till artikel: Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576

Featured

Think outside the box

Som nybörjare inom biodling blir man formligen översköljd med absoluta sanningar som måste följas till punkt och pricka. Eftersom man inget vet är det lätt att tro att man tar livet av bina om man inte gör exakt som lärs ut och så hamnar man i en situation där man gör som “alla gör” i tron att man då hanterar sina bin på ett optimalt sätt. Det enda man kan säga om det är att ifall man gör på samma sätt år efter år så får man ungefär samma resultat, ifall det är bra eller mindre bra kan man inte veta. För det krävs kreativitet och att våga testa nya ideer och, givetvis, riskera att man gör ett misstag. Men, som vår granne säger; Det är av mina misstag jag lär mig det är därför jag kan så mycket. Han har faktiskt rätt även om det bär emot att erkänna.
Många biodlare hävdar med emfas sin långa erfarenhet och visst är det sant att 50 år är en mycket lång tid i en människas liv och deras kunnande får man ha respekt för. Men, i jämförelse med binas tid här på jorden är det som att spotta en törstig kamel i halsen eller en droppe i Oceanen. Bina har funnits i minst 50 miljoner år och om vi gör om det till avstånd (m) så är det längre än ekvatorn (ca 40 miljoner m) och då blir 50 m (som ett stenkast) en rätt obetydlig siffra i sammanhanget. Bina har alltid under dessa 50 miljoner år ätit honung (sommar som vinter), klarat sin parning utmärkt på egen hand, deras bostäder är lika stora vinter som sommar osv. De har överlevt istid, klimatkatastrofer, varma perioder men det är oklart ifall de överlever människans förmåga att utrota arter. Vilda bin är i Sverige i princip helt borta, likaså det ursprungliga nordiska biet som bara finns på några få platser i Norrland.

Ekvatorns längd 40 miljoner m
Stenen är kastad – fast inte så långt

Vi har på senare år undersökt de flesta av de sk “sanningarna” i boxen och funnit att några vetenskapliga bevis är omöjliga att hitta. I de flesta fall finns det däremot bra bevis och studier som visar motsatsen till vad som lärs ut. Det är också de erfarenheterna som gör att vi vågar prova andra metoder – jag ska inte säga nya för metoderna är ju egentligen så som bina själva gör – än vad som lärs ut och som de som de flesta använder i Sverige.
Påståendena har upprepats så många ggr att de har blivit en sanning. Det riktigt lustiga är att de som upprepar dessa sanningar gör det med övertygelse ända tills någon ifrågasätter dem och ber om en referens i form av en studie. Ta till exempel Monikas Larssons påstående i bitidningen att enbart inseminerade drottningar ska användas, absolut inte friparade. När hon ombads berätta varifrån hon fått detta fanns ingen substans alls utan då blev hon defensiv och hänvisade till gamle Åke Hansson tegelstensbibel. Det intressanta är att i den boken finns heller inga referenser till studier, man får bara ta hans ord på att det är så.
Men det gör inte vi så vi har lusläst mängder av studier och vetenskapliga rapporter samt sökt på utländska biforum. Tex visar sig att det är mest vi i Sverige, och möjligen USA, som använder 100% socker för invintring medan man i tex UK inte tvekar om att använda honung och företrädesvis Ljung. De hävdar att Ljung ger bättre övervintring och att ljungbina kommer igång snabbare. Vi säger inte emot även om vi bara testat ett år.
Sen är lite tragik komiskt att vi i Sverige fördömer bihållningen i USA, som iofs är erbarmlig, men trots det använder vi i mångt och mycket samma metoder som de gör undantaget transporter till de stora odlingsfälten. Vi tar honungen och ersätter med tomma kalorier, vi överröser dem med kemikalier, vi envisas med att urvattna generna genom ensidig avel, vi röker dem regelbundet vilket stressar bina till max osv osv.
Här är ett axplock av myterna vi testat som inte håller ens för en liten skrapning på ytan
Socker är bättre än Honung, jajaja
Ljung är farligt och måste tas bort, Please
Rök lugnar bina, klart bina blir lugna av en skogsbrand, not!
Inseminering är bättre än friparning:O. Bina kan lukta sig till en blomma på 2 km, de tar en sniff på ägget och kan avgöra ifall det är en infertil diploid drönare eller ett sjukt ägg och rensar bort dem. Vi är övertygade om att de också vet vilket ägg som blir bäst ny drottning.
Några av sanningarna har vi funnit stämma även om förklaringsmodellerna haltar tex
Arga bin måste ha en ny drottning, egentligen inte men eftersom vi inte vill sprida anlaget för ilskenhet vidare via drönarna är det bäst att byta henne.
Ljung ger nektar först vid ca 20 grader. näpp, ljung ger nektar vid riktigt låga temperaturer men de kräsna bina bryr sig inte om ljung om inte flödet och sockerhalten är hög och det sker bara efter ett blött Juli och ett varmt augusti, som i år.
Några andra myter Bin är aggressiva på hösten, Ljung ger arga bin, Invintring gör att bina börjar röva.
Se bilden nedan när vi har gått in i fyra kupor och invintrat två av dem ( vi tog 15 ramar ur två av dem och gav 4-5 ramar till två av dem). Verkar de arga? För den som undrar har vi kollat och bina som vi invintrat har inte blivit av med sin honung.

en lugn stund med våra bin

Vår erfarenhet är att svältande bin är aggressiva medan bin som har gott om mat i kupan är godmodiga och behöver inte vare sig bli aggressiva eller ägna sig åt röveri. Det är sista kupan som vi går igenom och bina är lugna utan någon rök och vattensprutan står bredvid oanvänd. Den blå sprutan innehåller mjölksyra vilket en kupa fick som hade något förhöjd Varroa. Själv har jag kastat handskarna;) för att kunna fota och inga bin bryr sig om mig.
Sedan är det givetvis bra att det finns ett gott drag när man hanterar honungsramar för då har de annat att tänka på, men arga blir de bara när vi tar all mat av dem.

Featured

29 aug. Uppföljning av Varroanivåerna inför invintringen

Inför invintringen är det viktigt att se till att alla samhällen har tillräckligt låga nivåer av Varroa så bina klarar vintern på ett bra sätt. Får man under 15 nedfall per vecka har man färre än 200 Varroa vilket enligt vår erfarenhet inte påverkar binas överlevnad eller förmåga att sätta yngel kommande vår nämnvärt. De flesta av våra samhällen håller den nivån enbart med hjälp av drönarutskärning och dessa samhällen får ingen annan behandling utan vintras in och så ses vi till våren.
För samhällen som har 15-30 nedfall använder vi mjölksyra som har fördelen att den är relativt harmlös och inte ger någon smak till honungen. Målet är att få ner antalet inte att utrota Varroan så därför gör det inget att vi inte kommer åt dem som sitter i cellerna. Har vi tex 600 Varroa finns 150-200 på bina och om vi då kör två behandlingar med en veckas mellanrum har vi halverat antalet och allt är frid och fröjd och samhället kan invintras utan fler behandlingar.
Har vi riktigt mycket Varroa då blir vi tvungna att ta till Myrsyra eftersom ett sådant samhälle med stor sannolikhet annars går under. Vi måste snabbt få ner nivån så vinterbina får en chans att utvecklas till starka friska bin. I år har vi ett sorgebarn med rejält nedfall i augusti – det är såpass mycket Varroa att bina blev orkeslösa. De var vårt bästa samhälle under Junidraget men nu när Ljungen blommar har de tappat allt för mycket bistyrka för att orka dra in något överskott. Här får vi enbart försöka rädda samhället med snabb insats.
Om vi får ner nivåerna till mer rimliga kommer vi flytta över en ram med friskt yngel från vårt starkaste samhälle så de iaf har några friska och starka bin. Det underliga är att samhället som står bredvid har inga varroa alls och är urstarka, båda samhällena har fått exakt samma behandling. Ibland får man erkänna att ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan;).

nedfall efter första myrsyrebeh. 40 ml på trasa i en vecka.
Featured

26 aug. Invintring och överraskningsljung

Eftersom vi låter bina sköta sig själva så mycket som möjligt får de flesta samhällen sköta drottningbyten på egen hand -vi anser att de förmodligen bäst vet när det är dags och att de också är bäst på att välja ut lämpliga ägg att göra drottningar av. Det innebär att vissa samhällen gör sitt byte på en tidpunkt som gör att de missar vissa drag och att honungsskörden för dessa samhällen blir sämre i år men kommer bli starka nästa år. Dessa samhällen föder sig själv men drar inte in nåt överskott så därför har vi bestämt att vi vintrar in dem nu, dvs sätter till några ramar så skattlådan blir full. Detta jobb tar ca 5 minuter och sen öppnar vi inte upp dem förrän i mars – enkelt och minimalt med stress för bina.
Vi hade identifierat fyra samhällen i vår hembigård som lämpliga att börja med och förberedde genom att ta fram ett par backar med foder vi sparat. Döm om vår förvåning när vi öppnar skattlådan och upptäcker att den är full med honung som luktar misstänkt som Ljung – alla tio ramarna helt eller delvis fyllda. Så det blev till att titta igenom yngellådorna och flytta upp de mest fyllda ramarna så kanske det blir en bra skattning nästa vecka. De övriga samhällena hade också dragit in mer eller mindre med härligt doftande ljunghonung så vi kunde plocka ut 6 fina ramar från våra starkaste samhällen. Utöver det fanns det ca 25 ramar som blir klara kommande veckor.
De övriga tre svagare samhällen vintrades in genom att vi fyllde på med fyllda ramar samt tog bort spärrgallret (mycket viktigt!!) – det tog mindre än 5 minuter. Här är det viktigt att poångtera att med svagare samhällen menar vi dugliga samhällen på minst 10-15 ramar de är bara för små att dra in överskott. Varroabrickan får vara kvar så vi är säkra att nedfallet fortsätter vara konstant lågt (mindre än 20 nedfall i veckan=ingen behandling alls). Musskyddet åker på lite senare i höst då vi också tar bort Varroabrickan. I övrigt säger vi hej till dessa samhällen och så ses vi i mars:)
Vi gillar för övrigt att undersöka och krossa myter eller sk “sanningar baserad på anekdotiska berättelser” och i år tror vi oss ha krossat tre sådana fabler;
1. Bina blir aggressiva på hösten
2. Bina blir aggressiva av Ljung
3. Bina rövar när man invintrar.
Att bin blir stressade och uppvisar aggressivt beteende på hösten eller vid invintring är ingenting vi har märkt. På bilden har vi gått igenom fyra samhällen ända ner till första yngellådan och tagit honung från en del och invintrat andra. Nåt enstaka bi som flyger precis som vanligt men inga bin är aggressiva eller försöker stjäla grannkupans honung. Någon rök behövs absolut inte och sprayflaskan står bredvid och används mest för att få bort dem så man inte klämmer dem när ramen ska lyftas. Vi använder heller ingen bitömmarlåda utan borstar bort bina och lägger ramarna i en plastback utan att bina blir aggressiva. Våra bin har aldrig känt att de svälter då de alltid har honung i sin skattlåda – så här års har alla kupor minst 5 ramar med mat vilket gör att de inte behöver bli stressade/aggressiva eller ägna sig åt röveri. För oss är det uppenbart att det är stressen att bli av med all mat vid sk slutskattning som gör bina galna och de gör allt för att hitta någonting så de överlever dvs anfalla allt och alla. Bina vet ju att hösten närmar sig och att det inte finns tillräckligt att fylla förråden – däremot vet de ju inte att de snart ska få “härligt gott” socker att leva av.
Vad gäller myten om Ljungens påverkan på binas humör var det nåt vi hittade när vi gjorde research om Ljung som vintermat. Myten säger att nåt i Ljungen gör bina ilskna – på bilden befinner vi oss i Öxabäck där vi nu har ett enormt Ljungdrag och bina är lika snälla som alltid trots att vi just tagit 20 ramar från de starka och invintrat de svagare. Vi tror att det är samma orsak dvs biodlaren tar all honung och bina går i spinn.



Featured

24 aug. Nyslungad Ljung-kladdigt jobbigt men ljuvligt

Vi har sett fram emot slungningen av Ljung med skräckblandad förtjusning då vi vet att det kommer bli extremt kladdigt och väldigt jobbigt. Vi var tre personer och höll på i tre timmar för att slunga 15 l vilket är 3-4 ggr mer tid än för vanlig honung. Drottningen, som alltid ska köra alla roliga maskiner, fick den här gången jobba hårt med att röra honungen. Den är ju seg som kola och måste röras hela tiden för att komma igenom silar och utan perforatorn hade det absolut inte gått. Men slutresultat är som alltid fantastiskt med massor av smak och härlig doft av Ljung.

Vi tog också en tur upp till Ljungmossen, en 90 hektar stor mosse fullständigt täckt med stor härlig honungsdoftande Ljung. Vi såg en hel del bin där men blev förvånad hur glest det var så då gjorde jag en snabb beräkning och insåg att det förmodligen finns 4-5 ton med ljunghonung där. Vi kanske får 50 kg så det är nog ingen trängsel för bina utan de kan breda ut sig.
På vägen hem träffade vi som vanligt på ett kärr, lite snår (möjligen pors) och en besvärlig bäck.

Både klockljung och vanlig ljung
Featured

Könsbestämning av bin

Jag har alltid undrat varför det ofta finns hål lite här och där i en yngelkaka och den enda förklaring jag hört var att bina lämnade luckor så de kunde värma ynglen ifall det blev kallt. Den förklaringen har aldrig känts rätt eftersom bina för det mesta fyller ut hålen med honung, har de gjort på denna kakan också även om det inte syns så bra.

fin yngelkaka med honungsfyllda drönarhål

När vi var på Lurö och kollade in den nordiska parningsstationen så pratade Ingvar om vikten av bra genetiskt material för att undvika för många diploida drönare pga inavel. Dessa diploida drönare är inte särskilt fertila och rensas därför ut och så uppstår dessa hål, oerhört spännande så vi beslöt os för att undersöka detta lite närmare.

För oss människor bestäms könet av X och Y kromosomer där XX ger damer och XY ger herrar men för bina sker könsbestämningen efter en helt annan princip. Könet bestäms av en serie multipla alleler, av vilka det finns ganska många (ca 20), belägna i ett locus på könskromosomen. De kan betecknas x1, x2, x3, x4 osv. Om den sädescell som befruktar äggcellen har en annan könsallel än denna har, blir individen honlig. Hon är alltså heterozygot beträffande könsallelerna, och har arvsuppsättningen x1x2 eller x1x6 eller x2x3 osv.
Har däremot den befruktande sädescellen samma könsgen som äggcellen, blir den nya individen homozygot (x1x1, x2x2 osv). Den individen skulle utvecklats till en diploid drönare men i praktiken sker inte detta eftersom bina strax efter äggets kläckning äter upp den unga larven (1).

Om en drottning paras med endast en drönare och dennes könsallel är densamma som en av drottningens båda, kommer hälften av den diploida avkomman att vara homozygot med avseende på denna allel, dvs diploida drönare (2). Den andra hälften blir heterozygoter dvs normala honbin. Hälften av ynglet rensas alltså ut, och samhället kan få svårt att klara sig. När drottningen paras med flera drönare minskas denna risk så i och med detta har bina ett inbyggt filter mot inavel.
I ett samhälle med bra parad drottning och optimal spridning av drönarna kommer ungefär 5% av äggen i snitt att vara diploida drönare och rensas bort och ett hål uppstår. Skulle man hitta kakor med massor av hål betyder det att det finns för få obesläktade samhällen inom parningsområdet.
Den nyfikne kanske undrar ifall de diploida drönarna teoretiskt skulle kunna överleva och visst kan de det. I labmiljö har man fött upp sådana drönare och det visar sig att naturen som vanligt har rätt. Dessa drönare är mindre fertila (3) och skulle således inte bidra till bisamhällets överlevnad utan istället dra resurser (i form av honung). Därför har bina utvecklat ett sätt att detektera dem (4) så de kan avlägsnas i ett tidigt stadium och kosta minimalt med resurser.

  1. Woyke J. (1963) What happens to diploid drone larvae in a honeybee colony. J. Apic. Res. 2:73-75.2.
  2. Adams J., Rothman E.D., Kerr W.E., Paulino Z.L. (1977) Estimation of the number of sex alleles and queen matings from diploid male frequencies in a population of Apis mellifera. Genetics 86:583-596.
  3. Woyke J. (1973) Reproductive organs of haploid and diploid drone honeybees. J. Apic. Res. 12:35-51.
  4. Woyke J. (1967) Diploid drone substance–cannibalism substance., Proc. XXI Int. Beekeeping Congr., Maryland, pp. 471–472.
Featured

Ljung eller inte Ljung-det är frågan

Under årens lopp pratas det varje höst om ifall det ska bli ljung eller inte och att ljungen bara flödar vissa år vet alla. Varför det är på det viset är det svårt att få ngn klarhet i; kan det vara så att ljungen medvetet bara blommar ibland eller kräver de höga temperaturer? Dessutom verkar kusten och öar alltid få Ljung, varför är det så?
Den närmaste förklaring jag hört är att det ska vara blött i Juli och varmt i augusti för att blommorna ska ge nektar. Men det verkar konstigt att en blomma som blommar sent på året måste ha temperaturer över 20 grader för att ge nektar, det verkar kontraproduktivt om man ser det från blommans synvinkel.
Vi bestämde oss för att undersöka detta så Exceldrottningen skapade ett dokument där vi skrev in skörden för varje år (2012-2022) samt la med väder data för Juni-aug (sommardagar och regnmängd).
Dessutom gjorde vi lite research för att se om någon skrivit någon artikel om detta och det visade sig att så var det. Ljung är viktigaste draget på de brittiska öarna och där har man således mycket kunskap om Ljungen.

Det finns fö två sorters Ljung; vanlig ljung och klockljung där vanlig ljung ger den sega honungen vi är vana vi. Dess pollen är grå och honungen mörk och seg. Klockljungen har djuprött pollen och ger röd flytande honung men den får inte säljas som Ljung utan man får specifikt skriva klockljung – på Brittiska öarna alltså.

Ljung
Klockljung

På de brittiska öarna kör man ut kuporna till ljunghedarna när ljungen blommar väl medveten om att det inte alltid blir bra drag. Men då låter de bina dra in honung som vintermat eftersom de vet att det då blir en bra invintring, jo ni läser rätt de invintrar på ljung utan problem. Nu säger säkert nån att där har de ju milda vintrar men de gör så även i Skottland och där är vintrarna rätt lika som de vi har i södra Sverige.
Vi läste många rapporter och biodlartrådar och då blev det klart att Ljungen faktiskt ger nektar varje år men mängden varierar med hur varmt och fuktigt det är. Om augusti är varmt och det har varit tillräckligt fuktigt i Juli blir det således ett bra Ljungår och bina kommer dra på det. Blir det en kall sensommar finns det annat att dra på som ger mer honung och som vi alla vet – bina drar på det som de tycker ger bäst avkastning. Det stämmer bra med vår erfarenhet eftersom vi rör oss mycket i skog och mark – ifjol var det svalt i augusti men vi kunde ändå se humlor, flugor och ett och annat bi besöka ljungen. Nektar fanns det men inget drag att prata om och när vi skattade hade vi mörk lushonung med lite inslag av ljung.
Tillbaks till vårt excelark; vi har haft två tidigare ljungår 2015 och 2020 och i båda fallen var det ca 100 mm regn i Juli samt mer än 10 varma dagar i augusti. Samma sak i år drygt 100 mm regn i Juli och Augusti kommer bli varmt och vi kan redan känna lukten av Ljung i kuporna så det stämmer också. Alla andra år har det varit mindre regn och/eller svalare i augusti och då har bina inte brytt sig om ljung utan gått på annat.
Men varför får öarna och kusterna ljung då om draget är dåligt? Troligen beror det på att på öarna får bina ta vad de kan hitta och då blir det ljung även om nektarn är sparsam i brist på annat. Dessutom gör troligen det varma havet att kusterna kan vara lite varmare i augusti än inlandet vilket då skulle förbättra draget. Inga referenser med här men för den som vill kolla själv sök på “Heather nectar temperature needed” så kommer ni rätt.

Featured

Biskötel utan gifter och kemikalier

6 Aha-upplevelser som gör att vi får friskare bin, mer honung och slipper svärmar- dessutom med mindre arbete.

När vi började med bin följde vi läroboken till punkt och pricka dvs försökte tränga ihop dem på en låda, tog bort all honung samt ersatte med socker och slabbade med syror. Bina överlevde men det var ju ingen direkt fart på vårarna och normalt brukade vi kunna slunga de första ramarna runt midsommar. Inte heller hade vi ngn riktig koll på Varroan utan vi utförde diverse syrabehandlingar efter rekommendationerna utan att egentligen förstå logiken eller nyttan i behandlingarna. Ett år dog alla samhällen för oss, pga för mycket Varroa, trots att vi gjort både myrsyra och oxalsyrabehandling. Det var fö första och enda gången som vi haft vinterförluster. Redan första året hade vi svårt att förstå hur honung skulle kunna vara dåligt för bina och lät därför bina få ha honung som vintermat. Under åren som gått har vi testat olika sätt att sköta bina på, samt läst mängder av vetenskapliga undersökningar som gett oss insikter och därmed funnit bättre sätt att sköta bina på. Här delar vi med oss av 6 “Aha-upplevelser” som gör oss till bättre biskötare.

Aha upplevelse 1
Om man genomför drönarutskärning med tredelad ram kan man göra totalt 6 utskärningar. Det ger en effektivitet på drygt 80% (https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline) vilket gör att varroan aldrig hinner föröka sig till skadliga nivåer och därmed kan man skippa alla övriga behandlingar. Givetvis kollar vi nedfallet hela sommaren så vi inte råkar ut för ngn otrevlig överraskning. Skulle behov uppstå behandlar vi förstås (har inte använt oxalsyra alls på många år och myrsyra vid ett tillfälle).

Aha upplevelse 2
Undrar vem som lyckades lura i alla att socker är bättre än honung och att honung tom skulle vara farligt för bina? Ett geni på marknadsföring helt klart men har absolut ingenting med verkligheten att göra. Vi har alltid vintrat in på 50/50 honung och socker med bra resultat men för några år sedan fick vi knappt nån skörd alls och vi blev därför tvungna att invintra på 100% socker. Alla överlevde men med otroligt seg vårutveckling och det var först i slutet på Juni som de kom igång. Vi fick knappt någon honung alls men räddades av ett bra ljungdrag som då fick bli binas vintermat det året. Enligt all sk expertis borde det gå åt skogen med bara ljung men tvärtom så var bina i högform tidigt året därpå och drog in massor redan i maj. From i år blir det enbart honung vilket spar massa arbete då vi slipper bära hem 200 kg socker och slipper allt kladd och slabb samt spar pengar. ref 1 från Tobias Olofsson som fann sambandet mellan mjölksyrebakterierna och binas hälsa och ref 2 visar att binas genfunktion försämras med socker.
(https://dokodoc.com/bitidningen-giftfritt-pollen-och-nektar-r-bst-kunskap-basera.html, https://www.nature.com/articles/srep05726)

Aha upplevelse 3
Vi har alltid vintrat in på 2 lådor och det ger flera fördelar
1. Man får lätt plats med 15 kg foder (honung) och bina har samtidigt plats att bilda klot under maten, som de gör i naturliga hål i träd.
2. Med bara en låda måste bina placera sig i utrymmet mellan maten och därmed värma upp hela matförrådet vilket kräver mer foder med risk för utsot.
3. På våren finns det massor av plats så man behöver inte stressa att gå in ifall våren blir kall. Med 15 kg honung på två lådor klarar de sig långt in i maj utan risk för svält eller tidig svärmning pga platsbrist.

Aha upplevelse 4
Vi har aldrig använt rökpust då vi tyckte den var svår att få igång plus att den luktar bra illa. Istället använder vi vattenspruta med lite anis eller bittermandel. Varför är det viktigt kan man undra? Jo, bina far illa av röken då den dels är giftig för dem likväl för oss. Men framförallt stressas de enormt av röken då de tror att det är skogsbrand på gång och förbereder sig på att hela kolonin är i fara (Bitidningen Maj 2017, sid 19).
Det säger sig självt att man inte kan gå in varje vecka och stressa bina på detta sätt men då kan man inte heller göra effektiv drönarutskärning eller svärmkontroll vilket för oss är förutsättningen för en bra biskötsel och att slippa onödigt arbete. Om en svärm går handlar det ju om en hel kvälls arbete om man ens hittar svärmen. Genom att använda vatten, som inte alls stressar bina, kan vi gå in varje vecka och göra svärmkoll, drönarutskärning samt plocka ut överskott av mat. Tar ca 10m och så fort vi stängt lådan flyger de som vanligt.

Aha upplevelse 5
Drönarramen ger en indikation på hur samhället mår vilket gör genomgången ännu snabbare. Ett harmoniskt och starkt samhälle bygger ut delarna efterhand och lägger kontinuerligt nya drönarägg. Ett sådant samhälle har en fungerande drottning, är starkt och planerar inte att svärma. Då tittar man lite snabbt igenom övre lådan för att se hur mycket yngel där finns och eventuellt flytta upp fula ramar.
Slutar de däremot lägga ägg i drönarramen är det fara å färde – de kan vara utan fertil drottning eller tänker svärma. Då rår man kolla noga efter drottning, drottningceller och yngel för att förstå vad som är på gång. När det börjar närma sig slutet på drönarsäsongen ser man det genom att de antingen lägger honung eller arbetarägg i ramen och då tar man bort ramen. Brukar ske runt midsommar.

Aha upplevelse 6
Genom att plocka ut ramar vartefter de fylls med honung och spara dem har vi dels full koll på vilken honung som dras in och dels har vi alltid mat till avläggare eller stödmatning ifall draget dör ut eller om det blir dåligt väder en lång tid. Som en bonus får vi också möjlighet att slunga sorthonung genom att vi vet vad som för tillfället dras in och isolerar dessa ramar. Då kan vi dessutom också vara helt säker på att rapshonungen inte hamnar i binas vintermat.

Genom att sköta bina på detta sätt får vi helt fantastiskt vårdrag och vi kan vanligtvis slunga primörhonung i mitten av maj, vi har aldrig haft en svärm, inga vinterförluster alls, Varroan hålls på en nivå som är hanterbar för bina utan att använda syror annat än i undantagsfall. Samhällen som inte ger +50 kg hör till undantagen.

Featured

Avläggare

I senaste numret av bitidningen berättar skribenten att om man ska göra avläggare måste man göra egna drottningar samt utfodra med sockerfoder och köpeprotein. Gör man inte så kommer man att misslyckas, dvs bina klarar inte av att själv välja ut bra drottningmaterial och inte heller klarar de av att hitta bra mat. Detta är förstås rent nonsens, hur har annars bina klarat av att överleva i 30, 50 eller kanske 100 miljoner år? Homo Sapiens har funnits i 200000 år och vi har manipulerat bin i några tusen år vilket ju är som en droppe vatten i en törstig kamelhals.
Så här är det: När man gör en avläggare måste man se till att det finns spätt yngel/ägg som max är tre dagar helst ännu yngre. Och hur vet man det då? Jo, dag 1 står det nylagda ägget rätt upp, dag två på sniskan och dag tre ligger det ned. Så fort de börjar korva sig är de för gamla, se bild nedan. Har man svårt att se dem kan man leta upp en ram med larver i olika stadier och så följer man dem i storleksordning och då brukar det finnas ägg längs ut. Den ramen sätter man i sin avläggare och här gäller det att vara noga så att drottningen inte följer med – är det mycket bin får man sopa bort en del så man är helt säker att drottningen inte kommer med.

Larvens utveckling

Sen tar man en ram med pollen och en ram med honung, eftersom bina är rätt få har de svårt att hämta tillräckligt för egen hand. Det sista vi gör är att skaka ner lite fler bin från skattlådan så de täcker åtminstone äggramen. I filmen visar vi hur vi gör en avläggare på tre minuter- här använder vi fula ramar som är full med pollen och när de har tömts kan vi smälta ner dem.

Avläggare i trippelkupan
Featured

Svinkallt i april

Så har vi kommit in i april och vi har ännu inte kunnat göra någon vårkoll eller kontroll av mat pga av för kyligt väder. Är man osäker om maten kommer räcka är nu goda råd dyra – man ska helst inte öppna ett samhälle när det är för kallt men å andra sidan riskerar de att dö av svält om maten är slut. Pest eller kolera-vad väljer man? Har man stapelkupor kan man ju väga hela kupan genom att trä ett spännband runt hela kupan och lyfta den. Sen jämför man med vad en tom kupa med ramar väger så får man en indikation hur läget ser ut (ett bisamhälle väger ca 1 kg så här års). Är det så att det råder matbrist finns ingen annan möjlighet än att snabbt öppna en täckbräda och lägga in lite mat, tex om man varit förutseende och sparat några ramar plockar man ramen längst ut, rispar den nya ramen och sätter in den. Har man ingen ram kan man göra samma sak med en bit foderdeg. En sådan manöver tar bara 1 minut att genomföra om man förbereder den och en full ram räcker gott och väl en vecka. Man bör däremot inte sätta på en hel låda för att få plats med mat för då ökar man på med en stor volym kall luft ovanpå vilket riskerar att kyla ned hela kupan så mycket att ynglet dör.

För egen del är vi fortfarande trygga i att vi matade in ordentligt i höstas så vi avvaktar en vecka till och hoppas på lite högre temperaturer. Däremot har vi satt in varroainläggen och har börjat kolla nedfall, syns några bruna rackare i mitten. Under 10 st för en vecka är mycket bra så här års men man ska vara medveten om att nedfallen kan variera rätt kraftigt på våren beroende på yngelsituationen i kupan. Varroan övervintrar ju och bara väntar på första omgångarna med yngel för att därefter dö, så därför får vi vänta några veckor innan det stabiliserar sig. Har vi mindre än 20 nedfall på en vecka gör vi ingen behandling utan drönarutskärning räcker bra. Har vi 30 nedfall/vecka eller fler överväger vi en eller flera mjölksyrabehandlingar innan drönarutskärningen börjar. En del argumenterar att eftersom mjölksyran inte går in i cellerna är det ineffektivt med mjölksyra. Vårt motargument blir att målet är att minska Varroan inte utrota den och därför går det utmärkt att göra mjölksyrabehandling. Ibland får man upprepa behandlingen för att få tillräckligt bra resultat, men eftersom mjölksyran, enligt vår erfarenhet, är en rätt harmlös syra så gör den minimal skada på bina och därför kan man vid behov upprepa. Viktigt att komma ihåg, behandling endast vid behov, aldrig i förebyggande syfte.

Featured

Extra samhällen

När man hållit på ett par år så inser man att det alltid kommer hända oförutsedda saker; Drottningar dör eller försvinner, eller så förblir de oparade eller nåt annat som gör att ett samhälle blir utan äggläggande drottning. Av det skälet är det bra att ha något extra minisamhälle att ersätta eventuella förlorade drottningar. Vi konstruerade därför denna trippellåda som tar tre vanliga ramar (viktigt att behålla samma rammått så man slipper onödigt jobb med att konvertera). I varje fack sätter vi en ram med drottningcell, en honungsram och en extra ram med lite täckt yngel och så fyller vi på med ambin så de täcker två ramar. På så sätt har vi tre extra samhällen utan att försvaga ordinarie samhällen för mycket och använder vi vid behov. Tar ett par dagar att bygga och kostar minimalt – var noga med att täta alla springor så inte bina kan smita över.

trippelkupa för reservsamhällen

Slut på ljungdraget

Vid koll av kuporna i Öxabäck hade de täckt en hel del ramar men många är fortfarande halvfulla och ej täckta. Vi tog fö en tur upp till Mossen och kunde konstatera att draget nu är över för den här gången då den mesta ljungen hade vissnat. Vi avvaktar en vecka för att se om någon ram till är klar och sen vintrar vi in alla de svagare samhällen som då får behålla alla halvfulla ramar. Vi tänker låta de två starkaste fortsätta flyga ett par veckor för att se om vi kan få någon lushonung.
Dessvärre kunde vi konstatera att drottningen är borta i samhället som hade mycket Varroa och det är en biverkan, om uttrycket tillåts, vid behandling med myrsyra och också skälet att vi är restriktiva med det. I det här fallet var det enda chansen att rädda samhället men som sagt var drottningen är borta nu. Vi avvaktar någon vecka för att se om vi fått bort tillräckligt med Varroa för att våga slå ihop bina med vår avläggare – vi vill ju inte föra över en massa Varroa eller någon annan sjukdom till det samhället.