Featured

Läsning för intresserade Biodlare

Många vill ha tips om bra studier och rapporter och här samlar vi de flesta och de bästa som vi har hittat. Det spännande är att de äldre studierna från första halvan av 1900 talet, innan det gick mode i att man skulle ta av bina all mat och ersätta den med socker, redan täckte det mesta man behöver veta. Med undantag för Varroa, där man alltid ska hålla nivån under 2% (ca 200 st), så finns allt man behöver veta i dessa äldre studier. God läsning, och tipsa gärna ifall ni springer på en intressant studie. Titta under flik “Intressant forskning” och sen under “Seriösa biodlare”.

Featured

Drönarutskärning – effektiv Varroabehandling

Det finns en mängd olika metoder att behandla mot Varroa, historiskt sett är merparten baserad på kemiska metoder (1) vilka har olika biverkningar på bina samt lämnar rester i honung och vax. Drönarutskärning är en av få metoder, som inte inkluderar kemikalier och därmed kan användas under dragsäsongen, med potential att ge bra effekt på kvalsternivåerna. Traditionell Varroabehandling går ut på att vänta till efter slutskattningen innan behandling med myrsyra görs och en ytterligare behandling med Oxalsyra i november/december enligt röd linje i figuren nedan.

Fig 1. traditionell behandling med myrsyra och oxalsyra jämfört med drönarutskärning (svart streckad linje)

Om man istället behandlar kolonierna i maj innan kvalstren exploderat i antal minskar man risken för att nivåerna ska bli kritiska och därmed undvika att samhällen går under på senhösten. Dessutom, ifall behandlingen är tillräckligt effektiv skulle det tom vara möjligt att undvika höstbehandlingar med pesticider (svart streckad linje i figur ovan).
I denna artikel kommer vi gå igenom studier som gjorts med drönarutskärning och de resultat som erhållits. Dessutom går vi igenom olika metoder att beräkna hur mycket kvalster man har i sin kupa. Det är nödvändigt att ha kontroll på mängden kvalster över tid för att kunna ta rätt beslut vilken behandling som behövs.
Avslutningsvis kommer vi beskriva vår metod som vi anser är en klar förbättring till gängse sätt att utföra drönarutskärning.

Bakgrunden till drönarutskärningens effektivitet är att kvalstren föredrar drönarceller eftersom dessa celler är stängda en längre tid än arbetarceller. Det gör att i en drönarcell kan 3-4 kvalster produceras jämfört med 1-2 i en arbetarcell. Om man då sätter in en eller flera ramar avsedda för drönare erbjuder man kvalstren optimala förhållanden för att reproducera sig och majoriteten av kvalstren kommer således att krypa in i dessa celler. Dessa ramar tas ut när cellerna är stängda och placeras i frysen under drönarsäsongen och därmed kan man reducera kvalsternivån betydligt.

I en studie från 2002/03 (2) utfördes en studie på tre olika bigårdar i USA där man använde sig av Ligustica bin. man delade in bina i två grupper på varje ställe där en grupp var kontroll (obehandlade) och en grupp behandlades med drönarutskärning. Man använde hela drönaramar som byttes en gång i månaden, totalt fyra gånger. Resultaten av testet kan ses nedan i figur 2.

fig 2. i Oktober hade de behandlade kuporna ca 3% kvalsternivå som medelvärde, Kontrolgrupperna hade 4%, 10% och 20% som jämförelse

Kvalstren hölls på en låg nivå i alla behandlade samhällen där en stor del skulle kunnat klara sig helt utan ytterligare behandling medan de flesta obehandlade behövde ytterligare behandling. De obehandlade kolonierna i grupp DH och CG hade så hög nivå att omedelbar behandling hade behövts för att rädda dem. Dessutom drog de behandlade samhällena in mer honung under säsongen, ca 10 kg mer per kupa.

I en annan studie av Charriere et al (3) som utfördes under två år fick man liknande resultat på kvalsternivåerna, se fig 3. Man fann även att kolonin i övrigt inte påverkades negativt av drönarutskärning där totala antalet producerade ägg var lika med eller utan drönarutskärning, ca 140000 ägg på en säsong. Noterbart är att de gjorde färre utskärningar under 1994 än 1993 men med samma antal utskurna drönare. Kurvan för nedfall stiger 1994 brantare efter avslutad utskärning vilket indikerar att antalet utskärningar är viktigare än totala antalet utskurna celler, se den nedre streckade linjen i fig 3 nedan. Däremot fann man ingen påverkan på honungsproduktionen i denna studie.

Fig 3. Drönarutskärning ger avsevärt lägre nedfall och därmed lägre kvalstergrad. (N=99 är troligen en typo, skribentens not)

Praktisk applikation: Drönarutskärning som upprepas under drönarsäsongen reducerar kraftigt kvalsternivån. På sensommaren kan nivåerna öka igen men till betydligt lägre nivåer än om ingen behandling görs.

Vi har praktiserat drönarutskärning med en tredelad ram under många år, se fig 4 nedan.
Genom att skära ut vax de första veckorna får vi en ram med yngel och ägg i olika stadier där vi skär ut en tredjedels ram med täckt yngel varje vecka. Fördelen är att kvalstren erbjuds öppet yngel varje vecka samt att man inte skär ut onödigt många drönare. Vi kontrollerar varroanivån varje vecka för att se hur nivån förändras och vanligtvis brukar nivån vara nära noll efter att drönarperioden är över. Vi brukar hinna med 5 eller 6 utskärningar. Om Varroan håller sig under vårt tröskelvärde som vi satt till 15 nedfall i veckan (motsvarar ca 150 kvalster enligt vår modell) gör vi inga andra behandlingar. Om nedfallet stiger något (15-25 nedfall i veckan) använder vi mjölksyra för att trycka ner nivån och på det sättet får kvalstren aldrig chansen att öka till katastofala nivåer. Vid test av olika syrors förmåga att ge smak (4) fann man att mindre än 1 gr mjölksyra per kg honung inte ger smak och de mängder vi använder kommer aldrig upp i dessa nivåer. Påverkan på bina är också minst av de godkända syrorna och därför kan man med fördel använda mjölksyra även under dragperiod.

Fig. 4 tredelad drönarram

Praktisk applikation: Drönarutskärning i tredelad ram är effektivare än en hel ram eftersom kvalstren alltid erbjuds öppna drönarceller. Snabbehandling med mjölksyra, vid behov, håller kvar kvalstren på en ofarlig nivå och minskar drastiskt behovet av starkare syror. Mindre risk att man glömmer att skära bort täckta drönare när det utförs varje vecka och därmed undvika att drönarna kryper ut och skapar en varroabomb.

För att kunna bedöma om och när behandling ska ske måste man kontrollera och avgöra vilken kvalsternivå som samhället har. Det finns lite olika metoder att använda; tex räkna nedfall på varrobricka, skakprov med alkohol, skakprov med florsocker samt räkna kvalster i täckta celler. I denna studie testades olika metoders effektivitet (5) och man fann att räkna nedfall var en mycket effektivare metod när varroagraden är låg. I studien började man med låga nivåer på 5, 10 och 25 kvalster i ett antal kolonier där man sedan använde de olika metoderna för att beräkna hur utvecklingen av Varroa fortgick. Skakprov hittade kvalster i bara 2 av 15 kupor efter en månad medan nedfallsmetoden däremot detekterade kvalster i 13 av 15 kupor. Efter 2 månader fann man kvalster i 9 av 15 kupor med skakprov medan nedfallsmetoden hittade kvalster i alla kuporna. När sedan kvalsternivåerna var skyhöga i slutet av säsongen var det ingen skillnad på metoderna.

Praktisk applikation: Nedfallsmetoden är effektivast att detektera kvalster, speciellt när nivåerna är låga. Det är också då man behöver hitta dem så man vet vilka koonier som är i farozonen
I år gjorde vi även ett uppföljningstest för att bekräfta resultaten; en koloni som var yngelfri fick en oxalsyrabehandling (vi använde droppmetoden, som är mycket effektiv på yngelfria kolonier) den 15 november och vi mätte kvalsterfallet för att bekräfta hur många kvalster kupan egentligen hade. Vi räknade till ett 50-tal under en vecka och i en kontrollkoloni (obehandlad) på samma plats såg vi under samma vecka cirka 5 kvalster. Det testade samhället hade ca 10 nedfall i veckan innan behandling vilket tyder på att strategin ger önskat resultat.
Sammanfattningsvis några fördelar med vår strategi:
1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syrorna är, desto fler biverkningar i form av döda bin, mindre yngel och större risk för att drottningen bollas ihop och dör.
2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot bekämpningsmedel och allt starkare medel måste användas. Vi bidrar inte till den negativa spiralen med vår strategi.
3. Med vår metod får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antalet dragbin och ger en förutsättning för en större honungsskörd.
4. Du undviker att spilla med starka syror, som kräver skyddsutrustning, som de flesta av oss inte är utbildade att hantera.
5. Du behöver inte störa bina mitt i vintern eftersom oxalsyra inte behövs.
6. Du har full kontroll över kolonierna och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt eftersom “man måste göra så”. På så sätt minimerar vi belastningen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.

Praktisk applikation: Drönarutskärning i kombination med punktvis mjölksyrebehandling kan göra att andra starkare syror helt kan undvikas. 15 nedfall per vecka är ett bra tröskelvärde – under denna nivå behövs inga behandlingar. Vid något förhöjd nivå kan en mjölksyrebehandling ta ner kvalstren till ofarlig nivå igen.

references:
(1). https://www.academia.edu/19046309/Strat%C3%A9gie_de_lutte_alternative_contre_Varroa_destructor_en_Europe_centrale?email_work_card=view-paper
(2). Evaluation of Drone Brood Removal for Management of Varroa
destructor (Acari: Varroidae) in Colonies of Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae) in the Northeastern United States
(3). Charriere, J. D., A. Imdorf, B. Bachofen, and A. Tschan.
2003. The removal of capped drone brood: an effective
means of reducing the infestation of Varroa in honey bee
colonies. Bee World 84: 117Ð124.
(4). Swiss Bee Research Centre (1999) 1
INFLUENCE OF ORGANIC ACIDS AND COMPONENTS
OF ESSENTIAL OILS ON HONEY TASTE
(5). http://beekeeperstraining.com/file2/source/pepers/61.pdf

Featured

Föredrag i Alingsås 17 januari

På tisdags kvällen besökte vi Alingsås biodlareförening förstärkt med några medlemmar från Lerum. Salen blev välfylld då drygt 40 medlemmar hade tagit sig till lokalen för att lyssna på vårt föredrag där vi presenterade vårt sätt att hantera bina med fokus på binas välmående. Det var en blandning av äldre erfarna biodlare men också flera nybörjare, men alla lyssnade intresserat och ställde mängder med kloka frågor.

Vår strategi skiljer sig från det som traditionellt lärs ut främst i och med att vi inte använder några substitut alls utan invintrar enbart på honung och pollen. Vi drivfodrar aldrig med något annat än honung. Vi berättade om vad som ingår i vår veckogenomgång, där vi kontrollerar varroa, skattar honung (minst 3-4 ramar lämnas kvar) samt gör drönarutskärning mm.

Vår metod för varroakontroll (påminner mycket om IPM-systemet) rönte stort intresse där vi använder drönarutskärning som huvudsaklig metod och organiska syror endast vid behov. Myrsyra använder vi endast i nödfall, dvs för att rädda ett annars dödsdömt samhälle. Oxalsyra har vi inte använt på 4-5 år överhuvudtaget – trots, eller tack vare, det ligger våra vinterförluster på 0%.

Vi visade också statistik från vår honungsproduktion och jämförde den med riksgenomsnittet och det visar sig att våra samhällen ger så pass mycket att det mer än väl kompenserar för vintermaten.

Honungsstatistik 2013-2022. Våra bin blå och sverigesnittet röd. 2020 enda året vi invintrat på rent socker

Vårt vintertest (med 100% ljung) som pågår just nu visar att i slutet av december har de inte börjat äta av vintermaten utan det som de drog in i september -oktober har ännu inte gått åt.

Drottningen visar statistik
Drönaren håller låda

Tack till Jerker Andersson och styrelsen i Alingsås som möjliggjorde detta. Vi kommer gärna tillbaka.

Featured

Socker är lika bra som Honung (för bina) – är det verkligen sant?

Att honung är överlägset socker, för människan alltså, är de flesta överens om. Desto mer obegripligt blir det att samma personer med fast övertygelse hävdar att socker är lika bra som honung för bina, en del hävdar till och med att honung skulle vara farligt/giftigt för bina. Vi har väl alla hört och läst hur farligt ljunghonung är som vintermat? Sen brukar en del till slut medge att det låga priset på socker är huvudanledningen.
Större delen av biodlarna skattar således all honung på hösten och byter ut den mot sockervatten. Argumenten för att göra så är lite olika – en del påstår att bina bara sitter still och därför inte behöver något annat än kolhydrater och därför går det bra med socker. En del påstår, som sagt var, att honung är giftigt för bina, tex påstås hösthonung ge utsot pga hög halt av mineraler.
Konkret forskning ang matens betydelse för binas utveckling och livslängd är sällsynt, speciellt fältstudier. Barker 1977 (1) fann i sin studie att socker gav betydligt längre livslängd än honung i laboratoriemiljö. Motsatt resultat fick en senare studie, betydligt bättre utförd eftersom den upprepades tre år i rad, av Milenovic et al (2) där bin matade med honung klarade sig något bättre än med sockervatten (skillnad ej signifikant). Där visade sig även att syrainverterat socker var farligt för bina då restsyran påverkade magsäcken negativt. DeGroot visade redan 1953 (3) i sin studie att på rena kolhydrater klarar sig bina ca 30 dagar och att protein är nödvändigt för längre livslängd. DeGroot visade även att bins behov av essentiella aminosyror liknar däggdjurens medan det däremot saknas studier av mineralers och vitaminers påverkan. Studier (4,5) på däggdjur har visat att däggdjur behöver vitamin B för att reglera intaget av proteiner och kolhydrater samt näringsupptag och metabolismen. Som nämnts är det tunt med studier på bins behov av vitaminer men studier som gjorts visar bla att Vitamin B, precis som för däggdjuren, förbättrar näringsupptag och gör att bina utnyttjar sin mat på ett optimalt sätt. Haydak and Dietz (6), 1965 visade att vitamin B behövs för tillväxt av yngel och brist på tiamin eller riboflavin stoppade utvecklingen av de hypofaryngeala körtlarna (HPGs) (7) efter att ynglet krupit ut ur cellerna. I en ny studie från 2021 med unga bin (som precis krupit ut ur cellerna) där olika dieter med avseende på Vitamin B och aminosyror testades fann man att dödligheten ökade när B vitamin saknades (8). Dessutom fann man att bina föredrog dieter med mineral och vitamininnehåll som liknade vad som finns i naturligt pollen, see tabell nedan.

Praktisk applikation: Under biets utveckling från ägg till larv och till färdigt bi behövs det proteiner, mineraler och vitaminer utöver kolhydrater. Den stora frågan är då om det räcker med enbart kolhydrater när bina sitter i kluster?

Ovanstående fråga kan då delas upp i två olika delar:
a. Sätter bina yngel under vintern vilket isf skulle medföra stort behov av både proteiner, kolhydrater samt mineraler och vitaminer?
b. Behöver äldre bina något mer än kolhydrater för underhåll under övervintringen?

Låt oss börja med första punkten – sätter bina yngel under vintern? Länge trodde jag att vinteryngel var något som skulle undvikas eftersom det ökar matåtgången och därmed ökade risken för utsot. Det var vad vi fick lära oss på nybörjarkursen och för att undvika detta skulle bina sitta trångt, dvs gärna på en låda. Denna felaktiga åsikt/myt blev grundligt vederlagd av artikelserien om utsot som Randy skrev. I en studie från 1935 visade Alfonsus (12) att den verkliga orsaken till utsot är överskottsvatten i ändtarmen. Därför behöver bina behöver sätta yngel som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten (9). Yngelsättning kostar bina mycket energi, dels så åldras de befintliga bina av yngelhanteringen och dels så kräver det extra mat för att driva upp yngel men också för den högre temperaturen som yngelvård kräver. Ändå sätter de yngel och skälet är att om de inte gör så kan de inte bli av med överskottsvattnet och utsot drabbar samhället. Denna insikt gör att behov av högkvalitativt pollen behövs hela året och måste finnas i matlådan eftersom bina inte kan lämna klustret för att hämta pollen. Men, det betyder inte per automatik att äldre bin behöver något annat än kolhydrater.

Praktisk applikation: Bina sätter yngel vid behov även under vintern, som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten, och därför måste pollen finnas i foderlådan.

Då återstår frågan om äldre bin klarar sig på enbart kolhydrater. DeGroot fann i sin studie att livslängden för både unga bin och äldre bin ökade signifikant när bina fick proteiner motsvarande vad som finns i pollen men att mängden som de äldre bina behövde var markant lägre än vad de unga bina behövde. Dessutom, äldre bin avstod från att äta rent proteintillskott utan föredrog att äta sockerlösning innehållande protein. Mängden protein som behövdes för att hålla proteinnivåerna konstant låg på nivåer motsvarande vad som finns i honung, se tabell nedan.

I nedanstående tabell jämförs livslängd på äldre bin som matats med rent socker och socker med tillskott av pollenbröd eller pollensubstitut. Äldre bin kan uppenbarligen äta rent pollen men får även längre livslängd på den mängd pollen som finns i honung. Mjölkprotein gav längre livslängd men enbart i rätt koncentration (1% eller lägre) i högre halter förkortades livslängden.

Praktisk applikation: Yngel uppfödd på enbart socker blir kraftlösa och får kort livslängd eftersom den mängd protein som finns i binas fettkropp inte räcker till för att föda upp yngel. Om bin tvingas sätta yngel utan att ha tillräckliga mängder protein kan bina äta upp ägg och yngre larver (10).
Äldre bin som övervintrar på enbart socker tappar vikt och därmed livslängd. Även äldre bin behöver således proteiner, och därmed vitaminer och mineraler för att maximera sin livslängd i vinterklustret. Deras behov är mindre än de unga binas, eftersom de bara behöver underhålla kroppen och mängderna som behövs finns i honungen (tillräckligt med protein för att hålla vikten konstant). För tillväxt behövs högre nivåer som finns i pollenbröd och drottninggele.

I en polsk studie (11) testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) där ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart. Tabell 2 visar att halten av honungsdagg inte påverkar vinterförlusterna (0 % honungsdagg har samma förlust som 30% honungsdagg). Tabell 3 visar hur graden av Nosemainfekterade kolonier minskar med ökande halt av honungsdagg.

Praktisk applikation: ovanstående studie indikerar att honungsdagg förstärker immunförsvaret. Oklart om det gäller enbart honungsdagg eller generellt för honung. Mer forskning behövs.

Mycket forskning behövs för att förstå i detalj hur bins metabolism går till men att påstå att bina överlever lika bra på rent strösocker är uppenbarligen inte sant. Ifall socker ska användas behöver man tillsätta både proteiner i rätt mängd och korrekt fördelning av de essentiella aminosyrorna men även vitaminer och förmodligen mineraler. I slutändan får man då en produkt som är lite lik honung fast sämre och man kan ifrågasätta vitsen med det. Viktigt att man isf tillsätter proteinet till sockret och inte ger den till bina som en proteinkaka eftersom bina inte gärna tar emot detta.
Vad som definitivt fattas är fältstudier där man jämför rena sockersamhällen med samhällen som får behålla sin honung och pollen i rätt mängder. Bin överlever på en ren sockerdiet, men frågan är hur bra de överlever och ifall där finns en mätbar skillnad mellan sockerkolonier och honungskolonier. Sådana studier har mig veterligen inte gjorts och därför planerar vi att genomföra en sådan studie i mindre skala nästa säsong.
Ví har redan testat att invintra på honung och rent socker under olika år och där såg vi klara skillnader i hur bina överlever vintern. I båda fallen överlevde alla bin men när rent socker användes var bina orkeslösa på våren och tog lång tid på sig att bli starka. Inte förrän i mitten av Juni hade sockersamhällena uppnått en bistyrka som kunde ge överskott medan samhällen som fick honung var starka och gav överskott redan i början på maj. Ifall denna effekt berodde på hur vintern var eller om det har med födan att göra får vi förhoppningsvis svar på i nästa jämförande studie.
Då kommer vi mäta hur bistyrkan ser ut före och efter vintern, hur utvecklingen ser ut och hur bra kolonierna klarar sig sommaren efter.

1. Barker, Labarotory comparison of high fructose corn syrup, graper syrup, honey and sucrose syrup as maintenace for caged honey bees
2 . http://www.resistantbees.com/fotos/estudio/feeding.pdf.
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.
4. Gonzalez-Soto, M., and Mutch, D. M. (2021). Diet regulation of long-chain
PUFA synthesis: role of macronutrients, micronutrients, and polyphenols
on 1-5/1-6 desaturases and elongases 2/5. Adv. Nutr. 12, 980–994.
doi: 10.1093/advances/nmaa142
5. Dabrowski, Z. (1974). Studies on the relationships of Tetranychus urticae Koch
and host plants. V. Gustatory effect of water-soluble vitamins. J. Polskie
Pismo Entomol.
6. Haydak, M. H., and Dietz, A. (1965). Influence of the Diet on the Development and
Brood Rearing of Honey Bees. Proc. XV. Beekeeping Cong. Bucharest.
7. Herbert Jr, E. W., Shimanuki, H., and Caron, D. (1977). Optimum protein levels
required by honey bees (Hymenoptera, Apidae) to initiate and maintain brood
rearing. Apidologie 8, 141–146
8. Walaa Ahmed Elsayeh 1,2*, Chelsea Cook 3 and Geraldine A. Wright. (2021) B-Vitamins Influence the Consumption of Macronutrients in Honey Bees
9. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
10. Robert Brodschneider and Karl Crailsheim (2010). Nutrition and health in honey bees
11. Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
12. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

Featured

Myten om vinterbin

På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant?
I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas?
Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge.
DeGroot skriver i sin sammanfattning;
The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn
to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed.
The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the
physiological condition of youth in a great part of old bees during the
winter season.”

I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter. Den som vill ha hela DeGroot’s studie kontakta oss via email.

1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling
2. Bin till nytta och nöje
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.

Featured

12 december

Dags för marknad och denna helgen var vi på två marknader, en liten lokal marknad i Öxabäck och en betydligt större i Billdals ridhus. Men kvantitet slår inte nödvändigtvis kvalite – det gäller både besökare och honung som man säljer.
I Billdal var det massor av folk men ett fåtal som handlade och i Öxabäck var det begränsat med folk men de flesta handlade och vi sålde faktiskt något fler burkar i lilla Öxabäck.
När det gäller vår honung så säljer vi mest av den betydligt dyrare sorthonungen. När kunderna får smaka är det sällan de väljer den större och billigare blandhonungen utan den flytande sorthonungen går bäst och hallonhonungen säljer allra bäst. Bättre än tom Ljung.

Ewa i sällskap med tomten Göte.
Featured

Bestämma tröskelvärde för Varroabehandling

Enda sättet att veta exakt hur mycket Varroa som finns i en kupa är att döda alla bina och räkna krypen på bina och i cellerna. Uppenbarligen är inte detta en framkomlig väg utan vi behöver en modell för att kunna bedöma hur många kryp som finns så att vi kan göra en begåvad gissning när och vilken behandling som behövs. Man kan förstås välja en säker väg där man konstant gör behandlingar för att säkerställa att Varroan är noll men alla kemikalier har biverkningar och målet, för oss, är att hitta en balans där bina kan hantera Varroan. Så att behandla för säkerhets skull eller att behandla vare sig det behövs eller ej är inte hållbart och därför behövs en modell så man behandlar om det behövs och med rätt behandling. Hur vår strategi ser ut finns att läsa i annat inlägg eller vår hemsida, här fokuserar vi på att beskriva hur vår modell för att bestämma vårt tröskelvärde ser ut. Vår metod och modell gäller för våra lokalt anpassade mongrel buckfast bin och för dem funkar vår modell och strategi bra eftersom vi inte haft någon vinterförlust på 9 år med minimalt med kemikalier.

Jag ger ingen referens på ovanstående bild men där finns många studier som visar att det ser ut ungefär som bilden, antalen kan givetvis variera. Ett par saker tycker vi är självklara;
1. Varför vänta till dess Varroan har nått sitt maximum innan man behandlar?
2. Om nivån är låg i aug -september varför ska man då behandla alls?
Vår strategi försöker följa den svarta streckade kurvan med hjälp av i första hand drönarutskärning och i andra hand punktinsatser (mjölksyra) när vår Varroa nivå ger mer än 15 nedfall/vecka.

Så, hur kommer vi fram till siffran 15 st/ vecka? Först och främst är det viktigt att mäta nedfall hela säsongen och att inte bara mäta enstaka dagar eftersom majoriteten av kvalstren sitter i cellerna. Mäter man en längre period samt kontinuerligt minskar man felkällorna, men de finns. Första problemet är ju hur länge kvalstren lever och där finns inga studier som visar det på ett entydigt sätt men enligt Fries mfl (1) verkar kvalster i fält bara kunna göra 2 eller max 3 reproduktionscykler. En cykel tar 12-14 dagar plus den foretiska fasen på ca 7 dagar så det skulle ge ca 35-40 dagar under säsong (14+14+7). När kvalstren inte reproducerar lever de längre – annars skulle de inte klara av en vinter med lite eller inget yngel. Men hur länge har jag inte sett något svar, så jag vet inte. Vi har bestämt oss för att använda 100 dagar vilket vi då tror är konservativt under säsong och förhoppningsvis inte alltför långt från sanningen under vintersäsong. Om vi antar att inga andra felkällor finns (men det gör det) så betyder det att om man har 100 kvalster så dör i snitt 1 kvalster per dag, det varierar förstås beroende på hur gamla kvalstren är och det är därför det är så viktigt att mäta under lång tid för då kommer variansen att minska och resultaten blir bättre. 100 kvalster betyder 1% nivå om man har 10000 bin och 1 nedfall i veckan ger 7 på en vecka, vi har valt 15 eftersom det då skulle betyda max 2% på höstkanten när det börjar bli dags för invintring (under säsong har vi långt fler bin så graden är lägre även om antalet är samma). Antalet tar man ju med sig och har man 1000 kvalster i slutet på juni har man ca 2 % (1000/50000) men samma antal kvalster i augusti kan betyda 10% (1000/10000) och en säker dödsdom.
Andra felkällor:
En del kvalster far iväg med flygbina och kan dö i fält (de blir inte räknade)
En del försvinner med flygbina till andra kupor (de blir inte räknade)
Kvalster kan dö i cellerna och kan bli utstädade av bina (de blir inte räknade)
Vi ser en hel del myror på Varroabotten – Kanske bär de bort Varroan som mat till sina yngel. Ingen aning om det är så men vi planerar att göra en koll med klisterpapper vid tillfälle för att kolla just denna felkälla.
Viktigt att man har ett inlägg som täcker hela botten så man inte missar fallande kvalster
Positiv felkälla: Vi överskattar troligen livslängden med en faktor 2-2,5 vilket kompenserar (till viss del) för ovanstående felkällor. Är det 100%? Nej det är det inte – en kupa skenade iväg i år och fick kritisk Varroanivå i augusti. Men tack vare att vi kollade Varroanivån regelbundet så fångade vi upp den kupan och kunde sätta in behandling i tid. En oxalsyrabehandling i november -december hade inte räddat den kupan eftersom då hade vinterbina redan varit försvagade.
När yngelsäsongen är över blir nedfallet än säkrare som metod för då försvinner alla felkällorna utom livslängden; Inga myror finns, bina flyger inte, inget yngel och därmed inga Varroa i cellerna som kan städas bort.
I år gjorde vi ett test med oxalsyra sent på hösten för att se hur bra vår modell stämmer. Kuporna låg generellt under 15 nedfall och vi kollade en kupa som var var yngelfri i slutet av oktober. Därefter gjordes oxalsyrabehandling med 3% oxalsyra enligt droppmetoden och före testtillfället hade vi ca 1 nedfall per dag vilket enligt vår modell borde ge ca 100 kvalster. Resultatet blev 60-70 nedfall och eftersom oxalsyra på yngelfritt ska ha ca 80-95% effektivitet beroende på vilken studie man läser så stämmer modellen bra med verkligheten. Ett obehandlat kontrollsamhälle bredvid hade 7 nedfall på en vecka.

Vi anser att mjölksyra är bättre än oxalsyra för vår metod- först och främst kan man använda mjölksyra även fast det finns honung i kuporna då det krävs höga nivåer innan det ger någon smak till honungen, dels kan man skruva hur mycket man behandlar och var man behandlar eftersom vi sprejar på blandningen. Har vi bara aningens höga värden så kanske vi bara sprejar övre yngellådan, har vi lite mer då sprejar vi båda yngellådorna. Gör vi en större behandling kan vi ta bort honungen för säkerhets skull så det bara finns vad de behöver för en veckas överlevnad. Det blir svårt att göra med någon annan syra och oxalsyra är därför inget alternativ för oss.

Vi tycker också även att oxalsyra är aningens tuffare mot bina (2), jag har läst flera som anger olika risker ökad bidödlighet, öppning av celler och viss risk för att drottningen går under- så de finns i någon mån även om de förmodligen inte är lika besvärlig som myrsyra. Mjölksyra har jag aldrig sett någon studie som anger någon större risk för bina. Dessutom, på den tiden vi använde oxalsyra såg vi bin som tvärdog när de träffades av oxalsyran. När vi sprejar mjölksyra verkar bina inte påverkas utan de fortsätter med vad de håller på med. Nå, det sista är förstå vår tolkning av vad vi ser och ska läsas i den kontexten. När vi sprejar så gör vi ju det kaka för kaka och oftast ser vi drottningen och kan då undvika att spreja henne. Sen har alla kemikalier någon påverkan och därför använder vi helst ingenting förutom drönarutskärning. Myrsyra använder vi som jag påpekat bara i nödfall på samhällen som annars är dödsdömda – totalt 3 samhällen på 9 år har fått myrsyra så det är relativt sällsynt.
Avslutningsvis: Nästa år tänker vi genomföra ett test för att dels dokumentera effekten av vår metod genom att notera nedfall under hela säsongen, räkna kvalster som vi fångar i fällorna, samt göra oxalsyrebehandling på hösten för att kontrollera restmängden. Vi kommer nog även att skaka lite bin även om jag betvivlar att det ger så
stor tillförlitlighet (3)

Refrenser
(1) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in
honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112.
(2) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
(3) https://www.queenrightcolonies.com/2020/03/04/varroa-mite/?fbclid=IwAR0h4H6DHuYx5J4wGy-69sV3eHoLAW5IKUKluQ6nasJXsvXOTXsZoseUZJE

Featured

29 nov: Planera nästa år

Oavsett om man är förstaårs biodlare med en kupa eller har 20, 50 eller 500 kupor så behöver man göra en sammanställning och planering för nästa år. För nybörjaren kan det räcka med tre-fyra rader på ett papper, tex;
Vi fick 35 kg honung med en kupa
Vi vill öka antalet till tre för lite säkerhet
Vi vill öka honungsmängd till 50 kg samt ge bina 10kg vardera som vintermat, det ger ett toalt behov av 80 kg fördelat på tre kupor. Eventuellt kan vi sälja ett samhälle då två producerande samhällen bör kunna ge 80 kg.
Vi behöver köpa: 2 nya kupor med vardera 4 lådor, 100 nya ramar + vax, 100 st burkar och etiketter. Behöver också ett par avläggarkupor.

Ju fler kupor man har desto mer detaljerad blir givetvis planen.
För oss ser det ut så här ungefär:
Vi övervintrade 2021 13 kupor varav 7-8 blev produktionskupor.
Vi fick in ca 550 kg honung där 260 kg gick tillbaks till bina
Vi övervintrar 2022 13 kupor så samma antal.
Vi har som mål att skaffa en storkund till samt att bygga upp en honungsbuffert på ca 100kg.
Därför behöver vi öka honungsmängden med ca 200 kg + 100 kg vintermat för de nya samhällena vilket betyder 5 extra produktionssamhällen. Av den anledningen kommer vi sikta på ca 20 övervintrande samhällen 2023/24 då vi behöver ett par samhällen för vintertestet. Dessa samhällen kan dö därav behov av extra samhällen.
Vi kommer behöva göra i ordning en bigård till (redan gjord) och en avläggarplats
Vi kommer behöva nya drottningar/avläggare så vi siktar på totalt 15 st nya drottningar eftersom alla inte går fram. Av dessa kommer 2 st Nordiska att köpas, övriga drar vi upp själva.
nytt material:
7 kompletta kupor med ramar och vax
Vi behöver bygga en trippelkupa till för avläggare
400 kg honung kräver 600 burkar (200×500 gr och 400×350 gr)
Locketiketter
På önskelistan: en vaxpräglingsmaskin (kostnad 12-14000)
Så kan en enkel plan se ut

Featured

Varroa-lösningen

I förra delen gick vi igenom hur reproduktionen av Varroan går till och orsakerna till den explosiva utvecklingen vilket är skälet till att obehandlade samhällen vanligtvis går under inom 2-3 år. Här kommer vi gå igenom hur vår strategi ser ut.

fig 1. Traditionell Varroabekämpning med Myrsyra i aug och oxalsyra i december


När jag första gången såg ovanstående figur tyckte jag spontant att något var fel – varför vänta med behandling till dess Varroan är som starkast? Vore det inte bättre att stämma i bäcken och trycka ner varroan innan de hunnit explodera och växa sig starka (se den streckade linjen i fig 1.)? Den tanken blev startskottet för vår strategi som bygger på att aldrig tillåta Varroan att nå nivåer där de påverkar kolonin i någon större grad. I princip är det en metod som följer IPM strategin (Integrated Pest Management) där vi undviker att använda starka pesticider och kemikalier så långt det går och där basen för vår behandling är drönarutskärning.

tredelad ram med tre stadier av celler; täckta drönarceller, öppet yngel samt nygjorda tomma celler

Drönarutskärning sker i en tredelad ram som sätts in i slutet av april – första veckan skär vi bort två delar och andra veckan en del. Då har vi vax och celler i tre olika stadier och kan börja skära ut en tredjedel med täckta drönarceller varje vecka. Samtidigt kollar vi nedfallet varje vecka hela säsongen och efter 6 veckor har vi fått bort en stor del av alla kvalster, en teoretisk beräkning (1) visar att två veckors utskärning kan reducera mängden med 50%, ungefär samma resultat visade en praktisk studie (2). Vi kan göra upp till 6 utskärningar fram till drönarperioden är över vilket då skulle kunna reducera mängden med 85%. Det innebär att vi vanligtvis har kvar mindre än 50 kvalster vilket man också ser på att nedfallet i slutet av Juni är nära noll.

Praktisk applikation: 2-3 utskärningar reducerar mängden Varroa med upp till 50%. Med 6 utskärningar under 6 veckor kan Varroanivån tryckas ned till ofarliga nivåer.
Därefter fortsätter vi att hålla koll på nedfallet och i många fall ligger nedfallet kvar på så låga nivåer att inga andra behandlingar behövs – vårt tröskelvärde är ca 15 nedfall i veckan vilket motsvarar ett par hundra kvalster. Skulle nivån öka och överstiga 25 nedfall i veckan då tar vi till den mildaste syran i vår arsenal, dvs mjölksyra. Fördelen med mjölksyra är att den är okontroversiell med livsmedel och ger ingen bismak till honungen, endast en lätt syrlighet. Eftersom honungen är syrlig i sig själv är detta inget problem, dessutom påverkas bina minimalt av mjölksyran. Nackdelen är givetvis att man endast kommer åt de bin som är utanför cellerna, 30-40% av kvalstren befinner sig utanför cellerna och det är dessa vi kommer åt. Det kan tyckas som en liten andel men eftersom målet inte nödvändigtvis är att utrota kvalstren utan endast se till att de aldrig blir för många fungerar det alldeles utmärkt med mjölksyra. Vi tar ett exempel; anta att nedfallet har ökat så att vi börjar närma oss 500 st kvalster (5% ifall vi har 10000 bin) och så gör vi en mjölksyrebehandling och får bort ca 30% dvs 100-150 kvalster. Då har vi 350-400 kvar vilket fortfarande är för mycket. Då kan vi, om nedfallet fortfarande är för högt upprepa behandlingen efter en vecka och komma åt ytterligare 100-150 kvalster och så är antalet ner på en ofarlig nivå.
I praktiken gör vi eventuell mjölksyrebehandling betydligt tidigare (över 25 nedfall/vecka) så vanligtvis räcker en behandling för att komma ner under tröskelvärdet. Någon kanske anmärker att metoden verkar jobbig men vi har alltid en sprayflaska med mjölksyra med och ifall behandling behövs gör vi den samtidigt som vi gör veckogenomgången, vilket medför ca 1 m extra tidsåtgång.
Vår erfarenhet är att med denna strategi (grön och gul nivå i IPM pyramiden) kan vi hålla varroanivån under vårt tröskelvärde genom hela säsongen och därmed undvika alla andra syror och kemikalier. Endast undantagsvis hamnar vi på så höga nivåer i augusti att myrsyra måste användas (1 samhälle av 13 detta året fick myrsyra, inga samhällen behöver oxalsyra).
Under de 8 säsonger vi utvecklat och använt metoden har vi aldrig haft några vinterförluster (samhällen som gjort tidigt drottningbyte ej inkluderade)

Praktisk applikation: Drönarutskärning + mjölksyrebehandling vid behov minskar drastiskt behovet av starkare syror och andra kemikalier.

I år gjorde vi för övrigt ett uppföljningstest för att kontrollera resultatet; ett samhälle som konstaterades vara yngelfritt fick en oxalsyrebehandling (vi använde droppmetoden, vilket har hög effektiv på yngelfria samhällen) 15 november varvid vi mätte nedfall för att se hur många kvalster vi verkligen har. Vi räknade till ca 50 st under en vecka och i ett kontrollsamhälle (obehandlat) bredvid såg vi under samma vecka ca 5 nedfall vilket visar att strategin ger önskat resultat.
Avslutningsvis några fördelar med vår strategi:
1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syror desto mer biverkningar i form av döda bin, mindre yngel samt högre risk att drottningen bollas och dör.
2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot pesticider och allt starkare medel måste användas. Den negativa spiralen medverkar vi inte till med vår strategi.
3. Med vår strategi får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antal dragbin och ger förutsättning för större honungskörd.
4. Man slipper söla med starka syror som kräver skyddsutrustning och som de flesta av oss inte har utbildning för att hantera.
5. Man slipper störa bina mitt i vintern i och med att oxalsyra inte behövs.
6. Man har full koll på samhällena och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt för att “man ska göra så”. Därmed minimerar vi stressen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.

referenser:
(1). https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline
(2). https://www.academia.edu/19046309/Strat%C3%A9gie_de_lutte_alternative_contre_Varroa_destructor_en_Europe_centrale?email_work_card=view-paper

Featured

Ljung och honungsdagg som vintermat

Fortfarande finns det många som påstår att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2). I denna studie testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) och ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart.

Redan 1935 fann man orsaken till utsot och det visade sig att vilken typ av mat inte gav utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten och biets förmåga att bli av med överskottsvatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig.
Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket visar att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång vinter.

En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4).
För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 50% ljung i 9 kupor, för att i ett fälttest se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.

Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre

När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel.
Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.

referenser
(1) Åken Hanssons, Bin och Biodling, sid 326
(2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
(3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
(4) https://www.chainbridgehoney.com/blog/articles/beekeeping-in-winter-january-2021/

Featured

Varroa – Lär känna din fiende

Problemet – Varroans explosiva fortplantning

Redan Alexander den store lär ha myntat uttrycket “för att besegra din fiende måste du lära känna honom”. Om Alexander verkligen sa så är oklart men det är definitivt nödvändigt att förstå varroakvalstrets livscykel för att kunna besegra kvalstret, eller åtminstone hålla det i schack.
Varroa destructor kom ursprungligen från det asiatiska biet (Apis Cerana) och hoppade över till vårt europeiska bi (Apis Mellifera) i mitten på 1900 talet. Det asiatiska biet klarar av att hantera kvalstret vilket inte Mellifera gör och därför har varroan blivit den dominerande orsaken, direkt och indirekt, till de höga vinterförlusterna som vi ser. Utan någon form av behandling brukar de flesta samhällen gå under efter 2-3 år (10).

Varroan har 2 olika faser i sitt liv, dels en fas då de sitter på vuxna bin och äter av fettkroppen (Foretisk fas) (1) dels fortplantningsfasen som enbart pågår inuti yngelcellerna, företrädesvis i drönarcellerna (2).
När kvalstren parasiterar på de vuxna bina är det dels för att den nyparade honan ska “mogna” och dels för att transporteras till en ny cell. Denna fas kan vara upp till en vecka innan de hittar en ny lämplig cell för att initiera en ny reproduktionscykel.
När varrokvalstret hittat en lämplig cell kryper de in precis innan bina förseglar den och gömmer sig längs ner i cellen i det som är kvar av larvsaften. Tre dagar efter att cellen förseglats lägger honan det första haploida ägget som utvecklas till en hane (3). Därefter läggs 4 stycken (i en arbetarcell) eller 5 stycken (i en drönarcell) diploida ägg som utvecklas till nya honor, se fig nedan. Precis innan det nya biet kryper ut ur cellen parar sig hannen med sina systrar – hannen överlever inte utanför cellen utan moderkvalstret kryper ut med en eller två parade döttrar (i en drönarcell kan t.o.m. tre nya kvalster bli befruktade). Fig 4 från (10).

Ca 11 dagar efter att cellen förslutits ser varroafamiljen ut så här. Övre raden kvalster i olika stadier. Nedre raden nyligen ömsad hona, moderkvalstret och hannen.

Varroan föredrar att krypa ner i drönarceller, ratiot är ungefär 8:1 vilket troligen beror på att drönarna har en längre yngelfas vilket ökar reproduktionen då fler döttrar kan födas, ca 1.3-1,45 i arbetarceller mot 2.2-2.6 i en drönarcell (4).
Eftersom reproduktionstakten är exponentiell – för varje hona som går in i en drönarecell kommer i snitt 3.5 ut – i kombination med den korta reproduktionscykeln (tar ca 30 dagar för två cykler) blir utvecklingen explosiv, speciellt på våren då det finns drönarceller i överflöd. Med dessa fakta kan man lätt förstå att 50 kvalster i början på maj kan bli till flera tusen på två månader, men som tur är finns några bromsande faktorer.

Figuren visar att varroan har eftersläpning mot bina och där binas maxantal kommer i början av juni når varroan sitt max i början av augusti. 2-3000 kvalster är inte livshotande när binas antal är 50000 eller mer. Men när alla dessa kvalster ska samsas på 10-20000 bin på hösten blir kvalsternivån alldeles för hög och samhället dukar snabbt under.

Praktisk applikation: Kvalsternivån är otast låg på våren och exploderar under maj-juni utan åtgärder. När bimängden går ner till 10-20000 individer ska kvalstermängden fördelas på färre bin vilket gör att samhällen kraschar.

Som nämndes tidigare finns ett par begränsande faktorer; den ena är infertilitet hos kvalstren och den andra är att antal cykler som kvalsterhonan kan genomföra verkar vara begränsad till 2-3 cykler (5). Vad infertilitet hos varroa beror på är inte helt klargjort men en orsak kan vara frånvaro av hane. Eftersom det vanligen bara föds en hane blir det omöjligt att genomföra parningen ifall han dör innan han befruktat sina systrar. Det visar sig att det är relativt vanligt att det inträffar vilket betyder att obefruktade honor kommer ut ur cellen. Dessa kan genomföra en phoretisk fas och sedan invadera en cell där de kan lägga ett haploid ägg som då utvecklas till en hane. I detta fall kan sonen befrukta sin mamma i en sk oidipal befruktning, denna parning blir som regel sämre än när unghonor befruktas och antalet nya kvalster som blir till via Oidiapal befruktning är begränsad (6).

Som nämndes tidigare är ökningstakten exponentiell med exponenten 3.5 i drönarcellen vilket gör att kvalsternivån exploderar i maj-juni.
Har vi tex 10 moderkvalster som går in i mogna drönarceller kommer ungefär 35 honkvalster ut efter ca 14 dagar. Hanarna och ej fullt utvecklade kvalster blir kvar i cellerna eftersom de inte kan äta själv. Efter en phoretic fas på ungefär 5 dagar är nu 35 kvalster redo att invadera vilket sen ger 122 kvalster efter nästa fortplantningscykel. Ökningstakten är således upp till 12x per månad så länge drönaryngel finns men när enbart arbetaryngel finns reduceras den till maximalt 6x, i verkligheten är takten något mindre eftersom inte alla kvalster är fertila (4) samt att en del försvinner med dragbin som dör i fält.
I obehandlade samhällen går kolonierna under efter några år eftersom Varroan försvagar samhällena både på individnivå och på koloninivå. De enskilda bina som parasiterats som larver får lägre vikt, får fler virussjukdomar (tex DWS) och får kortare livslängd (7).
På koloninivå påverkas de på åtminstone 2 sätt; Drönarna minskar i vikt och får klart sämre chans att para sig (8) och koloniernas förmåga att svärma minskar (9).

Praktisk applikation: Ökningstakten är minst dubbelt så hög när drönarceller finns tillgängliga vilket är orsaken till den explosiva ökningstakten i maj-juni.
I nästa avsnitt går vi igenom Varroa management och vad som kan göras för att minska påverkan från Varroan.

referenser
(1) Kuenen, L.P.S., Calderone, N.W., 1997. Transfers of Varroa mites from newly
emerged bees: preferences for age- and function-specific adult bees. J. Insect
Behav. 10, 213–228.
(2) Boot, W.J., Schoenmaker, J., Calis, J.N.M., Beetsma, J., 1995b. Invasion of Varroa
jacobsoni into drone brood cells of the honey bee, Apis mellifera. Apidologie 26,
109–118.
(3) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
(4) Martin, S.J., 1995b. Reproduction of Varroa jacobsoni in cells of Apis mellifera
containing one or more mother mites and the distribution of these cells. J.
Apicult. Res. 34, 187–196.
(5) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in
honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112.
(6) https://link.springer.com/article/10.1007/s13592-019-00713-9
(7) Amdam, G.V., Hartfelder, K., Norberg, K., Hagen, A., Omholt, S.W., 2004. Altered
physiology in worker honey bees (Hymenoptera: Apidae) infested with the mite
Varroa destructor (Acari: Varroidae): a factor in colony loss during
overwintering? J. Econ. Entomol. 97 (3), 741–747.
(8) Duay, P., de Jong, D., Engels, W., 2002. Decreased flight performance and sperm
production in drones of the honey bee (Apis mellifera) slightly infested by Varroa
destructor mites during pupal development. Genet. Mol. Res. 1, 227–232.
(9) Fries, I., Hansen, H., Imdorf, A., Rosenkranz, P., 2003. Swarming in honey bees (Apis
mellifera) and Varroa destructor population development in Sweden. Apidologie
34, 389–398.
(10) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf

Featured

28 okt sent drag på murgröna

Oktober har varit väldigt varm och bina flyger för fullt, bla på Murgröna.

fullt drag i murgröna

Vi vägde våra testkupor och de är i princip stabila så det innebär att de dragit in så pass mycket i oktober att de har kunnat föda sig, 39 resp 38 kg vägde de in på.
För övrigt ägnar vi mycket tid åt att läsa in oss på diverse birelaterade ämnen, vi har slukat många studier och testrapporter och det visar sig tex att Varroans sexliv bygger på att syskon parar sig med varandra – underligt att kvalstren klarar denna inavel. Dessutom har det visat sig att rätt många kvalster kommer ut obefruktade vilket ofta beror på att hanen dött innan de hunnit para sig. Då kommer jungfrukvalster ut som är infertila men som under nästa cykel ändå kan lägga hanliga ägg som då kan befrukta sin mamma. Därefter kan varroakvalstret gnomföra en vanlig cykel med både hanliga och honliga individer.

Featured

26 okt

Söndag 23 oktober höll vi en träff med några intresserade biodlare där vi gick igenom vårt sätt att sköta bina. Får tacka deltagarna som ställde många frågor och initierade bra diskussioner vilket vi tolkar som något positivt – en miljö där man kan fråga och vågar ifrågasätta är för mig något sunt.

En av de ämnen vi fokuserade på är vårt sätt att hantera Varroan där vi minimerar syror. Figuren nedan visar principen bakom Integrerad pest management där iden är att kombinera olika metoder och att bara ta till kemikalier när det behövs och de starka medlen endast i yttersta nödfall. Vår metod, enligt denna princip, har inneburit att i år har 12 kupor av 13 har sluppit Myrsyra och ingen behöver oxalsyra. Kan tilläggas att vi inte haft några vinterförluster på 8 år.

Vi hoppas nu att någon vågar prova att vintra in på honung och att någon testar Varroabekämpning där kemikalier endast används vid behov.

IPM pyramiden. Målet med integrated pest management är att kombinera flera metoder för att förhindra kvalstren att nå skadlig nivå. Man strävar efter att använda så ofarliga metoder som möjligt samt hålla koll på nivåerna. Endast om och när vi når en skadlig nivå tar vi till kemiska metoder och vi använder så snälla medel som möjligt. Bara i yttersta nödfal tar vi till starka gifter eftersom dessa vanligtvis har kraftiga biverkningar.
Featured

Säsongsavslut – resultat och lärdomar

Nu är säsongen slut och det har varit ett bra honungsår. Vi har tagit en del dåliga beslut men också en hel del bra beslut. Sämst var nog att flytta dragsamhällen från KBA mitt i rapsdraget eftersom vi inte ville “ha så mycket raps”. Istället för att få 15kg per kupa fick vi istället “bi”dra med några ramar eftersom det var dött just då i Öxabäck. Där gör vi nog annorlunda nästa år. Beslutet att köra 100% honung är nog vårt bästa beslut eftersom då slapp vi allt kladd med sockerslabbet – där var många tråkiga timmar vi sparade in. Det visade sig att nettot vi behövde ge bara var ca 4 ramar per kupa – det kommer vi lätt att få hem i vår. Det blev fö ett bra ljungdrag med ca 50 kg härlig ljunghonung.
Sen lärde vi oss om klotets betydelse och att bina inte bara sätter yngel utan att de måste sätta yngel på vintern, som en strategi att få bort vattenöverskottet. Det medför å andra sidan att pollen måste finnas i kupan under vintern i rätt stora mått – kanske en tre ramar eller så. Så här ser en vinterram ut om bina får bestämma själv så här får vi tänka till lite grann. Om pollenet är för långt från yngelklotet får de svårt att komma åt det vid yngelsättningen.

honungskaka med pollen

En annan sak vi lärde oss var att tolka drönarramen, ifall där finns yngel i alla stadier kan man ta det lugnt. Samhället är harmoniskt och har inga planer på att svärma, man har en frisk drottning och kommer dra in mycket honung. Blir det plötsligt stopp på yngelsättning i fällan är det fara å färde – då får man kolla sitt samhälle noga för att förstå vad som pågår och göra rätt ingrepp. Är det svärmning då kanske man ska göra en drottningavläggare eller är det stilla byte på gång? Ska de få göra bytet själv eller ska vi sätta in en avelsdrottning?.

Perfekt drönarram med yngel i olika stadier. Samhälle harmoniskt

Slutligen läste vi några intressanta studier som visade att redan 1935 visste man vad utsot berodde på och det har inget med vare sig socker, ljung eller hösthonung att göra. I själva verket var det klotets förmåga att få bort vatten från metabolismen som avgör ifall det blir utsot eller inte. Av den anledningen bestämde vi oss för att göra ett fulltest med 100& ljung över vintern. En gång för alla döda den diskussionen eller i alla fall ha det ultimata argumentet; Vi har testat hur många test har du gjort? Vi startade på 33 resp 34 kg och det intressanta var att kuporna fortsatte öka hela september och vägde 38,5 resp 39 kg i början på oktober.

kupa med ca 20 kg Ljung
Featured

9 okt: Höstdrag

9 oktober: När vi vägde våra testkupor märkte vi att de hade ökat sin vikt och när vi gav en kupa lite mjölksyra kunde vi även se nydragen honung. När vi vägde alla kuporna visade det sig att i princip alla har dragit in 3-5 kg sedan invintring – kan det vara lushonung tro? Det skulle isf betyda att vi eventuellt har 15-20 kg lushonung att skatta så det fick bli en oktoberskattning. I kuporna här hemma verkade det inte vara lushonung så de får behålla det mesta, vi behöver ingen mer blandhonung, men vi ska även kolla vad Öxabäck kan tänkas erbjuda. Bina var fö precis lika snälla som de varit hela säsongen även om några bin verkade undra vad som pågick.

Skattning när löven är gula
Featured

2 okt. Äntligen färdigt för vintern

Varroan har varit väldigt envis i år och vi har fått göra flera behandlingar med Mjölksyra men idag är vi äntligen färdiga. Vi gav några samhällen en sista omgång men sen tror vi att det är bra – tom katastrof samhället har nu ok nivå och är mycket piggare. De har dragit in 2,5 ramar sista veckorna så nu hoppas vi att vinterbina är ok och att drottningen har kraft nog att klara vintern.
Så var det dags att göra månadskoll på vårt test och bina har helt klart hittat något att dra på – lushonung kanske? Vi får nog plocka ur en ram och kolla – är det lus vill vi nog ha några ramar.
Vi startade på 33 respektive 34 kg. Nu tre veckor senare har de ökat med ca 5 kg per kupa till 38,5 respektive 39 kg. Det mest anmärkningsvärda är att de dragit in 3 kg sen förra veckan. Av det kan man redan nu dra lite slutsatser;

1. De fortsätter att dra så länge vädret tillåter, oavsett hur mycket de har i kupan.

2. De 4 ramar vi fick ”offra” vid invintringen har vi nu i princip fått tillbaks. Överskottet i vår kan vi endera ”skatta” eller låta dem behålla och ta lite mer primärhonung.

3. Troligtvis får alla lite hösthonung i sina kupor alldeles oavsett invintringsmetod, och det kanske är tur det🤔. Kanske är det så att bina hinner dra in ett antal kilo honung och att samhällena överlever trots, inte tack vare, sockerdieten?

Featured

Om bina själv får välja

Gjorde ett litet enkelt test idag med 80% honung och sockerlösning med samma sockerhalt, dvs 80%. Bina ratade sockret vilket var intressant – men man ska nog inte dra för stora slutsatser av det annat än att honung nog luktar bättre än socker. Som alla vet kommer bina att städa bort allt som hamnar i kupan.
Ett större test skulle vara intressant men, ärligt talat, visst verkar de föredra honung….

Featured

Att undvika utsot

Randy Oliver
ScientificBeekeeping.com

Publicerad första gången i ABJ, februari 2020

Dysenteri inom vinterklustret kan tyda på att kolonin lider av fuktobalans. Sådan avföring i kupan kan överväldiga den normala kolonihygienen som förhindrar spridning av tarmparasiter, såsom nosema och amöba. Lyckligtvis kan bina – och biodlaren – vidta åtgärder för att lindra fuktobalansen.

Bakgrund

Apis mellifera är en tropisk insekt, som uppenbarligen har utvecklats i varma områden i Afrika. När arten utökade sitt utbredningsområde norrut, anpassade sig vissa raser för att överleva långa perioder instängda under vintern genom att bilda ett “kluster” som kunde leva i månader på lagrad honung. Men konsumtionen av honung genererar vatten som en biprodukt. När det är varmt kan bin flyga fritt för att tömma vattnet från kolonin. Men det alternativet är inte tillgängligt för bin i en vinterkluster.

Fångat i vinterklustret har ett bi fyra alternativ för att hantera överskottsvatten i sitt system. De två första – att bara försöka “hålla sig” eller avföring i klustret – är problematiska. Det lämnar två andra alternativ:

1. Andas ut (andningstranspiration), vilket kräver värmealstring och ventilation, eller 2. Överföra vattnet till andra bin (i någon form)

Europeiska raser av bin har utvecklats för att använda båda ovanstående metoder för att överleva långvarig tid i kluster när det är kallt. Men för att få de värdefulla honungsförråden att räcka till nästa vår har de utvecklat beteenden som minimerar värmeförlusten (och möjligen som en bieffekt, för att kompensera förlusten av “vinterbin” pga naturlig dödlighet).

Balansera bort fukt och värmeförlust

Bin har “funnit” ett sätt att ventilera ut överflödig fukt från klustret med minimal värmeförlust (som annars skulle kräva mer honungskonsumtion). Vid kalla temperaturer finns det uppenbarligen dålig ventilation i klustret, vilket framgår av observationen att det finns så lite luftutbyte att syre- och CO2-koncentrationerna i klustret kan skilja sig dramatiskt från vår omgivande luft [[1]]. Skapandet av den syrefattiga miljön med reducerad ämnesomsättning kan mycket väl ha att göra med behovet för bina i kärnan att bevara både energi och fukt i den självskapade torra miljön, eftersom varje luftväxling snabbt skulle torka ut dem. Men som förutspåtts av en elegant modell av Omholt, ju lägre omgivningstemperaturen är, desto mer ökar fukthalten hos bina i klustrets mantel[[2]].

Praktisk tillämpning: klustret måste på något sätt hantera törstiga bin i kärnan och vattenmättade bin i manteln – samtidigt som energiförbrukningen och värmeförlusten minimeras.

För att uppnå nödvändig ventilation kan bin skapa kanaler inom klungan, vilket elegant illustreras i en svärm av Bernd Heinrich[[3]]. Det är dock inte klargjort om bin faktiskt använder sådana passiva konvektionsströmmar i någon större utsträckning när de är i vinterkluster, vilket vältaligt utmanats av Möbus [[4]] ― som ifrågasatte om bina på toppen av klungans mantel skulle, eller ens kunde, ventilera varm luft ur toppen. Istället drog Sachs och Tautz [[5]] slutsatsen att den nödvändiga ventilationen åstadkoms genom aktiv fläktning av endast ett fåtal enskilda bin som rör sig i klustret:

… den mittersta delen av kupan ventileras sällan underifrån. Fläktbina rör sig i allmänhet upp och ner i den yttre tredjedelen av ramgatorna. … Detta beteende förmedlar aktivt fukt från centrum av bihopen till de yttre områdena av kupan. … I ihåliga träd har denna avfuktningsmetod fördelen att praktiskt taget ingen värme går förlorad. Värmen fläktas inte utanför utan stannar snarare kvar i kupan och stiger igen med tiden.

För bina att fläkta ventilationsluft nedåt, snarare än uppåt, är förnuftigt av två skäl: 1. Det skulle minimera vattenkondensering ovanför klustret, och 2. Det skulle maximera värmeåtervinningen när vattenångan kondenserade.

Practical application: Toomema [[6]] placerade kondensorer i toppen och botten av kupor under vintern för att avgöra var fukt faktiskt kondenserar i kupan. Över 97 % återfanns i de nedre kondensorerna – vilket stöder Möbus tes. Kontroll av luftfuktigheten i vinterklustret är av största vikt, eftersom det är det huvudsakliga sättet på vilket kolonin kontrollerar vattenförlusten. Jag tackar forskare som Michael Ellis och Kalle Tomemaa för att de undersökt detta, och hoppas att vi så småningom kan införliva Möbus observationer i en bättre förståelse av den mest gynnsamma designen av bikupan för övervintring.

Men bina har ytterligare ett trick i ärmen:

Yngelsättning i vinterklotet.

Detta ger upphov till en annan fråga som jag länge har letat efter ett svar på – varför ägnar sig kolonier ofta åt uppfödning mitt på vintern? Faktum är att en av Lloyd Harris skjul-vintrade kolonier kom ur vinterfängelse starkare än den gick i [[7]]. Sådan “stop-and-go-uppfödning” är energidyr och kan resultera i kolonisvält, men många kolonier gör det. Det verkar inte ha något med dagsljus eller vintersolståndet att göra, eftersom kolonier som övervintrade i becksvarta skjul fortfarande initierar yngeluppfödning. Jag har faktiskt inte hittat några bevis för att stödja påståendet att upphörande eller påbörjande av yngeluppfödning har något att göra med daglängden. Fråga bara vilken australiensisk biodlare som helst om vintersolståndet när deras kolonier aktivt sätter yngel under blomningen av White Box[[8]], eller en rysk biodlares bin som slutar sätta yngel i augusti när draget är slut.

En intressant datauppsättning om yngeluppfödning under vintern kommer från en gammal studie av Jeffree i Aberdeen, Skottland. Vintrarna där är tillräckligt kalla för att kolonier ska hamna i relativt täta klungor, men det går inte mycket under fryspunkten (Fig. 1).

Figure 1. Vädergenomsnitt för Aberdeen, Skottland. Med hänsyn till regn och vind (visas inte), förväntas bin inte göra mycket födosök mellan slutet av november och början av april, och inte heller bryta vinterkluster. Bild från https://weatherspark.com/

Men trots de kyliga temperaturerna och bristen på inkommande pollen, verkade yngeluppfödning ske intermittent i kolonier under hela vintern (tabell 1).

Tabel 1. Resultat av 367 kupor från September till Mars från 1945 till 1953. Data från Jeffree [[9]].
MonthNo. of colonies examinedPercent with broodSquare inches of brood (average)
September4578%76
October10614%2
November11425%2
December3158%10
January1850%14
February10100%48
March4391%50

Så varför skulle kolonier sätta yngel, även när det är kallt ute? Som påpekats av Möbus [[10]]:

Även bland bin gäller det gamla talesättet: “Varje barn kostar sin mamma en tand.”

Det finns två huvudsakliga kostnader förknippade med vinteruppfödning: kolonin måste inte bara använda dyrbar energi och proteinreserver för att föda upp yngel, utan “vinterbina” verkar förlora sin livslängd när de väl påbörjar uppfödningen av yngel, vilket framgår av Mattilas analys av Lloyd Harris uppgifter [[11]]. Således, ur en evolutionär synvinkel, måste vi anta att nyttan av yngeluppfödning mitt i vintern uppväger kostnaden. En rimlig förklaring till fördelen med den intermittenta vinteruppfödningen gavs oberoende av två mycket skarpa och erfarna observatörer – först av Möbus 1980 [[12]], senare av Omholt in 1987 [[13]], och igen av Möbus i denna tidsskrift 1998 [[14]].

Praktisk applikation: Trots deras ansträngningar en gång per årtionde för att uppmärksamma biodlarsamhället på denna förklaring tycks Möbus och Omholts välmotiverade och observationsstödda artiklar överraskande nog till stor del ha ignorerats eller glömts bort. Så jag försöker få dem tillbaka i ljuset 2020 – ungefär 40 år senare. Som vältaligt förklarat av Omholt:

Möbus menade att fenomenet med yngeluppfödning i vinterklustret har ett definitivt överlevnadsvärde för en koloni med vattenproblem, eftersom produktionen av flytande, körtelfoder kommer att ta bort en del av de individuellt för stora överskotten från bina, och att ökningen i kärntemperatur som följer uppfödning av yngel kommer att möjliggöra effektiv avdunstning.

Att etablera en yngelkaka kräver att temperaturen i mitten av klustret höjs (vilket hjälper till med att transpirera bort vatten) och kräver att larverna matas med enorma mängder fuktrik gelé (67 % vatten). Dessutom finns det ett behov av att bina sedan ökar luftfuktigheten i kärnan i klustret tillräckligt för att förhindra att ägg och larver torkar ut. De tre ovanstående faktorerna resulterar inte bara i ökad vattenförlust på grund av andningstranspiration, utan också en massiv överföring av vatten från ambina till ynglen.

Så låt oss göra matematiken!

Enligt According Alfonsus’ mätningar:

Utsot börjar när de fekala ansamlingarna når 33% av binas totala kroppsvikt. Generell utsot sker inte förrän ansamlingen når ca 45 %.

  • 33% ackumulering sker när biet har ca 35 mg vatten i sin ändtarm.
  • En larv som ska bli ett arbetarbi väger ca 160 mg, varav 74% är vatten [[15]].
  • Det betyder att minst 118 mg vatten behövsför varje larv som kläcks.
  • Således räcker en larv till för att helt tömma tre bin på överskottsvatten.
  • För att ett klot ska bil av med vattnet från en veckas honungskonsumtion (0,5 kg), behöver bina sätta knappt en halv ram med yngel.

Omholts beräkningar tyder på att vid en omgivningstemperatur på 32°F (0°C) skulle ett kluster av 15 000 bin (cirka 8 ramar) förväntas initiera yngeluppfödning cirka 43 dagar efter deras senaste reningsflygning – en siffra som stöds av ett antal av observationer.

Möbus testade hypotesen experimentellt genom att bura in drottningar i sin vinterklasa (för att förhindra aveluppfödning) – de flesta kolonier utvecklade sedan dysenteri inom 3-4 veckor och blev allt svagare.

Praktisk tillämpning: Dysenteri kan bero på att en koloni inte kan starta vinteruppfödning (kanske på grund av en åldrad drottning). Detta är en vacker och elegant förklarande hypotes. Om det är sant, är den praktiska tillämpningen att det kanske skulle hjälpa till att förklara varför, att gå in i vintern med en ung drottning och rikliga förråd av bibröd, hjälper en koloni att överleva vintern. Mer forskning i detta ämne behövs helt klart!

Praktiska applikationer

Jag har nu täckt åtminstone några av sätten som honungsbin naturligt hanterar fuktbalansen i vinterklustret. Denna förståelse kan sedan användas som grund för hur biodlare kan hantera sina kolonier för optimal övervintring

Optimal Klot Storlek

Vi kan än en gång titta på väl åldrade studier av “old-school” biforskare, inklusive de av Jeffree[[16]], som genomfördes när jag bara var barn. Jeffree försökte bestämma den optimala storleken för vinterklustret, med följande hypotes:

 [Små kolonier] kommer att ha fler bin i det kalla, yttre skalet, som alla gör stora ansträngningar för att hålla sig vid liv genom att omvandla honung till värme – och ackumulera mer och mer “överskottssvatten” inom hela klustret. Eftersom centret är litet kan inga rörelser in eller ut ur klustercentret klara av situationen och endast rensningsflygningar kan – teoretiskt – ge lättnad. När dessa inte är möjliga verkar det som om dysenteriska tillstånd uppstår, vilket tvingar bin till utsot i kupan, på ramarna.

… men mycket stora kluster får också problem eftersom de antingen tenderar att svalna för mycket på utsidan eller överhettas i mitten. Någonstans mellan dessa två ytterligheter skulle antagligen ligga en optimal övervintringsstorlek.[[17]]

I en studie mätte Jeffree och Allen intermittent styrkorna hos totalt 153 kolonier, fördelade på två vintrar i Skottland, för att se hur startstyrkan under sensäsongen korrelerade med kolonistyrkan följande vår – för kolonier med eller utan nosema infektion. De drog slutsatsen att:

Den procentuella förlusten av bin över vintern visade sig vara betydligt större för mycket stora och för mycket små kolonier än för kolonier av medel storlek. På det avseendet, kunde en teoretiskt optimal storlek för invintring fastställas.

Jag tyckte att sättet som deras data presenterades på var lite svårt att tolka, så jag visar det grafiskt på ett annorlunda sätt nedan(Fig. 2).

Figure 2. Jeffree och Allen fann, att när det gäller att förutsäga kolonistyrka i april, att det blev ett minskande antal från ökad styrka som gick in på vintern, vilket indikeras av den minskande lutningen på kurvan. Jag har ringat in författarnas föreslagna “sweet spot” för optimal höststyrka (åtminstone för vad jag antar var Apis mellifera mellifera i Aberdeens måttligt kalla vintrar). Forskarna fann också att om en koloni var infekterad med nosema, fanns det en fördel med att börja med några tusen extra bin, för att ta hänsyn till den minskade överlevnaden för de infekterade arbetarna.

Praktisk tillämpning: Jeffrees sweet spot verkar motsvara cirka 6 djupa Langstroth-ramar helt täckta med bin [[18]] – vad vi skulle kalla ett 8-ramars (eller bättre) kluster. Men “optimalt” är sannolikt i förhållande till hur kallt det blir, såväl som ens mål på våren (att ha stora kolonier för mandelpollinering, i motsats till att minska svärmningen innan honungsflödet).

Men baserat på data som jag publicerade för några år sedan [[19]] visade det sig att mina egna italienare tenderade att hamna på ett 8-ramars kluster i december, med de som började mycket större i oktober uppvisade en uppenbar minakning av överflödiga bin under november

But based upon some data that I published some years ago [[19]], it appeared that my own Italians tended to shoot for an 8-frame cluster in December, with those that started much larger in October exhibiting an apparent shedding of excess bees during November (Fig. 3).

Figure 3. De mörkblå kolumnerna representerar bistyrkan i oktober; de turkosa kolumnernas styrka i december ― notera hur skillnaden mellan de två minskar med startstyrkan. Dessa data verkar bekräfta Jeffrees slutsats att det fler dör i kolonier med riktigt stor höststyrka – notera mängden tillväxt av svagare kolonier mellan december och slutet av januari (gröna kolumner). Observera dock även för bikupor som går in i vintern med en styrka på mindre än 14 ramar i oktober, att det var fler av dessa som senare var för små för att ta till mandel (de röda kolumnerna anger procentandelen som visade sig vara för svaga ― kanske på grund av existerande nosema eller virusproblem (som jag inte mätte).

Så varför skulle dessa starka kolonier minska sin vinterklusterstorlek i så stor utsträckning? Möbus gjorde ett experiment genom att kombinera två kolonier till en ― för att skapa “superkolonier”. Han fann att när det finns för många bin i vinterklustret, eller om bikupan är för välisolerad i ett milt klimat, kunde klungan inte hantera sin egen genererade värme, vilket resulterade i både överhettning av klusterkärnan, såväl som att “törstgalna” bin tvingades att flyga ut för att söka vatten, vilket resulterade i att de snabbt kyldes och dog utanför kupan.

Praktiska tillämpningar: Den optimala klungstorleken för övervintring beror sannolikt på omgivningstemperaturen. Vid temperaturer runt fryspunkten kan små kluster vara mer benägna att få dysenteri (detta antagande måste bekräftas av forskning), medan överdimensionerade kluster kan drabbas av överhettning och törst. Denna situation kan vändas om bina tvingas hantera temperaturer under noll (°C) ― Omholts modell tyder på att stora kluster under dessa förhållanden skulle samla fukt.

En annan faktor är biets genetiska anpassning. Kylanpassade raser (t.ex. Carnica eller ryska bin) kan övervintra bra i en 6-rams eller mindre klot, men ändå bygga upp sig snabbt när pollen blir tillgänglig på våren [[20]].

Optimal klusterstorlek kan också vara annorlunda för en biodlare som avser att gå till mandelpollinering med starka kolonier som ska delas omedelbart efter blomningen, till skillnad från en som strävar efter minimal honungskonsumtion under en lång vinter och vill undvika svärmning innan ett senare honungsdrag.

Vinter förråd ― Honung och bibröd

Jag citerar från Farrar’s tidlösa råd[[21]]:

Huruvida en koloni överlever vintern i gott skick bestäms mer av dess sammansättning än av typen eller mängden skydd. En bra koloni kräver normalt 60 eller mer pounds (30 kg) av väl mogen honung och motsvarande 3 till 6 ramar av pollen.

Omogen honung innehåller ett överskott av fukt. Och med honung som kristalliseras i ramen kan en supernatant med hög fuktighet bildas när glukosen faller ut. Bin som äter omogen honung eller utspädd supernatant kan utveckla dysenteri. Biodlare i områden där deras kolonier går in på vintern med kristallisationsbenägna honungsreserver (som raps eller murgröna) rapporterar att deras kolonier övervintrar bättre på sockersirap (kanske innehållande inverterat socker). Jag är inte alls klar över effekten av lokal honungsdagg. När det gäller lagrat pollen (bibröd) är detta nödvändigt för att ge det protein som behövs för yngeluppfödning.

Praktisk användning: Vissa naturliga honungssorter (de som kristalliserar, översättarens not) är besvärliga för kolonier att övervintra på; kolonier klarar sig i dessa fall kanske bättre på lagrad sockersirap omvandlad till “honung”. Men kom ihåg att det är viktigt att ge bina tid att ta bort överflödig fukt. Att mata sirap under vintern kan överbelasta en koloni med fukt, och därför rekommenderas att mata fondant, strösocker eller bitsocker.

Förtydligande:  Jag menar inte att omvandlad sockersirap är “bättre” för bina än de flesta naturliga honungar, som innehåller spårmängder av protein och mineraler, vilket är fördelaktigt för “vinterbin” som inte har tillgång till lagrat bibröd.

Många biodlare runt om i världen skördar det mesta av sina koloniers honung för försäljning och ger sedan tillbaka mindre värdefull sockersirap, och deras kolonier verkar övervintra bra. Å andra sidan mår många av oss bättre av att lämna bikuporna fulla av naturlig honung så att de kan övervintra.

Det är svårt för biodlaren att kontrollera hur mycket bibröd som lagras, men kanske kan utfodring av tillskottsprotein vid rätt tidpunkt vara ett hanteringsverktyg för att hjälpa kolonier att hantera fuktbalansen. Återigen, detta ämne kräver mer forskning.

Kupans placering

Det hjälper en koloni i hög grad att kunna dra nytta av en och annan varm vinterdag, vilket gör att den kan bryta klungor, flytta till honungsförråd och tillåter bina att göra en rensningsflygning (med chans att sjuka bin inte kommer tillbaka).

Praktisk tillämpning: Erfarenhet kan lära en biodlare mycket om platser som lämpar sig för övervintring. Det hjälper kolonin mycket att undvika att hamna i en kall ficka och att njuta av en värmande sydlig exponering (visst kan isolering på södra sidan kanske vara skadligt). Att flytta bikupor till och med några dussin meter kan göra stor skillnad i världen. Man kan överväga att tillhandahålla en mörk södervänd yta för att absorbera solljus (med minimal isolering på den sidan), och se till att kolonin går in på vintern med klungan nära en lägre ingång (så att arbetare som behöver en rensningsflykt inte behöver att korsa kalla övergivna ramar på väg ut). För att komma runt dessa (och andra) problem har övervintring inomhus länge varit populärt i Kanada och blir allt vanligare i USA.

Kupans isolering

Ett antal forskare har gjort fältförsök för att avgöra om det finns en fördel med att isolera bikupor under vintern. Resultaten och slutsatserna som dras är förvirrande. Det kan finnas en fördel med sidoisolering där vintertemperaturerna är extrema, men toppisolering och att se till att kupan är fri från luftläckage på grund av vind verkar vara viktigare. Att lägga till ett instängt luftutrymme eller polystyrenisolering under eller över kupans lock hjälper mycket till att minimera värmeförlusten i kolonin och för att förhindra att fukt kondenserar under locket. Toppisolering (utan toppventilation) hjälper också till att hålla toppen av kaviteten varmare än de nedre delarna, vilket gynnar kolonin genom att hjälpa till att återfå kondensvärmen från ventilerad fukt under klustret.

Under ett besök i Chile 2015, där vinterklustren som jag observerade var mycket små, visade biodlaren Vincent Toledo mig hur några biodlare där svär på att placera en “poncho” av plast över ramarna som innehåller klustret, och expandera ponchon över intilliggande ramar när klustret börjar formas Fig. 4).

Figure 4.

En plast “poncho” lyfts för att exponera klustret som det hade draperats över. Jag har inte testat ponchos själv, men en sådan vattentät filt kan hjälpa ett litet kluster att spara värme och kontrollera fukt. Notera: denna praxis användes inte allmänt i Chile.

Boston biodlare Fatih Uzuner berättar att han för närvarande experimenterar med att använda billiga 65-liters plastpåsar (svarta eller klara) för att fånga in ett luftutrymme runt bikupan (naturligtvis lämnar bikupornas ingångar fria) – ett sådant arrangemang ger lite isolering och dragmotstånd, men tillåter solvinst. Jag väntar ivrigt på att se hans resultat.

Praktisk användning: Vissa biodlare blandar ihop toppisolering och fuktupptagning. I allmänhet, om en fyllning absorberar fukt, är det osannolikt att det fungerar som isolering. Jag förstår inte resonemanget för att absorbera fukt ovanför klustret – varför inte få det att kondensera under klustret? Det kan också vara så att för mycket honung eller annat slutet utrymme ovanför klustret kan vara ett problem, eftersom fukt kan kondensera på de kalla ytorna [[22]].

Kupans ventilation

Om du vill ge dig in i en fruktlös debatt, fråga några biodlare om deras åsikter om att tillhandahålla kupanventilation under vintern. Som noterats av Southwick och Moritz [[23]], kanske ska vi lyssna på binas “åsikt” i frågan:

Många erfarna biodlare känner till värdet av ett toppventilationshål och håller en sådan öppning under hela året. Sådana extra ingångar är dock vanligtvis stängda med propolis av bina.

Möbus [[24]] förklarar:

Hur ofta läser vi om behovet av toppventilation som svaret på alla problem? Det antas vara väsentligt att låta fukten komma bort från övervintringskluster och ut ur kupan. … Många av de argument som ges för att backa upp eventuella rekommendationer för att ge mer och mer toppventilation är baserade på motiverade överväganden eller antropomorfiskt tänkande snarare än på skarpögda observationer av biets beteende. För den som observerar beteenden utan förutfattade meningar är det uppenbart att biet har ordnat sitt hem för att passa sina egna upplevelser inom den konstruerade uppsättningen av kammar och det valda hemmet. … När nivåerna av koldioxid eller luftfuktighet stiger, börjar bina fläkta och lindra situationen längs linjen med minsta motstånd: nedåt och bort från yngelramen.

Praktisk tillämpning: bin har övervintrat i håligheter mycket längre än vad människor har byggt bikupor. Om de vill stänga dörren för att förhindra drag, kanske det är av en anledning.

Jag har granskat massor av studier och är inte övertygad om att toppventilation under de flesta omständigheter är till fördel för kolonin. Toomemaa [[25]] uttrycker det bra:

Men för mycket ventilation tar också bort värme som är viktig för bin och tvingar dem att öka sin ämnesomsättning för att kompensera för värmeförlusten. Ökad matkonsumtion ger ökad produktion av metaboliskt vatten och ökad fukt i kupan.

Han citerar också studier (på ryska) som fann att minskad ventilation i bikupor under vintern resulterade i mindre honungskonsumtion, mindre bidödlighet och bättre yngeluppfödning på våren.

Praktisk tillämpning: Om bins naturliga instinkt verkligen är att fläkta ut fuktig luft ur botten av klustret för att återvinna värme, kan biodlarens strävan, efter att skapa en luftkonvektionsström via toppventilation, vara kontraproduktivt. Återigen behöver vi mer bra praktisk forskning kring ämnet fuktreglering i vinterklustret.

Referenser


[1] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[2] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.

[3] Heinrich, B (1981) The mechanisms and energies of honeybee swarm temperature regulation. J. Exp. Biol. 91: 25 ― 55. Heinrich’s fascinating papers and books are must reads for those wishing to gain a deeper understanding of bee biology.

[4] Möbus, B (1990?) Damp, condensation and ventilation. Scottish Beekeepers Annual. Available at

https://poly-hive.co.uk/damp-condensation-and-ventilation-brood-rearing-in-the-winter-cluster/

[5] Sachs & Tautz (2017) Op cit.

[6] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[7] Harris, JL (1980) A population model and its application to the study of honey bee colonies. MS Thesis, Univ of Manitoba. http://mspace.lib.umanitoba.ca/bitstream/1993/14743/1/Harris_A_population.pdf

[8] Thanks to Trevor Weatherhead.

[9] Jeffree, EP (1956) Winter brood and pollen in honeybee colonies. Insectes Sociaux 3(3): 417―422.

[10] Möbus, B (1990?) op cit.

[11] Mattila H, et al (2001) Timing of production of winter bees in honey bee (Apis mellifera) colonies. Insectes Sociaux. 48: 88―93.

[12] Möbus, R (1980) Proceeds 27th International Congress of Apiculture

[13] Omholt, SW (1987) Op cit.

[14] Möbus, B (1998b) Brood rearing in the winter cluster. ABJ July 1998: 511-514.

[15] Rembold, H & J Kremer (1980) Characterization of postembryonic developmental stages of the female castes of the honey bee, Apis mellifera L.. Apidologie 11(1): 29-38.

Ghosh, S, et al (2016) Nutritional value and chemical composition of larvae, pupae, and adults of worker honey bee, Apis mellifera ligustica as a sustainable food source. Journal of Asia-Pacific Entomology 19: 487―495.

[16] Jeffree, E & D Allen (1956) The influence of colony size and of nosema disease on the rate of population loss in honey bee colonies in winter. J. Economic Entomology 49(6): 831-834.

Jeffree, EP (1956) Op cit.

[17] Jeffree, EP (1959) The size of honey-bee colonies throughout the year and the best size to winter. Central Association of Bee-Keepers, Essex.

[18] Burgett, M. & I. Burikam. 1985. Number of adult honey bees (Hymenoptera: Apidae) occupying a comb: a standard for estimating colony populations. J. Econ. Entomol. 78: 1154-1156.

[19] https://scientificbeekeeping.com/understanding-colony-buildup-and-decline-part-12/

[20] Thomas Rinderer, pers. comm.

[21] Farrar, CL (1944) Productive management of honeybee colonies in the Northern States. USDA Circular No. 702. Free download at Google Books.

[22] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[23] Southwick, E & R. Moritz (1987) Op cit.

[24] Möbus, B (1990?) Op cit.

[25] Toomemaa, K, et al (2013) Op cit.

Featured

25 september. Varroakoll samt provvägning av kuporna.

Hösten har ju som bekant varit väldigt varm med ett augusti som var varmare än på många år. I och med detta har våra bin fortsatt med yngelproduktionen och vissa kupor har fortfarande relativt gott om yngel. Vi tror att detta ger Varroan längre tid att också föröka sig och vi ser relattivt höga nivåer i flera kupor som tidigare haft väldigt lite nedfall. Därför fortsätter vi hålla koll och ger en behandling med Mjölksyra där det behövs. Vi anser mjölksyran vara den absolut bästa syran att använda eftersom den är relativt snäll så man kan upprepa den vid behov. Den går viserligen inte in i cellerna men den tar de som sitter på bina och eftersom målet bara är att hålla nivån tillräckligt låg räcker ju det. Att vänta och göra en oxalsyrebehandling i december är ju helt tokigt för då har ju vinterbina redan blivit angripna och är försvagade, ifall nivåerna är för höga. Och i annat fall så behvös ju inte behandling och oavsett blir det en missriktad behandling med tveksam nytta. Dessutom, ny forskningssammanställning pekar på att bina sätter yngel hela året så risken är att när oxalsyran görs har bina yngel och den blir isf helt verkningslös.
Sen kollade vi våra testkupor och döm om vår förvåning när vi kunde konstatera att de dragit in mer mat/pollen – för en vecka sen stod vågen på 32 respektive 34 kg. Nu stod vågen på 34 respektive 35 kg vilket är mycket bra för då har de troligen 20 kg eller mer foder. Rätt otroligt att de faktiskt drar in honung i slutet på september men så det uppenbarligen. Vi gav ljungkupan en till ram med ca ett kilo så nu startar båda kuporna på exakt samma fodernivå. Ska bli spännande att följa dessa kupor under vintern.

Featured

Randy OliverScientificBeekeeping.com

The Nosema Problem: Part 1

Det är en “gammal sanning” att Nosema orsakar utsot…

Men är det verkligen sant?

Först publicerad i American Bee Journal (ABJ) 2019

Igår inspekterade jag en grupp av 40 kupor som kom tillbaks från mandelpollinering. Alla var starka och vid god hälsa, förutom två oförklarligt döda kupor, som inte hade några bin på ramarna, och bara några enstaka döda bin på botten. En kupa hade tydliga tecken på utsot på toppramarna; den andra hade inga spår alls. Efter mer noggrann undersökning fann vi små bågar av uppenbart friskt täckt yngel i båda kuporna, och överraskande nog, färska ägg i cellerna under ynglet. Vad kunde vara orsak till dessa ovanliga symptom?

Baserat på min erfarenhet, symptomen ovan pekar mot Nosema – beskrivet av The World Organisation for Animal Health (OIE) [[1]]:

I ett typiskt fall av en koloni som blivit utarmat av en Nosema infektion, kan man se drottningen omgiven av några få bin, som förvirrat tar hand om de yngel som redan är täckt.

Exakt som på fotot nedan, som jag tog under CCD epidemin tidigt 2000 tal.

Figur 1. Tio år sedan rapporterade många biodlare oförklarliga utbrott av Colony Collapse Disorder, som inte var relaterad till Varroa. Samhällen krympte snabbt till en silver dollar liten rest av bin med med drottningen, precis som på fotot. Ofta fanns det små stråk av friskt yngel efter att bina försvunnit. Jag misstänker starkt att en stor del av CCD epidemin var ett resultat av en invasiv våg av Nosema ceranae, som del av en “perfekt storm” som inkluderade utvecklade virus, misslyckade medel för Varroabekämpning och utvecklade stammar av Europeisk yngelröta.

Praktisk applikation: Kolonier som har hälsosamt yngel under kallt vårväder, men som ändå inte utvecklas positivt, eller där den vuxna andelen verkar minska, kan mycket väl lida av Nosema.

Det mesta av vad som idag benämns Koloni kollaps orsakas av Varroa och Deformed Wing Virus (DWV), kan lätt skiljas från kollaps av Nosema pga de tydliga tecknen i form av döende yngel såväl som närvaron av kvalstrens avföring på kanterna av cellerna (Fig. 2).

Figure 2. typiskt utseende när samhället dött av varroa/DWV, vilket typiskt händer i slutet av säsongen. En del celler innehåller döda puppor eller fullt utvecklade yngel som inte klarat av att ta sig ut ur cellen. Notera de tydliga vita avföringsspåren på kanterna, som kvalstren lämnat efter sig.

Praktisk applikation: Innan en diagnos ställs, ta ut en centralt placerad yngelram och kontrollera om ovanstående spår kan hittas.

Men jag ser definitivt då och då kolonier som kollapsar av Nosema tidigt på våren. Så hur var det nu med mina två döda samhällen – kunde Nosema vara anledningen? Och varför fanns det spår av utsot i bara den ena kupan? Än en gång OIE:

I en del akuta fall [av nosemosis], kan man se bruna avföringsrester på vaxkakorna och på famsidan av kupan. Men hos de flesta samhällena ser man inga uppenbara spår av infektionen, inte ens när sjukdomen är så långt framskriden att den försämrar förmågan att samla honung och pollinera.

Praktisk applikation: Så hur kan man avgöra att Nosema är orsaken? Det finns bara ett sätt att avgöra ifall ett samhälle är infekterat med Nosema- jag skriver det i fet stil:

Det enda sättet för en biodlare att diagnosticera Nosema infektion är med mikroskop.

När jag mosade bin från respektive botten låda, var det fullt av Nosema ceranae sporer vilka syntes tydligt i mikroskopet (Fig. 3).

Figure 3. Nosema sporer ― små lysande avlånga ovaler – från prover av bin som lösts upp under 400 x förstoring. Provet från kupan med utsot såg likadant ut som den utan.

Praktisk applikation: Skaffa ett mikroskop, eller be er lokalförening att köpa ett. Min favorit för att titta på Nosema heter Omano 36 [[2]], men även ett billigt begagnat instrument fungerar.

Så, ja till nosema, men nej till ett samband med utsot. I själva verket, jag har ännu inte hittat en enda studie, som visar att Nosema― vare sig N. apis eller N. ceranae — skulle vara ansvarig för att ge utsot.

En begäran och en utmaning: Om ni kan hitta en enda studie som experimentellt bekräftat att nosema ger utsot. skicka den vänligen till mig.

Vad är Utsot?

Vi har alla sett det – utsot på kupans framsida. Uppenbart att bina hade “bråttom att göra ifrån sig” och hann inte mer än ut innan det var dags. (Fig. 4).

Figure 4. Typiskt tecken på utsot. Ännu värre är det förstås när det det är överallt på toppramarna inuti kupan, eftersom det snabbt kan sprida alla möjliga mag-patogener eller giftiga substanser i klustret. Photo credit: Monique Vescia

Honungsbin är förvånansvärt noggrann med hygienen, och gör allt de kan för att undvika att sprida avföring i kupan. Flygbin väntar tills de ska ut och flyga och ambina tar en rensningsflygning när det behövs.

Många av oss har behövt be om ursäkt till våra grannar för de orange prickarna på deras bilar och kläder. Dessa droppar av avföring är vanligen mest en irritation, men under vietnam kriget blev det en internationell kris, när anklagelser om kemisk krigföring las fram – bevisen var fläckar av “gult regn” som fläckade löven [[3]]. Sådant “regn” hade direkt blivit igenkänt av alla biodlare som haft förmånen att vandra i en bigård när solen kommit fram efter en längre regnperiod och bina suttit instängda.

Under sådana perioder av påtvingad instängdhet har bina en förvånansvärd förmåga att hålla sig” för att undvika att smutsa ner sin kupa (i månader om nödvändigt). Biets ändtarm kan utvidgas så mycket att den fyller nästan hela magutrymmet (Fig. 5).

Figure 5. Honungsbiets mage med full honungsmage (A) eller full ändtarm (B). Den fullt utspända ändtarmen kan fylla större delen av biets mage, och om det inte kan lätta sig i en rensningsflygning kan det sluta med att det stackars biet inte längre kan hålla sig. Funktionen av de rektala kuddarna (rectal pads) verkar vara att absorbera kritiska mineraljoner från tarmen. Image © Company of Biologists Ltd., tryckt med tillstånd [[4]]

Praktisk applikation: Utsot indikerar att samhället har ett allvarligt problem ― ett problem som ibland leder till samhällets undergång, men som inte nödvändigtvis orsakas av Nosema. Jag återkommer till orsakerna vad som orsakar utsot längre fram.

Så varför tror alla att Nosema orsakar Utsot?

Här kommer vi in på mitt favorit irritationsmoment när det gäller biodlarböcker men även vetenskapliga rapporter ― folk upprepar något de hört för att det verkar vettigt men utan att kolla fakta.
Jag ser det upprepas i studie efter studie. Författaren påstår att utsot är ett “tecken på Nosema” och slänger in ett citat för att göra påståendet trovärdigt. Jag har undersökt mängder av sådana citat, men har ännu inte hittat en enda som verkligen refererar till någon studie som verkligen visat att Nosema infektion ger utsot.
Nosema infekterar slemhinnorna i tjocktarmen och de få sporer som som hittats i tunntarmen har aldrig visat sig irritera slemhinnorna i ändtarmen. Och om Nosema verkligen gav problem med att kontrollera ändtarmen skulle man förvänta sig att se avföringen läcka ut konstant i små skvättar och inte som en stråle från en tarm som är kapabel att bli full innan den exploderar.

Tråkigt nog, många författare bryr sig inte om att kontrollera fakta, och något som någon sagt blir då repeterat om och om igen tills det blir en “beprövad erfarenhet” eller “gammal sanning”.

Praktisk applikation: Det här är inte den enda gamla myt inom bilitteraturen som behöver avlivas – jag kommer att gå igenom fler framöver.

Den sorgliga sanningen

Den verkligt sorgliga delen av denna missuppfattning är att forskare och läroboksförfattare inte har någon ursäkt för att upprepa detta antagande, eftersom det var allmänt känt att utsot inte orsakades av Nosema redan 1922 och 1935 fann man orsakerna till utsot. Men jag har dessvärre sällan sett någon senare studie om Nosema citera dessa värdigt åldrade men vetenskapligt korrekta studier.

Praktisk applikation: Inte alla forskare gör sin hemläxa. Med tiden har jag lärt mig att alltid dubbelkolla stödjande citat, en process som ofta leder mig till en serie feltolkningar (och ibland till en helt annan slutsats än den som författaren gjort). [[5]]. Jag blir ofta förfärad över mängden vetenvetenskapligt slarv som släpps igenom av sakkunniga granskare av forskningsrapporter.

Nosema ger uppenbarligen inte Utsot

Jag upptäckte detta när jag gjorde en detaljerad undersökning av N. ceranae 2006, och fann att i princip allt som vi behöver veta om Nosema hade blivit grundligt förklarat i en bortglömd USDA bulletin publicerad 1919[[6]]. Jag älskar att läsa dessa gamla studier, och jag blir ofta imponerad av den vetenskapliga fliten av dessa statligt stöttade forskare — i detta fallet spenderade G.F. White 9 år med att experimentera med Nosema apis på alla upptänkliga sätt. White’s 58-sidiga summering, enligt min åsikt, står än idag ut som den mest informativa studie av parasiten, och de sjukdomar den framkallar, som någonsin publicerats på det engelska språket.

Praktisk applikation: En sak som jag upptäckte var att N. ceranae inte var särskilt olik N. apis. När den invasiva vågen av N. ceranae väl passerat Nordamerika under 2000 talet så är skillnaderna jag ser nuförtiden mellan arterna den att ceranae blossar upp under speciella villkor när det är varmt väder. Deras sporer är betydligt mindre köldtåliga, och deras sporantal kan vara mycket högre, men de färgar inte tunntarmen vit, till skillnad från N. apis. Båda arterna är vanliga parasiter i tjocktarmen under våren (med ceranae numera den klart vanligare an Apis), men verkar generellt vara tämligen harmlösa; men de kan orsaka sjukdom i stressade samhällen.

Tillåt mig citera Dr. White:

“Man ska vara noga med att inte förväxla Nosema med utsot. I själva verket är de helt olika till naturen, och ska förstås, som forskningsbilden ser ut nu, att de inte har någon som helst direkt relation till varandra. Eftersom båda sjukdomarna är vanliga och ofta utbryter under våren kan man förvänta sig att båda drabbar samma kolonier samtidigt.

Anledningen till “hopblandningen” mellan Nosema och utsot kan kanske förklaras av den berömde bi-patologen Dr. Leslie Bailey [[7]]:

Infektion av Nosema apis tros ofta vara orsaken till att bina släpper sin avföring i kupan istället för under flykt — Vilket kallas för utsot av biodlare. Bevis för detta las fram av Lotmar (1951), som fann mer avföring ackumulerade i burade infekterade än i friska. Ingen fältstudie har kunnat visa denna effekt.

Utsot kommer inte primärt på grund av N. apis, eftersom det hände vare sig kolonin var hårt infekterat eller inte. De flesta kolonier som överlevde klarade av att städa undan avföringen; de få med ramar som förblev kontaminerade av avföring var de som hade mer än 25% av bina infekterade. Om infektionen sprids av utsot, är detta väntat, eftersom infektionen sprids mer effektivt ifall de har problem med utsot; Men om infektionen skulle ge utsot borde en mer tydlig korrelation mellan utsot och allvarlig infektion hittas än vad som faktiskt var fallet.

Praktisk applikation: Låt mig klargöra att om ett bi som redan är infekterat med Nosema släpper sin avföring i kupan, pga någon annan åkomma, kommer självklart Nosema sporerna att överföras till andra bin som försöker städa upp sörjan. Men utsoten har inget med Nosema att göra utan var resultatet av något annat än Noseman.

En del av förvirringen mellan Noseam och utsot kan bero på det faktum att båda åkommorna inträffar på våren. I min egen bigård, så inträffar utsot då och då på våren, men efter att ha kontrollerat mängder av utsotsprover (både från min egen men även andras bigårdar) i mikroskop, har jag ännu inte hittat något samband mellan Nosema och utsot.

Biologisk evolution: Det är rimligt att anta att en magparasit skulle ge utsot hos sin värd, som ett sätt att sprida sporerna. Men om Nosema verkligen skulle ge utsot, skulle varje infekterad koloni snabbt bli överväldigad med sporer och dö innan våren. Men detta ser vi inte. Kan det vara så att båda arterna av nosema i själva verket är relativt godartade parasiter, som under “normala” villkor inte gör särskilt mycket skada på kolonin? Under förutsättning, givetvis, att kolonin inte lider av utsot.

I Frankrike, har påverkan av N. ceranae benämnts som“torr nosemosis,” eftersom det är uppenbart att parasiten inte ger utsot. Kanske ska vi nu ifrågasätta ifall N. apis inte heller någonsin åsamkat utsot.

Härnäst

I mina kommande två artiklar går jag igenom vår nuvarande kunskap av Nosema ceranae ― dess säsongsvariation (och orsakerna till det), dess effekt på samhällenas prestation (eller avsaknad av), Och det bästa sättet att övervaka det.

Därefter följer en artikel om potentiella orsaker till utsot hos bin.

Citations and Notes

[1] OIE Terrestrial Manual 2008. CHAPTER 2.2.4. Nosemosis of Honey Bees http://www.nationalbeeunit.com/downloadDocument.cfm?id=228

[2] https://www.microscope.com/omano-om36-lbk-beekeeper-special.html

[3] Seeley, TD, et al (1985) Yellow Rain. Scientific American 235(3): 128-137.

[4] Image from Nicolson, SW (2009) Water homeostasis in bees, with the emphasis on sociality, © Company Of Biologists Ltd., reprinted by permission.

[5] For instance, it bothered me that an often-cited paper on almond pollination had been misinterpreted by someone who once read it, and then the misinterpretation was then repeated again and again for nearly 50 years by “experts” advising the almond industry; see https://scientificbeekeeping.com/determining-the-relative-value-of-hives-for-almond-pollination/

[6] White, GF (1919) Nosema disease. U.S. Dept Agric Bulletin 780, 59 pp. Available in Google Books.

[7] Bailey L (1967): Nosema apis and dysentery of the honey bee. J Apicultural Res 6: 121-125.

Featured

18 sept, avslut i Öxabäck och start på Ljungtest

Nu har vi vintrat in alla våra samhällen och totalt gav vi tillbaks 260 kg honung till bina. Det betyder att vi sluppit släpa hem 260 kg socker, sluppit slabba med sockervatten, sluppit bära tunga hinkar med socker samt sluppit hålla på i två veckor med riktigt tråkigt jobb. Dessutom, spar vi ca 2500 kr och slipper gny över hur dyrt sockret har blivit. För bina betyder det att de får den mat de vill ha efter att ha utvecklat den under miljontals år, dessutom slipper de slita med jobbet att processa sockret till nåt de kan använda. Det arbetet kan de i stället lägga på att dra in ännu mer honung och pollen.
En del hävdar att man ger bort honung som man kunde ha sålt istället och så ser de det som en kostnad. Vi, å andra sidan, tror att Langstroth och Dadant hade rätt – så här står det som inledning till kapitlet invintring/vinterförluster i deras bok som kom ut första gången 1853:

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve

I korthet så säger de att bin som vintras in på honung blir mycket starkare på våren och kommer därför att dra in hela vinterförrådet på vårdraget. Dessutom kommer ett sådant starkt samhälle att ta in 2-10 ggr mer än svaga sockersamhällen sett över en säsong
.
För vår del så ser det ut såhär: Vi tog in ljung ända tills för två veckor sedan, efter det har de fått behållit allt de dragit in. När vi kollade kuporna så fann vi att de hade oväntat mycket honung och i snitt har vi bara ge ca 3-4 ramar per kupa (för att nå 15-20 kg foder), dvs 6-7 kg. Det betyder att vi bara behöver få 3-4 ramar med vårhonung för att gå jämnt ut – den honung de dragit in i höst hade vi ändå inte kunnat använda då den sitter på många olika ramar med och utan yngel samt i vissa fall även otäckta. Jag vågar slå vad om mina otvättade strumpor att vi kommer få minst 3-4 ramar majhonung vilket kommer visa att Langstoth/Daadant hade rätt – bina drar mer än väl in den honungen de får som vintermat. Skulle det mot förmodan bli mindre än dessa 4 ramar är det ändå vinst med tanke på allt slabb vi slipper samt vetskapen att bina har gott om bra mat.

En annan underlig sak vi noterade var att bina hade tömt flera av ramarna nertill – det såg ut som om de hade gjort av med mycket foder. Dock såg vi att de å andra sidan hade massor av mat i låda två, så det verkade ologiskt att de skulle äta av maten i den övre men lägga ny honung i den undre. En alternativ teori är att de istället gör plats för pollen – vi kommer kolla längre fram om vi hittar pollen i foderlådan.

Ram som tömts på honung nertill

Start av Ljung test

För att en gång för alltid få svart på vitt att Ljung funkar utmärkt som vinterfoder har vi invintrat ett samhälle på ren ljung (alla samhällen i Öxabäck har mer eller mindre ljung i år) och så har vi ett annat samhälle bredvid som får blandad honung. Vi kommer mäta foderåtgången varje vecka och har därför byggt en enkel hävarmsvåg, se bilderna nedan. En full kupa väger 34 kg med honung och pollen (en tom kupa väger 11 kg om den står på tre lådor och 15000 bin väger 1,5 kg) så de har således 20-21 kg foder och pollen. Sen kommer vi hålla koll på vårutveckling och produktivitet nästa sommar.

Hävarms vågen
34 kg tung kupa
Featured

17 sept: Slut på säsongen – invintring och Varroakoll

Vi har låtit våra bästa samhällen ha några tomma ramar för att eventuellt få lite lushonung. Men det de drar in hamnar lite varstans i yngellådan så nu har vi beslutat att vi stänger ner för säsongen. Vi har fått mer än tillräckligt så det dom nu drar in får bli extrafoder åt dem.
Vi vintrade därför in de två sista samhällena i vår hemgård genom att fylla på med totalt 7 ramar honung så att skattlådan är full. Dessutom, efter att ha läst Langstroths bok samt Randy’s artikel, har vi insett att bina behöver pollen i foderlådan för att kunna göra vinteryngel vid behov. Därför letade vi upp en pollenram från nedersta lådanoch flyttade upp den till yngel lådan där vi satte den i mitten – på det sättet kommer bina att ha tillgång till den under i vart fall halva tiden i klot. Vi upptäckte att bina redan flyttat upp pollen i många fall, som det såg ut för att förbereda för yngelsättning. Dessutom såg det ut som om bina hade ätit på varje kaka i skattlådan och tanke blev då att de gjorde av med mycket foder. Men å andra sidan hade de dragit in nytt i låda 2 så kanske de förberedde för att lägga in pollen i matramarna? Den frågan tänker vi besvara genom att öppna upp i slutet av oktober och kolla ifall de lyft upp pollen. För övrigt så var bina precis lika snälla och lugna som under hela säsongen – inget röveri eller ilskan bin som det sägs att de ska vara på hösten. På filmen invintrar vi ett samhälle på 1 m, notera att inga bin flyger ilsket omkring trots att vi hanterar honungsramar. Vi tror att bin blir oroliga när de inte har mat, biodlaren tar bort all honung och då vet ju inte bina att de ska få “gott, fantastiskt” socker om några dagar. För bina är det en fråga om överlevnad så det är inte konstigt om de blir oroliga och ilskna då. Har de gott om bra mat behöver de inte röva eller vara ilskna.
Vad gäller Varroa hade ett samhälle lite för mycket, runt 30 st på en vecka, så de fick en omgång mjölksyra. Vi kollar nedfall någon vecka till och om det fortfarande ser bra ut åker luckorna ut och sen får bina vara ifred tills i mars.

Invintring på 1 minut. Notera att inga arga bin flyger omkring
Featured

Återfunnen kunskap – eller “gammal är äldst”

Det finns olika sätt att tillbringa en söndag eftermiddag på; man kan se på film eller fotboll, man kan spela golf eller kanske påta i sin trädgård eller någon annan trevlig sysselsättning.
Är man tillräckligt nördig kan man ägna en hel eftermiddag åt att försöka hitta en 80 år gammal dammig (nåja på nätet finns inte så mycket damm) testrapport för att sedan läsa den. Det visade sig vara som att leta efter en nål i en höstack fast ibland hittar man inte nålen utan istället en kall öl som bonden gömt någon vecka tidigare i stacken.

Jag sprang på en fantastisk gammal bok som formligen dröp av klassiska biodlarnamn – vad sägs om rev L. L. Langstroth och Charles Dadant – namnen borde vara bekant för de flesta biodlare. Bokens namn var The Hive and the Honey-Bee och första utgåvan skrevs redan 1853. Nå, den version jag fick tag på var av något nyare modell eftersom många revisioner hade gjorts under årens lopp, dels av C Dadant sen hans son och 1949 kom den reviderade nyutgåvan ut som jag fick tag på.
Ju mer jag läste den desto mer förundrades jag över hur denna källa av kunskap har kunnat blivit så totalt bortglömd och den går faktiskt stick i stäv med hur många bedriver biodling idag. Dessutom var det uppenbart att Langstroth hade full koll redan runt 1850 eftersom han bedrev forskning, på ett modernt sätt, genom att studera bina och notera vad han såg samt anpassa sitt sätt att hantera bina efter resultaten.
Så här börjar kapitlet om vinterförluster

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve.

Här är några punkter från kapitlet invintring och vinterförluster -  hela boken är drygt 600 sidor lång och behandlar allt om Biodling.

1 Inget annat än honung som vintermat.
2 Bina ska ha gott om såväl honung som pollen i matlådan
3 All mogen honung fungerar bra som vintermat, även hösthonung (ljung och skogshonung)
4 Foder (oavsett ursprung) med för hög vattenhalt är olämplig som vintermat då det kan orsaka utsot
5 Bina vill helst ha mörka ramar där fodret och dom själva ska vara
6 Bina måste sätta yngel under vintern för att bli av med vattnet i kupan vilket är nödvändigt för att undvika utsot. Därför måste pollen finnas i matlådan för yngelsättningens skull.
7 Socker kan användas men endast som stödfoder om honung inte finns.
8 Eftersom norra USA har riktigt långa vintrar rekommenderar boken över 30 kg honung för då klarar man vintern oavsett hur lång och besvärlig den är.

Praktisk applikation:
a. Använd honung som är mogen, dvs låg vattenhalt och täckt.
b. Ramar med otäckt honung kan man placera i yngellådan så kommer bina att processa den alternativt äta den innan klotet bildats.
c. Se till att det finns pollen i foderlådan till vinterynglen
d. Man måste inte slaviskt byta allt vax på hösten – kan med fördel göras på våren.
e. Snåla inte med vintermaten – ju längre vinter desto mer honung behövs

Här kommer länken till boken för den som vill läsa den – boken finns också att köpa från USA. https://archive.org/stream/in.ernet.dli.2015.233929/2015.233929.The-Hive_djvu.txt

Featured

11 sept. Ljungen är slut och överraskningsdrottningen

Vi gjorde veckokoll i Öxabäcksgården och kunde konstatera att det fortfarande finns lite ljung men att det blir bara lite överskott. Så vi bestämde att vi tog några täckta ramar, blev ca 10 st, men att det inte är värt besväret längre. Det lilla de drar in nu får de behålla och det är dags för oss att sätta punkt. Vi hade med oss 2 lådor med ramar så vi vintrade in ett på vanlig honung, genom att helt enkelt fylla på 4-5 ramar i skattlådan och ta bort spärrgallret, klart på 3 minuter! Vi gjorde också i ordning ett samhälle med 100% ljung för vårt lilla test där vi ska se om det ligger nåt i myten att Ljung orsakar utsot. Vi kommer väga bägge samhällena nästa vecka och sen kommer vi mäta foderåtgången i båda samt se hur de klarar vintern och vilken utveckling de får till våren.

invintring på 3 minuter

Därefter blev det dags att titta till vårt olyckssamhälle som blev av med drottningen efter myrsyrebehandlingen. De hade blivit av med sin drottning och gjort en ny visecell och vi hade nu bestämt oss för att avveckla samhället då vi inte ville slå ihop det med vår avläggare och riskera att den skulle bli nerlusad med Varroa eller nåt annat skräp.
När vi gick in i samhället ser vi att de verkar rätt pigga och har dragit in en hel del honung – det var ju vårt bästa samhälle innan Varroaeländet hände. När vi kommer till tredje ramen ser vi till vår förvåning öppet yngel och banne mig om där inte är nylagda korvar också. Hur sjutton har det gått till då den nya drottningen omöjligt hunnit blivit parad? Vi ser mer nytt yngel och så kommer vi fram till ramen där visecellen satt och den är öppen! Och plötsligt ser vi henne spatsera där som den självklaraste sak i världen – dvs gammeldrottningen med färgklick på ryggen!! Visecellen var öppnad på sidan så den hade de nog tagit livet av.

Vi stod bara och gapade med öppna munnar – dom gör aldrig som man förväntar sig men den såg vi inte komma.
Den enda teori vi kan komma upp med är att drottningen blev sjuk av myrsyran och de andra bina bestämde sig för att ersätta henne. När sedan behandlingen tog slut måste hon ha repat sig såpass att bina lät henne vara kvar och tog livet av den nya. Så, vi får helt enkelt vintra in samhället och hoppas hon håller till våren. Vi ska kolla Varroan kommande veckor och eventuellt ge lite mjölksyra ifall nivåerna är för höga.

Featured

Orsaker till Utsot – full artikel av Randy Oliver

Den här artikeln är en del av en större artikelserie som behandlar Nosema, utsot och orsakerna därtill. Här översätter vi enbart delen som handlar om orsakerna till utsot. Randy Oliver är välkänd i biodlarkretsar och är flitigt anlitad som talare och har även varit i Sverige och hållit föredrag på biodlarkonferenser. Länk för originalartikel: https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w#_Toc25035743

Orsaker till Utsot hos Honungsbin:  del 2

Randy Oliver

ScientificBeekeeping.com

Först publicerad i ABJ Januari 2020

Slutligen – dags att gå igenom vad som verkligen orsakar utsot i en kupa, och (i nästa artikel) vad kolonin (eller biskötaren) kan göra för att minimera risken att det uppstår. Vid min genomgång av ämnet blev jag överraskad över hur mycket kunskap, publicerad för många år sedan, som verkar ha glömts bort.

Binas behov av vatten

Under ett starkt drag blir bikolonin översköljd av allt vatten som måste fläktas bort för att mogna nektar till honung så det kan förvaras. Men för att biet senare ska kunna använda honungen som energikälla måste vatten återföras, dels för att lösa upp honungen och för att kunna [[1]] förbränna den. Den optimala koncentrationen för konsumtion verkar ligga i spannet 40-60% [[2]]. Under den varma delen av året hämtar bina det vatten de behöver, ända ner till så låg temperatur som 40°F (4°C) [[3]]. Men fokus för denna artikel är vad som händer när det är för kallt att flyga, och bina är fast i sitt vinterklot utan möjlighet att hämta vatten från utsidan.

Vattnet och vinterklotet

I sitt vinterklot befinner sig bina i en besvärlig situation ― finns där inte tillräckligt flytande vatten dör de av uttorkning pga den ounvikliga vattenförlusten via andningen. Men å andra sidan, för mycket fukt i klotet leder till mögeltillväxt, fermentering av honungen samt utsot (Fig. 1).

Figur 1. Den här kupan lutades oavsiktligt aningens bakåt så att regnvattnet inte kunde dräneras ut. Enligt erfarenhet orsakar vatten som ansamlas på kupbotten en extremt hög stressnivå för samhället under den Kaliforniska vintern – och leder ofta till samhällets undergång.

Vattenbalans

Vinterbina i sitt klot har lite behov av protein (pollen, översättarens not), tack vare sina välutvecklade fettkroppar, och kan överleva länge på enbart honung (sockerarter). Kupans viktförlust när bina sitter i sitt klot (utan yngel) ligger på ca 1 pound (0,45 kg) i veckan – mestadels pga att honungen förtärs. Honungen innehåller ca 17% vatten och 83% socker (mest fruktos och glukos). Bina metaboliserar enbart sockret enligt följande formel:

C6H12O6 + 6 O2 → 6 CO2 + 6 H2O

När du gör din matte, så visar det sig att 6/10 av honungens vikt blir till vatten. Om man sen lägger till de 17% vatten som redan finns i honungen kommer 1 pound honung omvandlas till 2/3 pound (3 dl) vatten (som initialt finns i binas kroppar). Biklotet kan inte tillåta att sådana mängder vatten ackumuleras i kupan och måste hantera det på något sätt.

Praktisk tillämpning: Bina återanvänder ungefär 1,5 dl av det överflödiga vattnet som saliv för att kunna lösa upp nästa pund av honung, men det löser inte problemet med nettoöverkottet på 3 dl varje vecka som måste hanteras.

Vatten Homeostas och lagring i vinterklotet

Bin i vinterklotet har endast några få möjligheter att lösa problemet med vattnet i sina kroppar; de har följande möjligheter:

  1. Spara den i sin tarm (till en viss punkt), eller
  2. Låta det gå som avföring (inte lämpligt i klotet), eller
  3. Andas ut det via sina trakeer som fuktig utandningsluft, eller
  4. Föra bort det genom sin tunga (vanligtvis till ett annat bi).

I den här artikeln går vi igenom alternativ 1 och2 (problemet). Jag går igenom alternativ 3 och 4 (lösningen) i avslutningen av denna serie.

Vatten i magen

I en utmärkt artikel om vinterklotet av Johansson [[4]]: Vatten som inte absorberas i mellantarmen hamnar i bakre tarmen, där den används som reserv till, genom osmotisk diffusion, hemolymfan när vattennivån är för låg.

Bina behöver en reservoar av vatten eftersom de förlorar vatten varje gång de andas ut. Detta är ett allvarligt problem för insekter som inte har tillgång till flytande vatten, så de kontrollerar hur ofta de öppnar sina trakeer för att andas. Av det skälet är det en fördel för ett övervintrande bi att ha lite vatten i sin bakre tarm för att ersätta vattenförlusten via andningen. Men den förlusten av vatten via utandningen är helt beroende av luftfuktigheten i inandningsluften, och om den realtiva fuktigheten runt biet är för hög, kan det inte avdunsta överskottet av vatten som det får när den äter honungen. Så vi måste förstå mekanismerna som styr luftfuktigheten i klotet.

Atmosfär och fuktighet inuti vinterklotet

Bin i vinterklot kan vara väldigt tätt packade och tar bara upp en bråkdel av utrymmet de använder när det är varmt [[5]]. Klustret är omslutet av en “mantel” av bin, som är vända inåt, med sina kroppar så tätt intill varandra att de kan kontrollera luftströmmarna in och ut ur klustret.
En fascinerande studie av van Nerum and Buelens [[6]] fann, i motsats till människor där behovet att andas bestäms av, CO2 nivån i blodet, att det verkar som om bin tolererar en väldigt hög CO2 koncentration innan ventilationen initieras, och istället kontrollerar sin andning och metabolism som respons på syrenivån. Författarna fann att i mitten av klotet kan syrenivån sjunka ner till 15% (från 21%), och koldioxidnivån tillåts öka till 5-6% (från 0.04%) (Fig. 2). Forskarna fann att den lägre syrenivån (hypoxia) i vinterklustret resulterade att bin i mitten minskade sin vilometabolism, och därmed minskar foderåtgång samt minimerar värmeförlusten genom minskad ventilation. Det bevarar också vatten i klustret.

Figure 2. Relativ fuktighet (blå linje) är hög i manteln av klotet, men låg i kärnan. Koldioxid (röd linje) däremot ökar kraftigt i mitten. Medelvärdet av 10 Mätningar indikerar att där är nära noll luftcirkulation i klustret när bina går in i sin “hypoxic” (låg syre, låg metabolism) mode. Diagram efter van Nerum & Buelens [[7]]

Vinterklotet liknar ett varmblodigt däggdjur med en sval hud temperatur. Men till skillnad från ett däggdjur har klustret ingen gemensam blodström som kan transportera O2, CO2, vatten eller värme ― så bina är istället beroende av en luftström för att kontrollera miljön. Otaliga forskare har mätt luftfuktigheten i klustret och funnit att den varierar upp och ner mellan 45-70%, fast utan någon samverkande förändring av temperaturen, vilkt indikerar att bina kan ventilera ut fukt samtidigt som värmen behålls. Ellis [[8]], noterade att det mesta av klustret sitter på utbyggda kakor, poängterar att silkeskokonger kan absorbera upp till 11% av sin egen vikt i vatten när de utsätts för hög luftfuktighet. Således, sådana kakor kan erbjuda en tämligen stor buffert för att hantera vatten i ett samhälle.

Praktisk applikation:  Svarta yngelkakor kan eventuellt fungera som buffert för fuktighet i vinterklotet. En del erfarna biskötare hävdar att samhällen invintrar bättre på gamla yngelkakor som innehåller kokonger, men där saknas forskning i ämnet – ännu en fråga som behöver undersökas.

Kontroll av fuktighet i klustret verkar vara en absolut nödvändighet, eftersom den relativa fuktigheten bestämmer hur mycket vatten bina kan bli av med under andningen.

Avdunstning via andning

som förklarats i Johanssons’ “The Honeybee Colony in Winter” [[9]]:

eftersom honungsbins avföring är flytande, blir vattnets diffusion genom väggarna på hindgut till hemolymfen, och därefter genom trakee-väggarna till luften utanför (men i klustret) nödvändig för att förhindra att tarmen fylls med vatten.

Men som tidigare nämnts, avdunstningen av vatten genom trakee väggarna är beroende av den relativa fuktigheten av luften som bina andas in. En fantastisk “old-school” study studie av Woodrow 1935 [[10]] visade hur fuktigheten påverkar binas förmåga att rena sig själv från överflödigt vatten genom avdunstning via andningen. Woodrow placerade bin i små burar, vid en temp runt 71°F (22°C), men vid olika relativa fuktighetsnivåer, matade dem med 50:50 sirap, observerade deras kroppar och beteende över tid, samt deras livslängd. (Fig. 3).

Figure 3. Burade arbetsbins foderåtgång av 1:1 sirap, max livslängd och genomsnittlig livslängd vid olika luftfuktighet. Woodrow’s data indikerar att över 70% RH, är ett bi oförmögen att kontrollera sin vattenbalans via utandningen (Jämför det med luftfuktighetsdiagrammet för en mantel i den förra figuren). Graf från data från [[11]]

Woodrow fann att bin i vissa lägen uppenbarligen hellre dog hellre än att släppa ut överskottsvatten via avföringen:

  Det första beviset för avföringens ackumulering i de lägre fuktighetsnivåerna noterades efter 20 dagar och blev sakta mer tydliga vartefter experimentet fortskred. Eftersom bina i de olika burarna blev alltmer tröga ju mer avföringen ansamlades, är det troligt att några av dem faktiskt svalt ihjäl. Minskningen av foderåtgången ju längre experimentet pågick beror otvetydigt på att somliga bin helt enkelt inte kunde äta. Det verkar som om för hög ansamling av avföring är en orsak till att bina dör när de utsätts för högre relativ fuktighet.

Praktisk applikation: I den höga relativa fuktigheten som finns i klustermanteln, har bina en tendens att ackumulera fukt i hindgut , till den punkt att de inte längre kan äta.

Free & Spencer-Booth [[12]] å andra sidan varierade temperaturen, men mätte inte luftfuktigheten, gav burade bin både 67% sockersirap och rent vatten separat ― samt mätte hur mycket som gick åt av båda. De fann att:

 De fann att väldigt lite vatten dracks vid temperaturer upp till 25°C. eller lägre men, vid 35°C. och högre behövdes relativt stora mängder .

Noterbart är att de inte var säkra ifall den högre vattenåtgången enbart behövdes för att ersätta fukt som försvann via andningen eller om vatten även försvann via deras exoskelett [[13]].

Praktisk applikation: Vid yngeltemperaturer behöver bina extra vatten för att undvika uttorkning.

Möbus [[14]] satte ihop alla dessa studier och förklarade att bin i mitten av klotet riskerar att torka ut medan bina i ytterkanten kommer ackumulera mer vatten genom metabolismen än de kan göra sig av med.

Praktisk applikation: Bin i mitten kommer lida av törst, medan bina i manteln kommer lida av vattenöverksott.

För att rätta till situationen, verkar det som om bina i vinterklotet byter plats då och då – de i mitten rör sig utåt för att äta honung för att fylla på vatten. De i utkanten rör sig inåt för att bli av med vattenöverskottet (kanske genom att utbyta saliv, och även för att värma upp enzymerna för optimal funktionalitet.

Omholt [[15]] poängterar att bina från periferin (som sitter i kall, fuktig honung) säkerligen tar med sig en mängd honung till bina inne i klustret. Denna mekanism besvarar en fråga jag länga haft hur bin som sitter på tomma kakor i mitten av klotet får mat.

Praktisk applikation: Jag har ännu inte hittat någon forskning hur transporten verkligen går till från bina i ytterkant till bina i resten av klotet (som inte har kontakt med honungen) Ännu en fråga som behöver undersökas!

Orsaker till utsot

Det enklaste sättet att göra sig av med överflödigt vatten är att släppa ut det med avföringen, och när vädret är varmt gör de så. Men det alternativet finns inte när det är kallt utte, även om de givetvis passar på ifall det kommer en varm dag under vintern. Biet vill absolut inte släppa sin avföring inne i kupan så den stora frågan är vad som får dem att göra det?

Över en tidsperiod av två vintrar undersökte Erwin Alfonsus at the University of Wisconsin, “The Cause of Dysentery in Honeybees,” publicerad 1935 [[16]]. Alfonsus var en tålmodig observatör av bin, och genomförde en typ av “old-school” detlajerad och noggrant experiment som jag finner stort nöje att läsa. Hans inlednign började:

Utsot, en vintersjukdom hos honungsbin, har varit känt sedan Aristoteles tid. Under den varma perioden släpper bina sin avföring under sin flygning. De övervintrande bina, instängda i sin kupa, har inte den möjligheten, och avföringen ackumuleras i tarmen. Om deras tarmar blir full kan det leda till att avföringen släpps i kupan, detta kallas utsot.

Under en tid av två vintrar, testade Alfonsus olika foder för att förstå om det hade inverkan och gjorde så att bina fick utsot. Han fodrade bisamhällen som övervintrade i med enderara ren honung (inklusive lushonung), 50% sirap, hösthonung, jäst sirap, bränd sirap krisatalliserad socker och kristallisera honung, gammal honung, socker, kristalliserad sirap, socker med pollen.

Hans slutsatser:
Den enda faktorn som visar något samband med mängden ackumulerad avföring var fuktinnehållet. Torrsubstansen i avföring ökade inte tillräckligt snabbt för att betraktas som en orsakande faktor för dysenteri. Utspädningen av avföring är dock mycket iögonfallande och ökade när säsongen avancerade och när dysenteri blev tydligare.
De första bina lämnade klustret för att släppa ut sin avföring runt ingången när de genomsnittliga fekala ansamlingarna uppgick till 33% av binas totala kroppsvikt och när avföringen innehöll cirka 80% fukt… Förekomsten av dysenteri är liknande i skyddade kolonier som avbryts under honungsflödet av regn. Bina stängs in och tvingas äta omogen honung. Inom kort tid expanderar ändtarmen och avföring kan äga rum.

Summering och slutsatser

  1. Dysenteri av honungsbin orsakas av överskott av fukt i avföringen.
  2. Detta överskott av fukt beror på konsumtionen av utspädd mat eller vatten. Det produceras vanligtvis genom kristallisering av maten; Detta delar honungen eller sirapen i en fast kristallin del och en flytande del. Den flytande delen innehåller en överflödig mängd fukt.
  3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker och jäsande sirap producerar inte dysenteri.
  4. Nerkylning och annan störning av honungsbin kan orsaka avföring, men producerar inte dysenteri i en frisk koloni.
  5. Lång inneslutning av bin under vintern, liksom en kort inneslutning på omogen honung, ger dysenteri.
  6. Vatten ensam eller utspädd sirap producerar dysenteri hos bin om de absorberas under inneslutning av bina.
  7. Dysenteri uppträder när fekala ackumuleringar når 33% av binas totala kroppsvikt. Allmän avföring sker inte förrän ackumuleringen når cirka 45%.

Praktisk tillämpning: Alfonsus papper nämnde inte nosema. Dysenteri, snarare än att vara ett symptom på nosemainfektion, verkar bero på ohanterlig fuktansamling i tarmarna hos övervintrande bin. Jag kommer att avsluta den här serien i nästa del, där jag kommer att gå igenom vad bin och deras djurhållare kan göra för att lösa detta problem.

Referenser

[1] Simpson, J (1964) Dilution by honeybees of solid and liquid food containing sugar. Journal of Apicultural Research 3(1): 37-40.

[2] Eyer, M, et al (2015) No spatial patterns for early nectar storage in honey bee colonies. Insect. Soc. DOI 10.1007/s00040-015-0432-4.

Kim, W, et al (2011) Optimal concentrations in nectar feeding. PNAS 108(40):16618-16621.

[3] Chilcott, A & T Seeley (2017) Cold flying foragers: Honey bees in Scotland seek water in winter. American Bee Journal 158(1):75-77.

[4] Johansson, T & M Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World (60:4): 155-170.

[5] Severson, DW & EH Erickson (1990) Quantification of cluster size and low ambient temperature relationships in the honey bee. Apidologie 21: 135-142.

[6] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[7] Ibid.

[8] Ellis, M, et al (2010) Brood comb as a humidity buffer in honeybee nests.  Naturwissenschaften 97:429–433.  Also see:

Ellis, MB (2008) Homeostasis: Humidity and water relations in honeybee colonies (Apis mellifera). MS Thesis, University of Pretoria. Ellis has written a number of more recent papers, detailing water dynamics in various hive configurations.

[9] Johansson, T & M Johansson (1979), op cit.

[10] Woodrow, AW (1935). Some effects of relative humidity on the length of life and food consumption of honeybees. J. Econ. Ent. 38: 565-568.

[11] Ibid.

[12] Free, J. B. and Spencer-Booth, Y. (1958) Observations on the temperature regulation and food consumption of honeybees (Apis mellifera). J. Exp. Biol. 35: 930 -937.

[13] Wigglesworth, V (1945) Transpiration through the cuticle of insects. Journal of Experimental Biology 21: 97-114.

[14] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591. Eugene, can you fill in the volume number? It would be 138.

[15] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337

[16] Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

Featured

Orsaker till utsot

The Causes of Dysentery in Honey Bees, By Randy Oliver
länk till Olivers originaltext:
https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w

Det är lustigt hur kunskap baserad på fakta verkar gå i cykler och blir bortglömd och så blir man tvungen att återuppfinna något som var välkänt långt tillbaks i tiden.

Jag brukar besöka Randy Olivers hemsida då och då eftersom han ägnar en stor del av sin tid till att undersöka hur saker verkligen ligger till både genom att göra research av gammal forskning men också genom egna tester – helt i vår smak. Randy Oliver är ofta anlitad som föreläsare och har även varit på besök i Sverige på biodlarkonferenser som talare. Då hittar vi denna artikel som handlar om de verkliga orsakerna till utsot som har absolut ingenting med ljung att göra.
Det visar sig, föga förvånansvärt, att orsakerna till att samhällen ibland drabbas av utsot har undersökts i detalj redan för drygt 80 år sedan där en forskare vid namn Alfonsus gjorde noggranna studier under två år. Han gav bin olika foder med naturlig honung, lushonung, kristalliserad honung, socker, sirap och en mängd olika foderblandningar med eller utan pollen.
Det visade sig att det enda som hade någon större inverkan på ifall det blev utsot var fuktinnehållet i avföringen, de osmältbara delarna ökade aldrig i mängd tillräckligt snabbt för att ha någon inverkan. Men om fodret innehåller för mycket vatten gick det väldigt fort att få utsot och när avföringen nådde 45% av kroppsvikten med en fukthalt av 80% kunde bina inte hålla sig längre.
Så att till exempel stödfodra med 60% sockervatten i Juli när draget är dåligt och råka ut för 2 veckors regn kommer då leda till utsot.

Summering av artikeln:
1. Utsot startar när avföringen har för hög vattenhalt
2. Den ökade vattenhalten beror vanligen på att bina ätit fuktskadat foder och sker oftast när fodret kristalliserar och delar upp sig i en solid del och en löst del där den lösta delen har för hög vattenhalt.
3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker eller jäst sirap ger inte utsot
4. Om man stör bina under vintervilan kan det ge utsot men inte värre än att ett friskt och starkt samhälle klarar det.
5. Tvingas de äta honung eller stödfoder med för hög fukthalt kan utsot starta även under en regnperiod på sommaren.
6. Rent vatten eller för hög fukthalt i foder ger utsot (under vintervila)
7. När avförningsnivån når 33% av vikten får bina problem att hålla sig och vid 45% får de utsot.

Studien gjordes i Wisconsin, US som ligger högst upp i USA. Om man kollar väderdata så ser man att deras vintrar är riktigt stränga med medeltemperaturer en bra bit under noll för dec-feb.

referens till artikel: Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576

Featured

Think outside the box

Som nybörjare inom biodling blir man formligen översköljd med absoluta sanningar som måste följas till punkt och pricka. Eftersom man inget vet är det lätt att tro att man tar livet av bina om man inte gör exakt som lärs ut och så hamnar man i en situation där man gör som “alla gör” i tron att man då hanterar sina bin på ett optimalt sätt. Det enda man kan säga om det är att ifall man gör på samma sätt år efter år så får man ungefär samma resultat, ifall det är bra eller mindre bra kan man inte veta. För det krävs kreativitet och att våga testa nya ideer och, givetvis, riskera att man gör ett misstag. Men, som vår granne säger; Det är av mina misstag jag lär mig det är därför jag kan så mycket. Han har faktiskt rätt även om det bär emot att erkänna.
Många biodlare hävdar med emfas sin långa erfarenhet och visst är det sant att 50 år är en mycket lång tid i en människas liv och deras kunnande får man ha respekt för. Men, i jämförelse med binas tid här på jorden är det som att spotta en törstig kamel i halsen eller en droppe i Oceanen. Bina har funnits i minst 50 miljoner år och om vi gör om det till avstånd (m) så är det längre än ekvatorn (ca 40 miljoner m) och då blir 50 m (som ett stenkast) en rätt obetydlig siffra i sammanhanget. Bina har alltid under dessa 50 miljoner år ätit honung (sommar som vinter), klarat sin parning utmärkt på egen hand, deras bostäder är lika stora vinter som sommar osv. De har överlevt istid, klimatkatastrofer, varma perioder men det är oklart ifall de överlever människans förmåga att utrota arter. Vilda bin är i Sverige i princip helt borta, likaså det ursprungliga nordiska biet som bara finns på några få platser i Norrland.

Ekvatorns längd 40 miljoner m
Stenen är kastad – fast inte så långt

Vi har på senare år undersökt de flesta av de sk “sanningarna” i boxen och funnit att några vetenskapliga bevis är omöjliga att hitta. I de flesta fall finns det däremot bra bevis och studier som visar motsatsen till vad som lärs ut. Det är också de erfarenheterna som gör att vi vågar prova andra metoder – jag ska inte säga nya för metoderna är ju egentligen så som bina själva gör – än vad som lärs ut och som de som de flesta använder i Sverige.
Påståendena har upprepats så många ggr att de har blivit en sanning. Det riktigt lustiga är att de som upprepar dessa sanningar gör det med övertygelse ända tills någon ifrågasätter dem och ber om en referens i form av en studie. Ta till exempel Monikas Larssons påstående i bitidningen att enbart inseminerade drottningar ska användas, absolut inte friparade. När hon ombads berätta varifrån hon fått detta fanns ingen substans alls utan då blev hon defensiv och hänvisade till gamle Åke Hansson tegelstensbibel. Det intressanta är att i den boken finns heller inga referenser till studier, man får bara ta hans ord på att det är så.
Men det gör inte vi så vi har lusläst mängder av studier och vetenskapliga rapporter samt sökt på utländska biforum. Tex visar sig att det är mest vi i Sverige, och möjligen USA, som använder 100% socker för invintring medan man i tex UK inte tvekar om att använda honung och företrädesvis Ljung. De hävdar att Ljung ger bättre övervintring och att ljungbina kommer igång snabbare. Vi säger inte emot även om vi bara testat ett år.
Sen är lite tragik komiskt att vi i Sverige fördömer bihållningen i USA, som iofs är erbarmlig, men trots det använder vi i mångt och mycket samma metoder som de gör undantaget transporter till de stora odlingsfälten. Vi tar honungen och ersätter med tomma kalorier, vi överröser dem med kemikalier, vi envisas med att urvattna generna genom ensidig avel, vi röker dem regelbundet vilket stressar bina till max osv osv.
Här är ett axplock av myterna vi testat som inte håller ens för en liten skrapning på ytan
Socker är bättre än Honung, jajaja
Ljung är farligt och måste tas bort, Please
Rök lugnar bina, klart bina blir lugna av en skogsbrand, not!
Inseminering är bättre än friparning:O. Bina kan lukta sig till en blomma på 2 km, de tar en sniff på ägget och kan avgöra ifall det är en infertil diploid drönare eller ett sjukt ägg och rensar bort dem. Vi är övertygade om att de också vet vilket ägg som blir bäst ny drottning.
Några av sanningarna har vi funnit stämma även om förklaringsmodellerna haltar tex
Arga bin måste ha en ny drottning, egentligen inte men eftersom vi inte vill sprida anlaget för ilskenhet vidare via drönarna är det bäst att byta henne.
Ljung ger nektar först vid ca 20 grader. näpp, ljung ger nektar vid riktigt låga temperaturer men de kräsna bina bryr sig inte om ljung om inte flödet och sockerhalten är hög och det sker bara efter ett blött Juli och ett varmt augusti, som i år.
Några andra myter Bin är aggressiva på hösten, Ljung ger arga bin, Invintring gör att bina börjar röva.
Se bilden nedan när vi har gått in i fyra kupor och invintrat två av dem ( vi tog 15 ramar ur två av dem och gav 4-5 ramar till två av dem). Verkar de arga? För den som undrar har vi kollat och bina som vi invintrat har inte blivit av med sin honung.

en lugn stund med våra bin

Vår erfarenhet är att svältande bin är aggressiva medan bin som har gott om mat i kupan är godmodiga och behöver inte vare sig bli aggressiva eller ägna sig åt röveri. Det är sista kupan som vi går igenom och bina är lugna utan någon rök och vattensprutan står bredvid oanvänd. Den blå sprutan innehåller mjölksyra vilket en kupa fick som hade något förhöjd Varroa. Själv har jag kastat handskarna;) för att kunna fota och inga bin bryr sig om mig.
Sedan är det givetvis bra att det finns ett gott drag när man hanterar honungsramar för då har de annat att tänka på, men arga blir de bara när vi tar all mat av dem.

Featured

29 aug. Uppföljning av Varroanivåerna inför invintringen

Inför invintringen är det viktigt att se till att alla samhällen har tillräckligt låga nivåer av Varroa så bina klarar vintern på ett bra sätt. Får man under 15 nedfall per vecka har man färre än 200 Varroa vilket enligt vår erfarenhet inte påverkar binas överlevnad eller förmåga att sätta yngel kommande vår nämnvärt. De flesta av våra samhällen håller den nivån enbart med hjälp av drönarutskärning och dessa samhällen får ingen annan behandling utan vintras in och så ses vi till våren.
För samhällen som har 15-30 nedfall använder vi mjölksyra som har fördelen att den är relativt harmlös och inte ger någon smak till honungen. Målet är att få ner antalet inte att utrota Varroan så därför gör det inget att vi inte kommer åt dem som sitter i cellerna. Har vi tex 600 Varroa finns 150-200 på bina och om vi då kör två behandlingar med en veckas mellanrum har vi halverat antalet och allt är frid och fröjd och samhället kan invintras utan fler behandlingar.
Har vi riktigt mycket Varroa då blir vi tvungna att ta till Myrsyra eftersom ett sådant samhälle med stor sannolikhet annars går under. Vi måste snabbt få ner nivån så vinterbina får en chans att utvecklas till starka friska bin. I år har vi ett sorgebarn med rejält nedfall i augusti – det är såpass mycket Varroa att bina blev orkeslösa. De var vårt bästa samhälle under Junidraget men nu när Ljungen blommar har de tappat allt för mycket bistyrka för att orka dra in något överskott. Här får vi enbart försöka rädda samhället med snabb insats.
Om vi får ner nivåerna till mer rimliga kommer vi flytta över en ram med friskt yngel från vårt starkaste samhälle så de iaf har några friska och starka bin. Det underliga är att samhället som står bredvid har inga varroa alls och är urstarka, båda samhällena har fått exakt samma behandling. Ibland får man erkänna att ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan;).

nedfall efter första myrsyrebeh. 40 ml på trasa i en vecka.
Featured

26 aug. Invintring och överraskningsljung

Eftersom vi låter bina sköta sig själva så mycket som möjligt får de flesta samhällen sköta drottningbyten på egen hand -vi anser att de förmodligen bäst vet när det är dags och att de också är bäst på att välja ut lämpliga ägg att göra drottningar av. Det innebär att vissa samhällen gör sitt byte på en tidpunkt som gör att de missar vissa drag och att honungsskörden för dessa samhällen blir sämre i år men kommer bli starka nästa år. Dessa samhällen föder sig själv men drar inte in nåt överskott så därför har vi bestämt att vi vintrar in dem nu, dvs sätter till några ramar så skattlådan blir full. Detta jobb tar ca 5 minuter och sen öppnar vi inte upp dem förrän i mars – enkelt och minimalt med stress för bina.
Vi hade identifierat fyra samhällen i vår hembigård som lämpliga att börja med och förberedde genom att ta fram ett par backar med foder vi sparat. Döm om vår förvåning när vi öppnar skattlådan och upptäcker att den är full med honung som luktar misstänkt som Ljung – alla tio ramarna helt eller delvis fyllda. Så det blev till att titta igenom yngellådorna och flytta upp de mest fyllda ramarna så kanske det blir en bra skattning nästa vecka. De övriga samhällena hade också dragit in mer eller mindre med härligt doftande ljunghonung så vi kunde plocka ut 6 fina ramar från våra starkaste samhällen. Utöver det fanns det ca 25 ramar som blir klara kommande veckor.
De övriga tre svagare samhällen vintrades in genom att vi fyllde på med fyllda ramar samt tog bort spärrgallret (mycket viktigt!!) – det tog mindre än 5 minuter. Här är det viktigt att poångtera att med svagare samhällen menar vi dugliga samhällen på minst 10-15 ramar de är bara för små att dra in överskott. Varroabrickan får vara kvar så vi är säkra att nedfallet fortsätter vara konstant lågt (mindre än 20 nedfall i veckan=ingen behandling alls). Musskyddet åker på lite senare i höst då vi också tar bort Varroabrickan. I övrigt säger vi hej till dessa samhällen och så ses vi i mars:)
Vi gillar för övrigt att undersöka och krossa myter eller sk “sanningar baserad på anekdotiska berättelser” och i år tror vi oss ha krossat tre sådana fabler;
1. Bina blir aggressiva på hösten
2. Bina blir aggressiva av Ljung
3. Bina rövar när man invintrar.
Att bin blir stressade och uppvisar aggressivt beteende på hösten eller vid invintring är ingenting vi har märkt. På bilden har vi gått igenom fyra samhällen ända ner till första yngellådan och tagit honung från en del och invintrat andra. Nåt enstaka bi som flyger precis som vanligt men inga bin är aggressiva eller försöker stjäla grannkupans honung. Någon rök behövs absolut inte och sprayflaskan står bredvid och används mest för att få bort dem så man inte klämmer dem när ramen ska lyftas. Vi använder heller ingen bitömmarlåda utan borstar bort bina och lägger ramarna i en plastback utan att bina blir aggressiva. Våra bin har aldrig känt att de svälter då de alltid har honung i sin skattlåda – så här års har alla kupor minst 5 ramar med mat vilket gör att de inte behöver bli stressade/aggressiva eller ägna sig åt röveri. För oss är det uppenbart att det är stressen att bli av med all mat vid sk slutskattning som gör bina galna och de gör allt för att hitta någonting så de överlever dvs anfalla allt och alla. Bina vet ju att hösten närmar sig och att det inte finns tillräckligt att fylla förråden – däremot vet de ju inte att de snart ska få “härligt gott” socker att leva av.
Vad gäller myten om Ljungens påverkan på binas humör var det nåt vi hittade när vi gjorde research om Ljung som vintermat. Myten säger att nåt i Ljungen gör bina ilskna – på bilden befinner vi oss i Öxabäck där vi nu har ett enormt Ljungdrag och bina är lika snälla som alltid trots att vi just tagit 20 ramar från de starka och invintrat de svagare. Vi tror att det är samma orsak dvs biodlaren tar all honung och bina går i spinn.



Featured

24 aug. Nyslungad Ljung-kladdigt jobbigt men ljuvligt

Vi har sett fram emot slungningen av Ljung med skräckblandad förtjusning då vi vet att det kommer bli extremt kladdigt och väldigt jobbigt. Vi var tre personer och höll på i tre timmar för att slunga 15 l vilket är 3-4 ggr mer tid än för vanlig honung. Drottningen, som alltid ska köra alla roliga maskiner, fick den här gången jobba hårt med att röra honungen. Den är ju seg som kola och måste röras hela tiden för att komma igenom silar och utan perforatorn hade det absolut inte gått. Men slutresultat är som alltid fantastiskt med massor av smak och härlig doft av Ljung.

Vi tog också en tur upp till Ljungmossen, en 90 hektar stor mosse fullständigt täckt med stor härlig honungsdoftande Ljung. Vi såg en hel del bin där men blev förvånad hur glest det var så då gjorde jag en snabb beräkning och insåg att det förmodligen finns 4-5 ton med ljunghonung där. Vi kanske får 50 kg så det är nog ingen trängsel för bina utan de kan breda ut sig.
På vägen hem träffade vi som vanligt på ett kärr, lite snår (möjligen pors) och en besvärlig bäck.

Både klockljung och vanlig ljung
Featured

Könsbestämning av bin

Jag har alltid undrat varför det ofta finns hål lite här och där i en yngelkaka och den enda förklaring jag hört var att bina lämnade luckor så de kunde värma ynglen ifall det blev kallt. Den förklaringen har aldrig känts rätt eftersom bina för det mesta fyller ut hålen med honung, har de gjort på denna kakan också även om det inte syns så bra.

fin yngelkaka med honungsfyllda drönarhål

När vi var på Lurö och kollade in den nordiska parningsstationen så pratade Ingvar om vikten av bra genetiskt material för att undvika för många diploida drönare pga inavel. Dessa diploida drönare är inte särskilt fertila och rensas därför ut och så uppstår dessa hål, oerhört spännande så vi beslöt os för att undersöka detta lite närmare.

För oss människor bestäms könet av X och Y kromosomer där XX ger damer och XY ger herrar men för bina sker könsbestämningen efter en helt annan princip. Könet bestäms av en serie multipla alleler, av vilka det finns ganska många (ca 20), belägna i ett locus på könskromosomen. De kan betecknas x1, x2, x3, x4 osv. Om den sädescell som befruktar äggcellen har en annan könsallel än denna har, blir individen honlig. Hon är alltså heterozygot beträffande könsallelerna, och har arvsuppsättningen x1x2 eller x1x6 eller x2x3 osv.
Har däremot den befruktande sädescellen samma könsgen som äggcellen, blir den nya individen homozygot (x1x1, x2x2 osv). Den individen skulle utvecklats till en diploid drönare men i praktiken sker inte detta eftersom bina strax efter äggets kläckning äter upp den unga larven (1).

Om en drottning paras med endast en drönare och dennes könsallel är densamma som en av drottningens båda, kommer hälften av den diploida avkomman att vara homozygot med avseende på denna allel, dvs diploida drönare (2). Den andra hälften blir heterozygoter dvs normala honbin. Hälften av ynglet rensas alltså ut, och samhället kan få svårt att klara sig. När drottningen paras med flera drönare minskas denna risk så i och med detta har bina ett inbyggt filter mot inavel.
I ett samhälle med bra parad drottning och optimal spridning av drönarna kommer ungefär 5% av äggen i snitt att vara diploida drönare och rensas bort och ett hål uppstår. Skulle man hitta kakor med massor av hål betyder det att det finns för få obesläktade samhällen inom parningsområdet.
Den nyfikne kanske undrar ifall de diploida drönarna teoretiskt skulle kunna överleva och visst kan de det. I labmiljö har man fött upp sådana drönare och det visar sig att naturen som vanligt har rätt. Dessa drönare är mindre fertila (3) och skulle således inte bidra till bisamhällets överlevnad utan istället dra resurser (i form av honung). Därför har bina utvecklat ett sätt att detektera dem (4) så de kan avlägsnas i ett tidigt stadium och kosta minimalt med resurser.

  1. Woyke J. (1963) What happens to diploid drone larvae in a honeybee colony. J. Apic. Res. 2:73-75.2.
  2. Adams J., Rothman E.D., Kerr W.E., Paulino Z.L. (1977) Estimation of the number of sex alleles and queen matings from diploid male frequencies in a population of Apis mellifera. Genetics 86:583-596.
  3. Woyke J. (1973) Reproductive organs of haploid and diploid drone honeybees. J. Apic. Res. 12:35-51.
  4. Woyke J. (1967) Diploid drone substance–cannibalism substance., Proc. XXI Int. Beekeeping Congr., Maryland, pp. 471–472.
Featured

Ljung eller inte Ljung-det är frågan

Under årens lopp pratas det varje höst om ifall det ska bli ljung eller inte och att ljungen bara flödar vissa år vet alla. Varför det är på det viset är det svårt att få ngn klarhet i; kan det vara så att ljungen medvetet bara blommar ibland eller kräver de höga temperaturer? Dessutom verkar kusten och öar alltid få Ljung, varför är det så?
Den närmaste förklaring jag hört är att det ska vara blött i Juli och varmt i augusti för att blommorna ska ge nektar. Men det verkar konstigt att en blomma som blommar sent på året måste ha temperaturer över 20 grader för att ge nektar, det verkar kontraproduktivt om man ser det från blommans synvinkel.
Vi bestämde oss för att undersöka detta så Exceldrottningen skapade ett dokument där vi skrev in skörden för varje år (2012-2022) samt la med väder data för Juni-aug (sommardagar och regnmängd).
Dessutom gjorde vi lite research för att se om någon skrivit någon artikel om detta och det visade sig att så var det. Ljung är viktigaste draget på de brittiska öarna och där har man således mycket kunskap om Ljungen.

Det finns fö två sorters Ljung; vanlig ljung och klockljung där vanlig ljung ger den sega honungen vi är vana vi. Dess pollen är grå och honungen mörk och seg. Klockljungen har djuprött pollen och ger röd flytande honung men den får inte säljas som Ljung utan man får specifikt skriva klockljung – på Brittiska öarna alltså.

Ljung
Klockljung

På de brittiska öarna kör man ut kuporna till ljunghedarna när ljungen blommar väl medveten om att det inte alltid blir bra drag. Men då låter de bina dra in honung som vintermat eftersom de vet att det då blir en bra invintring, jo ni läser rätt de invintrar på ljung utan problem. Nu säger säkert nån att där har de ju milda vintrar men de gör så även i Skottland och där är vintrarna rätt lika som de vi har i södra Sverige.
Vi läste många rapporter och biodlartrådar och då blev det klart att Ljungen faktiskt ger nektar varje år men mängden varierar med hur varmt och fuktigt det är. Om augusti är varmt och det har varit tillräckligt fuktigt i Juli blir det således ett bra Ljungår och bina kommer dra på det. Blir det en kall sensommar finns det annat att dra på som ger mer honung och som vi alla vet – bina drar på det som de tycker ger bäst avkastning. Det stämmer bra med vår erfarenhet eftersom vi rör oss mycket i skog och mark – ifjol var det svalt i augusti men vi kunde ändå se humlor, flugor och ett och annat bi besöka ljungen. Nektar fanns det men inget drag att prata om och när vi skattade hade vi mörk lushonung med lite inslag av ljung.
Tillbaks till vårt excelark; vi har haft två tidigare ljungår 2015 och 2020 och i båda fallen var det ca 100 mm regn i Juli samt mer än 10 varma dagar i augusti. Samma sak i år drygt 100 mm regn i Juli och Augusti kommer bli varmt och vi kan redan känna lukten av Ljung i kuporna så det stämmer också. Alla andra år har det varit mindre regn och/eller svalare i augusti och då har bina inte brytt sig om ljung utan gått på annat.
Men varför får öarna och kusterna ljung då om draget är dåligt? Troligen beror det på att på öarna får bina ta vad de kan hitta och då blir det ljung även om nektarn är sparsam i brist på annat. Dessutom gör troligen det varma havet att kusterna kan vara lite varmare i augusti än inlandet vilket då skulle förbättra draget. Inga referenser med här men för den som vill kolla själv sök på “Heather nectar temperature needed” så kommer ni rätt.

Featured

Biskötel utan gifter och kemikalier

6 Aha-upplevelser som gör att vi får friskare bin, mer honung och slipper svärmar- dessutom med mindre arbete.

När vi började med bin följde vi läroboken till punkt och pricka dvs försökte tränga ihop dem på en låda, tog bort all honung samt ersatte med socker och slabbade med syror. Bina överlevde men det var ju ingen direkt fart på vårarna och normalt brukade vi kunna slunga de första ramarna runt midsommar. Inte heller hade vi ngn riktig koll på Varroan utan vi utförde diverse syrabehandlingar efter rekommendationerna utan att egentligen förstå logiken eller nyttan i behandlingarna. Ett år dog alla samhällen för oss, pga för mycket Varroa, trots att vi gjort både myrsyra och oxalsyrabehandling. Det var fö första och enda gången som vi haft vinterförluster. Redan första året hade vi svårt att förstå hur honung skulle kunna vara dåligt för bina och lät därför bina få ha honung som vintermat. Under åren som gått har vi testat olika sätt att sköta bina på, samt läst mängder av vetenskapliga undersökningar som gett oss insikter och därmed funnit bättre sätt att sköta bina på. Här delar vi med oss av 6 “Aha-upplevelser” som gör oss till bättre biskötare.

Aha upplevelse 1
Om man genomför drönarutskärning med tredelad ram kan man göra totalt 6 utskärningar. Det ger en effektivitet på drygt 80% (https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline) vilket gör att varroan aldrig hinner föröka sig till skadliga nivåer och därmed kan man skippa alla övriga behandlingar. Givetvis kollar vi nedfallet hela sommaren så vi inte råkar ut för ngn otrevlig överraskning. Skulle behov uppstå behandlar vi förstås (har inte använt oxalsyra alls på många år och myrsyra vid ett tillfälle).

Aha upplevelse 2
Undrar vem som lyckades lura i alla att socker är bättre än honung och att honung tom skulle vara farligt för bina? Ett geni på marknadsföring helt klart men har absolut ingenting med verkligheten att göra. Vi har alltid vintrat in på 50/50 honung och socker med bra resultat men för några år sedan fick vi knappt nån skörd alls och vi blev därför tvungna att invintra på 100% socker. Alla överlevde men med otroligt seg vårutveckling och det var först i slutet på Juni som de kom igång. Vi fick knappt någon honung alls men räddades av ett bra ljungdrag som då fick bli binas vintermat det året. Enligt all sk expertis borde det gå åt skogen med bara ljung men tvärtom så var bina i högform tidigt året därpå och drog in massor redan i maj. From i år blir det enbart honung vilket spar massa arbete då vi slipper bära hem 200 kg socker och slipper allt kladd och slabb samt spar pengar. ref 1 från Tobias Olofsson som fann sambandet mellan mjölksyrebakterierna och binas hälsa och ref 2 visar att binas genfunktion försämras med socker.
(https://dokodoc.com/bitidningen-giftfritt-pollen-och-nektar-r-bst-kunskap-basera.html, https://www.nature.com/articles/srep05726)

Aha upplevelse 3
Vi har alltid vintrat in på 2 lådor och det ger flera fördelar
1. Man får lätt plats med 15 kg foder (honung) och bina har samtidigt plats att bilda klot under maten, som de gör i naturliga hål i träd.
2. Med bara en låda måste bina placera sig i utrymmet mellan maten och därmed värma upp hela matförrådet vilket kräver mer foder med risk för utsot.
3. På våren finns det massor av plats så man behöver inte stressa att gå in ifall våren blir kall. Med 15 kg honung på två lådor klarar de sig långt in i maj utan risk för svält eller tidig svärmning pga platsbrist.

Aha upplevelse 4
Vi har aldrig använt rökpust då vi tyckte den var svår att få igång plus att den luktar bra illa. Istället använder vi vattenspruta med lite anis eller bittermandel. Varför är det viktigt kan man undra? Jo, bina far illa av röken då den dels är giftig för dem likväl för oss. Men framförallt stressas de enormt av röken då de tror att det är skogsbrand på gång och förbereder sig på att hela kolonin är i fara (Bitidningen Maj 2017, sid 19).
Det säger sig självt att man inte kan gå in varje vecka och stressa bina på detta sätt men då kan man inte heller göra effektiv drönarutskärning eller svärmkontroll vilket för oss är förutsättningen för en bra biskötsel och att slippa onödigt arbete. Om en svärm går handlar det ju om en hel kvälls arbete om man ens hittar svärmen. Genom att använda vatten, som inte alls stressar bina, kan vi gå in varje vecka och göra svärmkoll, drönarutskärning samt plocka ut överskott av mat. Tar ca 10m och så fort vi stängt lådan flyger de som vanligt.

Aha upplevelse 5
Drönarramen ger en indikation på hur samhället mår vilket gör genomgången ännu snabbare. Ett harmoniskt och starkt samhälle bygger ut delarna efterhand och lägger kontinuerligt nya drönarägg. Ett sådant samhälle har en fungerande drottning, är starkt och planerar inte att svärma. Då tittar man lite snabbt igenom övre lådan för att se hur mycket yngel där finns och eventuellt flytta upp fula ramar.
Slutar de däremot lägga ägg i drönarramen är det fara å färde – de kan vara utan fertil drottning eller tänker svärma. Då rår man kolla noga efter drottning, drottningceller och yngel för att förstå vad som är på gång. När det börjar närma sig slutet på drönarsäsongen ser man det genom att de antingen lägger honung eller arbetarägg i ramen och då tar man bort ramen. Brukar ske runt midsommar.

Aha upplevelse 6
Genom att plocka ut ramar vartefter de fylls med honung och spara dem har vi dels full koll på vilken honung som dras in och dels har vi alltid mat till avläggare eller stödmatning ifall draget dör ut eller om det blir dåligt väder en lång tid. Som en bonus får vi också möjlighet att slunga sorthonung genom att vi vet vad som för tillfället dras in och isolerar dessa ramar. Då kan vi dessutom också vara helt säker på att rapshonungen inte hamnar i binas vintermat.

Genom att sköta bina på detta sätt får vi helt fantastiskt vårdrag och vi kan vanligtvis slunga primörhonung i mitten av maj, vi har aldrig haft en svärm, inga vinterförluster alls, Varroan hålls på en nivå som är hanterbar för bina utan att använda syror annat än i undantagsfall. Samhällen som inte ger +50 kg hör till undantagen.

Featured

Avläggare

I senaste numret av bitidningen berättar skribenten att om man ska göra avläggare måste man göra egna drottningar samt utfodra med sockerfoder och köpeprotein. Gör man inte så kommer man att misslyckas, dvs bina klarar inte av att själv välja ut bra drottningmaterial och inte heller klarar de av att hitta bra mat. Detta är förstås rent nonsens, hur har annars bina klarat av att överleva i 30, 50 eller kanske 100 miljoner år? Homo Sapiens har funnits i 200000 år och vi har manipulerat bin i några tusen år vilket ju är som en droppe vatten i en törstig kamelhals.
Så här är det: När man gör en avläggare måste man se till att det finns spätt yngel/ägg som max är tre dagar helst ännu yngre. Och hur vet man det då? Jo, dag 1 står det nylagda ägget rätt upp, dag två på sniskan och dag tre ligger det ned. Så fort de börjar korva sig är de för gamla, se bild nedan. Har man svårt att se dem kan man leta upp en ram med larver i olika stadier och så följer man dem i storleksordning och då brukar det finnas ägg längs ut. Den ramen sätter man i sin avläggare och här gäller det att vara noga så att drottningen inte följer med – är det mycket bin får man sopa bort en del så man är helt säker att drottningen inte kommer med.

Larvens utveckling

Sen tar man en ram med pollen och en ram med honung, eftersom bina är rätt få har de svårt att hämta tillräckligt för egen hand. Det sista vi gör är att skaka ner lite fler bin från skattlådan så de täcker åtminstone äggramen. I filmen visar vi hur vi gör en avläggare på tre minuter- här använder vi fula ramar som är full med pollen och när de har tömts kan vi smälta ner dem.

Avläggare i trippelkupan
Featured

Svinkallt i april

Så har vi kommit in i april och vi har ännu inte kunnat göra någon vårkoll eller kontroll av mat pga av för kyligt väder. Är man osäker om maten kommer räcka är nu goda råd dyra – man ska helst inte öppna ett samhälle när det är för kallt men å andra sidan riskerar de att dö av svält om maten är slut. Pest eller kolera-vad väljer man? Har man stapelkupor kan man ju väga hela kupan genom att trä ett spännband runt hela kupan och lyfta den. Sen jämför man med vad en tom kupa med ramar väger så får man en indikation hur läget ser ut (ett bisamhälle väger ca 1 kg så här års). Är det så att det råder matbrist finns ingen annan möjlighet än att snabbt öppna en täckbräda och lägga in lite mat, tex om man varit förutseende och sparat några ramar plockar man ramen längst ut, rispar den nya ramen och sätter in den. Har man ingen ram kan man göra samma sak med en bit foderdeg. En sådan manöver tar bara 1 minut att genomföra om man förbereder den och en full ram räcker gott och väl en vecka. Man bör däremot inte sätta på en hel låda för att få plats med mat för då ökar man på med en stor volym kall luft ovanpå vilket riskerar att kyla ned hela kupan så mycket att ynglet dör.

För egen del är vi fortfarande trygga i att vi matade in ordentligt i höstas så vi avvaktar en vecka till och hoppas på lite högre temperaturer. Däremot har vi satt in varroainläggen och har börjat kolla nedfall, syns några bruna rackare i mitten. Under 10 st för en vecka är mycket bra så här års men man ska vara medveten om att nedfallen kan variera rätt kraftigt på våren beroende på yngelsituationen i kupan. Varroan övervintrar ju och bara väntar på första omgångarna med yngel för att därefter dö, så därför får vi vänta några veckor innan det stabiliserar sig. Har vi mindre än 20 nedfall på en vecka gör vi ingen behandling utan drönarutskärning räcker bra. Har vi 30 nedfall/vecka eller fler överväger vi en eller flera mjölksyrabehandlingar innan drönarutskärningen börjar. En del argumenterar att eftersom mjölksyran inte går in i cellerna är det ineffektivt med mjölksyra. Vårt motargument blir att målet är att minska Varroan inte utrota den och därför går det utmärkt att göra mjölksyrabehandling. Ibland får man upprepa behandlingen för att få tillräckligt bra resultat, men eftersom mjölksyran, enligt vår erfarenhet, är en rätt harmlös syra så gör den minimal skada på bina och därför kan man vid behov upprepa. Viktigt att komma ihåg, behandling endast vid behov, aldrig i förebyggande syfte.

Featured

Extra samhällen

När man hållit på ett par år så inser man att det alltid kommer hända oförutsedda saker; Drottningar dör eller försvinner, eller så förblir de oparade eller nåt annat som gör att ett samhälle blir utan äggläggande drottning. Av det skälet är det bra att ha något extra minisamhälle att ersätta eventuella förlorade drottningar. Vi konstruerade därför denna trippellåda som tar tre vanliga ramar (viktigt att behålla samma rammått så man slipper onödigt jobb med att konvertera). I varje fack sätter vi en ram med drottningcell, en honungsram och en extra ram med lite täckt yngel och så fyller vi på med ambin så de täcker två ramar. På så sätt har vi tre extra samhällen utan att försvaga ordinarie samhällen för mycket och använder vi vid behov. Tar ett par dagar att bygga och kostar minimalt – var noga med att täta alla springor så inte bina kan smita över.

trippelkupa för reservsamhällen