Vi har lite otur i år då vårt starkaste samhälle plötsligt tappade sin drottning så där håller vi på att dra upp en ny. Dessutom tyckte vårt näst starkaste samhälle att de skulle svärma så där fick vi göra en drottningavläggare. Hur det går till har vi beskrivit på annat ställe men i korthet så flyttar vi alla ägg tillsammans med drottningen till en egen kupa med tillräckligt med bin så de kan ta hand om äggen. Eftersom de inte kommer att kunna dra så mycket får de en pollenram samt honung så de klarar sig. Originalsamhället får behålla en visecell, får de fler kan de ju fortfarande dra iväg med en andra svärm och övriga viseceller använder vi till avläggare. 20 kg honung skattade vi på tre produktionssamhällen, givetvis är det bara raps och så kommer det vara en eller två veckor till. Antal kvalster minskar snabbt i våra testkupor där vi fångade ca 100 första veckan och nu endast 20-30 st samtidigt som nedfallet minskar snabbt. I kontrollkuporna ligger nedfallet rätt konstant men fortfarande under tröskelvärde. Eftersom dessa kupor är lite svagare så kommer troligen kvalstermängden öka snabbt när de väl kommer igång.

Vi har smält ur ca 150 ramar som omvandlats till bortåt 10kg fint vax som vi byter in mot nya kakor så småningom. Efter att vi trimmat smältaren genom att fylla luftrummet under plåten med skumfog blev den betydligt effektivare och numera funkar den redan vid 13-14 grader och sol.

Efter en tuff vinter och vår där vi städat och tvättat fula ramar var det äntligen dax för lite positiva nyheter. Vår starkaste kupa, som tyvärr som tappade sin drottning, hade en visecell som verkar vara bra och de två avläggarna (ena var svärmen utan drottning) som fick varsina viseceller hade nu kläckta drottningar. Så då hoppas vi på bra parningsväder nästa vecka så kanske vi har två nya fina samhällen på gång. Vi passade dessutom på att ta en ram med ägg från vår gamla superdrottning som vi vill avla på. Hon är inne på sin tredje sommar, kan vara ännu äldre eftersom det var en svärm, så det gäller att passa på för hon kan ju plötsligt få slut på skott. I övrigt så hade alla kupor hittat honung – ungefär 10 kg fick vi ut genom vår vanliga plockskattnignsmetod. Vi gissar väl på raps så då blir det att slunga i helgen.
Vi brukar ju prata om att “läsa av drönarramen” och när ramen ser ut på det här viset berättar den allt vi behöver veta om samhället. Samhället är urstarkt eftersom de kan lägga energi på att dra upp så många drönare. Drottningen är fertil eftersom hon fyller en sida utan problem på en dag – det ser vi eftersom alla äggen har samma orientering och således lagda samma dag. Vi har inga viseceller och kommer därmed inte att få någon svärm kommande vecka eftersom hon är äggläggande. Det tar ca en vecka att gå från äggläggande till svärmläge så vi kan lugnt vänta in nästa vecka.

Del 1.

Inledning:
Vi har under flera år utvecklat en metod som bygger på att hålla koll på antalet kvalster och behandla med i första hand mekaniska metoder (drönarutskärning) och i andra hand mjölksyra som är en relativt ofarlig syra. Starkare syror tar vi endast till i nödfall eftersom både myrsyra och oxalsyra är starka kemikalier som ger högre risk för både bin och yngel (1). Vi har under 8 år inte haft en enda vinterförlust som kan spåras till kvalsterproblem. För 5 år sedan tog vi helt bort Oxalsyra och Myrsyra har vi behövt använda i endast 5% av samhällena som en sista utväg. För att dokumentera metodens goda resultat har vi bestämt att genomföra en jämförande studie med positiv kontrollgrupp där kontrollgruppen får myrsyra i augusti och oxalsyra i december.

Teamet
Eftersom det behövs minst 12+12 kupor för att få till ett test där man får ett resultat som är statistiskt säkerställt har vi tagit hjälp av olika biskötare:
Från Alingsås: Jerker Andersson och Staffan Görander
Från Lerum: Malin Sundelin
Från Mölndal: KJ Holmstrand
Från Kungsbacka: Åsa Henry, Karin Gransvik Nilsson
Testledare: Ewa Nordin, Mikael Bjusen
Mentor och teknisk rådgivare: Randy Oliver
Del 1- hur strategin ser ut
Vi har en egen utvecklad metod för att hantera Varroan som har likheter med Integrated Pest Management strategin (IPM), där man håller koll på kvalstertrycket i kupan och behandlar vid behov och med så “snälla” medel som möjligt.

Alla kemikalier belastar bina mer eller mindre och så gör även de organiska syrorna där både myrsyra och oxalsyra har visat negativa effekter på bina (1). Vår metod går ut på att göra drönarutskärning med tredelad ram där vi skär ut en del varje vecka under drönarperioden och under resten av säsong endast behandla vid behov med mjölksyra – mjölksyra är, enligt vår erfarenhet, den snällaste syran och vi har heller inte funnit några studier som anger att mjölksyra skulle orsaka bidöd eller problem med ägg och yngel. Endast vid enstaka tillfällen behöver vi ta till myrsyra och oxalsyra använder vi inte alls. Detta innebär mindre stress för bina och mindre slabb med starka syror för oss.
Bakgrund
Ni har säkert hört talas om att 5% kvalster är en tröskel där bina inte klarar kvalstertrycket och kanske ni även hört att 2% är en säker nivå. Problemet är att eftersom binas antal varierar stort så betyder inte 2% samma sak i antal under säsong, tex; Vi har ett starkt samhälle på 50000 bin där vi konstaterar 2% tryck genom att tvätta ett biprov. 2% av 50000=1000 kvalster. Kommer vi sen in i augusti och bina minskar i antal till ca 10000 så har vi plötsligt 1000 kvalster på 10000 bin och vårt samhälle är i kris och måste snabbt ha behandling. Med den strategin som vanligtvis används med myrsyra i augusti, samt oxalsyra i december får man relativt ofta ett sådan läge där bina plötsligt har ett kvalstertryck som ligger över gränsen. Ibland kommer det att vara försent eftersom det inte finns ett specifikt datum när de bin som ska övervintra föds och har vi otur kommer de att vara försvagade av kvalstren och därmed ge ett svagt samhälle även om vi behandlar med myrsyra och det är kvalsterfritt i december.

Vårt upplägg
I vår strategi struntar vi i angreppsgraden under säsong och istället fokuserar vi på att hålla den totala populationen av kvalster på en så låg nivå att vi aldrig kommer över 2 %, extra viktigt på hösten när bina ska invintras. Av den anledningen siktar vi på att alltid hålla oss under 200 kvalster eftersom det ger 2% ifall vi har 10000 bin vid invintringen.
Då har vi två mål; Estimera totalen så vi vet när vi ska behandla så att vi hindrar kvalsterantalet från att gå över 200 st.

Kvalstrets reproduktion
När det gäller hur, var och när Kvalstren reproducerar sig och varför de föredrar drönare så finns det att läsa mer detaljerat på vår hemsida under Varroa management, för den som själv vill läsa en studie så kommer referens här (2). Men lite kort så kryper kvalsterhonan ner i cellerna strax innan de försluts vilket ger ett fönster på 2-3 dagar max för att fånga kvalstret. I en arbetarcell blir det ca 1.3 nya honor per invaderad cell medan det i en drönarcell blir ca 2.5 (pga drönarens längre yngeltid) och det är troligtvis den stora anledningen till att kvalstren föredrar drönare framför arbetare. Det är definitivt anledningen till att kvalstermängden exploderar på försommaren och varför vår metod är så pass effektiv, vi motar Olle i grind så att säga.
Vi använder således drönarramen eftersom kvalstren föredrar drönarceller ratio 1:8 ungefär (2).
Då undrar kanske någon om inte sådana studier genomförts och visst har de det. I denna studien (3) fann de att med hjälp av drönarutskärning höll de nere angreppsgraden i oktober till under 3 % i snitt (men det varierade upp till 7% i vissa kupor) medan kontrollgrupperna varierade mellan 5-20 %. Detta test gjordes på gula bin i varmare trakter där produktionen av drönarna är mer utspridda över hela säsongen.

Vår metod är effektivare eftersom
1. de bara gjorde 4 utskärningar (en gång i månaden) medan vi kan göra upp till 6 utskärningar under de 6-7 veckor som vi har hög drönarproduktion.
2. kvalstren smiter ner i cellerna 2-3 dagar innan cellerna täcks och därför är det en fördel med en tredelad ram där vi varje vecka erbjuder nya fräscha celler.
3. Dessutom ger vi en extra smäll med mjölksyra ifall det behövs.

En del hävdar att mjölksyra inte kan användas eftersom den inte går in i cellerna och de flesta kvalstren sitter där. Det är delvis korrekt eftersom mjölksyra inte går igenom cellerna (vilket fö är bra för då blir inte täckt honung påverkad) men det är samtidigt fel eftersom vi inte har som mål att utrota kvalstren utan bara hålla ner antalet och till det fungerar mjölksyra utmärkt.

Vi tar ett exempel, säg att vi har 4,5 nedfall per dag vilket med vår modell ger 450 kvalster. Ungefär 1/3 sitter på bina och 2/3 sitter i cellerna (1) dvs vi kommer åt ca 150 kvalster och med en effektivitet på 90 % (4) blir vi av med 120. Då har vi kanske 320 kvar och vi får således göra en behandling till efter en vecka varvid vi kommer åt ytterligare ca 100 st och voila vi är nere på våra 2 nedfall per dag igen. Att metoden fungerar ser vi eftersom vi lyckas hålla nedfallet lågt under hela säsongen och nästkommande vår har vi fortfarande kvalsternedfall på under 15 st per vecka, oftast mycket lägre. Vi har inga samhällen som dött pga Kvalsterangrepp sedan vi började med den här metoden. De gånger vi kollat med oxalsyra på hösten har vi fått antalet bekräftat som matchar vårt nedfall.
I nästa del kommer vi gå igenom hur testet är upplagt samt lite del resultat.

Referenser:
1. https://www.researchgate.net/profile/Erik-Tihelka/publication/328200942_Effects_of_synthetic_and_organic_acaricides_on_honey_bee_health_A_review/links/5bc24d02a6fdcc2c91fb762d/Effects-of-synthetic-and-organic-acaricides-on-honey-bee-health-A-review.pdf
2. http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
3. Evaluation of Drone Brood Removal for Management of Varroa
destructor (Acari: Varroidae) in Colonies of Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae) in the Northeastern United States
4. Study of effectiveness of lactic acid at varroatosis in the apiaries of Tyumen region, Russia

Vid genomgång förra helgen hittade vi viceceller i kupan på vårt starkaste samhälle så den omedelbara tanken var: attans vi har inte gett utrymme så nu är det svärm på gång. Eftersom det känns för tidigt att låta dem dra upp ny drottning nu för parning runt den 22:a maj beslöt vi oss för att försöka stoppa svärmningen eller åtminstone fördröja den en vecka. Vi rev alla viseceller samt rumsterade om i kupan, satte på en skattlåda och lyfte upp en ram med yngel och ett extra spärrgaller i botten så att drottningen i vart fall inte kan dra sin väg. Sen letade vi efter drottningen utan att hitta henne och i tisdags kollade vi igen. Då ser vi två nya viseceller men ingen drottning. Nu lutar vi istället åt att drottningen helt enkelt har dött – vi tror inte svärmen har gått eftersom vi såg visecellerna innan de var täckta samt att det fanns gott om bin. Om 10-15000 bin hade försvunnit hade det synts.
Således får vi göra en ny plan där vi tror att ingen drottning finns.
Då gör vi såhär – vi sätter varje yngellåda på egen botten med extra spärrgaller som säkerhet, skär ut en liten vaxbit med ägg från en annan kupa och sätter in hälften i respektive kupa. Vi skär ut två trekanter i nya ramar och nålar fast kakbitarna där. Troligen kommer båda kuporna att bygga vise celler, dvs drottningen är borta men om hon mot förmodan finns kommer bara den drottninglösa att bygga ut viseceller. När vi konstaterat vilket det är slår vi ihop kuporna igen och låter den kupan behålla exakt en visecell – så de inte kan få för sig att ändå svärma. Drottningen eller den andra visecellen får bli en ny egen avläggare.
Planen är klar bara att genomföra – vi får se hur det går i praktiken.

14 maj – ingen Drottning

Efter att ha letat, letat och letat igen är vi nu övertygade att drottningen har gått och dött. Således slog vi ihop samhället igen och lät dem behålla två viseceller vi hittade i nedersta lådan. Får vi hoppas någon av dessa blir till en bra drottning och att samhället nu drar som sjutton på rapsen.

Idag har vi kollat vår avläggare som vi fiskade upp ur skorstenen och tyvärr fick vi inte med drottningen. I ett sådant läge har man i princip två möjligheter; endera stärker man upp ett befintligt samhälle eller så sätter man in en ram med ägg från ett bra samhälle. Eftersom vi i år vill utöka med kanske 10 samhällen så tar vi varje chans vi får att skapa en ny koloni så vi flyttade över en ram från en av våra bästa kupor som är både produktiv och snäll. Förhoppningsvis blir det en liten fin avläggare av den svärmen så småningom. Hade vi valt att slå ihop istället brukar det så här års gå bra att bara sätta in en ram eller två i vilken kupa som helst utan problem.
Vårt samhälle i Öxabäck börjar bli starkt och kommer nog bli kanon lagom till hallondraget som brukar starta i mitten av juni. Konstruktionen vi gjorde för att hålla myrorna borta funkade klockrent – inte ne enda stackmyra bara 2 svartmyror hade hittat dit. Låg kvalsternivå men eftersom yngelmängden ökar snabbt nu är det troligt att de allra flesta kvalstren befinner sig i cellerna och att vi får en rejäl eftersläpning i nedfallet. Det visar sig om 10 dagar eller så. En rolig detalj vi noterade är att samhället tycker sig vara halvstarka, dvs de har byggt ut drönarramen bra men bara hälften med drönarceller och resten arbetarceller. Eftersom detta är vår kontroll så skar vi bort allt vaxet som blir finfint jungfruvax. Det vaxet säljer vi i bitar om ca 40 gram för 1 kr/gram när vi står på marknader – det är sådant vax som används vid tillverkning av salvor eftersom det är absolut rent.

Tänkte utveckla angående svärmning eftersom det är relevant just nu. Våra ledord i vår bihantering är mer honung och mindre arbete och att undvika svärmar är för oss en av de mest arbetsbesparande åtgärder man kan ägna sig åt. Att klänga på rangliga stegar är bara dumt (har vi förstås gjort) eller klättra på tak utan säkring (japp senast igår) eller klättra i höga träd utan säkring (check på den). När man är aningens filterlös är det inte alltid man följer sina egna regler men; vi har för egen del aldrig haft en svärm utan vi har än så länge enbart tagit in andras svärmar. Bra för bina, bra för oss då vi får in nya gener till bina samt bra för våra medmänniskor så de fortsätter tycka det är coolt med bin. Bästa sättet att undvika att en svärm går är att regelbundet kontrollera samhället att drottningen är äggläggande. Har man som vi en tredelad drönarram läser vi av ramen som jag beskrev tidigare, dvs ser jag nylagda ägg blir det ingen svärm den här veckan och så kollar vi nästa vecka igen. Använder vi ingen ram får vi vackert kolla ramarna efter ägg eller svärmceller. Bilden nedan har jag lånat från nätet (Klingstaberget) och första gången man får se detta drabbas man lätt av panik (det gjorde vi) och första impulsen är att riva alla cellerna (gjorde vi också).

Men gör inte det – det är ingen panik bina kommer inte svärma de närmaste 30 minuterna ifall de inte redan gjort det. Har de redan svärmat så har ni förmodligen märkt det. Leta reda på drottningen och sätt henne i en egen låda så ni vet var hon är – och hittar man henne inte efter 2 genomgångar så kan hon fortfarande finnas och jag återkommer till det. Har vi hittat drottningen så sätter vi henne i en egen låda – det kommer för bina betyda att svärmen gått och de kommer återgå till sitt normala sätt och börja samla mat igen. Med drottningen låter vi allt spätt yngel följa med, dvs inga ägg lämnas kvar i modersamhället förutom visecellen. De börjar korva sig efter 3-4 dagar och vi tar hellre lite för mycket än för lite då vi inte vill att de ska börja bygga fler celler. Sen väljer vi ut en ram med en riktigt fin vise cell, men bara en! Ger vi fler kan en eftersvärm gå så bara en cell i kupan. Jamen tänk om den inte går fram då blir de ju utan? Jo, så är det och är det ett bra samhälle som vi absolut vill behålla generna på gör vi en eller flera avläggare av svärmcellerna. Eventuellt tar vi hela ramen med viseceller eller så skär ut trekanter med två-tre viseceller och sätter i våra trippelkupor meden ram pollen, en ram honung och viseramen. Vi fyller på med bin från annan kupa för att behålla svärmsamhället så starkt som möjligt. Svärmsamhället kommer nu bli vårt superproducerande samhälle då de kommer ha massor av bin och väldigt lite yngelvård. Sådana samhällen kan genererar 100kg eller mer. Någon kanske undrar varför avläggaren får ha fler viseceller och det beror på att avläggaren kan inte svärma då det är för lite bin och med fler celler är chansen större att vi åtminstone har en bra och levande drottning. resten sköter bina om själva. Men man bör inte spara för många då drottningarna slåss inbördes och med för många kan det hända att de allihopa dör (hände oss när vi satte in en ram med 8 viseceller och alla låg döda på botten efteråt)😢, den gången var vi inte kaxiga, men vi lärde oss något. Som vår granne säger; det är av mina misstag jag lär mig det är därför han kan så mycket. Nå, om allting går bra så har vi nu ett superdragsamhälle med en ny finfin drottning, gammeldrottningen bygger upp ett nytt samhälle och avläggaren har också tagit sig. Skulle drottningen i dragsamhället inte gå fram har vi många alternativ; slå ihop med avläggaren, sätta tillbaks gammeldrottningen (undviker vi om hon är två år eller äldre) eller ge en ny ram med ägg från annat samhälle och dra upp en ny drottning. Om vi inte hittade drottningen i början vad gör vi då? Vi letar igen, igen och igen tills vi hittar henne eller är säkra på att hon inte finns. Är vi helt säkra på att hon inte finns då sätter vi in visecellen som jag tidigare sa men är vi fortfarande osäkra finns en metod till – desperatmetoden. Då splittar vi helt enkelt yngellådorna rakt av och skapar två samhällen. Där sätter vi in ägg i bägge lådorna och ser vad som händer, bygger de viseceller ingen drottning och låter de bli så har de gömt henne. När vi konstaterat vilket det är så flyttar vi ramar så vi får det läget vi ville ha dvs super starkt dragsamhälle med allt täckt yngel och de flesta vuxna bina, moderdrottnignen (om hon nu fanns där) med alla ägg om det nu finns något kvar och några tusen bin som kan stjäla från ett svagare samhälle. Nu reagerar någon på att vi tar bin från svaga samhällen?? Japp det gör vi, vi vill ju ha starka dragsamhällen som ger mycket honung och här blir 1+1=3. De svaga samhällen ger inget överskott till kommande drag så att man tar några tusen bin har ingen betydelse de har kommer ha gott om tid att bygga upp samhället till nästa dra. Vi tar givetvis inte fler bin än att de täcker allt yngel som de har men de extra bina gör susen i vårt dragsamhälle. Så ser vår metod för svärmförebyggande åtgärder ut och med den metodiken har vi undvikit svärmar helt – men vi kommer såklart få en svärm förr eller senare, det är givet. Så poängen är inte att man ska känna sig misslyckad ifall det går en svärm utan poängen är två; det går att i de flesta fall undvika att svärmen går genom att jobba metodiskt. Om det går en svärm så får man ta det som en läxa och lära sig av det. Sen finns det situationer som man inte kan förutse, dvs Force Majeur och det är en annan sak. Avslutningsvis – vi vill inte ta bort svärminstinkten eftersom vi vill att bina ska ha kvar sin möjlighet att leva vilt och fritt den dagen förutsättningarna finns. Vi vill däremot förebygga att inte svärmarna går iväg okontrollerat eftersom vi har bin på vår tomt. Vi har ett ansvar mot våra grannar – de ska inte behöva ha bin i sina ventilationsrör eller skorstenar och vi har ett ansvar mot våra bin att ta hand om dem. Lycka till och när ni ser viseceller få inte panik utan se dem som en resurs för nya starka samhällen.

Ibland får man gäddor, ibland abborrar och ibland nåt helt annat när man fiskar…
Svärm som vi tog i en skorsten med hjälp av ett par gamla tomma yngelramar. Imorgon vet vi om drottningen kom med.
Svärmsäsongen är alltså igång och har ni inte kollat era bin på en vecka eller så rekommenderar jag att titta igenom. Det är bra bihantering att kolla en gång i veckan efter svärmceller (och skära ut drönarceller förstås). Ser ni svärmceller rekommenderar jag att göra en drottningavläggare -det är svårt att stoppa svärm-lusten när de bestämt sig. Bättre då att låta dem göra en konstsvärm. Hur en konstsvärm går till finns beskrivet under fliken nybörjarmanual.

Svartmyror brukar vi hitta i nedfallsbrickan och är en osäkerhet ifall de bär bort kvalster vilket därmed ställer till det i beräkningen av hur många kvalster som finns i kupan. Men vi har aldrig hittat dem i kupan och verkar därmed vara rätt harmlösa. Stackmyrorna däremot invaderar kupan och bina verkar inte försvara sig mot dem så vi hade massor i en av våra kupor. Därför gjorde vi denna konstruktion som förhoppningsvis ska stoppa myrornas invasion. Skulle de ändå hitta väg genom petflaskorna kommer vi fylla dem med fett och då var det själva den om de inte ska stoppas.

Våren är sen med låga temperaturer och det innebär att bina inte riktigt kan dra fördel av det fantastiska utbudet som finns just nu då allting blommar; Lönn, Spirea, fruktträd mmmm. Men pass på, bina drar ändå in hel del honung och sätter yngel för fullt och har man inte koll på samhället kan det lätt bli trångt och därmed stor risk för svärmning. Det är bra bihantering att kolla varje vecka hur det ser ut med mat och yngel och när bina fyller bägge yngellådorna är det dags att sätta på en skattlåda så man kan flytta upp nydragen honung.
En annan sak som är bra att göra nu är att hantera fula ramar – vi har en enkel men effektiv solvaxsmältare som fungerar vid 14 grader och sol. Vi har redan smält ur ca 80 ramar denna vår och därmed fått ut 4-5 kg vax. Tack vare detta slipper vi hantera fula ramar som är mumma för vaxmotten. Det ursmälta vaxet får man flytta när som helst och byta in mot nytt vax när det passar. För den som vill bygga en egen smältare finns enkel beskrivning under tips och trix.

Våren är kall och det ser inte ut att bli någon värme kommande veckor och då är det stor risk för svärmar när värmen väl kommer. Svärmar är nåt vi kan förvänta oss efter en kall vår där bina sitter sysslolösa och trångt och om vi inte har koll drar de så fort det blir varmt. Egentligen är det rätt lätt att undvika svärmar; så här gör vi; byt gammalt svart vax mot nytt vax så de får bygga, sätt på en skattlåda när det börjar bli fullt i yngellådorna (de drar nektar även om temperaturen ligger runt 13-14 grader) så de har gott om plats att lägga honung som de drar in samt läs av drönarramen varje vecka att där finns nylagda ägg i en del (vi använder en tredelad ram). Finns ägg är det ingen fara på taket (till nästa veckokoll) då det tar mer än en vecka att gå från nylagda ägg till att drottningen svärmar. Ser man inga ägg måste man genast kolla igenom och avgöra ifall det är svärm eller stilla byte. Stilla byte då finns det bara någon enstaka drottningcell och begränsat med yngel i alla åldrar. Vid svärm finns mååånga celler, massor av yngel och samhället är urstarkt. Vi brukar utnyttja drottningcellerna till avläggare och bara spara en drottningcell i modersamhället (viktigt annars går en eftersvärm iaf)- vi tror inte på myten att vissa samhällen är svärmningsbenägna. Vi tror att starka samhällen som sitter trångt svärmar medan starka samhällen med gott om plats där bina är sysselsatta är mindre benägna att svärma. Och starka samhällen vill vi ha. Drottningen flyttas till en egen avläggare med lite bin och allt öppet yngel. Vill man inte utöka slår man ihop på hösten och tar bort den gamla drottningen – bra med unga fertila drottningar för en bra övervintring. Med dessa enkla metoder kan man undvika svärmar – vi har aldrig haft någon.

I och med att drönarramarna åkte in så börjar biodlingssäsongen på riktigt. Vi har rätt låga nedfall i alla kuporna men är lite fundersamma på ifall myrorna bär bort Kvalster. Därför ska vi prova med veg olja på brickorna så att inga kvalster försvinner så får vi se om det blir någon skillnad. Eftersom nedfallet är vår viktigaste verktyg för att hålla koll på Varroanivån vore det illa ifall myrorna förstör mätresultatet.

En annan sak som slog oss i år är att vi har en teori hur Ljungmyten har uppstått.
Ljung påstås orsaka utsot och därför ska ljungen bort ur kuporna. Vi har i år för egen del haft problem med kupor som haft utsot och fått mögliga ramar och vår teori är att huvudorsaken var den sena honungen som de drog in ända till mitten av november. Den honungen hann de inte fläkta ner för i mitten av november blev det riktigt kallt och bina tvingades i kluster. Troligen hamnade klustret i den nedre lådan där nyhonungen fanns och den innehöll då för mycket vatten vilket gjorde att tarmen snabbt fylldes på bina och de behövde transpirera bort vattnet (via andningen). Har man då gott om pollen i den lådan kan den suga upp den fuktiga luften och så börjar det mögla och luftfuktigheten stiger i kupan. Med för hög luftfuktighet kan bina heller inte sätta yngel eftersom de inte kan hålla värmen i den kalla fuktiga luften och till slut dör en del samhällen. Vi har kollat en del ramar med honung som ser nydragen ut och visst är det ljung.
När de förr i tiden fick utsot drog de således slutsatsen att det var ljungen som ställde till problemet och de förstod helt enkelt inte att det var honung med för hög vattenhalt som ställde till det på samma sätt som sockerlösning kan ställa till det om man ger den för sent på året. Ljung med rätt vattenhalt ger däremot inga problem.
Nå, hur ska man undvika dessa problem? Först och främst att bina drar in honung i November får nog anses som rätt ovanligt -de två tidigare ljungåren (2015, 2020 såg vi inte dessa problem. För övrigt kommer vi se till att ha bra bottenventilation samt se till att det mesta pollenet finns i den översta lådan. Då undviker man att pollenet suger upp den fuktiga luften som bina fläktar neråt och minskar risken för att mögel ska börja växa. Vi kommer nog sätta 2-3 ramar blandat pollen och honung i den övre lådan och sen fylla på med honungsramar.

Som nybörjare blev vi skrämda till att plocka ur all honung på hösten för kom det med lite ljunghonung så var kolonin dödsdömd. Öppnar man vilken svensk bibok som helst, tex Åke Hansson stora bok, Fries bok om bisjukdomar (1) eller varför inte kursboken – alla är de överens om att ljunghonung (och honungsdagg) är fantastisk honung fast inte för bina. Det lustiga är att börjar man leta referenser till någon studie så är det magert – vi har i själva verket inte hittat en enda studie som visar att ljunghonung skulle vara farligt. Förklaringsmodellen att mineralerna i ljunghonungen skulle ansamlas och därmed fylla tarmen och ge utsot håller inte för en enklare räknekontroll. Redan 1935 slog Alfonsus (2) fast att det var kristallisering av mat samt problem med att bli av med överskottsvatten som påverkade ifall det blir utsot eller ej.
Men eftersom vi inte hittade några studier bestämde vi oss för att själva testa att invintra på ljunghonung. 2020/21 testade vi 30-50% ljung i 9 st kupor där samtliga klarade sig galant utan tillstymmelse till nedsmutsade kupor.
jaja, en liten skvätt ljung kanske går bra men hur blir det om man har enbart Ljung? Nu hör det till saken att ingen har någonsin nämnt en andel där Ljung skulle vara farligt utan all ljung måste bort annars går det på tok. Hur som helst, denna vintern 2022/23 testade vi en kupa med enbart Ljung för att se om den skulle få problem. “Otroligt nog” överlevde även denna utan tillstymmelse till problem, knappt någon smuts alls, se bild nedan på den nedersta lådan. Alla lådorna lika torra, rena och snygga. Bina sitter på ca 15 ramar idag (20230408) och är urstarka. Nu kommer säkert någon att säga att vintern var så mild att bina har kunnat flyga och tömma tarmarna regelbundet. Av det skälet har vi noterat temperaturen under bägge testen och sätter vi gränsen där bina kan flyga till +6 grader kan vi konstatera att de har suttit minst 8 veckor utan att kunna flyga ut, den här vintern blev det nästan tre månader (kanske ännu längre) som de fick sitta stilla. Praktiska försök av bla Möbus, där han burade drottningar under vintertest så de inte kunde lägga yngel för att bli av med överskottsvatten, visade att bina började få utsot efter 3-4 veckor. Så om Ljunghonung skulle ge utsot, pga mineralansamling, borde bina inte klara 8 veckor instängda utan att utsot skulle uppstå.
En annan sak som vi lärde oss är hur litet mat det faktiskt går åt under en vinter, se diagram 2.
Givetvis måste man ha klart för sig att ett enda test (2 om vi ska vara petiga) inte är något bevis men våra test visar att påståendet att bina är dödsdömda om det finns ljung i kuporna inte stämmer. Och några studier som stöder påståendet att ljung är farligt har vi inte lyckats hitta, så ifall någon har en sådan får man gärna skicka den till oss.

Referenser:
(1) Fries, Kristiansen, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället sid 172
(2) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

Hur mycket vintermat går det egentligen åt?
Vi gjorde ett vintertest denna vinter för att utmana myten om ljunghonungens farlighet där vi utfodrade en kupa med 100% ljunghonung. Dessutom har vi mätt kupans vikt under hela vintern för att se hur mycket som faktiskt går åt och resultatet är minst sagt förvånande då det visade sig att under hela hösten ökade kupans vikt. Till och med i november-december fann bina någonting som gjorde att vi hade 4-5 kg plus sista december.
Nedanstående graf visar utvecklingen på kupans vikt där vi startade på 34 kg (drygt 20 kg honung och pollen) och nu i början av april vägde kupan 30 kg.

Diskussion:
Givetvis är en kupa för lite för att dra några säkra slutsatser men det är ändå klart att bina drar in mat sent på året, vilket man missar om man ger socker i början på september. I år var det extremt varmt i November vilket säkert påverkade resultatet positivt men att de som vintrar in på socker går miste om bra höstdrag kan vi lugnt slå fast. Dessutom, överskottet vi har i vår går bra att slunga om man vill eller så låter man det vara och tar reda på vårhonungen istället. Sliskiga sockerramar som är kvar kvar i maj får man ju bara slänga – de duger inte som mat åt avläggare eller nåt annat. Eftersom man får inte slunga ramar som är sockerkontaminerade så missar man också en stor del av vårdraget vilket enligt vår erfarenhet brukar bli ca 10 kg. Dessa 10 kg täcker gott och väl de 5-8 kg som vintern verkar kosta oss (om vi antar att april kostar lika mycket som mars har gjort).
Man ser också en stor ökning av matåtgången i februari- mars vilket indikerar att yngelsättningen är i full gång.

I aprilnumret av bitidningen visar artikelförfattaren stolt upp sitt inköpta sockerförråd innan priserna gick upp. Man hör dessutom många som nöjt konstaterar att “sockret visserligen är dyrt men fortfarande billigare än honung”. Uppenbarligen är det viktigare att spara några kronor än att se till att bina har bra mat.
Nedanstående bild kommer från en broschyr från Allt om Honung

Den kan användas för att visa våra kunder hur nyttig honung är, då den förutom frukt- och druvsocker, även innehåller mineraler och enzymer som vi människor behöver för att må bra.
Den har även en jämförelse med socker som endast innehåller tomma kalorier.

Om man tänker ett steg till så borde rimligtvis samma sak gälla för våra bin, dvs att den nektar de samlar in och omvandlar till honung innehåller nödvändiga mineraler och enzymer som de behöver och att socker räcker till för överlevnad men inte värst mycket mer än så.

Nästa steg i tankeprocessen är att fundera på varför Allt om Honung och merparten av Sveriges biodlare förordar att man i September ska ersätta binas honung med sockerlösning. Kommer tyvärr bara fram till två möjliga svar på detta: antingen okunskap eller girighet.

Sista steget i tankeprocessen är denna: Socker är en kostnad men honungen är “gratis” så i själva verket spar vi pengar genom att ge bina honung. Då kanske någon invänder att man ju då förlorar pengar eftersom honungen kan säljas. Hmm, var det någon som nämnde omtanke om bina?
Hur som helst, motargumentet blir att våra starka bin som får naturlig vintermat (honung och pollen) orkar producera så mycket honung att det räcker både till dem och till oss. Kanske ska man fundera på om 25 kg, som ju snittet är i Sverige, är ett bra resultat – läser man gamla rapporter var 100 kg per kupa inget ovanligt. Varför blir det så lite idag? Varroa, kommer många att svara men kanske det också beror på att vi försvagar bina med sockret? För vår del är givetvis Varroa ett problem som kräver extra insatser men att det skulle dra ner resultatet till 25 kg är bara nys.
Nästa del kommer handla om hur mycket honung som går åt under en vinter, tror många kommer bli förvånad hur lite som faktiskt går åt.

Från QSI, Tentamus labarotory

Att Rapshonung kristalliserar blixtsnabbt och att Ljung knappast kristalliserar alls är nog känt av de flesta. Honung i burk kristalliserar snabbare än honung i ram – varför då kan man fråga sig. Här kommer ett faktablad som går igenom vilka faktorer som påverkar hur kristallisation av honung förlöper.

Det visar sig att följande faktorer påverkar:

• Socker fördelning
• Vattenhalt
• Förvaringstemperatur
• Hur länge man förvarar honungen
• Närvaro av kristallisationskärnor
• Honungshantering

Utgångspunkten för kristalliseringen av honung är så kallade kristallkärnor, mikroskopiskt små partiklar som pyttesmå glukoskristaller, pollenkorn, dammpartiklar eller luftbubblor. De primära kristallerna växer genom att fästa ytterligare glukoskristaller till dem.

Tab. 1: Faktorer som påverkar kristallisation [2]

	no crystallization	rapid crystallization
glucose/water ratio	< 1,70	> 2,16
fructose/glucose ratio	> 1,33	< 1,11
(glucose-water)/fructose ratio	< 0,30	> 0,49
% glucose	< 27,7	> 35
coeffizient of supersaturation on glucose	< 1,8	> 2,6

Honung med hög fruktoshalt kristalliserar långsamt, medan honung med hög glukoshalt kristalliserar snabbt.

Processad

Honung som inte förblir flytande under lång tid bör specifikt kristalliseras. I fallet med snabbkristalliserande honung kan detta uppnås genom omrörning. Vid mycket långsamt kristalliserande honung bör denna honung inokuleras (ympas) med en fin kristallin honung (ca 5 – 10%), därefter rörs honungen om tills en fin kristallin, bredbar konsistens erhålles

Om honungen ska förbli flytande rekommenderas att klarna den. För detta lämnas honungen i rumstemperatur så att vaxpartiklar och luftbubblor, som skulle kunna fungera som kristallisationskärnor, separeras vid ytan.
När man blandar honungen efteråt ska detta göras försiktigt så att inga luftbubblor kommer in i honungen

Förvaring

Låga lagringstemperaturer har en hämmande effekt på kristallisationen, eftersom honungens ökade viskositet minskar diffusionshastigheten för molekylerna. Vid högre temperaturer kristalliserar honung och bildar grova kristaller. Enligt Dyce [1] kristalliserar honung snabbast vid en konstant temperatur på 14 °C.

Tab. 2: Temperaturens påverkan på kristallisation

< 4°C	high viscosity, low crystallization tendency
5 – 7 °C	Primary crystals form preferably
14 °C	optimum growth of crystals
> 30 °C	crystals melt

Innan flytande honung lagras bör de värmas upp för att smälta alla befintliga kristaller. Om den omedelbart följs av snabb nedkylning till 0 °C och förvaring vid 0 °C i 5 veckor, kan honungen förbli flytande i upp till 2 år om den därefter förvaras vid 14 °C. Honung som förvaras direkt vid 14 °C utan tidigare svalare förvaring kommer att kristalliseras inom 5 veckor. [3]

När honungen värms upp måste detta göras försiktigt för att inte värma honungen så mycket att de naturliga enzymerna antingen har förstörts eller avsevärt inaktiverats. Om så är fallet skulle honungen, med undantag för bagarhonung, inte längre uppfylla bestämmelserna i rådets direktiv 2001/110/EG om honung.

[1] Dyce, E.J.: Crystallization of honey. J. econ. Ent. 24, 597-602 (1931b) und Dyce, E.J.: Fermentation and crystallization of honey. Bull. Cornell agric. Exp. Sta. No. 528 (1931a)).

[2] Bhandari, B., D´Arcy, B., Kelly, C.: Rheology and crystallization of honey: present status. International Journal of food properties, 2 (3), 217-226 (1999)

[3] Austin, G.H.: Maintaining high quality in liquid and recrystallized honey. Can. BeeJournal 61 (1), 10-12, 20-23 (1953)

Man kan ha en jättebra plan men sen händer det alltid oförutsedda saker; en drottning går inte till eller hon försvann i parningen, kanske var vi lite oförsiktiga vid märkningen så vi tog kål på henne eller kanske bara är hon plötsligt borta. Har vi kommit en bit in på året så räcker inte tiden till för att dra fram en ny – då är det en bra ide att ha några småsamhällen i reserv. Då kan man bygga en trippelkupa med samma innermått som en standardkupa men med tre små bibostäder i en kupa. På detta spar man plats och så kan man lätt slå ihop med annat samhälle om det behövs. Fördel att använda samma rammått så kan man flytta ramar utan problem vid tex stödmatning – bara att ta en honungsram från annat starkt samhälle. Viktigt att man gör ett inre lock för varje del som kan öppnas separat och att man sätter öppningarna långt från varandra. Här satte jag ett på varje sida och ett på mitten.

Byggbeskrivning: Vi använder 16 mm plywood, träfiber går också bra.
1. Såga ut 2 sidor 440×250 mm och två sidor 420×250 mm
2. Skruvlimma ihop sidorna till en låda med samma mått som en LN fast något högre så vi får plats med de inre locken.

3. Såga till en botten med ca 30 mm utsprång på tre sidor 460×480 mm
4. Borra ventilationshål spår i botten, sätt fast insektsnät med häftklammer

5. Såga ut de inre sidorna som separerar de tre rummen, 420×250 mm
6. Skruvlimma fast dem med cc ca 135 mm, inte noga med toleranserna.
7. Skruva fast distanser på undersidan av innerlocken så de hålls på plats,
Gör tre st innerlock, vi använder färdiga täckbrädor av den bredare modellen, 175 mm bred.
8. såga till 6 träbitar som fungerar som ramhållare, ca 150×40 mm
9. Skruva fast dem ca 25 mm från övre kant. Kolla med en ram och innerlock att de får plats utan att sticka upp ovan kant eller slå i botten, se översta bilden.
10. Täta alla fogar med silikon. Se till att inga kanter sticker upp och skapar otätheter. Raspa bort om det behövs.
10. Borra små flusterhål, två på sidorna och mittersta framåt. Ca 8 mm borr blir bra
11. Måla alla yttersidor med olja och utefärg. Några extravarv på ändträ
12. Montera handtag.
13. Vi använder ett vanligt frigolittak som yttertak även för denna.

Eftersom vi alltid sparar lite ramar i plastbackar har vi möjlighet att slunga dessa vid senare tidpunkter och därmed erbjuda flytande honung när det annars inte finns sådan. Så detta är egentligen inte årets första utan snarare förra årets sista slungning.
Det är trevligt att kunna erbjuda nyslungad honung i mars men dessutom kan vi härmed slå fast att försommarhonung klarar sig utmärkt under lång tid i ram utan att kristallisera.
Vi slungade 14 ramar och endast 1,5 kg blev kvar i ramarna vilket gav ett utbyte på 90%. Vi hade en hel del Lindhonung som vi vet av erfarenhet kristalliserar efter ca 2 månader i burk men här har den stått i 8 månader utan problem.
Varför klarar sig honungen bättre i ram än i burk? Vi har noterat att ju mer man rör i en burk desto snabbare kristalliserar den så vår hypotes är att slungningen i sig är boven, dvs rörelsen när man kör slungan sätter igång tillväxten av kristaller. Men, oavsett orsak så är det uppenbarligen så att honung i ram klarar sig utmärkt iaf knappt ett år vilket gör att man kan slunga under hela året om man så vill.
En annan aspekt är betydelsen för bina – då det innebär att risken för utsot hos bina under vintern minskar eftersom honungen uppenbarligen inte kristalliserar (om man använder honung som vintermat, vill säga) Jag ser att möjligt test här där sockerramar förvaras på samma sätt som vi förvarar honungsramarna för att se om sockerramar tenderar att kristallisera lättare.

I del 1 gavs lite bakgrund till hur Varroan förökar sig och varför drönarutskärning kan vara effektivt om den utförs på rätt sätt.
Här kommer vi beskriva hur vi gör rent praktiskt.

Så fort bina börjar flyga regelbundet, dvs när dagstemperturerna börjar passera 10 grader, så sätter vi in Varroabrickorna och kontrollerar nedfallet varje vecka. Vårt tröskelvärde är 15 nedfall per vecka vilket motsvarar 150-200 kvalster i kupan. Vår strategi bygger på att aldrig ha fler än detta antal eftersom den nivån inte ställer till problem för kolonin. Lyckas vi hålla den nivån vid invintring behövs ingen behandling alls eftersom avsaknad av yngel gör att Varroan inte kan föröka sig under vintern

Vanligtvis får vi en långsam ökning under mars-april men nivån brukar hålla sig under tröskelvärdet och isf gör vi ingenting till dess kvalsterfällan (3 delad drönarram, se fig 1) är på plats.

I slutet på april sätts ramen in i den övre yngellådan bredvid sista yngelramen varvid vi skär ut en del varje vecka. De första två veckorna skär vi bort nybyggt vax och from tredje veckan brukar det finnas täckta drönarceller som skärs ut. Vi skär hela tiden ut en tredjedel och på så vis erbjuds kvalstren hela tiden öppna celler med drönarlarver, se nedan hur processen ser ut (fig 2,3).

De utskurna delarna läggs i frysen så dör kvalstren snabbt, man kan därefter öppna cellerna och räkna antal kvalster som fångats.
I slutet av juni avtar drönarproduktionen och bina slutar att bygga drönarceller, de brukar då lägga honung eller bygga arbeterceller vilket visar att det är dags att ta bort kvalsterfällorna. Man måste vara noga med att skära ut de täckt delarna varje vecka för om man glömmer och de får chansen att krypa ut har vi skapat en varroabomb.
Så här dags brukar nedfallet, som vi givetvis kontrollerar under behandlingstiden, ha gått ner till nära noll och vi har således nästan ingen Varroa alls i kuporna. Kvalstren kommer fortsätta att föröka sig i arbetarcellerna men där går det betydligt långsammare och i många fall behövs därför inga fler behandlingar alls. Vi fortsätter givetvis att kontrollera nedfallet, veckovis eller varannan vecka, och så länge nedfallet ligger under tröskelvärdet gör vi ingenting.
Skulle vi hamna i en situation där vi kommer över tröskelvärdet gör vi en mjölksyra behandling med 15% syra som sprayas på med en vanlig blomspruta. Eftersom Kvalstren mestadels sitter på ambina räcker vanligtvis en behandling av yngelramarna men om nivån fortfarande är hög efter en vecka kan vi upprepa behandlingen.

Om nivån ligger under tröskelvärdet när vi kommer in i september och det är dags för invintring gör vi ingen annan behandling alls eftersom det är onödigt. Orsaken är att har vi bara 150 kvalster i September kan nivån inte nå kritiskt värde (5% vilket motsvarar ungefär 500 kvalster) på det lilla yngel som sätts under september-mars.
Vi har använt denna strategi under 6-8 år och använt myrsyra på totalt 3 samhällen av drygt 50 och helt slutat med oxalsyra sedan 4-5 år. Vi har inte förlorat ett enda samhälle pga Varroa, endast någon drottning som gått förlorad eller blivit infertila.

Varroa kvalstret är det enskilt största hotet mot biodling – det är de flesta överens om – och om man inte begränsar kvalsternivåerna så brukar de flesta samhällen gå under efter maximalt två år. Den våldsamma utvecklingen beror på kvalstrets snabba exponentiella sätt att föröka sig, se fig nedan. I en tidigare artikel https://dodsbisyssla.com/varroa-kontroll-varroa-management/ har vi gått igenom Varroans biologi och fortplantning och därför nöjer vi oss här med att konstatera att kvalstren föredrar drönarceller vilket är anledningen till att drönarutskärning fungerar så bra. Den explosiva utvecklingen av yngel på våren är också skälet till den ohämmade ökningstakten av Varroa under samma tid.

.IPM baserad strategi
I en Varroakontroll som baseras på IPM bygger man sin strategi på att hålla koll på kvalsternivån och behandla när det behövs och i första hand med mekaniska metoder. När kemikalier är nödvändig använder man så ofarliga ämnen som möjligt och de starkaste kemikalierna/syrorna endast i nödfall, se fig 2 nedan.

Fast någon kanske undrar vad det är för fel med myrsyra och oxalsyra – de är ju “organiska” syror som använts under många år? Ordet “organisk” låter ju positivt men betyder bara att de förekommer naturligt i växter men betyder inte att de är ofarliga på något sätt. Alla syror är kemikalier och onaturligt i höga doser för bina som dessutom ger besvär till bina i större eller mindre grad – en del direkt i form av döda bin, yngel och ägg och en del i form av sämre överlevnad på längre sikt (1). Dessutom kan man inte använda myrsyra under honungssäsong eftersom den ger smak till honungen vilket innebär att man måste vänta tills slutet augusti början av september innan man gör sin behandling. Då har man många gånger kritiska nivåer av kvalster i kuporna, se fig 1 vilket innebär att samhället redan kan vara dödsdömt samt att tusentals bin är försvagade under säsong med mindre honungsskörd som följd. Dessutom, det är svårt att veta exakt när vinterbina föds och i september kan delar av dem redan ha fötts och ännu fler befinner sig i yngelstadium och är således redan påverkade negativt av kvalstren vilket därmed försvagar samhället inför vintern.
Praktisk applikation: Alla kemikalier stressar bina och både myrsyra och oxalsyra har negativa effekter på bina.

Traditionell varroabehandling med myrsyra i augusti, när kvalstren redan nått kritisk nivå, är som att vänta med att gå till tandläkaren tills hålet blivit så stort att man får rotfylla tanden istället för en liten lagning. Vår strategi gör att kvalstren aldrig hinner bli särskilt många och når därmed inte en nivå som påverkar kolonin negativt och vi behöver som regel heller inte använda myrsyra, som är en stark syra som påverkar bina negativt (1). Oxalsyra blir helt överflödigt och besparar bina en störning mitt i vintern med mindre stress som resultat. Vi ser det som en mer hållbar kvalster strategi där vi inte fyller kuporna med onödiga kemikalier som stör och stressar bina.

Drönarutskärning – hur effektivt är det?
En behandling som inte är tillräckligt effektiv är meningslös oavsett hur “snäll” den är. Så hur effektivt är det med drönarutskärning? I denna artikel (2) har man gjort en teoretisk beräkning av effekten och kommit fram till att 2 utskärningar ger ca 50% effektivitet. Vi kan göra upp till 6 utskärningar innan drönarsäsongen är över och då stiger effektiviteten till goda 85-90%.

I denna studie (3) utförde man 4 st drönarutskärningar under en säsong på ett antal kupor i tre olika bigårdar där man även hade kontrollgrupper som inte fick någon behandling alls, fig 3. Kontrollgrupperna fick olika resultat vid räkning i Oktober (4%, 10% respektive 20%) medan de med drönarutskärning samtliga låg på ca 3% oavsett vilket kvalstertryck som fanns på respektive gård.

Praktisk applikation: Drönarutskärning är effektivt och håller ner kvalsternivåerna och kan ibland helt eliminera behov av annan behandling.
I nästa del ska vi berätta hur vi gör då vår strategi, utöver 6x drönarutskärning, även innehåller punktbehandling så att Varroan aldrig får chansen att nå kritiska nivåer.

referenser:
1. https://www.beeculture.com/comparing-mite-treatments/
2. https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline
3. Evaluation of Drone Brood Removal for Management of Varroa
destructor (Acari: Varroidae) in Colonies of Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae) in the Northeastern United States

Hassel och Al har redan börjat blomma och så snart temperaturen tillåter kommer bina att börja samla in pollen. Då är det dags att ta tag i vårgenomgången vilket vi för vår del gör en varm dag i början av mars. Såg vi till att fick bina tillräckligt med mat (minst 15 kg) samt invintrade på två lådor är det ingen panik utan vi kan lugnt vänta in en rikgit go varm vårdag.
Vi brukar använda en extra botten och lyfter av lådorna och ersätter den gamla botten med den nya fräscha. Den gamla botten städar vi ur från gamla bin och tvättar av om det behövs och använder den sen till kupa två osv. Har bina haft lite utsot ersätter vi också smutsiga ramar samt ersätter dem med nya ramar med fräscht vax. Vi vintrade in på tre lådor så vi kommer ta bort den nedre och låter den övre samt matlådan bli de nya yngelrummen. Vi kommer troligen ha mycket honung över och det som vi inte behöver till bina kommer vi slunga och därmed få nyslungad flytande honung att erbjuda i maj. I övrigt är det viktigaste att sätta in varroabrickan så vi kan börja kontrollera kvalsternivån som vi hoppas ligger under vårt tröskelvärde på 15 nedfall i veckan. Skulle någon kupa ligga lite högt gör vi isf en mjölksyrebehandling. Vi kontrollerar Varroanivån varje vecka och fram till slutet av april är det enda saken att tänka på men någon gång öppnar vi för att kolla att yngelsättningen går bra och eventuellt byta ut fula ramar. Vi byter bara ramar på våren eftersom det finns överflöd av nektar som bränsle och byggsugna bin. Att se till att byggbina är upptagna är ett bra sätt att undvika tidiga svärmar tillsammans med att se till att de inte sitter för trångt, därav de två lådorna redan från början. På våren kan man också sätta in extra tomma ramar utan ståltråd för att skörda extra vax. Sådana ramar sätter man lämpligast närmast lådornas väggar så de inte börjar lägga yngel i dem.
Skulle något samhälle ha blivit av med sin drottning är det bästa att slå ihop dem med ett annat samhälle så skapar man ett extra starkt samhälle som kommer kunna dra in tidig honung.

När vi startade testet i september vägde kupan 34 kg, därefter ökade vikten fram till slutet av oktober då bina uppenbarligen hittade någonting att dra på. Vid vägningen igår 25 februari vägde vi in ljungkupan på 33.5 kg, dvs nära samma som vi startade på. Det betyder att bina bara har gjort av med 0.5 kg sedan starten. Dessutom kan vi se att nu går förbrukningen upp vilket troligen beror på att yngelsättningen startat på allvar. Ännu för kallt att göra vårgenomgång så vi får avvakta varmare väder. Dock har vi sett att hassel börjar blomma så pollen finns bara det blir varmt nog för bina att flyga.

I förra artikeln hänvisade jag bla till en studie där Randy Oliver testade olika dieter med pollensubstitut som jämfördes med en negativ kontrollgrupp som enbart fick socker och em positiv kontrollgrupp som fick honung och pollen.
Följande graf (fig 1) blev då resultatet vilket tydligt visade att enbart socker gav en dålig övervintring även när vintern är mild som i norra Kalifornien. Här är länk för den som vill läsa hela originalstudien: https://scientificbeekeeping.com/a-comparative-test-of-the-pollen-sub/

Från samma studie tog jag följande Histogram (fig 2) som visar alla kupors resultat vid graderingen som gjordes innan naturligt pollen fanns tillgängligt i början av januari. Där ser man ännu tydligare hur dåligt bina klarar sig på bara socker – få av dessa kupor kommer kunna dra in något överskott medan den naturliga gruppen är redo att börja samla så fort det finns något att dra på. Översatt till vårt klimat innebär det att sockerbina kommer vara extremt svaga i mars (2 månader till utan näring) när det naturliga pollenet börjar flöda och de behöver åtminstone 2-3 månader på sig för att komma upp i storlek så att de har bin som kan generera överskott. Det betyder att när det tidiga vårdraget är som bäst blir det noll honung att skatta medan bin, som övervintras på naturlig mat, kommer kunna generera ett tidigt överskott. Detta stämmer precis med erfarenheten vi har, se fig 3 där vi jämför resultat från sockerbin år 2020 med bin som fick naturlig mat 2022.

Att honung är överlägset socker vet alla biodlare – i alla fall för människor. Desto konstigare blir det när samma biodlare hävdar att socker är lika bra, en del påstår tom att honung skulle vara farligt dvs giftigt för bina (ljunghonung som vintermat tex).

Eftersom få jämförande studier finns är det svårt att bevisa det ena eller det andra och när sockerförespråkarna drar till med sin beprövade kunskap är det för många svårt att argumentera emot.
Vi har letat efter bra studier som förklarar hur bina klarar att sitta i kluster 3-4 månader och när man lägger ihop allt klarnar bilden.

1. Alfonsus (1) visade att det är överskottsvatten från metabolismen som ger utsot, har alltså ingenting med mineraler eller andra osmältbara delar att göra och hösthonung ger således inte utsot.
2. Omholt (2) förklarade hur bina blir av med överskottsvattnet genom att sätta vinteryngel som sista åtgärd och för det krävs det aminosyror och andra näringsämnen.
3. De Grooth (3) visade i sin studie att nyutkrupna bin behöver proteiner för att bygga upp sin fettkropp men att även äldre bin behöver proteiner, fast i mindre mängd motsvarande vad som finns naturligt i honung, för att underhålla sina kroppar. Brist på proteiner och näring gör att de enskilda bina får kortare livslängd och man får ett svagt samhälle som visserligen överlever men som inte kommer att orka dra tidigt på försommaren.
   
   Lägger man ihop denna kunskap blir det rätt klart att enbart socker kommer inte att bli särskilt bra men fortfarande behövs jämförande studier för att praktiskt bekräfta teorierna.

Randy Oliver är en professionell biodlare men som även är en dedikerad forskare och ägnar en större del av sin tid till att utföra praktiska studier på sina bin. Han utförde en studie där han jämförde övervintring där bina fick naturligt pollen och honung (efter att ha diskuterat med författaren klargjordes att positiva kontrollgruppen var med honung och pollen) med olika substitut men lade även med en testgrupp som fick enbart socker. Som väntat var det naturliga pollenet bäst och den rena sockerdieten gick käpprakt ner i källaren, se fig 1 (4).

Linjerna ovan representerar olika pollensubstitut jämfört med pollen. Gul linje är med pollen och där ser man att bina sitter lugnt och väntar in tills det är dags att sätta vårbina då det blir en kraftig expansion. Pollensubstituten gav tidig yngelsättning men bina verkade bli kortlivade och tappade i olika grad bimängd, inte förrän naturligt pollen från Al (Alder tree) blev tillgängligt satte utvecklingen igång på allvar. De bin som enbart fick socker (svart linje) tappade halva bistyrkan och hamnade långt efter alla övriga kupor i utvecklingen. Det här testet gjordes i norra Kalifornien där vintern är kall men kort och man kan ju fundera över hur sockerbina klarar en svensk vinter med två månader till på bara tomma kalorier.

Studien visar klart och tydligt att den strategin många biodlare använder, dvs att sätta in tomma ramar med nytt vax och fylla på med rent socker, leder raka vägen ner i källaren.

I fig 2 visar vi jämförelse med kupor som vi invintrade på socker med kupor som invintrats på honung. Figuren visar när honungen kom in under säsongen och där ser man tydligt att sockerbina inte förmår dra in överskott i maj men även att juniskörden blev sämre, vilket väl sammanfaller med resultaten från Randy’s tester. Testerna gjordes olika år vilket givetvis påverkar resultaten men båda åren var maj rätt varma med bra rapsdrag och med ett bra ljungdrag i augusti. Staplarna från september inkluderar vad som finns kvar i kuporna vid invintring och kan ha hämtats in någon annan månad.

Praktisk applikation: Bin som övervintrar på rent socker blir försvagade och får svårt att bygga upp en bra bistyrka. Därmed kommer de inte ge överskott i maj men även junidraget riskerar bli sämre. Inte förrän i slutet av Juni har de hinnit ikapp och om då Juli blir kallt finns inget att dra på och säsongen blir dålig.

Diskussion: Resultaten från Randy’s vintertetst visar tämligen klart att tar man av all naturlig mat och fodrar med rent socker så kommer bina att bli kortlivade och svaga och de kommer inte att hinna bygga upp bistyrkan i tid till majdraget. Att det kanske finns pollen i nedre lådan (för de som använder två lådor) kommer heller inte att hjälpa, annat än om vintern är mild, eftersom det kommer vara under klustret och bina kommer inte åt det förrän till våren. Konsekvensen blir sen vårutveckling med bin som missar vårdraget eftersom det finns för lite dragbin, som figur två visar. Är det då meningslöst med substitut för pollen och honung? Har man en situation där tex torkan fullständigt tar bort naturligt drag av nektar och pollen är det givetvis en bra ide att stödfodra då det kan rädda livet på en koloni. Men som fig 2 visar är det inte självklart att en pollenersättning kommer ge bra resultat, ta tex orange kurva (Feedbee) som hamnade på minus en ram innan det naturliga pollenflödet (Alden=Al) satte igång. Man ska också komma ihåg att ger man pollenplattor så får man lov att upprepa det under vinterns gång eftersom bina inte har någon instinkt att samla från plattor. Det som inte konsumeras kommer kasseras (som Randy’s tester visade) och de behöver ju protein under hela vintern för att undvika utsot som visats i tidigare artiklar 1+2) och för att ge lång livslängd till de äldre bina.
Men att sätta i system att ta bort den naturliga maten och ersätta den med sämre substitut är en dålig strategi som graferna ovan visar. För hobbyodlare där det finns gott om naturligt pollen och nektar är det direkt bortkastade pengar som ger svaga och dåligt producerande bin.
Kommande studier: En brist från fig 2 är att resultaten är från 2 olika år och svagheten i Randy’s vintertest är att den görs i milt klimat med kort vinter samt med gula bin. Dessutom följdes inte upp hur sommaren efter blev vad gäller honuingsproduktion. För att täppa till dessa luckor kommer vi att genomföra ett test nästa vinter där vi jämför likvärdiga kupor som får rent socker med kupor som får 100% honung. Vi kommer jämföra bistyrkan på dessa före och efter samt följa dem sommaren efter för att se hur de utvecklas och vilken honungsskörd de ger.

1. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
2. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee
4. https://scientificbeekeeping.com/an-experiment-to-improve-pollen-sub-1/
   (På Randy’s hemsida finns flera artiklar med olika tester av substitut för den som är intresserad av detta ämne).

Många vill ha tips om bra studier och rapporter och här samlar vi de flesta och de bästa som vi har hittat. Det spännande är att de äldre studierna från första halvan av 1900 talet, innan det gick mode i att man skulle ta av bina all mat och ersätta den med socker, redan täckte det mesta man behöver veta. Med undantag för Varroa, där man alltid ska hålla nivån under 2% (ca 200 st), så finns allt man behöver veta i dessa äldre studier. God läsning, och tipsa gärna ifall ni springer på en intressant studie. Titta under flik “Intressant forskning” och sen under “Seriösa biodlare”.

Det finns en mängd olika metoder att behandla mot Varroa, historiskt sett är merparten baserad på kemiska metoder (1) vilka har olika biverkningar på bina samt lämnar rester i honung och vax. Drönarutskärning är en av få metoder, som inte inkluderar kemikalier och därmed kan användas under dragsäsongen, med potential att ge bra effekt på kvalsternivåerna. Traditionell Varroabehandling går ut på att vänta till efter slutskattningen innan behandling med myrsyra görs och en ytterligare behandling med Oxalsyra i november/december enligt röd linje i figuren nedan.

Om man istället behandlar kolonierna i maj innan kvalstren exploderat i antal minskar man risken för att nivåerna ska bli kritiska och därmed undvika att samhällen går under på senhösten. Dessutom, ifall behandlingen är tillräckligt effektiv skulle det tom vara möjligt att undvika höstbehandlingar med pesticider (svart streckad linje i figur ovan).
I denna artikel kommer vi gå igenom studier som gjorts med drönarutskärning och de resultat som erhållits. Dessutom går vi igenom olika metoder att beräkna hur mycket kvalster man har i sin kupa. Det är nödvändigt att ha kontroll på mängden kvalster över tid för att kunna ta rätt beslut vilken behandling som behövs.
Avslutningsvis kommer vi beskriva vår metod som vi anser är en klar förbättring till gängse sätt att utföra drönarutskärning.

Bakgrunden till drönarutskärningens effektivitet är att kvalstren föredrar drönarceller eftersom dessa celler är stängda en längre tid än arbetarceller. Det gör att i en drönarcell kan 3-4 kvalster produceras jämfört med 1-2 i en arbetarcell. Om man då sätter in en eller flera ramar avsedda för drönare erbjuder man kvalstren optimala förhållanden för att reproducera sig och majoriteten av kvalstren kommer således att krypa in i dessa celler. Dessa ramar tas ut när cellerna är stängda och placeras i frysen under drönarsäsongen och därmed kan man reducera kvalsternivån betydligt.

I en studie från 2002/03 (2) utfördes en studie på tre olika bigårdar i USA där man använde sig av Ligustica bin. man delade in bina i två grupper på varje ställe där en grupp var kontroll (obehandlade) och en grupp behandlades med drönarutskärning. Man använde hela drönaramar som byttes en gång i månaden, totalt fyra gånger. Resultaten av testet kan ses nedan i figur 2.

Kvalstren hölls på en låg nivå i alla behandlade samhällen där en stor del skulle kunnat klara sig helt utan ytterligare behandling medan de flesta obehandlade behövde ytterligare behandling. De obehandlade kolonierna i grupp DH och CG hade så hög nivå att omedelbar behandling hade behövts för att rädda dem. Dessutom drog de behandlade samhällena in mer honung under säsongen, ca 10 kg mer per kupa.

I en annan studie av Charriere et al (3) som utfördes under två år fick man liknande resultat på kvalsternivåerna, se fig 3. Man fann även att kolonin i övrigt inte påverkades negativt av drönarutskärning där totala antalet producerade ägg var lika med eller utan drönarutskärning, ca 140000 ägg på en säsong. Noterbart är att de gjorde färre utskärningar under 1994 än 1993 men med samma antal utskurna drönare. Kurvan för nedfall stiger 1994 brantare efter avslutad utskärning vilket indikerar att antalet utskärningar är viktigare än totala antalet utskurna celler, se den nedre streckade linjen i fig 3 nedan. Däremot fann man ingen påverkan på honungsproduktionen i denna studie.

Praktisk applikation: Drönarutskärning som upprepas under drönarsäsongen reducerar kraftigt kvalsternivån. På sensommaren kan nivåerna öka igen men till betydligt lägre nivåer än om ingen behandling görs.

Vi har praktiserat drönarutskärning med en tredelad ram under många år, se fig 4 nedan.
Genom att skära ut vax de första veckorna får vi en ram med yngel och ägg i olika stadier där vi skär ut en tredjedels ram med täckt yngel varje vecka. Fördelen är att kvalstren erbjuds öppet yngel varje vecka samt att man inte skär ut onödigt många drönare. Vi kontrollerar varroanivån varje vecka för att se hur nivån förändras och vanligtvis brukar nivån vara nära noll efter att drönarperioden är över. Vi brukar hinna med 5 eller 6 utskärningar. Om Varroan håller sig under vårt tröskelvärde som vi satt till 15 nedfall i veckan (motsvarar ca 150 kvalster enligt vår modell) gör vi inga andra behandlingar. Om nedfallet stiger något (15-25 nedfall i veckan) använder vi mjölksyra för att trycka ner nivån och på det sättet får kvalstren aldrig chansen att öka till katastofala nivåer. Vid test av olika syrors förmåga att ge smak (4) fann man att mindre än 1 gr mjölksyra per kg honung inte ger smak och de mängder vi använder kommer aldrig upp i dessa nivåer. Påverkan på bina är också minst av de godkända syrorna och därför kan man med fördel använda mjölksyra även under dragperiod.

Praktisk applikation: Drönarutskärning i tredelad ram är effektivare än en hel ram eftersom kvalstren alltid erbjuds öppna drönarceller. Snabbehandling med mjölksyra, vid behov, håller kvar kvalstren på en ofarlig nivå och minskar drastiskt behovet av starkare syror. Mindre risk att man glömmer att skära bort täckta drönare när det utförs varje vecka och därmed undvika att drönarna kryper ut och skapar en varroabomb.

För att kunna bedöma om och när behandling ska ske måste man kontrollera och avgöra vilken kvalsternivå som samhället har. Det finns lite olika metoder att använda; tex räkna nedfall på varrobricka, skakprov med alkohol, skakprov med florsocker samt räkna kvalster i täckta celler. I denna studie testades olika metoders effektivitet (5) och man fann att räkna nedfall var en mycket effektivare metod när varroagraden är låg. I studien började man med låga nivåer på 5, 10 och 25 kvalster i ett antal kolonier där man sedan använde de olika metoderna för att beräkna hur utvecklingen av Varroa fortgick. Skakprov hittade kvalster i bara 2 av 15 kupor efter en månad medan nedfallsmetoden däremot detekterade kvalster i 13 av 15 kupor. Efter 2 månader fann man kvalster i 9 av 15 kupor med skakprov medan nedfallsmetoden hittade kvalster i alla kuporna. När sedan kvalsternivåerna var skyhöga i slutet av säsongen var det ingen skillnad på metoderna.

Praktisk applikation: Nedfallsmetoden är effektivast att detektera kvalster, speciellt när nivåerna är låga. Det är också då man behöver hitta dem så man vet vilka koonier som är i farozonen
I år gjorde vi även ett uppföljningstest för att bekräfta resultaten; en koloni som var yngelfri fick en oxalsyrabehandling (vi använde droppmetoden, som är mycket effektiv på yngelfria kolonier) den 15 november och vi mätte kvalsterfallet för att bekräfta hur många kvalster kupan egentligen hade. Vi räknade till ett 50-tal under en vecka och i en kontrollkoloni (obehandlad) på samma plats såg vi under samma vecka cirka 5 kvalster. Det testade samhället hade ca 10 nedfall i veckan innan behandling vilket tyder på att strategin ger önskat resultat.
Sammanfattningsvis några fördelar med vår strategi:
1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syrorna är, desto fler biverkningar i form av döda bin, mindre yngel och större risk för att drottningen bollas ihop och dör.
2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot bekämpningsmedel och allt starkare medel måste användas. Vi bidrar inte till den negativa spiralen med vår strategi.
3. Med vår metod får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antalet dragbin och ger en förutsättning för en större honungsskörd.
4. Du undviker att spilla med starka syror, som kräver skyddsutrustning, som de flesta av oss inte är utbildade att hantera.
5. Du behöver inte störa bina mitt i vintern eftersom oxalsyra inte behövs.
6. Du har full kontroll över kolonierna och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt eftersom “man måste göra så”. På så sätt minimerar vi belastningen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.

Praktisk applikation: Drönarutskärning i kombination med punktvis mjölksyrebehandling kan göra att andra starkare syror helt kan undvikas. 15 nedfall per vecka är ett bra tröskelvärde – under denna nivå behövs inga behandlingar. Vid något förhöjd nivå kan en mjölksyrebehandling ta ner kvalstren till ofarlig nivå igen.

references:
(1). https://www.academia.edu/19046309/Strat%C3%A9gie_de_lutte_alternative_contre_Varroa_destructor_en_Europe_centrale?email_work_card=view-paper
(2). Evaluation of Drone Brood Removal for Management of Varroa
destructor (Acari: Varroidae) in Colonies of Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae) in the Northeastern United States
(3). Charriere, J. D., A. Imdorf, B. Bachofen, and A. Tschan.
2003. The removal of capped drone brood: an effective
means of reducing the infestation of Varroa in honey bee
colonies. Bee World 84: 117Ð124.
(4). Swiss Bee Research Centre (1999) 1
INFLUENCE OF ORGANIC ACIDS AND COMPONENTS
OF ESSENTIAL OILS ON HONEY TASTE
(5). http://beekeeperstraining.com/file2/source/pepers/61.pdf

På tisdags kvällen besökte vi Alingsås biodlareförening förstärkt med några medlemmar från Lerum. Salen blev välfylld då drygt 40 medlemmar hade tagit sig till lokalen för att lyssna på vårt föredrag där vi presenterade vårt sätt att hantera bina med fokus på binas välmående. Det var en blandning av äldre erfarna biodlare men också flera nybörjare, men alla lyssnade intresserat och ställde mängder med kloka frågor.

Vår strategi skiljer sig från det som traditionellt lärs ut främst i och med att vi inte använder några substitut alls utan invintrar enbart på honung och pollen. Vi drivfodrar aldrig med något annat än honung. Vi berättade om vad som ingår i vår veckogenomgång, där vi kontrollerar varroa, skattar honung (minst 3-4 ramar lämnas kvar) samt gör drönarutskärning mm.

Vår metod för varroakontroll (påminner mycket om IPM-systemet) rönte stort intresse där vi använder drönarutskärning som huvudsaklig metod och organiska syror endast vid behov. Myrsyra använder vi endast i nödfall, dvs för att rädda ett annars dödsdömt samhälle. Oxalsyra har vi inte använt på 4-5 år överhuvudtaget – trots, eller tack vare, det ligger våra vinterförluster på 0%.

Vi visade också statistik från vår honungsproduktion och jämförde den med riksgenomsnittet och det visar sig att våra samhällen ger så pass mycket att det mer än väl kompenserar för vintermaten.

Vårt vintertest (med 100% ljung) som pågår just nu visar att i slutet av december har de inte börjat äta av vintermaten utan det som de drog in i september -oktober har ännu inte gått åt.

Tack till Jerker Andersson och styrelsen i Alingsås som möjliggjorde detta. Vi kommer gärna tillbaka.

Att honung är överlägset socker, för människan alltså, är de flesta överens om. Desto mer obegripligt blir det att samma personer med fast övertygelse hävdar att socker är lika bra som honung för bina, en del hävdar till och med att honung skulle vara farligt/giftigt för bina. Vi har väl alla hört och läst hur farligt ljunghonung är som vintermat? Sen brukar en del till slut medge att det låga priset på socker är huvudanledningen.
Större delen av biodlarna skattar således all honung på hösten och byter ut den mot sockervatten. Argumenten för att göra så är lite olika – en del påstår att bina bara sitter still och därför inte behöver något annat än kolhydrater och därför går det bra med socker. En del påstår, som sagt var, att honung är giftigt för bina, tex påstås hösthonung ge utsot pga hög halt av mineraler.
Konkret forskning ang matens betydelse för binas utveckling och livslängd är sällsynt, speciellt fältstudier. Barker 1977 (1) fann i sin studie att socker gav betydligt längre livslängd än honung i laboratoriemiljö. Motsatt resultat fick en senare studie, betydligt bättre utförd eftersom den upprepades tre år i rad, av Milenovic et al (2) där bin matade med honung klarade sig något bättre än med sockervatten (skillnad ej signifikant). Där visade sig även att syrainverterat socker var farligt för bina då restsyran påverkade magsäcken negativt. DeGroot visade redan 1953 (3) i sin studie att på rena kolhydrater klarar sig bina ca 30 dagar och att protein är nödvändigt för längre livslängd. DeGroot visade även att bins behov av essentiella aminosyror liknar däggdjurens medan det däremot saknas studier av mineralers och vitaminers påverkan. Studier (4,5) på däggdjur har visat att däggdjur behöver vitamin B för att reglera intaget av proteiner och kolhydrater samt näringsupptag och metabolismen. Som nämnts är det tunt med studier på bins behov av vitaminer men studier som gjorts visar bla att Vitamin B, precis som för däggdjuren, förbättrar näringsupptag och gör att bina utnyttjar sin mat på ett optimalt sätt. Haydak and Dietz (6), 1965 visade att vitamin B behövs för tillväxt av yngel och brist på tiamin eller riboflavin stoppade utvecklingen av de hypofaryngeala körtlarna (HPGs) (7) efter att ynglet krupit ut ur cellerna. I en ny studie från 2021 med unga bin (som precis krupit ut ur cellerna) där olika dieter med avseende på Vitamin B och aminosyror testades fann man att dödligheten ökade när B vitamin saknades (8). Dessutom fann man att bina föredrog dieter med mineral och vitamininnehåll som liknade vad som finns i naturligt pollen, see tabell nedan.

Praktisk applikation: Under biets utveckling från ägg till larv och till färdigt bi behövs det proteiner, mineraler och vitaminer utöver kolhydrater. Den stora frågan är då om det räcker med enbart kolhydrater när bina sitter i kluster?

Ovanstående fråga kan då delas upp i två olika delar:
a. Sätter bina yngel under vintern vilket isf skulle medföra stort behov av både proteiner, kolhydrater samt mineraler och vitaminer?
b. Behöver äldre bina något mer än kolhydrater för underhåll under övervintringen?

Låt oss börja med första punkten – sätter bina yngel under vintern? Länge trodde jag att vinteryngel var något som skulle undvikas eftersom det ökar matåtgången och därmed ökade risken för utsot. Det var vad vi fick lära oss på nybörjarkursen och för att undvika detta skulle bina sitta trångt, dvs gärna på en låda. Denna felaktiga åsikt/myt blev grundligt vederlagd av artikelserien om utsot som Randy skrev. I en studie från 1935 visade Alfonsus (12) att den verkliga orsaken till utsot är överskottsvatten i ändtarmen. Därför behöver bina behöver sätta yngel som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten (9). Yngelsättning kostar bina mycket energi, dels så åldras de befintliga bina av yngelhanteringen och dels så kräver det extra mat för att driva upp yngel men också för den högre temperaturen som yngelvård kräver. Ändå sätter de yngel och skälet är att om de inte gör så kan de inte bli av med överskottsvattnet och utsot drabbar samhället. Denna insikt gör att behov av högkvalitativt pollen behövs hela året och måste finnas i matlådan eftersom bina inte kan lämna klustret för att hämta pollen. Men, det betyder inte per automatik att äldre bin behöver något annat än kolhydrater.

Praktisk applikation: Bina sätter yngel vid behov även under vintern, som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten, och därför måste pollen finnas i foderlådan.

Då återstår frågan om äldre bin klarar sig på enbart kolhydrater. DeGroot fann i sin studie att livslängden för både unga bin och äldre bin ökade signifikant när bina fick proteiner motsvarande vad som finns i pollen men att mängden som de äldre bina behövde var markant lägre än vad de unga bina behövde. Dessutom, äldre bin avstod från att äta rent proteintillskott utan föredrog att äta sockerlösning innehållande protein. Mängden protein som behövdes för att hålla proteinnivåerna konstant låg på nivåer motsvarande vad som finns i honung, se tabell nedan.

I nedanstående tabell jämförs livslängd på äldre bin som matats med rent socker och socker med tillskott av pollenbröd eller pollensubstitut. Äldre bin kan uppenbarligen äta rent pollen men får även längre livslängd på den mängd pollen som finns i honung. Mjölkprotein gav längre livslängd men enbart i rätt koncentration (1% eller lägre) i högre halter förkortades livslängden.

Praktisk applikation: Yngel uppfödd på enbart socker blir kraftlösa och får kort livslängd eftersom den mängd protein som finns i binas fettkropp inte räcker till för att föda upp yngel. Om bin tvingas sätta yngel utan att ha tillräckliga mängder protein kan bina äta upp ägg och yngre larver (10).
Äldre bin som övervintrar på enbart socker tappar vikt och därmed livslängd. Även äldre bin behöver således proteiner, och därmed vitaminer och mineraler för att maximera sin livslängd i vinterklustret. Deras behov är mindre än de unga binas, eftersom de bara behöver underhålla kroppen och mängderna som behövs finns i honungen (tillräckligt med protein för att hålla vikten konstant). För tillväxt behövs högre nivåer som finns i pollenbröd och drottninggele.

I en polsk studie (11) testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) där ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart. Tabell 2 visar att halten av honungsdagg inte påverkar vinterförlusterna (0 % honungsdagg har samma förlust som 30% honungsdagg). Tabell 3 visar hur graden av Nosemainfekterade kolonier minskar med ökande halt av honungsdagg.

Praktisk applikation: ovanstående studie indikerar att honungsdagg förstärker immunförsvaret. Oklart om det gäller enbart honungsdagg eller generellt för honung. Mer forskning behövs.

Mycket forskning behövs för att förstå i detalj hur bins metabolism går till men att påstå att bina överlever lika bra på rent strösocker är uppenbarligen inte sant. Ifall socker ska användas behöver man tillsätta både proteiner i rätt mängd och korrekt fördelning av de essentiella aminosyrorna men även vitaminer och förmodligen mineraler. I slutändan får man då en produkt som är lite lik honung fast sämre och man kan ifrågasätta vitsen med det. Viktigt att man isf tillsätter proteinet till sockret och inte ger den till bina som en proteinkaka eftersom bina inte gärna tar emot detta.
Vad som definitivt fattas är fältstudier där man jämför rena sockersamhällen med samhällen som får behålla sin honung och pollen i rätt mängder. Bin överlever på en ren sockerdiet, men frågan är hur bra de överlever och ifall där finns en mätbar skillnad mellan sockerkolonier och honungskolonier. Sådana studier har mig veterligen inte gjorts och därför planerar vi att genomföra en sådan studie i mindre skala nästa säsong.
Ví har redan testat att invintra på honung och rent socker under olika år och där såg vi klara skillnader i hur bina överlever vintern. I båda fallen överlevde alla bin men när rent socker användes var bina orkeslösa på våren och tog lång tid på sig att bli starka. Inte förrän i mitten av Juni hade sockersamhällena uppnått en bistyrka som kunde ge överskott medan samhällen som fick honung var starka och gav överskott redan i början på maj. Ifall denna effekt berodde på hur vintern var eller om det har med födan att göra får vi förhoppningsvis svar på i nästa jämförande studie.
Då kommer vi mäta hur bistyrkan ser ut före och efter vintern, hur utvecklingen ser ut och hur bra kolonierna klarar sig sommaren efter.

1. Barker, Labarotory comparison of high fructose corn syrup, graper syrup, honey and sucrose syrup as maintenace for caged honey bees
2 . http://www.resistantbees.com/fotos/estudio/feeding.pdf.
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.
4. Gonzalez-Soto, M., and Mutch, D. M. (2021). Diet regulation of long-chain
PUFA synthesis: role of macronutrients, micronutrients, and polyphenols
on 1-5/1-6 desaturases and elongases 2/5. Adv. Nutr. 12, 980–994.
doi: 10.1093/advances/nmaa142
5. Dabrowski, Z. (1974). Studies on the relationships of Tetranychus urticae Koch
and host plants. V. Gustatory effect of water-soluble vitamins. J. Polskie
Pismo Entomol.
6. Haydak, M. H., and Dietz, A. (1965). Influence of the Diet on the Development and
Brood Rearing of Honey Bees. Proc. XV. Beekeeping Cong. Bucharest.
7. Herbert Jr, E. W., Shimanuki, H., and Caron, D. (1977). Optimum protein levels
required by honey bees (Hymenoptera, Apidae) to initiate and maintain brood
rearing. Apidologie 8, 141–146
8. Walaa Ahmed Elsayeh 1,2*, Chelsea Cook 3 and Geraldine A. Wright. (2021) B-Vitamins Influence the Consumption of Macronutrients in Honey Bees
9. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
10. Robert Brodschneider and Karl Crailsheim (2010). Nutrition and health in honey bees
11. Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
12. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

Månadsvägning av våra testkupor och konsumtionen fortsatt låg, men denna månad

tappade båda kuporna vikt. Ljungsamhället tappade 0,5 kg medan sommarhonungssamhället tappade 1 kg, 37,5 resp 38 kg. Vi ligger fortfarande plus på båda samhällena eftersom vi startade på 33 respektive 34 kg.

På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant?
I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas?
Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge.
DeGroot skriver i sin sammanfattning;
“The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn
to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed.
The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the
physiological condition of youth in a great part of old bees during the
winter season.”

I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter. Den som vill ha hela DeGroot’s studie kontakta oss via email.

1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling
2. Bin till nytta och nöje
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.

Dags för marknad och denna helgen var vi på två marknader, en liten lokal marknad i Öxabäck och en betydligt större i Billdals ridhus. Men kvantitet slår inte nödvändigtvis kvalite – det gäller både besökare och honung som man säljer.
I Billdal var det massor av folk men ett fåtal som handlade och i Öxabäck var det begränsat med folk men de flesta handlade och vi sålde faktiskt något fler burkar i lilla Öxabäck.
När det gäller vår honung så säljer vi mest av den betydligt dyrare sorthonungen. När kunderna får smaka är det sällan de väljer den större och billigare blandhonungen utan den flytande sorthonungen går bäst och hallonhonungen säljer allra bäst. Bättre än tom Ljung.

Enda sättet att veta exakt hur mycket Varroa som finns i en kupa är att döda alla bina och räkna krypen på bina och i cellerna. Uppenbarligen är inte detta en framkomlig väg utan vi behöver en modell för att kunna bedöma hur många kryp som finns så att vi kan göra en begåvad gissning när och vilken behandling som behövs. Man kan förstås välja en säker väg där man konstant gör behandlingar för att säkerställa att Varroan är noll men alla kemikalier har biverkningar och målet, för oss, är att hitta en balans där bina kan hantera Varroan. Så att behandla för säkerhets skull eller att behandla vare sig det behövs eller ej är inte hållbart och därför behövs en modell så man behandlar om det behövs och med rätt behandling. Hur vår strategi ser ut finns att läsa i annat inlägg eller vår hemsida, här fokuserar vi på att beskriva hur vår modell för att bestämma vårt tröskelvärde ser ut. Vår metod och modell gäller för våra lokalt anpassade mongrel buckfast bin och för dem funkar vår modell och strategi bra eftersom vi inte haft någon vinterförlust på 9 år med minimalt med kemikalier.

Jag ger ingen referens på ovanstående bild men där finns många studier som visar att det ser ut ungefär som bilden, antalen kan givetvis variera. Ett par saker tycker vi är självklara;
1. Varför vänta till dess Varroan har nått sitt maximum innan man behandlar?
2. Om nivån är låg i aug -september varför ska man då behandla alls?
Vår strategi försöker följa den svarta streckade kurvan med hjälp av i första hand drönarutskärning och i andra hand punktinsatser (mjölksyra) när vår Varroa nivå ger mer än 15 nedfall/vecka.

Så, hur kommer vi fram till siffran 15 st/ vecka? Först och främst är det viktigt att mäta nedfall hela säsongen och att inte bara mäta enstaka dagar eftersom majoriteten av kvalstren sitter i cellerna. Mäter man en längre period samt kontinuerligt minskar man felkällorna, men de finns. Första problemet är ju hur länge kvalstren lever och där finns inga studier som visar det på ett entydigt sätt men enligt Fries mfl (1) verkar kvalster i fält bara kunna göra 2 eller max 3 reproduktionscykler. En cykel tar 12-14 dagar plus den foretiska fasen på ca 7 dagar så det skulle ge ca 35-40 dagar under säsong (14+14+7). När kvalstren inte reproducerar lever de längre – annars skulle de inte klara av en vinter med lite eller inget yngel. Men hur länge har jag inte sett något svar, så jag vet inte. Vi har bestämt oss för att använda 100 dagar vilket vi då tror är konservativt under säsong och förhoppningsvis inte alltför långt från sanningen under vintersäsong. Om vi antar att inga andra felkällor finns (men det gör det) så betyder det att om man har 100 kvalster så dör i snitt 1 kvalster per dag, det varierar förstås beroende på hur gamla kvalstren är och det är därför det är så viktigt att mäta under lång tid för då kommer variansen att minska och resultaten blir bättre. 100 kvalster betyder 1% nivå om man har 10000 bin och 1 nedfall i veckan ger 7 på en vecka, vi har valt 15 eftersom det då skulle betyda max 2% på höstkanten när det börjar bli dags för invintring (under säsong har vi långt fler bin så graden är lägre även om antalet är samma). Antalet tar man ju med sig och har man 1000 kvalster i slutet på juni har man ca 2 % (1000/50000) men samma antal kvalster i augusti kan betyda 10% (1000/10000) och en säker dödsdom.
Andra felkällor:
En del kvalster far iväg med flygbina och kan dö i fält (de blir inte räknade)
En del försvinner med flygbina till andra kupor (de blir inte räknade)
Kvalster kan dö i cellerna och kan bli utstädade av bina (de blir inte räknade)
Vi ser en hel del myror på Varroabotten – Kanske bär de bort Varroan som mat till sina yngel. Ingen aning om det är så men vi planerar att göra en koll med klisterpapper vid tillfälle för att kolla just denna felkälla.
Viktigt att man har ett inlägg som täcker hela botten så man inte missar fallande kvalster
Positiv felkälla: Vi överskattar troligen livslängden med en faktor 2-2,5 vilket kompenserar (till viss del) för ovanstående felkällor. Är det 100%? Nej det är det inte – en kupa skenade iväg i år och fick kritisk Varroanivå i augusti. Men tack vare att vi kollade Varroanivån regelbundet så fångade vi upp den kupan och kunde sätta in behandling i tid. En oxalsyrabehandling i november -december hade inte räddat den kupan eftersom då hade vinterbina redan varit försvagade.
När yngelsäsongen är över blir nedfallet än säkrare som metod för då försvinner alla felkällorna utom livslängden; Inga myror finns, bina flyger inte, inget yngel och därmed inga Varroa i cellerna som kan städas bort.
I år gjorde vi ett test med oxalsyra sent på hösten för att se hur bra vår modell stämmer. Kuporna låg generellt under 15 nedfall och vi kollade en kupa som var var yngelfri i slutet av oktober. Därefter gjordes oxalsyrabehandling med 3% oxalsyra enligt droppmetoden och före testtillfället hade vi ca 1 nedfall per dag vilket enligt vår modell borde ge ca 100 kvalster. Resultatet blev 60-70 nedfall och eftersom oxalsyra på yngelfritt ska ha ca 80-95% effektivitet beroende på vilken studie man läser så stämmer modellen bra med verkligheten. Ett obehandlat kontrollsamhälle bredvid hade 7 nedfall på en vecka.

Vi anser att mjölksyra är bättre än oxalsyra för vår metod- först och främst kan man använda mjölksyra även fast det finns honung i kuporna då det krävs höga nivåer innan det ger någon smak till honungen, dels kan man skruva hur mycket man behandlar och var man behandlar eftersom vi sprejar på blandningen. Har vi bara aningens höga värden så kanske vi bara sprejar övre yngellådan, har vi lite mer då sprejar vi båda yngellådorna. Gör vi en större behandling kan vi ta bort honungen för säkerhets skull så det bara finns vad de behöver för en veckas överlevnad. Det blir svårt att göra med någon annan syra och oxalsyra är därför inget alternativ för oss.

Vi tycker också även att oxalsyra är aningens tuffare mot bina (2), jag har läst flera som anger olika risker ökad bidödlighet, öppning av celler och viss risk för att drottningen går under- så de finns i någon mån även om de förmodligen inte är lika besvärlig som myrsyra. Mjölksyra har jag aldrig sett någon studie som anger någon större risk för bina. Dessutom, på den tiden vi använde oxalsyra såg vi bin som tvärdog när de träffades av oxalsyran. När vi sprejar mjölksyra verkar bina inte påverkas utan de fortsätter med vad de håller på med. Nå, det sista är förstå vår tolkning av vad vi ser och ska läsas i den kontexten. När vi sprejar så gör vi ju det kaka för kaka och oftast ser vi drottningen och kan då undvika att spreja henne. Sen har alla kemikalier någon påverkan och därför använder vi helst ingenting förutom drönarutskärning. Myrsyra använder vi som jag påpekat bara i nödfall på samhällen som annars är dödsdömda – totalt 3 samhällen på 9 år har fått myrsyra så det är relativt sällsynt.
Avslutningsvis: Nästa år tänker vi genomföra ett test för att dels dokumentera effekten av vår metod genom att notera nedfall under hela säsongen, räkna kvalster som vi fångar i fällorna, samt göra oxalsyrebehandling på hösten för att kontrollera restmängden. Vi kommer nog även att skaka lite bin även om jag betvivlar att det ger så
stor tillförlitlighet (3)

Refrenser
(1) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in
honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112.
(2) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
(3) https://www.queenrightcolonies.com/2020/03/04/varroa-mite/?fbclid=IwAR0h4H6DHuYx5J4wGy-69sV3eHoLAW5IKUKluQ6nasJXsvXOTXsZoseUZJE

Oavsett om man är förstaårs biodlare med en kupa eller har 20, 50 eller 500 kupor så behöver man göra en sammanställning och planering för nästa år. För nybörjaren kan det räcka med tre-fyra rader på ett papper, tex;
Vi fick 35 kg honung med en kupa
Vi vill öka antalet till tre för lite säkerhet
Vi vill öka honungsmängd till 50 kg samt ge bina 10kg vardera som vintermat, det ger ett toalt behov av 80 kg fördelat på tre kupor. Eventuellt kan vi sälja ett samhälle då två producerande samhällen bör kunna ge 80 kg.
Vi behöver köpa: 2 nya kupor med vardera 4 lådor, 100 nya ramar + vax, 100 st burkar och etiketter. Behöver också ett par avläggarkupor.

Ju fler kupor man har desto mer detaljerad blir givetvis planen.
För oss ser det ut så här ungefär:
Vi övervintrade 2021 13 kupor varav 7-8 blev produktionskupor.
Vi fick in ca 550 kg honung där 260 kg gick tillbaks till bina
Vi övervintrar 2022 13 kupor så samma antal.
Vi har som mål att skaffa en storkund till samt att bygga upp en honungsbuffert på ca 100kg.
Därför behöver vi öka honungsmängden med ca 200 kg + 100 kg vintermat för de nya samhällena vilket betyder 5 extra produktionssamhällen. Av den anledningen kommer vi sikta på ca 20 övervintrande samhällen 2023/24 då vi behöver ett par samhällen för vintertestet. Dessa samhällen kan dö därav behov av extra samhällen.
Vi kommer behöva göra i ordning en bigård till (redan gjord) och en avläggarplats
Vi kommer behöva nya drottningar/avläggare så vi siktar på totalt 15 st nya drottningar eftersom alla inte går fram. Av dessa kommer 2 st Nordiska att köpas, övriga drar vi upp själva.
nytt material:
7 kompletta kupor med ramar och vax
Vi behöver bygga en trippelkupa till för avläggare
400 kg honung kräver 600 burkar (200×500 gr och 400×350 gr)
Locketiketter
På önskelistan: en vaxpräglingsmaskin (kostnad 12-14000)
Så kan en enkel plan se ut

Månadsvägning av våra testkupor och uppenbarligen gjorde den milda första halvan att de har hittat någonting för vikten är tämligen stabil. Ljungsamhället tappade ett kg men sommarhonungssamhället ökade 1 kg, 38 resp 39 kg. Ska bli spännande att se hur det blir i december.

I förra delen gick vi igenom hur reproduktionen av Varroan går till och orsakerna till den explosiva utvecklingen vilket är skälet till att obehandlade samhällen vanligtvis går under inom 2-3 år. Här kommer vi gå igenom hur vår strategi ser ut.

När jag första gången såg ovanstående figur tyckte jag spontant att något var fel – varför vänta med behandling till dess Varroan är som starkast? Vore det inte bättre att stämma i bäcken och trycka ner varroan innan de hunnit explodera och växa sig starka (se den streckade linjen i fig 1.)? Den tanken blev startskottet för vår strategi som bygger på att aldrig tillåta Varroan att nå nivåer där de påverkar kolonin i någon större grad. I princip är det en metod som följer IPM strategin (Integrated Pest Management) där vi undviker att använda starka pesticider och kemikalier så långt det går och där basen för vår behandling är drönarutskärning.

Drönarutskärning sker i en tredelad ram som sätts in i slutet av april – första veckan skär vi bort två delar och andra veckan en del. Då har vi vax och celler i tre olika stadier och kan börja skära ut en tredjedel med täckta drönarceller varje vecka. Samtidigt kollar vi nedfallet varje vecka hela säsongen och efter 6 veckor har vi fått bort en stor del av alla kvalster, en teoretisk beräkning (1) visar att två veckors utskärning kan reducera mängden med 50%, ungefär samma resultat visade en praktisk studie (2). Vi kan göra upp till 6 utskärningar fram till drönarperioden är över vilket då skulle kunna reducera mängden med 85%. Det innebär att vi vanligtvis har kvar mindre än 50 kvalster vilket man också ser på att nedfallet i slutet av Juni är nära noll.

Praktisk applikation: 2-3 utskärningar reducerar mängden Varroa med upp till 50%. Med 6 utskärningar under 6 veckor kan Varroanivån tryckas ned till ofarliga nivåer.
Därefter fortsätter vi att hålla koll på nedfallet och i många fall ligger nedfallet kvar på så låga nivåer att inga andra behandlingar behövs – vårt tröskelvärde är ca 15 nedfall i veckan vilket motsvarar ett par hundra kvalster. Skulle nivån öka och överstiga 25 nedfall i veckan då tar vi till den mildaste syran i vår arsenal, dvs mjölksyra. Fördelen med mjölksyra är att den är okontroversiell med livsmedel och ger ingen bismak till honungen, endast en lätt syrlighet. Eftersom honungen är syrlig i sig själv är detta inget problem, dessutom påverkas bina minimalt av mjölksyran. Nackdelen är givetvis att man endast kommer åt de bin som är utanför cellerna, 30-40% av kvalstren befinner sig utanför cellerna och det är dessa vi kommer åt. Det kan tyckas som en liten andel men eftersom målet inte nödvändigtvis är att utrota kvalstren utan endast se till att de aldrig blir för många fungerar det alldeles utmärkt med mjölksyra. Vi tar ett exempel; anta att nedfallet har ökat så att vi börjar närma oss 500 st kvalster (5% ifall vi har 10000 bin) och så gör vi en mjölksyrebehandling och får bort ca 30% dvs 100-150 kvalster. Då har vi 350-400 kvar vilket fortfarande är för mycket. Då kan vi, om nedfallet fortfarande är för högt upprepa behandlingen efter en vecka och komma åt ytterligare 100-150 kvalster och så är antalet ner på en ofarlig nivå.
I praktiken gör vi eventuell mjölksyrebehandling betydligt tidigare (över 25 nedfall/vecka) så vanligtvis räcker en behandling för att komma ner under tröskelvärdet. Någon kanske anmärker att metoden verkar jobbig men vi har alltid en sprayflaska med mjölksyra med och ifall behandling behövs gör vi den samtidigt som vi gör veckogenomgången, vilket medför ca 1 m extra tidsåtgång.
Vår erfarenhet är att med denna strategi (grön och gul nivå i IPM pyramiden) kan vi hålla varroanivån under vårt tröskelvärde genom hela säsongen och därmed undvika alla andra syror och kemikalier. Endast undantagsvis hamnar vi på så höga nivåer i augusti att myrsyra måste användas (1 samhälle av 13 detta året fick myrsyra, inga samhällen behöver oxalsyra).
Under de 8 säsonger vi utvecklat och använt metoden har vi aldrig haft några vinterförluster (samhällen som gjort tidigt drottningbyte ej inkluderade)

Praktisk applikation: Drönarutskärning + mjölksyrebehandling vid behov minskar drastiskt behovet av starkare syror och andra kemikalier.

I år gjorde vi för övrigt ett uppföljningstest för att kontrollera resultatet; ett samhälle som konstaterades vara yngelfritt fick en oxalsyrebehandling (vi använde droppmetoden, vilket har hög effektiv på yngelfria samhällen) 15 november varvid vi mätte nedfall för att se hur många kvalster vi verkligen har. Vi räknade till ca 50 st under en vecka och i ett kontrollsamhälle (obehandlat) bredvid såg vi under samma vecka ca 5 nedfall vilket visar att strategin ger önskat resultat.
Avslutningsvis några fördelar med vår strategi:
1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syror desto mer biverkningar i form av döda bin, mindre yngel samt högre risk att drottningen bollas och dör.
2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot pesticider och allt starkare medel måste användas. Den negativa spiralen medverkar vi inte till med vår strategi.
3. Med vår strategi får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antal dragbin och ger förutsättning för större honungskörd.
4. Man slipper söla med starka syror som kräver skyddsutrustning och som de flesta av oss inte har utbildning för att hantera.
5. Man slipper störa bina mitt i vintern i och med att oxalsyra inte behövs.
6. Man har full koll på samhällena och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt för att “man ska göra så”. Därmed minimerar vi stressen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.

referenser:
(1). https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline
(2). https://www.academia.edu/19046309/Strat%C3%A9gie_de_lutte_alternative_contre_Varroa_destructor_en_Europe_centrale?email_work_card=view-paper

Fortfarande finns det många som påstår att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2). I denna studie testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) och ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart.

Redan 1935 fann man orsaken till utsot och det visade sig att vilken typ av mat inte gav utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten och biets förmåga att bli av med överskottsvatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig.
Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket visar att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång vinter.

En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4).
För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 50% ljung i 9 kupor, för att i ett fälttest se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.

Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre

När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel.
Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.

referenser
(1) Åken Hanssons, Bin och Biodling, sid 326
(2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
(3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
(4) https://www.chainbridgehoney.com/blog/articles/beekeeping-in-winter-january-2021/

Problemet – Varroans explosiva fortplantning

Redan Alexander den store lär ha myntat uttrycket “för att besegra din fiende måste du lära känna honom”. Om Alexander verkligen sa så är oklart men det är definitivt nödvändigt att förstå varroakvalstrets livscykel för att kunna besegra kvalstret, eller åtminstone hålla det i schack.
Varroa destructor kom ursprungligen från det asiatiska biet (Apis Cerana) och hoppade över till vårt europeiska bi (Apis Mellifera) i mitten på 1900 talet. Det asiatiska biet klarar av att hantera kvalstret vilket inte Mellifera gör och därför har varroan blivit den dominerande orsaken, direkt och indirekt, till de höga vinterförlusterna som vi ser. Utan någon form av behandling brukar de flesta samhällen gå under efter 2-3 år (10).

Varroan har 2 olika faser i sitt liv, dels en fas då de sitter på vuxna bin och äter av fettkroppen (Foretisk fas) (1) dels fortplantningsfasen som enbart pågår inuti yngelcellerna, företrädesvis i drönarcellerna (2).
När kvalstren parasiterar på de vuxna bina är det dels för att den nyparade honan ska “mogna” och dels för att transporteras till en ny cell. Denna fas kan vara upp till en vecka innan de hittar en ny lämplig cell för att initiera en ny reproduktionscykel.
När varrokvalstret hittat en lämplig cell kryper de in precis innan bina förseglar den och gömmer sig längs ner i cellen i det som är kvar av larvsaften. Tre dagar efter att cellen förseglats lägger honan det första haploida ägget som utvecklas till en hane (3). Därefter läggs 4 stycken (i en arbetarcell) eller 5 stycken (i en drönarcell) diploida ägg som utvecklas till nya honor, se fig nedan. Precis innan det nya biet kryper ut ur cellen parar sig hannen med sina systrar – hannen överlever inte utanför cellen utan moderkvalstret kryper ut med en eller två parade döttrar (i en drönarcell kan t.o.m. tre nya kvalster bli befruktade). Fig 4 från (10).

Ca 11 dagar efter att cellen förslutits ser varroafamiljen ut så här. Övre raden kvalster i olika stadier. Nedre raden nyligen ömsad hona, moderkvalstret och hannen.

Varroan föredrar att krypa ner i drönarceller, ratiot är ungefär 8:1 vilket troligen beror på att drönarna har en längre yngelfas vilket ökar reproduktionen då fler döttrar kan födas, ca 1.3-1,45 i arbetarceller mot 2.2-2.6 i en drönarcell (4).
Eftersom reproduktionstakten är exponentiell – för varje hona som går in i en drönarecell kommer i snitt 3.5 ut – i kombination med den korta reproduktionscykeln (tar ca 30 dagar för två cykler) blir utvecklingen explosiv, speciellt på våren då det finns drönarceller i överflöd. Med dessa fakta kan man lätt förstå att 50 kvalster i början på maj kan bli till flera tusen på två månader, men som tur är finns några bromsande faktorer.

Figuren visar att varroan har eftersläpning mot bina och där binas maxantal kommer i början av juni når varroan sitt max i början av augusti. 2-3000 kvalster är inte livshotande när binas antal är 50000 eller mer. Men när alla dessa kvalster ska samsas på 10-20000 bin på hösten blir kvalsternivån alldeles för hög och samhället dukar snabbt under.

Praktisk applikation: Kvalsternivån är otast låg på våren och exploderar under maj-juni utan åtgärder. När bimängden går ner till 10-20000 individer ska kvalstermängden fördelas på färre bin vilket gör att samhällen kraschar.

Som nämndes tidigare finns ett par begränsande faktorer; den ena är infertilitet hos kvalstren och den andra är att antal cykler som kvalsterhonan kan genomföra verkar vara begränsad till 2-3 cykler (5). Vad infertilitet hos varroa beror på är inte helt klargjort men en orsak kan vara frånvaro av hane. Eftersom det vanligen bara föds en hane blir det omöjligt att genomföra parningen ifall han dör innan han befruktat sina systrar. Det visar sig att det är relativt vanligt att det inträffar vilket betyder att obefruktade honor kommer ut ur cellen. Dessa kan genomföra en phoretisk fas och sedan invadera en cell där de kan lägga ett haploid ägg som då utvecklas till en hane. I detta fall kan sonen befrukta sin mamma i en sk oidipal befruktning, denna parning blir som regel sämre än när unghonor befruktas och antalet nya kvalster som blir till via Oidiapal befruktning är begränsad (6).

Som nämndes tidigare är ökningstakten exponentiell med exponenten 3.5 i drönarcellen vilket gör att kvalsternivån exploderar i maj-juni.
Har vi tex 10 moderkvalster som går in i mogna drönarceller kommer ungefär 35 honkvalster ut efter ca 14 dagar. Hanarna och ej fullt utvecklade kvalster blir kvar i cellerna eftersom de inte kan äta själv. Efter en phoretic fas på ungefär 5 dagar är nu 35 kvalster redo att invadera vilket sen ger 122 kvalster efter nästa fortplantningscykel. Ökningstakten är således upp till 12x per månad så länge drönaryngel finns men när enbart arbetaryngel finns reduceras den till maximalt 6x, i verkligheten är takten något mindre eftersom inte alla kvalster är fertila (4) samt att en del försvinner med dragbin som dör i fält.
I obehandlade samhällen går kolonierna under efter några år eftersom Varroan försvagar samhällena både på individnivå och på koloninivå. De enskilda bina som parasiterats som larver får lägre vikt, får fler virussjukdomar (tex DWS) och får kortare livslängd (7).
På koloninivå påverkas de på åtminstone 2 sätt; Drönarna minskar i vikt och får klart sämre chans att para sig (8) och koloniernas förmåga att svärma minskar (9).

Praktisk applikation: Ökningstakten är minst dubbelt så hög när drönarceller finns tillgängliga vilket är orsaken till den explosiva ökningstakten i maj-juni.
I nästa avsnitt går vi igenom Varroa management och vad som kan göras för att minska påverkan från Varroan.

referenser
(1) Kuenen, L.P.S., Calderone, N.W., 1997. Transfers of Varroa mites from newly
emerged bees: preferences for age- and function-specific adult bees. J. Insect
Behav. 10, 213–228.
(2) Boot, W.J., Schoenmaker, J., Calis, J.N.M., Beetsma, J., 1995b. Invasion of Varroa
jacobsoni into drone brood cells of the honey bee, Apis mellifera. Apidologie 26,
109–118.
(3) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
(4) Martin, S.J., 1995b. Reproduction of Varroa jacobsoni in cells of Apis mellifera
containing one or more mother mites and the distribution of these cells. J.
Apicult. Res. 34, 187–196.
(5) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in
honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112.
(6) https://link.springer.com/article/10.1007/s13592-019-00713-9
(7) Amdam, G.V., Hartfelder, K., Norberg, K., Hagen, A., Omholt, S.W., 2004. Altered
physiology in worker honey bees (Hymenoptera: Apidae) infested with the mite
Varroa destructor (Acari: Varroidae): a factor in colony loss during
overwintering? J. Econ. Entomol. 97 (3), 741–747.
(8) Duay, P., de Jong, D., Engels, W., 2002. Decreased flight performance and sperm
production in drones of the honey bee (Apis mellifera) slightly infested by Varroa
destructor mites during pupal development. Genet. Mol. Res. 1, 227–232.
(9) Fries, I., Hansen, H., Imdorf, A., Rosenkranz, P., 2003. Swarming in honey bees (Apis
mellifera) and Varroa destructor population development in Sweden. Apidologie
34, 389–398.
(10) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf

Oktober har varit väldigt varm och bina flyger för fullt, bla på Murgröna.

Vi vägde våra testkupor och de är i princip stabila så det innebär att de dragit in så pass mycket i oktober att de har kunnat föda sig, 39 resp 38 kg vägde de in på.
För övrigt ägnar vi mycket tid åt att läsa in oss på diverse birelaterade ämnen, vi har slukat många studier och testrapporter och det visar sig tex att Varroans sexliv bygger på att syskon parar sig med varandra – underligt att kvalstren klarar denna inavel. Dessutom har det visat sig att rätt många kvalster kommer ut obefruktade vilket ofta beror på att hanen dött innan de hunnit para sig. Då kommer jungfrukvalster ut som är infertila men som under nästa cykel ändå kan lägga hanliga ägg som då kan befrukta sin mamma. Därefter kan varroakvalstret gnomföra en vanlig cykel med både hanliga och honliga individer.

Söndag 23 oktober höll vi en träff med några intresserade biodlare där vi gick igenom vårt sätt att sköta bina. Får tacka deltagarna som ställde många frågor och initierade bra diskussioner vilket vi tolkar som något positivt – en miljö där man kan fråga och vågar ifrågasätta är för mig något sunt.

En av de ämnen vi fokuserade på är vårt sätt att hantera Varroan där vi minimerar syror. Figuren nedan visar principen bakom Integrerad pest management där iden är att kombinera olika metoder och att bara ta till kemikalier när det behövs och de starka medlen endast i yttersta nödfall. Vår metod, enligt denna princip, har inneburit att i år har 12 kupor av 13 har sluppit Myrsyra och ingen behöver oxalsyra. Kan tilläggas att vi inte haft några vinterförluster på 8 år.

Vi hoppas nu att någon vågar prova att vintra in på honung och att någon testar Varroabekämpning där kemikalier endast används vid behov.

Nu är säsongen slut och det har varit ett bra honungsår. Vi har tagit en del dåliga beslut men också en hel del bra beslut. Sämst var nog att flytta dragsamhällen från KBA mitt i rapsdraget eftersom vi inte ville “ha så mycket raps”. Istället för att få 15kg per kupa fick vi istället “bi”dra med några ramar eftersom det var dött just då i Öxabäck. Där gör vi nog annorlunda nästa år. Beslutet att köra 100% honung är nog vårt bästa beslut eftersom då slapp vi allt kladd med sockerslabbet – där var många tråkiga timmar vi sparade in. Det visade sig att nettot vi behövde ge bara var ca 4 ramar per kupa – det kommer vi lätt att få hem i vår. Det blev fö ett bra ljungdrag med ca 50 kg härlig ljunghonung.
Sen lärde vi oss om klotets betydelse och att bina inte bara sätter yngel utan att de måste sätta yngel på vintern, som en strategi att få bort vattenöverskottet. Det medför å andra sidan att pollen måste finnas i kupan under vintern i rätt stora mått – kanske en tre ramar eller så. Så här ser en vinterram ut om bina får bestämma själv så här får vi tänka till lite grann. Om pollenet är för långt från yngelklotet får de svårt att komma åt det vid yngelsättningen.

En annan sak vi lärde oss var att tolka drönarramen, ifall där finns yngel i alla stadier kan man ta det lugnt. Samhället är harmoniskt och har inga planer på att svärma, man har en frisk drottning och kommer dra in mycket honung. Blir det plötsligt stopp på yngelsättning i fällan är det fara å färde – då får man kolla sitt samhälle noga för att förstå vad som pågår och göra rätt ingrepp. Är det svärmning då kanske man ska göra en drottningavläggare eller är det stilla byte på gång? Ska de få göra bytet själv eller ska vi sätta in en avelsdrottning?.

Slutligen läste vi några intressanta studier som visade att redan 1935 visste man vad utsot berodde på och det har inget med vare sig socker, ljung eller hösthonung att göra. I själva verket var det klotets förmåga att få bort vatten från metabolismen som avgör ifall det blir utsot eller inte. Av den anledningen bestämde vi oss för att göra ett fulltest med 100& ljung över vintern. En gång för alla döda den diskussionen eller i alla fall ha det ultimata argumentet; Vi har testat hur många test har du gjort? Vi startade på 33 resp 34 kg och det intressanta var att kuporna fortsatte öka hela september och vägde 38,5 resp 39 kg i början på oktober.

9 oktober: När vi vägde våra testkupor märkte vi att de hade ökat sin vikt och när vi gav en kupa lite mjölksyra kunde vi även se nydragen honung. När vi vägde alla kuporna visade det sig att i princip alla har dragit in 3-5 kg sedan invintring – kan det vara lushonung tro? Det skulle isf betyda att vi eventuellt har 15-20 kg lushonung att skatta så det fick bli en oktoberskattning. I kuporna här hemma verkade det inte vara lushonung så de får behålla det mesta, vi behöver ingen mer blandhonung, men vi ska även kolla vad Öxabäck kan tänkas erbjuda. Bina var fö precis lika snälla som de varit hela säsongen även om några bin verkade undra vad som pågick.

Varroan har varit väldigt envis i år och vi har fått göra flera behandlingar med Mjölksyra men idag är vi äntligen färdiga. Vi gav några samhällen en sista omgång men sen tror vi att det är bra – tom katastrof samhället har nu ok nivå och är mycket piggare. De har dragit in 2,5 ramar sista veckorna så nu hoppas vi att vinterbina är ok och att drottningen har kraft nog att klara vintern.
Så var det dags att göra månadskoll på vårt test och bina har helt klart hittat något att dra på – lushonung kanske? Vi får nog plocka ur en ram och kolla – är det lus vill vi nog ha några ramar.
Vi startade på 33 respektive 34 kg. Nu tre veckor senare har de ökat med ca 5 kg per kupa till 38,5 respektive 39 kg. Det mest anmärkningsvärda är att de dragit in 3 kg sen förra veckan. Av det kan man redan nu dra lite slutsatser;

1. De fortsätter att dra så länge vädret tillåter, oavsett hur mycket de har i kupan.

2. De 4 ramar vi fick ”offra” vid invintringen har vi nu i princip fått tillbaks. Överskottet i vår kan vi endera ”skatta” eller låta dem behålla och ta lite mer primärhonung.

3. Troligtvis får alla lite hösthonung i sina kupor alldeles oavsett invintringsmetod, och det kanske är tur det. Kanske är det så att bina hinner dra in ett antal kilo honung och att samhällena överlever trots, inte tack vare, sockerdieten?

Gjorde ett litet enkelt test idag med 80% honung och sockerlösning med samma sockerhalt, dvs 80%. Bina ratade sockret vilket var intressant – men man ska nog inte dra för stora slutsatser av det annat än att honung nog luktar bättre än socker. Som alla vet kommer bina att städa bort allt som hamnar i kupan.
Ett större test skulle vara intressant men, ärligt talat, visst verkar de föredra honung….

Randy Oliver
ScientificBeekeeping.com

Publicerad första gången i ABJ, februari 2020

Dysenteri inom vinterklustret kan tyda på att kolonin lider av fuktobalans. Sådan avföring i kupan kan överväldiga den normala kolonihygienen som förhindrar spridning av tarmparasiter, såsom nosema och amöba. Lyckligtvis kan bina – och biodlaren – vidta åtgärder för att lindra fuktobalansen.

Bakgrund

Apis mellifera är en tropisk insekt, som uppenbarligen har utvecklats i varma områden i Afrika. När arten utökade sitt utbredningsområde norrut, anpassade sig vissa raser för att överleva långa perioder instängda under vintern genom att bilda ett “kluster” som kunde leva i månader på lagrad honung. Men konsumtionen av honung genererar vatten som en biprodukt. När det är varmt kan bin flyga fritt för att tömma vattnet från kolonin. Men det alternativet är inte tillgängligt för bin i en vinterkluster.

Fångat i vinterklustret har ett bi fyra alternativ för att hantera överskottsvatten i sitt system. De två första – att bara försöka “hålla sig” eller avföring i klustret – är problematiska. Det lämnar två andra alternativ:

1. Andas ut (andningstranspiration), vilket kräver värmealstring och ventilation, eller 2. Överföra vattnet till andra bin (i någon form)

Europeiska raser av bin har utvecklats för att använda båda ovanstående metoder för att överleva långvarig tid i kluster när det är kallt. Men för att få de värdefulla honungsförråden att räcka till nästa vår har de utvecklat beteenden som minimerar värmeförlusten (och möjligen som en bieffekt, för att kompensera förlusten av “vinterbin” pga naturlig dödlighet).

Balansera bort fukt och värmeförlust

Bin har “funnit” ett sätt att ventilera ut överflödig fukt från klustret med minimal värmeförlust (som annars skulle kräva mer honungskonsumtion). Vid kalla temperaturer finns det uppenbarligen dålig ventilation i klustret, vilket framgår av observationen att det finns så lite luftutbyte att syre- och CO2-koncentrationerna i klustret kan skilja sig dramatiskt från vår omgivande luft [[1]]. Skapandet av den syrefattiga miljön med reducerad ämnesomsättning kan mycket väl ha att göra med behovet för bina i kärnan att bevara både energi och fukt i den självskapade torra miljön, eftersom varje luftväxling snabbt skulle torka ut dem. Men som förutspåtts av en elegant modell av Omholt, ju lägre omgivningstemperaturen är, desto mer ökar fukthalten hos bina i klustrets mantel[[2]].

Praktisk tillämpning: klustret måste på något sätt hantera törstiga bin i kärnan och vattenmättade bin i manteln – samtidigt som energiförbrukningen och värmeförlusten minimeras.

För att uppnå nödvändig ventilation kan bin skapa kanaler inom klungan, vilket elegant illustreras i en svärm av Bernd Heinrich[[3]]. Det är dock inte klargjort om bin faktiskt använder sådana passiva konvektionsströmmar i någon större utsträckning när de är i vinterkluster, vilket vältaligt utmanats av Möbus [[4]] ― som ifrågasatte om bina på toppen av klungans mantel skulle, eller ens kunde, ventilera varm luft ur toppen. Istället drog Sachs och Tautz [[5]] slutsatsen att den nödvändiga ventilationen åstadkoms genom aktiv fläktning av endast ett fåtal enskilda bin som rör sig i klustret:

… den mittersta delen av kupan ventileras sällan underifrån. Fläktbina rör sig i allmänhet upp och ner i den yttre tredjedelen av ramgatorna. … Detta beteende förmedlar aktivt fukt från centrum av bihopen till de yttre områdena av kupan. … I ihåliga träd har denna avfuktningsmetod fördelen att praktiskt taget ingen värme går förlorad. Värmen fläktas inte utanför utan stannar snarare kvar i kupan och stiger igen med tiden.

För bina att fläkta ventilationsluft nedåt, snarare än uppåt, är förnuftigt av två skäl: 1. Det skulle minimera vattenkondensering ovanför klustret, och 2. Det skulle maximera värmeåtervinningen när vattenångan kondenserade.

Practical application: Toomema [[6]] placerade kondensorer i toppen och botten av kupor under vintern för att avgöra var fukt faktiskt kondenserar i kupan. Över 97 % återfanns i de nedre kondensorerna – vilket stöder Möbus tes. Kontroll av luftfuktigheten i vinterklustret är av största vikt, eftersom det är det huvudsakliga sättet på vilket kolonin kontrollerar vattenförlusten. Jag tackar forskare som Michael Ellis och Kalle Tomemaa för att de undersökt detta, och hoppas att vi så småningom kan införliva Möbus observationer i en bättre förståelse av den mest gynnsamma designen av bikupan för övervintring.

Men bina har ytterligare ett trick i ärmen:

Yngelsättning i vinterklotet.

Detta ger upphov till en annan fråga som jag länge har letat efter ett svar på – varför ägnar sig kolonier ofta åt uppfödning mitt på vintern? Faktum är att en av Lloyd Harris skjul-vintrade kolonier kom ur vinterfängelse starkare än den gick i [[7]]. Sådan “stop-and-go-uppfödning” är energidyr och kan resultera i kolonisvält, men många kolonier gör det. Det verkar inte ha något med dagsljus eller vintersolståndet att göra, eftersom kolonier som övervintrade i becksvarta skjul fortfarande initierar yngeluppfödning. Jag har faktiskt inte hittat några bevis för att stödja påståendet att upphörande eller påbörjande av yngeluppfödning har något att göra med daglängden. Fråga bara vilken australiensisk biodlare som helst om vintersolståndet när deras kolonier aktivt sätter yngel under blomningen av White Box[[8]], eller en rysk biodlares bin som slutar sätta yngel i augusti när draget är slut.

En intressant datauppsättning om yngeluppfödning under vintern kommer från en gammal studie av Jeffree i Aberdeen, Skottland. Vintrarna där är tillräckligt kalla för att kolonier ska hamna i relativt täta klungor, men det går inte mycket under fryspunkten (Fig. 1).

Figure 1. Vädergenomsnitt för Aberdeen, Skottland. Med hänsyn till regn och vind (visas inte), förväntas bin inte göra mycket födosök mellan slutet av november och början av april, och inte heller bryta vinterkluster. Bild från https://weatherspark.com/

Men trots de kyliga temperaturerna och bristen på inkommande pollen, verkade yngeluppfödning ske intermittent i kolonier under hela vintern (tabell 1).

Tabel 1. Resultat av 367 kupor från September till Mars från 1945 till 1953. Data från Jeffree [[9]].
Month	No. of colonies examined	Percent with brood	Square inches of brood (average)
September	45	78%	76
October	106	14%	2
November	114	25%	2
December	31	58%	10
January	18	50%	14
February	10	100%	48
March	43	91%	50

Så varför skulle kolonier sätta yngel, även när det är kallt ute? Som påpekats av Möbus [[10]]:

Även bland bin gäller det gamla talesättet: “Varje barn kostar sin mamma en tand.”

Det finns två huvudsakliga kostnader förknippade med vinteruppfödning: kolonin måste inte bara använda dyrbar energi och proteinreserver för att föda upp yngel, utan “vinterbina” verkar förlora sin livslängd när de väl påbörjar uppfödningen av yngel, vilket framgår av Mattilas analys av Lloyd Harris uppgifter [[11]]. Således, ur en evolutionär synvinkel, måste vi anta att nyttan av yngeluppfödning mitt i vintern uppväger kostnaden. En rimlig förklaring till fördelen med den intermittenta vinteruppfödningen gavs oberoende av två mycket skarpa och erfarna observatörer – först av Möbus 1980 [[12]], senare av Omholt in 1987 [[13]], och igen av Möbus i denna tidsskrift 1998 [[14]].

Praktisk applikation: Trots deras ansträngningar en gång per årtionde för att uppmärksamma biodlarsamhället på denna förklaring tycks Möbus och Omholts välmotiverade och observationsstödda artiklar överraskande nog till stor del ha ignorerats eller glömts bort. Så jag försöker få dem tillbaka i ljuset 2020 – ungefär 40 år senare. Som vältaligt förklarat av Omholt:

Möbus menade att fenomenet med yngeluppfödning i vinterklustret har ett definitivt överlevnadsvärde för en koloni med vattenproblem, eftersom produktionen av flytande, körtelfoder kommer att ta bort en del av de individuellt för stora överskotten från bina, och att ökningen i kärntemperatur som följer uppfödning av yngel kommer att möjliggöra effektiv avdunstning.

Att etablera en yngelkaka kräver att temperaturen i mitten av klustret höjs (vilket hjälper till med att transpirera bort vatten) och kräver att larverna matas med enorma mängder fuktrik gelé (67 % vatten). Dessutom finns det ett behov av att bina sedan ökar luftfuktigheten i kärnan i klustret tillräckligt för att förhindra att ägg och larver torkar ut. De tre ovanstående faktorerna resulterar inte bara i ökad vattenförlust på grund av andningstranspiration, utan också en massiv överföring av vatten från ambina till ynglen.

Så låt oss göra matematiken!

Enligt According Alfonsus’ mätningar:

Utsot börjar när de fekala ansamlingarna når 33% av binas totala kroppsvikt. Generell utsot sker inte förrän ansamlingen når ca 45 %.

• 33% ackumulering sker när biet har ca 35 mg vatten i sin ändtarm.
• En larv som ska bli ett arbetarbi väger ca 160 mg, varav 74% är vatten [[15]].
• Det betyder att minst 118 mg vatten behövsför varje larv som kläcks.
• Således räcker en larv till för att helt tömma tre bin på överskottsvatten.
• För att ett klot ska bil av med vattnet från en veckas honungskonsumtion (0,5 kg), behöver bina sätta knappt en halv ram med yngel.

Omholts beräkningar tyder på att vid en omgivningstemperatur på 32°F (0°C) skulle ett kluster av 15 000 bin (cirka 8 ramar) förväntas initiera yngeluppfödning cirka 43 dagar efter deras senaste reningsflygning – en siffra som stöds av ett antal av observationer.

Möbus testade hypotesen experimentellt genom att bura in drottningar i sin vinterklasa (för att förhindra aveluppfödning) – de flesta kolonier utvecklade sedan dysenteri inom 3-4 veckor och blev allt svagare.

Praktisk tillämpning: Dysenteri kan bero på att en koloni inte kan starta vinteruppfödning (kanske på grund av en åldrad drottning). Detta är en vacker och elegant förklarande hypotes. Om det är sant, är den praktiska tillämpningen att det kanske skulle hjälpa till att förklara varför, att gå in i vintern med en ung drottning och rikliga förråd av bibröd, hjälper en koloni att överleva vintern. Mer forskning i detta ämne behövs helt klart!

Praktiska applikationer

Jag har nu täckt åtminstone några av sätten som honungsbin naturligt hanterar fuktbalansen i vinterklustret. Denna förståelse kan sedan användas som grund för hur biodlare kan hantera sina kolonier för optimal övervintring

Optimal Klot Storlek

Vi kan än en gång titta på väl åldrade studier av “old-school” biforskare, inklusive de av Jeffree[[16]], som genomfördes när jag bara var barn. Jeffree försökte bestämma den optimala storleken för vinterklustret, med följande hypotes:

 [Små kolonier] kommer att ha fler bin i det kalla, yttre skalet, som alla gör stora ansträngningar för att hålla sig vid liv genom att omvandla honung till värme – och ackumulera mer och mer “överskottssvatten” inom hela klustret. Eftersom centret är litet kan inga rörelser in eller ut ur klustercentret klara av situationen och endast rensningsflygningar kan – teoretiskt – ge lättnad. När dessa inte är möjliga verkar det som om dysenteriska tillstånd uppstår, vilket tvingar bin till utsot i kupan, på ramarna.

… men mycket stora kluster får också problem eftersom de antingen tenderar att svalna för mycket på utsidan eller överhettas i mitten. Någonstans mellan dessa två ytterligheter skulle antagligen ligga en optimal övervintringsstorlek.[[17]]

I en studie mätte Jeffree och Allen intermittent styrkorna hos totalt 153 kolonier, fördelade på två vintrar i Skottland, för att se hur startstyrkan under sensäsongen korrelerade med kolonistyrkan följande vår – för kolonier med eller utan nosema infektion. De drog slutsatsen att:

Den procentuella förlusten av bin över vintern visade sig vara betydligt större för mycket stora och för mycket små kolonier än för kolonier av medel storlek. På det avseendet, kunde en teoretiskt optimal storlek för invintring fastställas.

Jag tyckte att sättet som deras data presenterades på var lite svårt att tolka, så jag visar det grafiskt på ett annorlunda sätt nedan(Fig. 2).

Figure 2. Jeffree och Allen fann, att när det gäller att förutsäga kolonistyrka i april, att det blev ett minskande antal från ökad styrka som gick in på vintern, vilket indikeras av den minskande lutningen på kurvan. Jag har ringat in författarnas föreslagna “sweet spot” för optimal höststyrka (åtminstone för vad jag antar var Apis mellifera mellifera i Aberdeens måttligt kalla vintrar). Forskarna fann också att om en koloni var infekterad med nosema, fanns det en fördel med att börja med några tusen extra bin, för att ta hänsyn till den minskade överlevnaden för de infekterade arbetarna.

Praktisk tillämpning: Jeffrees sweet spot verkar motsvara cirka 6 djupa Langstroth-ramar helt täckta med bin [[18]] – vad vi skulle kalla ett 8-ramars (eller bättre) kluster. Men “optimalt” är sannolikt i förhållande till hur kallt det blir, såväl som ens mål på våren (att ha stora kolonier för mandelpollinering, i motsats till att minska svärmningen innan honungsflödet).

Men baserat på data som jag publicerade för några år sedan [[19]] visade det sig att mina egna italienare tenderade att hamna på ett 8-ramars kluster i december, med de som började mycket större i oktober uppvisade en uppenbar minakning av överflödiga bin under november

But based upon some data that I published some years ago [[19]], it appeared that my own Italians tended to shoot for an 8-frame cluster in December, with those that started much larger in October exhibiting an apparent shedding of excess bees during November (Fig. 3).

Figure 3. De mörkblå kolumnerna representerar bistyrkan i oktober; de turkosa kolumnernas styrka i december ― notera hur skillnaden mellan de två minskar med startstyrkan. Dessa data verkar bekräfta Jeffrees slutsats att det fler dör i kolonier med riktigt stor höststyrka – notera mängden tillväxt av svagare kolonier mellan december och slutet av januari (gröna kolumner). Observera dock även för bikupor som går in i vintern med en styrka på mindre än 14 ramar i oktober, att det var fler av dessa som senare var för små för att ta till mandel (de röda kolumnerna anger procentandelen som visade sig vara för svaga ― kanske på grund av existerande nosema eller virusproblem (som jag inte mätte).

Så varför skulle dessa starka kolonier minska sin vinterklusterstorlek i så stor utsträckning? Möbus gjorde ett experiment genom att kombinera två kolonier till en ― för att skapa “superkolonier”. Han fann att när det finns för många bin i vinterklustret, eller om bikupan är för välisolerad i ett milt klimat, kunde klungan inte hantera sin egen genererade värme, vilket resulterade i både överhettning av klusterkärnan, såväl som att “törstgalna” bin tvingades att flyga ut för att söka vatten, vilket resulterade i att de snabbt kyldes och dog utanför kupan.

Praktiska tillämpningar: Den optimala klungstorleken för övervintring beror sannolikt på omgivningstemperaturen. Vid temperaturer runt fryspunkten kan små kluster vara mer benägna att få dysenteri (detta antagande måste bekräftas av forskning), medan överdimensionerade kluster kan drabbas av överhettning och törst. Denna situation kan vändas om bina tvingas hantera temperaturer under noll (°C) ― Omholts modell tyder på att stora kluster under dessa förhållanden skulle samla fukt.

En annan faktor är biets genetiska anpassning. Kylanpassade raser (t.ex. Carnica eller ryska bin) kan övervintra bra i en 6-rams eller mindre klot, men ändå bygga upp sig snabbt när pollen blir tillgänglig på våren [[20]].

Optimal klusterstorlek kan också vara annorlunda för en biodlare som avser att gå till mandelpollinering med starka kolonier som ska delas omedelbart efter blomningen, till skillnad från en som strävar efter minimal honungskonsumtion under en lång vinter och vill undvika svärmning innan ett senare honungsdrag.

Vinter förråd ― Honung och bibröd

Jag citerar från Farrar’s tidlösa råd[[21]]:

Huruvida en koloni överlever vintern i gott skick bestäms mer av dess sammansättning än av typen eller mängden skydd. En bra koloni kräver normalt 60 eller mer pounds (30 kg) av väl mogen honung och motsvarande 3 till 6 ramar av pollen.

Omogen honung innehåller ett överskott av fukt. Och med honung som kristalliseras i ramen kan en supernatant med hög fuktighet bildas när glukosen faller ut. Bin som äter omogen honung eller utspädd supernatant kan utveckla dysenteri. Biodlare i områden där deras kolonier går in på vintern med kristallisationsbenägna honungsreserver (som raps eller murgröna) rapporterar att deras kolonier övervintrar bättre på sockersirap (kanske innehållande inverterat socker). Jag är inte alls klar över effekten av lokal honungsdagg. När det gäller lagrat pollen (bibröd) är detta nödvändigt för att ge det protein som behövs för yngeluppfödning.

Praktisk användning: Vissa naturliga honungssorter (de som kristalliserar, översättarens not) är besvärliga för kolonier att övervintra på; kolonier klarar sig i dessa fall kanske bättre på lagrad sockersirap omvandlad till “honung”. Men kom ihåg att det är viktigt att ge bina tid att ta bort överflödig fukt. Att mata sirap under vintern kan överbelasta en koloni med fukt, och därför rekommenderas att mata fondant, strösocker eller bitsocker.

Förtydligande:  Jag menar inte att omvandlad sockersirap är “bättre” för bina än de flesta naturliga honungar, som innehåller spårmängder av protein och mineraler, vilket är fördelaktigt för “vinterbin” som inte har tillgång till lagrat bibröd.

Många biodlare runt om i världen skördar det mesta av sina koloniers honung för försäljning och ger sedan tillbaka mindre värdefull sockersirap, och deras kolonier verkar övervintra bra. Å andra sidan mår många av oss bättre av att lämna bikuporna fulla av naturlig honung så att de kan övervintra.

Det är svårt för biodlaren att kontrollera hur mycket bibröd som lagras, men kanske kan utfodring av tillskottsprotein vid rätt tidpunkt vara ett hanteringsverktyg för att hjälpa kolonier att hantera fuktbalansen. Återigen, detta ämne kräver mer forskning.

Kupans placering

Det hjälper en koloni i hög grad att kunna dra nytta av en och annan varm vinterdag, vilket gör att den kan bryta klungor, flytta till honungsförråd och tillåter bina att göra en rensningsflygning (med chans att sjuka bin inte kommer tillbaka).

Praktisk tillämpning: Erfarenhet kan lära en biodlare mycket om platser som lämpar sig för övervintring. Det hjälper kolonin mycket att undvika att hamna i en kall ficka och att njuta av en värmande sydlig exponering (visst kan isolering på södra sidan kanske vara skadligt). Att flytta bikupor till och med några dussin meter kan göra stor skillnad i världen. Man kan överväga att tillhandahålla en mörk södervänd yta för att absorbera solljus (med minimal isolering på den sidan), och se till att kolonin går in på vintern med klungan nära en lägre ingång (så att arbetare som behöver en rensningsflykt inte behöver att korsa kalla övergivna ramar på väg ut). För att komma runt dessa (och andra) problem har övervintring inomhus länge varit populärt i Kanada och blir allt vanligare i USA.

Kupans isolering

Ett antal forskare har gjort fältförsök för att avgöra om det finns en fördel med att isolera bikupor under vintern. Resultaten och slutsatserna som dras är förvirrande. Det kan finnas en fördel med sidoisolering där vintertemperaturerna är extrema, men toppisolering och att se till att kupan är fri från luftläckage på grund av vind verkar vara viktigare. Att lägga till ett instängt luftutrymme eller polystyrenisolering under eller över kupans lock hjälper mycket till att minimera värmeförlusten i kolonin och för att förhindra att fukt kondenserar under locket. Toppisolering (utan toppventilation) hjälper också till att hålla toppen av kaviteten varmare än de nedre delarna, vilket gynnar kolonin genom att hjälpa till att återfå kondensvärmen från ventilerad fukt under klustret.

Under ett besök i Chile 2015, där vinterklustren som jag observerade var mycket små, visade biodlaren Vincent Toledo mig hur några biodlare där svär på att placera en “poncho” av plast över ramarna som innehåller klustret, och expandera ponchon över intilliggande ramar när klustret börjar formas Fig. 4).

Figure 4.

En plast “poncho” lyfts för att exponera klustret som det hade draperats över. Jag har inte testat ponchos själv, men en sådan vattentät filt kan hjälpa ett litet kluster att spara värme och kontrollera fukt. Notera: denna praxis användes inte allmänt i Chile.

Boston biodlare Fatih Uzuner berättar att han för närvarande experimenterar med att använda billiga 65-liters plastpåsar (svarta eller klara) för att fånga in ett luftutrymme runt bikupan (naturligtvis lämnar bikupornas ingångar fria) – ett sådant arrangemang ger lite isolering och dragmotstånd, men tillåter solvinst. Jag väntar ivrigt på att se hans resultat.

Praktisk användning: Vissa biodlare blandar ihop toppisolering och fuktupptagning. I allmänhet, om en fyllning absorberar fukt, är det osannolikt att det fungerar som isolering. Jag förstår inte resonemanget för att absorbera fukt ovanför klustret – varför inte få det att kondensera under klustret? Det kan också vara så att för mycket honung eller annat slutet utrymme ovanför klustret kan vara ett problem, eftersom fukt kan kondensera på de kalla ytorna [[22]].

Kupans ventilation

Om du vill ge dig in i en fruktlös debatt, fråga några biodlare om deras åsikter om att tillhandahålla kupanventilation under vintern. Som noterats av Southwick och Moritz [[23]], kanske ska vi lyssna på binas “åsikt” i frågan:

Många erfarna biodlare känner till värdet av ett toppventilationshål och håller en sådan öppning under hela året. Sådana extra ingångar är dock vanligtvis stängda med propolis av bina.

Möbus [[24]] förklarar:

Hur ofta läser vi om behovet av toppventilation som svaret på alla problem? Det antas vara väsentligt att låta fukten komma bort från övervintringskluster och ut ur kupan. … Många av de argument som ges för att backa upp eventuella rekommendationer för att ge mer och mer toppventilation är baserade på motiverade överväganden eller antropomorfiskt tänkande snarare än på skarpögda observationer av biets beteende. För den som observerar beteenden utan förutfattade meningar är det uppenbart att biet har ordnat sitt hem för att passa sina egna upplevelser inom den konstruerade uppsättningen av kammar och det valda hemmet. … När nivåerna av koldioxid eller luftfuktighet stiger, börjar bina fläkta och lindra situationen längs linjen med minsta motstånd: nedåt och bort från yngelramen.

Praktisk tillämpning: bin har övervintrat i håligheter mycket längre än vad människor har byggt bikupor. Om de vill stänga dörren för att förhindra drag, kanske det är av en anledning.

Jag har granskat massor av studier och är inte övertygad om att toppventilation under de flesta omständigheter är till fördel för kolonin. Toomemaa [[25]] uttrycker det bra:

Men för mycket ventilation tar också bort värme som är viktig för bin och tvingar dem att öka sin ämnesomsättning för att kompensera för värmeförlusten. Ökad matkonsumtion ger ökad produktion av metaboliskt vatten och ökad fukt i kupan.

Han citerar också studier (på ryska) som fann att minskad ventilation i bikupor under vintern resulterade i mindre honungskonsumtion, mindre bidödlighet och bättre yngeluppfödning på våren.

Praktisk tillämpning: Om bins naturliga instinkt verkligen är att fläkta ut fuktig luft ur botten av klustret för att återvinna värme, kan biodlarens strävan, efter att skapa en luftkonvektionsström via toppventilation, vara kontraproduktivt. Återigen behöver vi mer bra praktisk forskning kring ämnet fuktreglering i vinterklustret.

Referenser

---

[1] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[2] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.

[3] Heinrich, B (1981) The mechanisms and energies of honeybee swarm temperature regulation. J. Exp. Biol. 91: 25 ― 55. Heinrich’s fascinating papers and books are must reads for those wishing to gain a deeper understanding of bee biology.

[4] Möbus, B (1990?) Damp, condensation and ventilation. Scottish Beekeepers Annual. Available at

https://poly-hive.co.uk/damp-condensation-and-ventilation-brood-rearing-in-the-winter-cluster/

[5] Sachs & Tautz (2017) Op cit.

[6] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[7] Harris, JL (1980) A population model and its application to the study of honey bee colonies. MS Thesis, Univ of Manitoba. http://mspace.lib.umanitoba.ca/bitstream/1993/14743/1/Harris_A_population.pdf

[8] Thanks to Trevor Weatherhead.

[9] Jeffree, EP (1956) Winter brood and pollen in honeybee colonies. Insectes Sociaux 3(3): 417―422.

[10] Möbus, B (1990?) op cit.

[11] Mattila H, et al (2001) Timing of production of winter bees in honey bee (Apis mellifera) colonies. Insectes Sociaux. 48: 88―93.

[12] Möbus, R (1980) Proceeds 27^th International Congress of Apiculture

[13] Omholt, SW (1987) Op cit.

[14] Möbus, B (1998b) Brood rearing in the winter cluster. ABJ July 1998: 511-514.

[15] Rembold, H & J Kremer (1980) Characterization of postembryonic developmental stages of the female castes of the honey bee, Apis mellifera L.. Apidologie 11(1): 29-38.

Ghosh, S, et al (2016) Nutritional value and chemical composition of larvae, pupae, and adults of worker honey bee, Apis mellifera ligustica as a sustainable food source. Journal of Asia-Pacific Entomology 19: 487―495.

[16] Jeffree, E & D Allen (1956) The influence of colony size and of nosema disease on the rate of population loss in honey bee colonies in winter. J. Economic Entomology 49(6): 831-834.

Jeffree, EP (1956) Op cit.

[17] Jeffree, EP (1959) The size of honey-bee colonies throughout the year and the best size to winter. Central Association of Bee-Keepers, Essex.

[18] Burgett, M. & I. Burikam. 1985. Number of adult honey bees (Hymenoptera: Apidae) occupying a comb: a standard for estimating colony populations. J. Econ. Entomol. 78: 1154-1156.

[19] https://scientificbeekeeping.com/understanding-colony-buildup-and-decline-part-12/

[20] Thomas Rinderer, pers. comm.

[21] Farrar, CL (1944) Productive management of honeybee colonies in the Northern States. USDA Circular No. 702. Free download at Google Books.

[22] Toomemaa, K, et al (2013) Determining the amount of water condensed above and below the winter cluster of honey bees in a North – European Climate. Journal of Apicultural Research 52(2): 81-87.

[23] Southwick, E & R. Moritz (1987) Op cit.

[24] Möbus, B (1990?) Op cit.

[25] Toomemaa, K, et al (2013) Op cit.

Hösten har ju som bekant varit väldigt varm med ett augusti som var varmare än på många år. I och med detta har våra bin fortsatt med yngelproduktionen och vissa kupor har fortfarande relativt gott om yngel. Vi tror att detta ger Varroan längre tid att också föröka sig och vi ser relattivt höga nivåer i flera kupor som tidigare haft väldigt lite nedfall. Därför fortsätter vi hålla koll och ger en behandling med Mjölksyra där det behövs. Vi anser mjölksyran vara den absolut bästa syran att använda eftersom den är relativt snäll så man kan upprepa den vid behov. Den går viserligen inte in i cellerna men den tar de som sitter på bina och eftersom målet bara är att hålla nivån tillräckligt låg räcker ju det. Att vänta och göra en oxalsyrebehandling i december är ju helt tokigt för då har ju vinterbina redan blivit angripna och är försvagade, ifall nivåerna är för höga. Och i annat fall så behvös ju inte behandling och oavsett blir det en missriktad behandling med tveksam nytta. Dessutom, ny forskningssammanställning pekar på att bina sätter yngel hela året så risken är att när oxalsyran görs har bina yngel och den blir isf helt verkningslös.
Sen kollade vi våra testkupor och döm om vår förvåning när vi kunde konstatera att de dragit in mer mat/pollen – för en vecka sen stod vågen på 32 respektive 34 kg. Nu stod vågen på 34 respektive 35 kg vilket är mycket bra för då har de troligen 20 kg eller mer foder. Rätt otroligt att de faktiskt drar in honung i slutet på september men så det uppenbarligen. Vi gav ljungkupan en till ram med ca ett kilo så nu startar båda kuporna på exakt samma fodernivå. Ska bli spännande att följa dessa kupor under vintern.

The Nosema Problem: Part 1

Det är en “gammal sanning” att Nosema orsakar utsot…

Men är det verkligen sant?

Först publicerad i American Bee Journal (ABJ) 2019

Igår inspekterade jag en grupp av 40 kupor som kom tillbaks från mandelpollinering. Alla var starka och vid god hälsa, förutom två oförklarligt döda kupor, som inte hade några bin på ramarna, och bara några enstaka döda bin på botten. En kupa hade tydliga tecken på utsot på toppramarna; den andra hade inga spår alls. Efter mer noggrann undersökning fann vi små bågar av uppenbart friskt täckt yngel i båda kuporna, och överraskande nog, färska ägg i cellerna under ynglet. Vad kunde vara orsak till dessa ovanliga symptom?

Baserat på min erfarenhet, symptomen ovan pekar mot Nosema – beskrivet av The World Organisation for Animal Health (OIE) [[1]]:

I ett typiskt fall av en koloni som blivit utarmat av en Nosema infektion, kan man se drottningen omgiven av några få bin, som förvirrat tar hand om de yngel som redan är täckt.

Exakt som på fotot nedan, som jag tog under CCD epidemin tidigt 2000 tal.

Figur 1. Tio år sedan rapporterade många biodlare oförklarliga utbrott av Colony Collapse Disorder, som inte var relaterad till Varroa. Samhällen krympte snabbt till en silver dollar liten rest av bin med med drottningen, precis som på fotot. Ofta fanns det små stråk av friskt yngel efter att bina försvunnit. Jag misstänker starkt att en stor del av CCD epidemin var ett resultat av en invasiv våg av Nosema ceranae, som del av en “perfekt storm” som inkluderade utvecklade virus, misslyckade medel för Varroabekämpning och utvecklade stammar av Europeisk yngelröta.

Praktisk applikation: Kolonier som har hälsosamt yngel under kallt vårväder, men som ändå inte utvecklas positivt, eller där den vuxna andelen verkar minska, kan mycket väl lida av Nosema.

Det mesta av vad som idag benämns Koloni kollaps orsakas av Varroa och Deformed Wing Virus (DWV), kan lätt skiljas från kollaps av Nosema pga de tydliga tecknen i form av döende yngel såväl som närvaron av kvalstrens avföring på kanterna av cellerna (Fig. 2).

Figure 2. typiskt utseende när samhället dött av varroa/DWV, vilket typiskt händer i slutet av säsongen. En del celler innehåller döda puppor eller fullt utvecklade yngel som inte klarat av att ta sig ut ur cellen. Notera de tydliga vita avföringsspåren på kanterna, som kvalstren lämnat efter sig.

Praktisk applikation: Innan en diagnos ställs, ta ut en centralt placerad yngelram och kontrollera om ovanstående spår kan hittas.

Men jag ser definitivt då och då kolonier som kollapsar av Nosema tidigt på våren. Så hur var det nu med mina två döda samhällen – kunde Nosema vara anledningen? Och varför fanns det spår av utsot i bara den ena kupan? Än en gång OIE:

I en del akuta fall [av nosemosis], kan man se bruna avföringsrester på vaxkakorna och på famsidan av kupan. Men hos de flesta samhällena ser man inga uppenbara spår av infektionen, inte ens när sjukdomen är så långt framskriden att den försämrar förmågan att samla honung och pollinera.

Praktisk applikation: Så hur kan man avgöra att Nosema är orsaken? Det finns bara ett sätt att avgöra ifall ett samhälle är infekterat med Nosema- jag skriver det i fet stil:

Det enda sättet för en biodlare att diagnosticera Nosema infektion är med mikroskop.

När jag mosade bin från respektive botten låda, var det fullt av Nosema ceranae sporer vilka syntes tydligt i mikroskopet (Fig. 3).

Figure 3. Nosema sporer ― små lysande avlånga ovaler – från prover av bin som lösts upp under 400 x förstoring. Provet från kupan med utsot såg likadant ut som den utan.

Praktisk applikation: Skaffa ett mikroskop, eller be er lokalförening att köpa ett. Min favorit för att titta på Nosema heter Omano 36 [[2]], men även ett billigt begagnat instrument fungerar.

Så, ja till nosema, men nej till ett samband med utsot. I själva verket, jag har ännu inte hittat en enda studie, som visar att Nosema― vare sig N. apis eller N. ceranae — skulle vara ansvarig för att ge utsot.

En begäran och en utmaning: Om ni kan hitta en enda studie som experimentellt bekräftat att nosema ger utsot. skicka den vänligen till mig.

Vad är Utsot?

Vi har alla sett det – utsot på kupans framsida. Uppenbart att bina hade “bråttom att göra ifrån sig” och hann inte mer än ut innan det var dags. (Fig. 4).

Figure 4. Typiskt tecken på utsot. Ännu värre är det förstås när det det är överallt på toppramarna inuti kupan, eftersom det snabbt kan sprida alla möjliga mag-patogener eller giftiga substanser i klustret. Photo credit: Monique Vescia

Honungsbin är förvånansvärt noggrann med hygienen, och gör allt de kan för att undvika att sprida avföring i kupan. Flygbin väntar tills de ska ut och flyga och ambina tar en rensningsflygning när det behövs.

Många av oss har behövt be om ursäkt till våra grannar för de orange prickarna på deras bilar och kläder. Dessa droppar av avföring är vanligen mest en irritation, men under vietnam kriget blev det en internationell kris, när anklagelser om kemisk krigföring las fram – bevisen var fläckar av “gult regn” som fläckade löven [[3]]. Sådant “regn” hade direkt blivit igenkänt av alla biodlare som haft förmånen att vandra i en bigård när solen kommit fram efter en längre regnperiod och bina suttit instängda.

Under sådana perioder av påtvingad instängdhet har bina en förvånansvärd förmåga att hålla sig” för att undvika att smutsa ner sin kupa (i månader om nödvändigt). Biets ändtarm kan utvidgas så mycket att den fyller nästan hela magutrymmet (Fig. 5).

Figure 5. Honungsbiets mage med full honungsmage (A) eller full ändtarm (B). Den fullt utspända ändtarmen kan fylla större delen av biets mage, och om det inte kan lätta sig i en rensningsflygning kan det sluta med att det stackars biet inte längre kan hålla sig. Funktionen av de rektala kuddarna (rectal pads) verkar vara att absorbera kritiska mineraljoner från tarmen. Image © Company of Biologists Ltd., tryckt med tillstånd [[4]]

Praktisk applikation: Utsot indikerar att samhället har ett allvarligt problem ― ett problem som ibland leder till samhällets undergång, men som inte nödvändigtvis orsakas av Nosema. Jag återkommer till orsakerna vad som orsakar utsot längre fram.

Så varför tror alla att Nosema orsakar Utsot?

Här kommer vi in på mitt favorit irritationsmoment när det gäller biodlarböcker men även vetenskapliga rapporter ― folk upprepar något de hört för att det verkar vettigt men utan att kolla fakta.
Jag ser det upprepas i studie efter studie. Författaren påstår att utsot är ett “tecken på Nosema” och slänger in ett citat för att göra påståendet trovärdigt. Jag har undersökt mängder av sådana citat, men har ännu inte hittat en enda som verkligen refererar till någon studie som verkligen visat att Nosema infektion ger utsot.
Nosema infekterar slemhinnorna i tjocktarmen och de få sporer som som hittats i tunntarmen har aldrig visat sig irritera slemhinnorna i ändtarmen. Och om Nosema verkligen gav problem med att kontrollera ändtarmen skulle man förvänta sig att se avföringen läcka ut konstant i små skvättar och inte som en stråle från en tarm som är kapabel att bli full innan den exploderar.

Tråkigt nog, många författare bryr sig inte om att kontrollera fakta, och något som någon sagt blir då repeterat om och om igen tills det blir en “beprövad erfarenhet” eller “gammal sanning”.

Praktisk applikation: Det här är inte den enda gamla myt inom bilitteraturen som behöver avlivas – jag kommer att gå igenom fler framöver.

Den sorgliga sanningen

Den verkligt sorgliga delen av denna missuppfattning är att forskare och läroboksförfattare inte har någon ursäkt för att upprepa detta antagande, eftersom det var allmänt känt att utsot inte orsakades av Nosema redan 1922 och 1935 fann man orsakerna till utsot. Men jag har dessvärre sällan sett någon senare studie om Nosema citera dessa värdigt åldrade men vetenskapligt korrekta studier.

Praktisk applikation: Inte alla forskare gör sin hemläxa. Med tiden har jag lärt mig att alltid dubbelkolla stödjande citat, en process som ofta leder mig till en serie feltolkningar (och ibland till en helt annan slutsats än den som författaren gjort). [[5]]. Jag blir ofta förfärad över mängden vetenvetenskapligt slarv som släpps igenom av sakkunniga granskare av forskningsrapporter.

Nosema ger uppenbarligen inte Utsot

Jag upptäckte detta när jag gjorde en detaljerad undersökning av N. ceranae 2006, och fann att i princip allt som vi behöver veta om Nosema hade blivit grundligt förklarat i en bortglömd USDA bulletin publicerad 1919[[6]]. Jag älskar att läsa dessa gamla studier, och jag blir ofta imponerad av den vetenskapliga fliten av dessa statligt stöttade forskare — i detta fallet spenderade G.F. White 9 år med att experimentera med Nosema apis på alla upptänkliga sätt. White’s 58-sidiga summering, enligt min åsikt, står än idag ut som den mest informativa studie av parasiten, och de sjukdomar den framkallar, som någonsin publicerats på det engelska språket.

Praktisk applikation: En sak som jag upptäckte var att N. ceranae inte var särskilt olik N. apis. När den invasiva vågen av N. ceranae väl passerat Nordamerika under 2000 talet så är skillnaderna jag ser nuförtiden mellan arterna den att ceranae blossar upp under speciella villkor när det är varmt väder. Deras sporer är betydligt mindre köldtåliga, och deras sporantal kan vara mycket högre, men de färgar inte tunntarmen vit, till skillnad från N. apis. Båda arterna är vanliga parasiter i tjocktarmen under våren (med ceranae numera den klart vanligare an Apis), men verkar generellt vara tämligen harmlösa; men de kan orsaka sjukdom i stressade samhällen.

Tillåt mig citera Dr. White:

“Man ska vara noga med att inte förväxla Nosema med utsot. I själva verket är de helt olika till naturen, och ska förstås, som forskningsbilden ser ut nu, att de inte har någon som helst direkt relation till varandra. Eftersom båda sjukdomarna är vanliga och ofta utbryter under våren kan man förvänta sig att båda drabbar samma kolonier samtidigt.

Anledningen till “hopblandningen” mellan Nosema och utsot kan kanske förklaras av den berömde bi-patologen Dr. Leslie Bailey [[7]]:

Infektion av Nosema apis tros ofta vara orsaken till att bina släpper sin avföring i kupan istället för under flykt — Vilket kallas för utsot av biodlare. Bevis för detta las fram av Lotmar (1951), som fann mer avföring ackumulerade i burade infekterade än i friska. Ingen fältstudie har kunnat visa denna effekt.

Utsot kommer inte primärt på grund av N. apis, eftersom det hände vare sig kolonin var hårt infekterat eller inte. De flesta kolonier som överlevde klarade av att städa undan avföringen; de få med ramar som förblev kontaminerade av avföring var de som hade mer än 25% av bina infekterade. Om infektionen sprids av utsot, är detta väntat, eftersom infektionen sprids mer effektivt ifall de har problem med utsot; Men om infektionen skulle ge utsot borde en mer tydlig korrelation mellan utsot och allvarlig infektion hittas än vad som faktiskt var fallet.

Praktisk applikation: Låt mig klargöra att om ett bi som redan är infekterat med Nosema släpper sin avföring i kupan, pga någon annan åkomma, kommer självklart Nosema sporerna att överföras till andra bin som försöker städa upp sörjan. Men utsoten har inget med Nosema att göra utan var resultatet av något annat än Noseman.

En del av förvirringen mellan Noseam och utsot kan bero på det faktum att båda åkommorna inträffar på våren. I min egen bigård, så inträffar utsot då och då på våren, men efter att ha kontrollerat mängder av utsotsprover (både från min egen men även andras bigårdar) i mikroskop, har jag ännu inte hittat något samband mellan Nosema och utsot.

Biologisk evolution: Det är rimligt att anta att en magparasit skulle ge utsot hos sin värd, som ett sätt att sprida sporerna. Men om Nosema verkligen skulle ge utsot, skulle varje infekterad koloni snabbt bli överväldigad med sporer och dö innan våren. Men detta ser vi inte. Kan det vara så att båda arterna av nosema i själva verket är relativt godartade parasiter, som under “normala” villkor inte gör särskilt mycket skada på kolonin? Under förutsättning, givetvis, att kolonin inte lider av utsot.

I Frankrike, har påverkan av N. ceranae benämnts som“torr nosemosis,” eftersom det är uppenbart att parasiten inte ger utsot. Kanske ska vi nu ifrågasätta ifall N. apis inte heller någonsin åsamkat utsot.

Härnäst

I mina kommande två artiklar går jag igenom vår nuvarande kunskap av Nosema ceranae ― dess säsongsvariation (och orsakerna till det), dess effekt på samhällenas prestation (eller avsaknad av), Och det bästa sättet att övervaka det.

Därefter följer en artikel om potentiella orsaker till utsot hos bin.

Citations and Notes

[1] OIE Terrestrial Manual 2008. CHAPTER 2.2.4. Nosemosis of Honey Bees http://www.nationalbeeunit.com/downloadDocument.cfm?id=228

[2] https://www.microscope.com/omano-om36-lbk-beekeeper-special.html

[3] Seeley, TD, et al (1985) Yellow Rain. Scientific American 235(3): 128-137.

[4] Image from Nicolson, SW (2009) Water homeostasis in bees, with the emphasis on sociality, © Company Of Biologists Ltd., reprinted by permission.

[5] For instance, it bothered me that an often-cited paper on almond pollination had been misinterpreted by someone who once read it, and then the misinterpretation was then repeated again and again for nearly 50 years by “experts” advising the almond industry; see https://scientificbeekeeping.com/determining-the-relative-value-of-hives-for-almond-pollination/

[6] White, GF (1919) Nosema disease. U.S. Dept Agric Bulletin 780, 59 pp. Available in Google Books.

[7] Bailey L (1967): Nosema apis and dysentery of the honey bee. J Apicultural Res 6: 121-125.

Nu har vi vintrat in alla våra samhällen och totalt gav vi tillbaks 260 kg honung till bina. Det betyder att vi sluppit släpa hem 260 kg socker, sluppit slabba med sockervatten, sluppit bära tunga hinkar med socker samt sluppit hålla på i två veckor med riktigt tråkigt jobb. Dessutom, spar vi ca 2500 kr och slipper gny över hur dyrt sockret har blivit. För bina betyder det att de får den mat de vill ha efter att ha utvecklat den under miljontals år, dessutom slipper de slita med jobbet att processa sockret till nåt de kan använda. Det arbetet kan de i stället lägga på att dra in ännu mer honung och pollen.
En del hävdar att man ger bort honung som man kunde ha sålt istället och så ser de det som en kostnad. Vi, å andra sidan, tror att Langstroth och Dadant hade rätt – så här står det som inledning till kapitlet invintring/vinterförluster i deras bok som kom ut första gången 1853:

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve

I korthet så säger de att bin som vintras in på honung blir mycket starkare på våren och kommer därför att dra in hela vinterförrådet på vårdraget. Dessutom kommer ett sådant starkt samhälle att ta in 2-10 ggr mer än svaga sockersamhällen sett över en säsong
.
För vår del så ser det ut såhär: Vi tog in ljung ända tills för två veckor sedan, efter det har de fått behållit allt de dragit in. När vi kollade kuporna så fann vi att de hade oväntat mycket honung och i snitt har vi bara ge ca 3-4 ramar per kupa (för att nå 15-20 kg foder), dvs 6-7 kg. Det betyder att vi bara behöver få 3-4 ramar med vårhonung för att gå jämnt ut – den honung de dragit in i höst hade vi ändå inte kunnat använda då den sitter på många olika ramar med och utan yngel samt i vissa fall även otäckta. Jag vågar slå vad om mina otvättade strumpor att vi kommer få minst 3-4 ramar majhonung vilket kommer visa att Langstoth/Daadant hade rätt – bina drar mer än väl in den honungen de får som vintermat. Skulle det mot förmodan bli mindre än dessa 4 ramar är det ändå vinst med tanke på allt slabb vi slipper samt vetskapen att bina har gott om bra mat.

En annan underlig sak vi noterade var att bina hade tömt flera av ramarna nertill – det såg ut som om de hade gjort av med mycket foder. Dock såg vi att de å andra sidan hade massor av mat i låda två, så det verkade ologiskt att de skulle äta av maten i den övre men lägga ny honung i den undre. En alternativ teori är att de istället gör plats för pollen – vi kommer kolla längre fram om vi hittar pollen i foderlådan.

Start av Ljung test

För att en gång för alltid få svart på vitt att Ljung funkar utmärkt som vinterfoder har vi invintrat ett samhälle på ren ljung (alla samhällen i Öxabäck har mer eller mindre ljung i år) och så har vi ett annat samhälle bredvid som får blandad honung. Vi kommer mäta foderåtgången varje vecka och har därför byggt en enkel hävarmsvåg, se bilderna nedan. En full kupa väger 34 kg med honung och pollen (en tom kupa väger 11 kg om den står på tre lådor och 15000 bin väger 1,5 kg) så de har således 20-21 kg foder och pollen. Sen kommer vi hålla koll på vårutveckling och produktivitet nästa sommar.

Vi har låtit våra bästa samhällen ha några tomma ramar för att eventuellt få lite lushonung. Men det de drar in hamnar lite varstans i yngellådan så nu har vi beslutat att vi stänger ner för säsongen. Vi har fått mer än tillräckligt så det dom nu drar in får bli extrafoder åt dem.
Vi vintrade därför in de två sista samhällena i vår hemgård genom att fylla på med totalt 7 ramar honung så att skattlådan är full. Dessutom, efter att ha läst Langstroths bok samt Randy’s artikel, har vi insett att bina behöver pollen i foderlådan för att kunna göra vinteryngel vid behov. Därför letade vi upp en pollenram från nedersta lådanoch flyttade upp den till yngel lådan där vi satte den i mitten – på det sättet kommer bina att ha tillgång till den under i vart fall halva tiden i klot. Vi upptäckte att bina redan flyttat upp pollen i många fall, som det såg ut för att förbereda för yngelsättning. Dessutom såg det ut som om bina hade ätit på varje kaka i skattlådan och tanke blev då att de gjorde av med mycket foder. Men å andra sidan hade de dragit in nytt i låda 2 så kanske de förberedde för att lägga in pollen i matramarna? Den frågan tänker vi besvara genom att öppna upp i slutet av oktober och kolla ifall de lyft upp pollen. För övrigt så var bina precis lika snälla och lugna som under hela säsongen – inget röveri eller ilskan bin som det sägs att de ska vara på hösten. På filmen invintrar vi ett samhälle på 1 m, notera att inga bin flyger ilsket omkring trots att vi hanterar honungsramar. Vi tror att bin blir oroliga när de inte har mat, biodlaren tar bort all honung och då vet ju inte bina att de ska få “gott, fantastiskt” socker om några dagar. För bina är det en fråga om överlevnad så det är inte konstigt om de blir oroliga och ilskna då. Har de gott om bra mat behöver de inte röva eller vara ilskna.
Vad gäller Varroa hade ett samhälle lite för mycket, runt 30 st på en vecka, så de fick en omgång mjölksyra. Vi kollar nedfall någon vecka till och om det fortfarande ser bra ut åker luckorna ut och sen får bina vara ifred tills i mars.

Det finns olika sätt att tillbringa en söndag eftermiddag på; man kan se på film eller fotboll, man kan spela golf eller kanske påta i sin trädgård eller någon annan trevlig sysselsättning.
Är man tillräckligt nördig kan man ägna en hel eftermiddag åt att försöka hitta en 80 år gammal dammig (nåja på nätet finns inte så mycket damm) testrapport för att sedan läsa den. Det visade sig vara som att leta efter en nål i en höstack fast ibland hittar man inte nålen utan istället en kall öl som bonden gömt någon vecka tidigare i stacken.

Jag sprang på en fantastisk gammal bok som formligen dröp av klassiska biodlarnamn – vad sägs om rev L. L. Langstroth och Charles Dadant – namnen borde vara bekant för de flesta biodlare. Bokens namn var The Hive and the Honey-Bee och första utgåvan skrevs redan 1853. Nå, den version jag fick tag på var av något nyare modell eftersom många revisioner hade gjorts under årens lopp, dels av C Dadant sen hans son och 1949 kom den reviderade nyutgåvan ut som jag fick tag på.
Ju mer jag läste den desto mer förundrades jag över hur denna källa av kunskap har kunnat blivit så totalt bortglömd och den går faktiskt stick i stäv med hur många bedriver biodling idag. Dessutom var det uppenbart att Langstroth hade full koll redan runt 1850 eftersom han bedrev forskning, på ett modernt sätt, genom att studera bina och notera vad han såg samt anpassa sitt sätt att hantera bina efter resultaten.
Så här börjar kapitlet om vinterförluster

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve.

Här är några punkter från kapitlet invintring och vinterförluster -  hela boken är drygt 600 sidor lång och behandlar allt om Biodling.

1 Inget annat än honung som vintermat.
2 Bina ska ha gott om såväl honung som pollen i matlådan
3 All mogen honung fungerar bra som vintermat, även hösthonung (ljung och skogshonung)
4 Foder (oavsett ursprung) med för hög vattenhalt är olämplig som vintermat då det kan orsaka utsot
5 Bina vill helst ha mörka ramar där fodret och dom själva ska vara
6 Bina måste sätta yngel under vintern för att bli av med vattnet i kupan vilket är nödvändigt för att undvika utsot. Därför måste pollen finnas i matlådan för yngelsättningens skull.
7 Socker kan användas men endast som stödfoder om honung inte finns.
8 Eftersom norra USA har riktigt långa vintrar rekommenderar boken över 30 kg honung för då klarar man vintern oavsett hur lång och besvärlig den är.

Praktisk applikation:
a. Använd honung som är mogen, dvs låg vattenhalt och täckt.
b. Ramar med otäckt honung kan man placera i yngellådan så kommer bina att processa den alternativt äta den innan klotet bildats.
c. Se till att det finns pollen i foderlådan till vinterynglen
d. Man måste inte slaviskt byta allt vax på hösten – kan med fördel göras på våren.
e. Snåla inte med vintermaten – ju längre vinter desto mer honung behövs

Här kommer länken till boken för den som vill läsa den – boken finns också att köpa från USA. https://archive.org/stream/in.ernet.dli.2015.233929/2015.233929.The-Hive_djvu.txt

Vi gjorde veckokoll i Öxabäcksgården och kunde konstatera att det fortfarande finns lite ljung men att det blir bara lite överskott. Så vi bestämde att vi tog några täckta ramar, blev ca 10 st, men att det inte är värt besväret längre. Det lilla de drar in nu får de behålla och det är dags för oss att sätta punkt. Vi hade med oss 2 lådor med ramar så vi vintrade in ett på vanlig honung, genom att helt enkelt fylla på 4-5 ramar i skattlådan och ta bort spärrgallret, klart på 3 minuter! Vi gjorde också i ordning ett samhälle med 100% ljung för vårt lilla test där vi ska se om det ligger nåt i myten att Ljung orsakar utsot. Vi kommer väga bägge samhällena nästa vecka och sen kommer vi mäta foderåtgången i båda samt se hur de klarar vintern och vilken utveckling de får till våren.

Därefter blev det dags att titta till vårt olyckssamhälle som blev av med drottningen efter myrsyrebehandlingen. De hade blivit av med sin drottning och gjort en ny visecell och vi hade nu bestämt oss för att avveckla samhället då vi inte ville slå ihop det med vår avläggare och riskera att den skulle bli nerlusad med Varroa eller nåt annat skräp.
När vi gick in i samhället ser vi att de verkar rätt pigga och har dragit in en hel del honung – det var ju vårt bästa samhälle innan Varroaeländet hände. När vi kommer till tredje ramen ser vi till vår förvåning öppet yngel och banne mig om där inte är nylagda korvar också. Hur sjutton har det gått till då den nya drottningen omöjligt hunnit blivit parad? Vi ser mer nytt yngel och så kommer vi fram till ramen där visecellen satt och den är öppen! Och plötsligt ser vi henne spatsera där som den självklaraste sak i världen – dvs gammeldrottningen med färgklick på ryggen!! Visecellen var öppnad på sidan så den hade de nog tagit livet av.

Vi stod bara och gapade med öppna munnar – dom gör aldrig som man förväntar sig men den såg vi inte komma.
Den enda teori vi kan komma upp med är att drottningen blev sjuk av myrsyran och de andra bina bestämde sig för att ersätta henne. När sedan behandlingen tog slut måste hon ha repat sig såpass att bina lät henne vara kvar och tog livet av den nya. Så, vi får helt enkelt vintra in samhället och hoppas hon håller till våren. Vi ska kolla Varroan kommande veckor och eventuellt ge lite mjölksyra ifall nivåerna är för höga.

Den här artikeln är en del av en större artikelserie som behandlar Nosema, utsot och orsakerna därtill. Här översätter vi enbart delen som handlar om orsakerna till utsot. Randy Oliver är välkänd i biodlarkretsar och är flitigt anlitad som talare och har även varit i Sverige och hållit föredrag på biodlarkonferenser. Länk för originalartikel: https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w#_Toc25035743

Orsaker till Utsot hos Honungsbin:  del 2

Randy Oliver

ScientificBeekeeping.com

Först publicerad i ABJ Januari 2020

Slutligen – dags att gå igenom vad som verkligen orsakar utsot i en kupa, och (i nästa artikel) vad kolonin (eller biskötaren) kan göra för att minimera risken att det uppstår. Vid min genomgång av ämnet blev jag överraskad över hur mycket kunskap, publicerad för många år sedan, som verkar ha glömts bort.

Binas behov av vatten

Under ett starkt drag blir bikolonin översköljd av allt vatten som måste fläktas bort för att mogna nektar till honung så det kan förvaras. Men för att biet senare ska kunna använda honungen som energikälla måste vatten återföras, dels för att lösa upp honungen och för att kunna [[1]] förbränna den. Den optimala koncentrationen för konsumtion verkar ligga i spannet 40-60% [[2]]. Under den varma delen av året hämtar bina det vatten de behöver, ända ner till så låg temperatur som 40°F (4°C) [[3]]. Men fokus för denna artikel är vad som händer när det är för kallt att flyga, och bina är fast i sitt vinterklot utan möjlighet att hämta vatten från utsidan.

Vattnet och vinterklotet

I sitt vinterklot befinner sig bina i en besvärlig situation ― finns där inte tillräckligt flytande vatten dör de av uttorkning pga den ounvikliga vattenförlusten via andningen. Men å andra sidan, för mycket fukt i klotet leder till mögeltillväxt, fermentering av honungen samt utsot (Fig. 1).

Figur 1. Den här kupan lutades oavsiktligt aningens bakåt så att regnvattnet inte kunde dräneras ut. Enligt erfarenhet orsakar vatten som ansamlas på kupbotten en extremt hög stressnivå för samhället under den Kaliforniska vintern – och leder ofta till samhällets undergång.

Vattenbalans

Vinterbina i sitt klot har lite behov av protein (pollen, översättarens not), tack vare sina välutvecklade fettkroppar, och kan överleva länge på enbart honung (sockerarter). Kupans viktförlust när bina sitter i sitt klot (utan yngel) ligger på ca 1 pound (0,45 kg) i veckan – mestadels pga att honungen förtärs. Honungen innehåller ca 17% vatten och 83% socker (mest fruktos och glukos). Bina metaboliserar enbart sockret enligt följande formel:

C₆H₁₂O₆ + 6 O₂ → 6 CO₂ + 6 H₂O

När du gör din matte, så visar det sig att 6/10 av honungens vikt blir till vatten. Om man sen lägger till de 17% vatten som redan finns i honungen kommer 1 pound honung omvandlas till 2/3 pound (3 dl) vatten (som initialt finns i binas kroppar). Biklotet kan inte tillåta att sådana mängder vatten ackumuleras i kupan och måste hantera det på något sätt.

Praktisk tillämpning: Bina återanvänder ungefär 1,5 dl av det överflödiga vattnet som saliv för att kunna lösa upp nästa pund av honung, men det löser inte problemet med nettoöverkottet på 3 dl varje vecka som måste hanteras.

Vatten Homeostas och lagring i vinterklotet

Bin i vinterklotet har endast några få möjligheter att lösa problemet med vattnet i sina kroppar; de har följande möjligheter:

1. Spara den i sin tarm (till en viss punkt), eller
2. Låta det gå som avföring (inte lämpligt i klotet), eller
3. Andas ut det via sina trakeer som fuktig utandningsluft, eller
4. Föra bort det genom sin tunga (vanligtvis till ett annat bi).

I den här artikeln går vi igenom alternativ 1 och2 (problemet). Jag går igenom alternativ 3 och 4 (lösningen) i avslutningen av denna serie.

Vatten i magen

I en utmärkt artikel om vinterklotet av Johansson [[4]]: Vatten som inte absorberas i mellantarmen hamnar i bakre tarmen, där den används som reserv till, genom osmotisk diffusion, hemolymfan när vattennivån är för låg.

Bina behöver en reservoar av vatten eftersom de förlorar vatten varje gång de andas ut. Detta är ett allvarligt problem för insekter som inte har tillgång till flytande vatten, så de kontrollerar hur ofta de öppnar sina trakeer för att andas. Av det skälet är det en fördel för ett övervintrande bi att ha lite vatten i sin bakre tarm för att ersätta vattenförlusten via andningen. Men den förlusten av vatten via utandningen är helt beroende av luftfuktigheten i inandningsluften, och om den realtiva fuktigheten runt biet är för hög, kan det inte avdunsta överskottet av vatten som det får när den äter honungen. Så vi måste förstå mekanismerna som styr luftfuktigheten i klotet.

Atmosfär och fuktighet inuti vinterklotet

Bin i vinterklot kan vara väldigt tätt packade och tar bara upp en bråkdel av utrymmet de använder när det är varmt [[5]]. Klustret är omslutet av en “mantel” av bin, som är vända inåt, med sina kroppar så tätt intill varandra att de kan kontrollera luftströmmarna in och ut ur klustret.
En fascinerande studie av van Nerum and Buelens [[6]] fann, i motsats till människor där behovet att andas bestäms av, CO₂ nivån i blodet, att det verkar som om bin tolererar en väldigt hög CO₂ koncentration innan ventilationen initieras, och istället kontrollerar sin andning och metabolism som respons på syrenivån. Författarna fann att i mitten av klotet kan syrenivån sjunka ner till 15% (från 21%), och koldioxidnivån tillåts öka till 5-6% (från 0.04%) (Fig. 2). Forskarna fann att den lägre syrenivån (hypoxia) i vinterklustret resulterade att bin i mitten minskade sin vilometabolism, och därmed minskar foderåtgång samt minimerar värmeförlusten genom minskad ventilation. Det bevarar också vatten i klustret.

Figure 2. Relativ fuktighet (blå linje) är hög i manteln av klotet, men låg i kärnan. Koldioxid (röd linje) däremot ökar kraftigt i mitten. Medelvärdet av 10 Mätningar indikerar att där är nära noll luftcirkulation i klustret när bina går in i sin “hypoxic” (låg syre, låg metabolism) mode. Diagram efter van Nerum & Buelens [[7]]

Vinterklotet liknar ett varmblodigt däggdjur med en sval hud temperatur. Men till skillnad från ett däggdjur har klustret ingen gemensam blodström som kan transportera O₂, CO₂, vatten eller värme ― så bina är istället beroende av en luftström för att kontrollera miljön. Otaliga forskare har mätt luftfuktigheten i klustret och funnit att den varierar upp och ner mellan 45-70%, fast utan någon samverkande förändring av temperaturen, vilkt indikerar att bina kan ventilera ut fukt samtidigt som värmen behålls. Ellis [[8]], noterade att det mesta av klustret sitter på utbyggda kakor, poängterar att silkeskokonger kan absorbera upp till 11% av sin egen vikt i vatten när de utsätts för hög luftfuktighet. Således, sådana kakor kan erbjuda en tämligen stor buffert för att hantera vatten i ett samhälle.

Praktisk applikation:  Svarta yngelkakor kan eventuellt fungera som buffert för fuktighet i vinterklotet. En del erfarna biskötare hävdar att samhällen invintrar bättre på gamla yngelkakor som innehåller kokonger, men där saknas forskning i ämnet – ännu en fråga som behöver undersökas.

Kontroll av fuktighet i klustret verkar vara en absolut nödvändighet, eftersom den relativa fuktigheten bestämmer hur mycket vatten bina kan bli av med under andningen.

Avdunstning via andning

som förklarats i Johanssons’ “The Honeybee Colony in Winter” [[9]]:

… eftersom honungsbins avföring är flytande, blir vattnets diffusion genom väggarna på hindgut till hemolymfen, och därefter genom trakee-väggarna till luften utanför (men i klustret) nödvändig för att förhindra att tarmen fylls med vatten.

Men som tidigare nämnts, avdunstningen av vatten genom trakee väggarna är beroende av den relativa fuktigheten av luften som bina andas in. En fantastisk “old-school” study studie av Woodrow 1935 [[10]] visade hur fuktigheten påverkar binas förmåga att rena sig själv från överflödigt vatten genom avdunstning via andningen. Woodrow placerade bin i små burar, vid en temp runt 71°F (22°C), men vid olika relativa fuktighetsnivåer, matade dem med 50:50 sirap, observerade deras kroppar och beteende över tid, samt deras livslängd. (Fig. 3).

Figure 3. Burade arbetsbins foderåtgång av 1:1 sirap, max livslängd och genomsnittlig livslängd vid olika luftfuktighet. Woodrow’s data indikerar att över 70% RH, är ett bi oförmögen att kontrollera sin vattenbalans via utandningen (Jämför det med luftfuktighetsdiagrammet för en mantel i den förra figuren). Graf från data från [[11]]

Woodrow fann att bin i vissa lägen uppenbarligen hellre dog hellre än att släppa ut överskottsvatten via avföringen:

  Det första beviset för avföringens ackumulering i de lägre fuktighetsnivåerna noterades efter 20 dagar och blev sakta mer tydliga vartefter experimentet fortskred. Eftersom bina i de olika burarna blev alltmer tröga ju mer avföringen ansamlades, är det troligt att några av dem faktiskt svalt ihjäl. Minskningen av foderåtgången ju längre experimentet pågick beror otvetydigt på att somliga bin helt enkelt inte kunde äta. Det verkar som om för hög ansamling av avföring är en orsak till att bina dör när de utsätts för högre relativ fuktighet.

Praktisk applikation: I den höga relativa fuktigheten som finns i klustermanteln, har bina en tendens att ackumulera fukt i hindgut , till den punkt att de inte längre kan äta.

Free & Spencer-Booth [[12]] å andra sidan varierade temperaturen, men mätte inte luftfuktigheten, gav burade bin både 67% sockersirap och rent vatten separat ― samt mätte hur mycket som gick åt av båda. De fann att:

 De fann att väldigt lite vatten dracks vid temperaturer upp till 25°C. eller lägre men, vid 35°C. och högre behövdes relativt stora mängder .

Noterbart är att de inte var säkra ifall den högre vattenåtgången enbart behövdes för att ersätta fukt som försvann via andningen eller om vatten även försvann via deras exoskelett [[13]].

Praktisk applikation: Vid yngeltemperaturer behöver bina extra vatten för att undvika uttorkning.

Möbus [[14]] satte ihop alla dessa studier och förklarade att bin i mitten av klotet riskerar att torka ut medan bina i ytterkanten kommer ackumulera mer vatten genom metabolismen än de kan göra sig av med.

Praktisk applikation: Bin i mitten kommer lida av törst, medan bina i manteln kommer lida av vattenöverksott.

För att rätta till situationen, verkar det som om bina i vinterklotet byter plats då och då – de i mitten rör sig utåt för att äta honung för att fylla på vatten. De i utkanten rör sig inåt för att bli av med vattenöverskottet (kanske genom att utbyta saliv, och även för att värma upp enzymerna för optimal funktionalitet.

Omholt [[15]] poängterar att bina från periferin (som sitter i kall, fuktig honung) säkerligen tar med sig en mängd honung till bina inne i klustret. Denna mekanism besvarar en fråga jag länga haft hur bin som sitter på tomma kakor i mitten av klotet får mat.

Praktisk applikation: Jag har ännu inte hittat någon forskning hur transporten verkligen går till från bina i ytterkant till bina i resten av klotet (som inte har kontakt med honungen) Ännu en fråga som behöver undersökas!

Orsaker till utsot

Det enklaste sättet att göra sig av med överflödigt vatten är att släppa ut det med avföringen, och när vädret är varmt gör de så. Men det alternativet finns inte när det är kallt utte, även om de givetvis passar på ifall det kommer en varm dag under vintern. Biet vill absolut inte släppa sin avföring inne i kupan så den stora frågan är vad som får dem att göra det?

Över en tidsperiod av två vintrar undersökte Erwin Alfonsus at the University of Wisconsin, “The Cause of Dysentery in Honeybees,” publicerad 1935 [[16]]. Alfonsus var en tålmodig observatör av bin, och genomförde en typ av “old-school” detlajerad och noggrant experiment som jag finner stort nöje att läsa. Hans inlednign började:

Utsot, en vintersjukdom hos honungsbin, har varit känt sedan Aristoteles tid. Under den varma perioden släpper bina sin avföring under sin flygning. De övervintrande bina, instängda i sin kupa, har inte den möjligheten, och avföringen ackumuleras i tarmen. Om deras tarmar blir full kan det leda till att avföringen släpps i kupan, detta kallas utsot.

Under en tid av två vintrar, testade Alfonsus olika foder för att förstå om det hade inverkan och gjorde så att bina fick utsot. Han fodrade bisamhällen som övervintrade i med enderara ren honung (inklusive lushonung), 50% sirap, hösthonung, jäst sirap, bränd sirap krisatalliserad socker och kristallisera honung, gammal honung, socker, kristalliserad sirap, socker med pollen.

Hans slutsatser:
Den enda faktorn som visar något samband med mängden ackumulerad avföring var fuktinnehållet. Torrsubstansen i avföring ökade inte tillräckligt snabbt för att betraktas som en orsakande faktor för dysenteri. Utspädningen av avföring är dock mycket iögonfallande och ökade när säsongen avancerade och när dysenteri blev tydligare.
De första bina lämnade klustret för att släppa ut sin avföring runt ingången när de genomsnittliga fekala ansamlingarna uppgick till 33% av binas totala kroppsvikt och när avföringen innehöll cirka 80% fukt… Förekomsten av dysenteri är liknande i skyddade kolonier som avbryts under honungsflödet av regn. Bina stängs in och tvingas äta omogen honung. Inom kort tid expanderar ändtarmen och avföring kan äga rum.

Summering och slutsatser

1. Dysenteri av honungsbin orsakas av överskott av fukt i avföringen.
2. Detta överskott av fukt beror på konsumtionen av utspädd mat eller vatten. Det produceras vanligtvis genom kristallisering av maten; Detta delar honungen eller sirapen i en fast kristallin del och en flytande del. Den flytande delen innehåller en överflödig mängd fukt.
3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker och jäsande sirap producerar inte dysenteri.
4. Nerkylning och annan störning av honungsbin kan orsaka avföring, men producerar inte dysenteri i en frisk koloni.
5. Lång inneslutning av bin under vintern, liksom en kort inneslutning på omogen honung, ger dysenteri.
6. Vatten ensam eller utspädd sirap producerar dysenteri hos bin om de absorberas under inneslutning av bina.
7. Dysenteri uppträder när fekala ackumuleringar når 33% av binas totala kroppsvikt. Allmän avföring sker inte förrän ackumuleringen når cirka 45%.

Praktisk tillämpning: Alfonsus papper nämnde inte nosema. Dysenteri, snarare än att vara ett symptom på nosemainfektion, verkar bero på ohanterlig fuktansamling i tarmarna hos övervintrande bin. Jag kommer att avsluta den här serien i nästa del, där jag kommer att gå igenom vad bin och deras djurhållare kan göra för att lösa detta problem.

Referenser

[1] Simpson, J (1964) Dilution by honeybees of solid and liquid food containing sugar. Journal of Apicultural Research 3(1): 37-40.

[2] Eyer, M, et al (2015) No spatial patterns for early nectar storage in honey bee colonies. Insect. Soc. DOI 10.1007/s00040-015-0432-4.

Kim, W, et al (2011) Optimal concentrations in nectar feeding. PNAS 108(40):16618-16621.

[3] Chilcott, A & T Seeley (2017) Cold flying foragers: Honey bees in Scotland seek water in winter. American Bee Journal 158(1):75-77.

[4] Johansson, T & M Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World (60:4): 155-170.

[5] Severson, DW & EH Erickson (1990) Quantification of cluster size and low ambient temperature relationships in the honey bee. Apidologie 21: 135-142.

[6] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[7] Ibid.

[8] Ellis, M, et al (2010) Brood comb as a humidity buffer in honeybee nests.  Naturwissenschaften 97:429–433.  Also see:

Ellis, MB (2008) Homeostasis: Humidity and water relations in honeybee colonies (Apis mellifera). MS Thesis, University of Pretoria. Ellis has written a number of more recent papers, detailing water dynamics in various hive configurations.

[9] Johansson, T & M Johansson (1979), op cit.

[10] Woodrow, AW (1935). Some effects of relative humidity on the length of life and food consumption of honeybees. J. Econ. Ent. 38: 565-568.

[11] Ibid.

[12] Free, J. B. and Spencer-Booth, Y. (1958) Observations on the temperature regulation and food consumption of honeybees (Apis mellifera). J. Exp. Biol. 35: 930 -937.

[13] Wigglesworth, V (1945) Transpiration through the cuticle of insects. Journal of Experimental Biology 21: 97-114.

[14] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591. Eugene, can you fill in the volume number? It would be 138.

[15] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337

[16] Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.