DoD's bisyssla

De flesta är överens om att honung är överlägset socker, det vill säga för människor. Desto mer obegripligt blir det att samma personer med fast övertygelse hävdar att socker är lika bra som honung för bin, vissa hävdar till och med att honung skulle vara farligt/giftigt för bin. Vi har alla hört och läst hur farlig ljunghonung är som vinterföda, eller hur?
Majoriteten av biodlarna samlar därför in all honung på hösten och byter ut den mot sockervatten. Argumenten för att göra det är lite olika – vissa hävdar att bina bara sitter stilla och därför inte behöver något annat än kolhydrater och då funkar socker lika bra. Vissa hävdar, som redan nämnt, att honung är giftigt för bin, till exempel sägs hösthonung orsaka dysenteri på grund av det höga innehållet av mineraler. Sedan erkänner vissa motvilligt att det låga priset på socker är huvudorsaken.
Konkret forskning om matens betydelse för binas utveckling och livslängd är sällsynt, särskilt fältstudier. De flesta studier är gjorda i burar vilket har begränsat värde då bin generellt inte överlever länge utan sin koloni. Milenovic et al (1) utfodrade bin med olika lösningar där honung klarade sig något bättre än de som fick sockervatten. De fann också att socker inverterat med syra var farligt för bina då restsyran påverkade magsäcken negativt och även att vissa proteinsubstitut var direkt giftiga för bina. DeGroot visade redan 1953 (2) i sin studie att bin kan överleva på rena kolhydrater i cirka 30 dagar och att protein är nödvändigt för ett längre liv. DeGroot visade också att bins behov av essentiella aminosyror liknar däggdjurens, medan studier om effekten av mineraler och vitaminer saknas. Studier (3,4) på däggdjur har visat att de behöver vitamin B för att reglera intaget av proteiner och kolhydrater samt näringsupptag och metabolism. Det finns som sagt få studier om bins behov av vitaminer, men studier som gjorts visar bland annat att Vitamin B, precis som för däggdjur, förbättrar näringsupptaget och gör att bina använder sin föda på ett optimalt sätt. Haydak och Dietz (5), 1965 visade att vitamin B behövs för larvernas tillväxt och brist på tiamin eller riboflavin stoppade utvecklingen av hypopharyngeala körtlar (HPG) (6) efter att de unga bina kröp ut ur cellerna. I en ny studie från 2021 med unga bin (som precis har krupit ut ur cellerna) där olika dieter testades med avseende på Vitamin B och aminosyror, fann man att dödligheten ökade när B-vitamin saknades (7). Dessutom fann man att bina föredrog dieter med mineral- och vitamininnehåll liknande det som finns i naturligt pollen, se tabell nedan.

Praktisk tillämpning: Under biets utveckling från ägg till larv och till det färdiga biet behövs förutom kolhydrater proteiner, mineraler och vitaminer. Den stora frågan är då om det räcker med bara kolhydrater när bina befinner sig i vinterkluster?

Ovanstående fråga kan sedan delas upp i två olika delar:
a. Sätter bina yngel under vintern – vilket skulle kräva ett stort behov av såväl proteiner, kolhydrater som mineraler och vitaminer?
b. Behöver äldre bin något mer än kolhydrater för underhåll under vintern?

Låt oss börja med den första punkten – sätter bina yngel under vintern? Jag trodde länge att vinteryngel var något att undvika eftersom det ökar matkonsumtionen och därmed ökar risken för dysenteri. Det var det vi fick lära oss på nybörjarkursen och för att slippa detta ska bina sitta trångt, d v s helst övervintra i bara en låda. Denna missuppfattning/myt tillbakavisades grundligt av artikelserien om dysenteri som Randy Oliver skrev. I en studie från 1935 visade Alfonsus (11) att den verkliga orsaken till dysenteri är överskott av vatten i ändtarmen. Därför måste bin sätta yngel som en sista utväg för att bli av med överflödigt vatten (8). Yngel kostar bina mycket energi, dels för att de befintliga bina åldras av yngelhanteringen och dels för att det krävs extra mat för att föda upp ynglen men också för den högre temperatur som yngelvården kräver. Ändå gör de detta och anledningen är att om de inte gör det så kan de inte bli av med överflödigt vatten som till slut ger dysenteri i kolonin. Denna insikt gör att behovet av pollen av hög kvalitet behövs under hela året och måste finnas i matlådan eftersom bina inte kan lämna klustret för att samla pollen längre ner i kupan. Det betyder dock inte automatiskt att äldre bin behöver något annat än kolhydrater.

Praktisk tillämpning: Bin sätter yngel, vid behov, även under vintern, som en sista utväg för att bli av med överflödigt vatten. Därför måste pollen finnas i matlådan.

Sedan återstår frågan om äldre bin kan överleva enbart på kolhydrater. DeGroot fann i sin studie att livslängden för både unga bin och äldre bin ökade markant när bina fick proteiner motsvarande det som finns i pollen, men att mängden som behövdes av de äldre bina var betydligt lägre än vad de unga bina behövde. Dessutom avstod äldre bin från att äta rent proteintillskott utan åt hellre sockerlösning innehållande protein. Mängden protein som behövdes för att hålla proteinnivåerna konstanta låg på nivåer motsvarande vad som finns i honung, se tabell nedan.

Tabellen nedan jämför livslängden för äldre bin som matats med rent socker och socker med tillsats av pollenbröd eller pollenersättning. Äldre bin kan självklart äta rent pollen men får också en längre livslängd av mängden pollen som finns i honung. Mjölkprotein gav längre livslängd men bara i rätt koncentration (1% eller lägre) i högre nivåer förkortades livslängden.

Praktisk tillämpning: Bin som föds upp på enbart socker blir svaga och får en kort livslängd eftersom mängden protein som finns i binas fettkropp inte räcker till för att föda upp yngel. Om bin tvingas sätta yngel utan tillräckliga mängder protein, kan bina äta upp äggen och de unga larverna (9).
Äldre bin som övervintrar på enbart socker går ner i vikt och åldras snabbare. Även äldre bin behöver alltså proteiner, vitaminer och mineraler för att maximera sin livslängd i vinterklustret. Deras behov är mindre än de unga bina, eftersom de bara behöver underhålla kroppen och de mängder som behövs finns i honungen (tillräckligt med protein för att hålla vikten konstant). För tillväxt behövs högre halter som finns i pollenbröd och drottninggelé.

Randy Oliver (12) genomförde en studie för att undersöka hur bina överlevde på olika pollenersättning jämfört med naturlig pollendiet. Rent socker representeras också som en svart linje i diagrammet nedan

Diskussion: Det behövs mycket forskning för att i detalj förstå hur bins ämnesomsättning fungerar, men att hävda att bin överlever lika bra på rent strösocker är uppenbarligen inte sant. Om socker ska användas behöver du tillsätta både proteiner i rätt mängd och korrekt fördelning av de essentiella aminosyrorna, men även vitaminer och troligen mineraler. I slutändan får du en produkt som påminner om honung, men onaturlig och av låg kvalitet, och man kan ifrågasätta poängen med det. Det är viktigt att man tillsätter proteinet till sockret och inte ger det till bina som en proteinkaka eftersom bina tenderar att inte äta det på det sättet. Använder man trots allt proteinkakor måste man tillsätta dem regelbundet eftersom bina inte har någon instinkt att göra bibröd av en kaka.

Referenser
1 . http://www.resistantbees.com/fotos/estudio/feeding.pdf.
2. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.
3. Gonzalez-Soto, M., and Mutch, D. M. (2021). Diet regulation of long-chain
PUFA synthesis: role of macronutrients, micronutrients, and polyphenols
on 1-5/1-6 desaturases and elongases 2/5. Adv. Nutr. 12, 980–994.
doi: 10.1093/advances/nmaa142
4. Dabrowski, Z. (1974). Studies on the relationships of Tetranychus urticae Koch
and host plants. V. Gustatory effect of water-soluble vitamins. J. Polskie
Pismo Entomol.
5. Haydak, M. H., and Dietz, A. (1965). Influence of the Diet on the Development and
Brood Rearing of Honey Bees. Proc. XV. Beekeeping Cong. Bucharest.
6. Herbert Jr, E. W., Shimanuki, H., and Caron, D. (1977). Optimum protein levels
required by honey bees (Hymenoptera, Apidae) to initiate and maintain brood
rearing. Apidologie 8, 141–146
7. Walaa Ahmed Elsayeh 1,2*, Chelsea Cook 3 and Geraldine A. Wright. (2021) B-Vitamins Influence the Consumption of Macronutrients in Honey Bees
8. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
9. Robert Brodschneider and Karl Crailsheim (2010). Nutrition and health in honey bees
10. Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
11. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
12. https://scientificbeekeeping.com/an-experiment-to-improve-pollen-sub-1/

English summary: Many beekeepers take all honey from the bees and replace it with sugar still believeing that sugar is equally good as winter food and that some honey is actually poisonous for bees. Apart from some flowers, like rapeseed that gives honey that chrystallize quickly and hence is not suitable as winterfood, this is obviously ridicolous. Honey is the best food since it gives the bees both energy and important and very much needed minerals and vitamins. Dysentery during the winter does not come from minerals or pollen it comes from excess water that the bees cant get rid off. On the contrary, minerals and proteins are needed to breed brood during the winter and also to enhance the life span of both the young bees and the old bees. Randy Oliver showed in one study that pure sugar feeded colonies survived the winter poorly and lost half the bees in California winter climate whereas colonies fed with honey and pollen came out stronger than they started. In next part I will go through how important honey is for the immune strength of bees.

Att honung är överlägset socker vet alla biodlare – i alla fall för människor. Desto konstigare blir det när samma biodlare hävdar att socker är lika bra, en del påstår tom att honung skulle vara farligt dvs giftigt för bina (ljunghonung som vintermat tex).

Eftersom få jämförande studier finns är det svårt att bevisa det ena eller det andra och när sockerförespråkarna drar till med sin beprövade erfarenhet är det för många svårt att argumentera emot.
Denna vinter (2023/24) fick många förluster pga av fukt i kuporna med mögel och utsot som följd vilket en del tror beror på att honung skulle ge mer utsot. Det finns en myt som säger att högt mineralinnehåll i honung eller hög halt osmältbart innehåll skulle ge utsot. Om det vore sant kan man förvänta sig att utsot skulle bestå till stor del av hårt material men alla som sett utsot vet att den rinner vilket visar att den till stor del består av vatten. Jag har många gånger refererat till nedanstående studier som visar att utsot kommer av överskotts vatten samt att mineraler eller pollen inte har någonting alls med saken att göra(1) utan att bina tvärtemot behöver pollen så de kan sätta vinterbin för att bli av med överskottsvattnet (2). De Grooth (3) visade i sin studie att nyutkrupna bin behöver proteiner för att bygga upp sin fettkropp men att även äldre bin behöver proteiner, fast i mindre mängd motsvarande vad som finns naturligt i honung, för att underhålla sina kroppar. Brist på proteiner och näring gör att de enskilda bina får kortare livslängd och man får ett svagt samhälle som visserligen överlever men som inte kommer att orka dra tidigt på försommaren.
Randy Oliver är en professionell biodlare som även är en dedikerad forskare och ägnar en stor del av sin tid till att utföra praktiska studier på sina bin. Han utförde en studie där han jämförde övervintring med bin som fick naturligt pollen och honung med bins som fick olika substitut men lade även med en testgrupp som fick enbart socker. Som väntat var den naturliga maten bäst och den rena sockerdieten gick käpprakt ner i källaren, se fig (4).

Linjerna ovan representerar olika pollensubstitut jämfört med pollen. Gul linje är med pollen och där ser man att bina satt lugnt och väntade tills det blev dags att sätta vårbina då det blev en kraftig expansion. Pollensubstituten gav tidig yngelsättning men bina verkade bli kortlivade och tappade i olika grad bimängd, inte förrän naturligt pollen från Al (Alder tree) blev tillgängligt satte utvecklingen igång på allvar. De bin som enbart fick socker (svart linje) tappade halva bistyrkan och hamnade långt efter alla övriga kupor i utvecklingen. Det här testet gjordes i norra Kalifornien där vintern är kall men kort och man kan ju fundera över hur sockerbina klarar en svensk vinter med två eller tre månader till på bara tomma kalorier. Troligen är det så att bina trots allt har lite honung kvar i kuporna och klarar vintern trots, inte tack vare, sockret.

Studien visar klart och tydligt att den strategin många biodlare använder, dvs att sätta in tomma ramar med nytt vax och fylla på med rent socker, leder till svaga samhällen som missar hela vårdraget. Sen hör man samma biodlare som hävdar att man inte kan låta bina behålla honungen eftersom det på inte blir något över!

I fig 2 ser vi histogram av sockerkuporna och honungskuporna och där ser vi att de flesta sockerkuporna är svaga (<4 ramar) medan samtliga honungskupor är starka (4 ramar eller mer) – Langstroth ram motsvarar ca 1,5 ram ln.

Praktisk applikation: Bin som övervintrar på rent socker blir försvagade och får svårt att bygga upp en bra bistyrka. Därmed kommer de inte ge överskott i maj men även junidraget riskerar bli sämre. Inte förrän i slutet av Juni har de hunnit ikapp och om då Juli blir regnigt eller torrt finns inget att dra på och säsongen blir dålig.

I nästa del ska jag prata lite om hur viktig honung är för binas immunsförsvar och spekulera lite om det är vi människor som ställt till så att Amerikansk yngelröta har blivit en så stor plåga.

1. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
2. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337.
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee
4. https://scientificbeekeeping.com/an-experiment-to-improve-pollen-sub-1/
   

Trots att termometern bara visar 9 grader flyger bina för fullt och drar på Sälg, Lönn, prydnadskörsbär, plommon och Scilla. Det är gränsfall med 9 grader men när solen lyser så klarar bina att flyga. De starkaste samhällen drar redan in ett överskott och man kan tydligt se hur stor skillnad det är på de starka samhällena (ca 8-10 ramar efter vintern) jämfört med de något svagare (5-8 ramar efter vintern). Det är väldigt tydligt att för att få produktiva samhällen som är redo för vårdraget måste man vintra in starka samhällen samt ge dem bra mat (honung) så de inte tappar styrka över vintern. Vid dagens snabbkoll kunde vi konstatera att i de starka samhällena blänkte det av nydragen honung samt att de hade 4 -5 ramar med yngel. De något svagare hade ingen nydragen honung samt ca 2 ramar med yngel
Vi började också mäta kvalster nedfall denna veckan för att få till en baseline inför nästa vecka då vi ska sätta in drönarramarna. Bästa kolonin hade 0 nedfall vilket är en kandidat till ett samhälle med resistans medan den sämsta kupan låg på 19 nedfall vilket är strax över godkänt värde (15). Så här tidigt på våren låter vi det vara och är trygg i att kvalsterfällorna (drönarram) kommer åtgärda det relativt snabbt. Vi kommer som sagt var sätta in drönarramarna nästa vecka och då börjar även årets Varroa test där vi kommer undersöka ifall vi kan hitta resistans bland våra kolonier.

English summary: We will soon start our 2024 Varroa management test in order to follow up the findings from 2023 study. In 2023 years test we showed the efficiency of a combined drone cutout and Lactic acid treatment but we also stumbled on a behaviour never reported before; In some colonies the bees seemed to clean out varroa infested drone cells and thus showed resistance towards varroasis. The report can be downloaded here: https://dodsbisyssla.com/varroa-managment-test-2023-test-report
This year we will focus to find evidence that the effect is real and if it gives the bees resistance.

Under 2023 genomförde vi ett test av vår metod, som består av drönarutskärning i kombination med mjölksyrebehandling vid behov. Vi visade att effekten matchar den man får med kombination av myrsyra och oxalsyra men med vår metod hålls kvalsternivån låg hela säsongen och därmed undviker man risken att få skadade vinterbin, rapporten kan laddas ner via den här länken: https://dodsbisyssla.com/varroa-managment-test-2023-test-report Den finns också på svenska uppdelad i fyra delar under fliken “Egna tester och studier”.
Vi upptäckte också något mycket intressant, som aldrig tidigare har rapporterats, då det verkade som vissa kolonier städade bort drönaryngel med kvalster. Dessa kolonier verkade ha en resistens mot kvalstren med betydligt mindre dagligt nedfall och väsentligt lägre angreppsgrad av kvalster i drönarcellerna. Om det här visar sig vara en okänd försvarsmekanism så kan analys av drönarlarver vara en enklare väg för att hitta bin med resistens. Därför kommer årets test att fokusera på att undersöka ifall resistenta bin verkligen städar bort angripna drönare och ifalldessa bin då uppvisar resistens mot kvalsterangrepp. Någon kanske undrar om inte detta är samma sak som VSH men med VSH handlar det om att bina i dessa fall öppnar arbetarceller och undersöker dem. I de flesta fall där en kvalsterhona finns låter bina dem vara och återsluter cellen igen och detta gör att kvalstret inte kan föröka sig i den cellen och om tillräckligt många celler återsluts har bina resistens. Men ingenstans rapporteras det att bina skulle öppna, kontrollera och städa bort drönare så om vår upptäckt stämmer är det en helt okänd strategi som bina utvecklat. Vi kommer att använda vår tredelade drönarram, se fig 1, där vi kommer ta foton av nyligen täckta celler samt strax innan de kryper ut och jämföra ifall antalet tomma celler har ökat. Vi kommer också att täcka en halv ram med täckta larver samt jämföra antalet kvalster i delarna. Om bina städar bort angripna celler bör vi få en signifikant skillnad i de olika delarna vad gäller antal celler med kvalster.

English summary. The film show good forage of salix pollen and (probably) nectar during sunny days in April. This means that the bees have enough pollen to make plenty of broods regardless if the rest of april will be rainy. Its important to have enough honey left in the hive since new nectar may be scarce depending on if there will be warm days or not. We have measured the food consumption over the winter and in the graph we can see monthly usage and it is clear that the colder it gets the more honey they consume. Its logic but some beekeepers still beleive that the bees will go into hibernation and use less honey the colder it gets. It is true that some bees goes in a kind of half hibernation but in the centre of the cluster it is always 20-25 degree and in order to keep it like that the bees consume honey. Öxabäck apiary is located in zone 4 which is much colder than Kungsbacka and consequently those bees consumed more honey. We started with about 15-17 kg honey so they should have enough to last to may.

I april blommar sälgen för fullt och vid bra väder är det fullt drag – nästan lika bra drag som under rapsdraget i maj. Varje bi kan bära ca 20-30 mg pollen vilket gör att bina drar in 1-2 kg pollen per kupa under en solig dag. Men, det går dessutom åt stora mängder vatten för att sätta mycket yngel så många bin sitter i mossan eller andra vattensamlingar och sörplar vatten. Har bina fått 2-3 bra dagar i april så kommer bina att ha dragit in tillräckligt med pollen för att kunna sätta fullt med yngel, detta pågår givetvis även om det är kallt och man inga bin ser. När man sedan öppnar kuporna i slutet av april för att sätta in drönarramarna blir man ofta chockade över hur mycket bin där är. Risken som finns ifall hela april regnar bort är att det uppstår brist på mat och då gäller det att det finns honung kvar av vinterförrådet. Det finns många åsikter om hur mycket mat det faktiskt går åt under en vinter och för att bringa klarhet så har vi mätt foderåtgång på våra samhällen. Intressant är att foderåtgången är större i kuporna i klimatzon 4 (öxabäck) än i vår gård i Kungsbacka. Det är egentligen självklart att det går åt mer mat när det är kallt men en del biodlare tror ju fortfarande att bina går i någon sorts halvdvala och att matåtgången skulle minska ju kallare det är. Matåtgången minskar visserligen när bina sätter sig i kluster och sitter still men när temperaturen sedan sjunker behöver bina arbeta för att hålla värmen, dvs de aktiverar sina stora vingmuskler för att generera värme vilket medför ökande matåtgång. Med 15 kg vintermat kommer bina ha ca 5 kg mat kvar för att klara sig till nektardraget går igång och om vädret är bra kan de dra ny nektar redan i april. Men skulle april och maj bli kallt så behövs de 5-7 kg som finns kvar och man behöver dessutom kolla ifall något samhälle gjort av med mer mat och därmed får brist. 15 kg räcker oftast bra i vårt klimat, dvs södra Sverige men troligtvis behövs betydligt mer mat ifall man befinner sig i Norrlands inland med längre och kallare vinter. Intressant är att notera att det inte verkar vara någon skillnad på vårt svarta samhälle nr 11) och de övriga hybridbina. Givetvis kan vi inte säga något säkert på bara en kupa men den skiljer inte ut sig i denna jämförelsen.

English short summary: The previous winter have been a harsh one with many hives having issues with moisture and bees suffering from dysentery. Under the menu “Intressant forskning” several articles can be found that explains reasons behind dysentery. Original articles from Randy Olivers homepage, scientific beekeeping.
Om man läser på FB så är det uppenbart att många har haft problem med utsot och vissa kupor får mögel bildas och bina har fryst ihjäl. Under fliken “intressant forskning finns tre artiklar om orsakerna till utsot. Här kommer en sammanfattning.
https://dodsbisyssla.com/orsaker-till-utsot/

Jag är en varm förespråkare av naturlig bihållning och därmed är det honung som gäller för oss. Men man måste ändå vara neutral när det gäller att tolka forskningsresultat så låt mig därmed slå fast att bina överlever på socker men, enligt vår erfarenhet, de övervintrar bättre på sin egen honung eftersom den innehåller näringsämnen som bina behöver. Om man tittar på utseendet på utsot så är det uppenbart att den är flytande vilket betyder att det mesta innehållet är vatten. Om det hade varit något osmältbart från honungen som ger utsot (en del böcker påstår det) hade isf utsoten varit stenhård men som alla kan se rinner det ofta dvs avföringen består mest av vatten. Det är skälet till att det är 100% säkert att varken socker eller honung i sig ger mer eller mindre utsot eftersom vattenmängden bestäms av fysikens och kemins lagar och dessa gäller lika för både socker och honung. 1 kg honung eller socker ger ca 650 gr vatten vid förbränning, om man har för hög vattenhalt i sitt foder blir mängden större och risken för utsot ökar. Socker består av sackaros som spjälkas till 50/50 glukos och fruktos medan honung redan är spjälkad och består av en blandning av fruktos och glukos. Raps och några få andra blommor ger hög halt glukos och kristalliserar därför snabbare – dessa ska inte användas som vintermat. Det här innebär att inga bin har problem med att leva på honung utan alla bin övervintrar bättre på honung än socker eftersom honung innehåller näringsämnen utöver kolhydrater. Som nämndes tidigare så ger 1kg honung 650 gr vatten det är därmed bortåt 10 kg vatten som ska hanteras under en vinter. Det är klustret som sköter den detaljen genom att bina kan reglera fukthalten i klustret genom att andas ut överskottsvatten samt fläkta ner vattenångan. För att detta ska funka behövs bra bottenventilation. För att ett kluster ska fungera behövs en minsta bimängd och då manteln är 5 cm tjock så blir absolut minsta diameter då 10 cm. Ett sådant litet kluster kan dock inte reglera fukt eller värmen och studier visar att optimal storlek är 12-15000 bin vilket ger ett kluster stort som en basketboll. Regleringen av fukt/värme kan bara ske om luftfuktigheten är rimlig och vi som bor på västkusten vet att 95% luftfuktighet är det normala vilket gör det oerhört svårt för bina att bli av med överskottsvatten. När tarmarna är fyllda har bina ett trick kvar och det är att sätta vinterbin eftersom det går åt mycket vatten för yngelsättning. Det kostar extra energi för bina, och dessutom deras långa livslängd, att sätta yngel så det är en sista åtgärd som de gör när inget annat återstår. För att det ska fungera behövs ett tillräckligt stort kluster, honung samt extra pollen. Det vi biodlare kan göra är att se till att invintra tillräckligt stora samhällen, ge tillräckligt med honung och pollen, invintra på två lådor samt se till att där finns bra bottenventilation. De två lådorna behövs för att få plats med tillräckligt med mat samt att ifall där blir lite fukt och mögel så hamnar det i nedre lådan och bina slipper sitta i den dåliga miljön. Vi bor på blöta västkusten och har ibland lite mögel i ytterramarna i nedre lådan men det bekommer inte bina nämnvärt utan de sitter bra i den övre lådan.

När vi gick biodlarkursen beskrevs oxalsyrabehandling i december som ett måste och om man inte utförde den var det stor risk att bina att gick under. I de flesta biböcker beskrivs oxalsyrebehandling som en viktig metod för att garantera en låg kvalsternivå (1), och vid en första anblick kan det verka som en vettigt strategi att garantera att bina får starta våren med låg kvalsternivå och därmed få en bra start. Men resonemanget haltar betänkligt eftersom man inte tar någon hänsyn till ifall samhället faktiskt behöver en behandling. Man tar heller inte hänsyn till att oxalsyra är en stark syra och precis som alla andra kemikalier har negativ påverkan på bina (2,3,4,5). Att behandla samhällen som inte behöver behandling anser vi vara en dålig strategi och därför har vi slutat med slentrianmässiga behandlingar. Om vi måste behandla så använder vi i första hand ofarliga metoder (drönarutskärning) och i andra hand så ofarliga medel som möjligt. Med den strategin blev oxalsyra helt överflödig och vi slutade därför med den för 7 år sedan utan att vi ser några problem med hög dödlighet pga Varroasis. låt oss titta på fakta och analysera situationen med vetenskapliga metoder och avgöra hur relevant behandlingen faktiskt är.

För att förstå hur en kvalsterbehandling ska vara så effektiv så möjligt måste man först förstå kvalstrets livscykel – första åren blev vi chockade hur ett samhälle kunde gå från att knappt ha några kvalster alls till att fullkomligt explodera på bara några veckor. Men om man tittar på kvalstrets fortplantning blir det lättare att förstå dess utveckling, fig 1 visar hur fortplantningen går till. Kvalstret kan bara fortplanta sig i stängda celler och i en arbetar cell blir det i snitt ca 1,1-1,3 livsdugliga döttrar medan det i en drönarcell blir ca 2,3-2,5 döttrar (6). Eftersom en stor del av kvalstren befinner sig gömda i cellerna ( 50-80%) kan det bli en obehaglig överraskning när de plötsligt väller ut i slutet av augusti början på september när yngelmängden minskar.

Eftersom drönaren tar några dagar mer på sig för att bli färdiga kan kvalstret lägga fler ägg där samt ger döttrarna fler dagar på sig att mogna vilket är anledningen till att fortplantningen är snabbare i drönare och därför blir utvecklingen explosiv under drönarsäsongen som hos oss infaller maj-juni. Kvalstrets fortplantning är relativt långsam när antalet kvalster är lågt men eftersom den är exponentiell ökar den snabbt med ökande antal kvalster vilket är orsaken till att kolonier plötsligt kollapsar när kvalsternivån exploderar. I fig 2 visas en förenklad modell hur utvecklingen av bin och kvalster kan se ut under en säsong.

Den enkla modellen i fig 2 visar paradoxen med kvalstrets utveckling och dess påverkan på bisamhället. Ett obehandlat samhälle kan lätt ha 2000 kvalster i juli vilket inte påverkar samhället nämnvärt eftersom där finns uppemot 50000 bin. När bistyrkan går ner i slutet av augusti fördelas dessa 2000 kvalster på bara 15-20000 bin och plötsligt har vi en angreppsgrad på >10% och samhället är dödsdömt. Oxalsyra har bara bra effekt på yngelfria samhällen, eftersom den inte går igenom vaxlocken, och därför är den endast meningsfull sent på året. Men har vi ett hårt angripet samhälle som beskrivs ovan har oxalsyra ingen effekt eftersom vinterbina redan är skadade och ett sådant samhälle kommer inte klara sig. Någon kanske invänder att en kombinationsbehandling då, dvs myrsyra och oxalsyra, som många använder?
Ett av två fall kommer inträffa:
Endera har vi hållit kvalsternivån på en låg nivå och vinterbina har klarat sig – då behövs ingen mer behandling.
Eller så har vi för hög nivå i augusti och vinterbina är skadade – då är det försent att behandla och då har oxalsyran ingen funktion för samhället går under oavsett.
Det enda fall där oxalsyra kan ha en funktion är ifall vi haft en låg nivå hela säsongen så vinterbina är starka men att vi får en plötslig ökning i oktober. I det fallet kan vi lika gärna använda mjölksyra som har samma effekt men är betydligt mildare för bina. I samtliga ovanstående fall är oxalsyra överflödig och gör mer skada än nytta.
För att dokumentera att vår strategi utan starka syror fungerar gjorde vi en studie under 2023 med 26 kupor där tre av dem hade skyhöga kvalsternivåer i augusti. Två av kuporna var i kontrollgruppen där de fick myrsyra + oxalsyra men dog ändå under hösten pga av Varroasis. I testet hade vi 16 kupor som enbart fick drönarutskärning samt mjölksyra under augusti-oktober vid behov och av dessa hade 15 lågt nedfall hela säsongen utan annan behandling (7) och kom ut starka i år (>10 ramar med bin).
Då kanske någon påpekar att det finns många som enbart använder oxalsyra och har bra överlevnad. Så är det förvisso, men motfrågan blir ifall de har koll på kvalsternivåerna? Kan det vara så att de råkar ha samhällen som faktiskt har resistens utan att veta om det? I vår strategi håller vi koll på nedfallet och om det går över tröskelvärdet så behandlar vi med mjölksyra, vissa samhällen behöver ingen behandling alls och dessa har då någon form av resistens. Dessa samhällen är de som vi avlar på för att ta vara på resistensen.

Referenser
1. Fries/Kristiansen, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället.
2. Scneider et al, Sublethal effects of oxalic acid on Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae): changes in behaviour
and longevity
3. Highes et al, Negative long-term effects on bee colonies treated
with oxalic acid against Varroa jacobsoni Oud.
4. Thielka, EFFECTS OF SYNTHETIC AND ORGANIC ACARICIDES ON
HONEY BEE HEALTH: A REVIEW
5. Nazmiye Gunes, Levent Aydın, Deniz Belenli, John M. Hranitz, Sami
Mengilig & Semih Selova (2017) Stress responses of honey bees to organic acid and essential
6. Rosenkrantz et al (2010), Biology and control of Varroa destructor
7. Bjusen/Nordin, The efficiency of Drone Brood Removal (DBR) + Lactic Acid Treatment (LAT) to control the Varroa destructor infestation.

Vädret har varit eländigt kallt hela mars med undantag för en solig dag då bina passade på att rensningsflyga. Hassel blommar för fullt men eftersom bina inte flyger kommer det inte in något nytt pollen vilket fördröjer utvecklingen. Nu är det viktigt att hålla koll så att bina har mat då det trots allt pågår yngelsättning med förhöjd matåtgång.
Eftersom vi tvingades använda delvis socker i höstas, på grund av den usla sommaren som knappt gav någon honung alls hos oss, så har vi sparat några honungsramar som vi ska tillsätta som en energiboost. Så fort det blir över 10 grader och sol kommer vi sätta dessa ramar vid yngelklotet så larverna får en bra start. Dessutom ska varroabrickorna in så fort vi har plusgrader på nätterna så vi kan se att kvalsternivån är under kontroll. I övrigt är det vaxning av gamla ramar som gäller – vi bytte in 11 kg ursmält vax från förra året och fick nytt präglat svenskt vax tillbaks.

English summary: The test report is now available: You find it under the meny “egna tester och studier” or follow link below.

Testrapport är klar för den som vill läsa, den finns under menyn “egna tester och studier” eller använd länken nedan.
dodsbisyssla.com/varroa-managment-test-2023-test-report/

Idag gick temperaturen upp mot 10 grader så då tyckte några bin det var dags. De svarta bina var mest på och där var en hel del som flög. Myten säger att svarta bin är aggressiva – här filmar vi ca 20 cm från flustret och de kunde inte bry sig mindre.

Om man har sett till att invintra unga drottningar och hållit kvalstren på en låg nivå bör vintern ha gått bra. Men mars-maj är en kritisk period då yngelsättningen kommer igång och därmed behövs mycket mat. Snålade man med maten i höstas kan det lätt bli problem, och faktum är att de flesta bin som svälter gör det på våren. Ofta hör man biodlare som oroligt undrar ifall det finns mat kvar och hur vet man ifall de lever och har tillräckligt med mat?
Så här gör vi för att inte behöva oroa oss ifall våren blir lång och kall.
1. Se till att ge minst 15 kg honung, helst 20 kg.
2. Spara honungsramar för stödmatning ifall det behövs. Ramar som blir över slungas.
3. Väg kuporna under invintring och sedan varje månad. En tom kupa väger 11-12 kg så inför vintern bör kupan väga minst 30 kg helst 35 kg. 11kg (tom kupa)+15 kg (mat) + 2 kg (bin) + 2 kg (pollen). Vår sämsta kupa väger 21,5 kg så där bör det finnas ca 6-7 kg kvar så vi sitter lugnt och väntar in första flygningen.

Februari vägningen är klar och det ser ut som om yngelsättningen ännu inte kommit igång på allvar.

Man kan se att alla kuporna har bra med mat då en tom kupa väger ca 11 kg, så de flesta har minst 8-10 kg mat kvar. Men som vi vet kommer matåtgången öka markant i mars-maj. Påståendet att svarta bin gör av med mindre mat verkar inte stämma, snittet är ca 7 kg sedan september och kupa 11, med svarta nordiska, har gjort av med 7,5 kg. Givetvis kan vi inte dra några slutsatser på bara en kupa, men kanske är det så att skillnaden är större mot gula bin. Våra andra bin är ju hybrider mellan svarta och gula bin och de kanske är mer lika svarta vad gäller övervintring. Det här ska vi titta närmare på när vi har fler svarta bin.

Nu har vi kommit till sista delen där vi diskuterar resultaten och försöker dra lite slutsatser.

4. Diskussion

I denna studie visar vi att om en tredelad drönarkam används minskar kvalsterpopulationen snabbt och med LAT-behandling, vid behov, är det möjligt att bibehålla den låga kvalsterpopulationen genom hela säsongen. Av testbikuporna (n=10) hade ingen ett kvalsternerfall i augusti som motiverade någon FA-behandling och endast en hade ett kvalsterfall i november som motiverade en OA-behandling.

Det verkar finnas ett bättre långsiktigt resultat i denna studie jämfört med tidigare studier (Charriere, 2003; Calderone. N. W, 2005; Odemer et al, 2022) och vår teori är att det beror på att kvalstren konsekvent erbjuds mogna drönarceller 4-8 veckor i följd och genom att skära ut delarna veckovis undviker man att kvalstren av misstag släpps ut av en för sen utskärning. I de flesta studier utfördes DBR med en hel ram som togs ut en gång i månaden eller var tredje vecka. Kvalstren är bara intresserade av att gå in i en cell under några dagar innan den försluts och om ramen endast byts ut månadsvis kommer det att finnas två-tre veckor där inga kvalster fångas. Under den tid det tar att ersätta ramen och nya celler har mognat kommer kvalstren att föröka sig i andra celler, vilket gör att kvalsterpopulationen kan återhämta sig mellan varje utskärning. Med metoden som presenteras i denna studie genomförs kvalsterfångningen konsekvent upp till 6 veckor i rad vilket säkerställer att ett maximalt antal kvalster avlägsnas, utan chans för kvalsterpopulationen att återuppbyggas mellan utskärningarna. Följaktligen trycks kvalsterpopulationen ner till ett mycket lågt antal i slutet av drönarsäsongen vilket ger kvalsterpopulationen en kort tidsperiod att växa, och i kombination med LAT-behandlingar kan kvalsterpopulationen hållas under den skadliga nivån över hela säsongen. Ytterligare experiment/data behövs för att avgöra om resultatet kan upprepas även i andra områden där drönarperioden är annorlunda – i vårt område (Södra Sverige) produceras de flesta drönarna under 6-8 veckor från början av maj till slutet av juni vilket ger en stor möjlighet att fånga maximalt många kvalster under den period då de annars skulle föröka sig explosionsartat. Den slutliga populationen av kvalster, efter OA-behandlingen som utfördes i slutet av november, visade en stark korrelation mellan genomsnittligt kvalsternedfall och total kvalsterpopulation (y=123x, där y = total population och x är daglig kvalsternedfall med R2=0,9588) som tyder på att det går att använda kvalsternedfallet i november för att bedöma om någon sen behandling behövs eller inte.

Tröskelangreppsnivån är 6 % för att hålla vinterförlusterna under 10 % (Genersch et al, 2010) vilket ger 600 kvalster som max tillåten vinterpopulation om starka kolonier med minst 10 000 bin anses vara normen.Även om ytterligare data behövs för att bekräfta resultatet stöder data att det kan rekommenderas att höstbehandling inte behövs om det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet i november är under 3 kvalster/dag, vilket motsvarar en total population på cirka 400 kvalster.

Nackdelar och fördelar med DBR+LAT-behandling

Resultatet av studien visar att strategin med DBR och LAT är ett effektivt sätt att kontrollera kvalsterpopulationen och hålla den under den skadliga nivån för en frisk koloni. Det erbjuder också ett verktyg för att avgöra om och när starkare kemikalier behövs, och på så sätt undvika stressen av onödiga behandlingar. Dessutom undviks risken med en för sen behandling, eftersom FA och OA först kan användas efter att nektarflödet är över, vilket kan resultera i en stor del av skadade vinterbin.

Det är också en mycket enkel metod som inte kräver någon speciell utrustning eller någon avancerad teknik som gör det enkelt för nybörjare att implementera. Dessutom minskar det hanteringen av farliga kemikalier eftersom LA är en relativt ofarlig syra, speciellt eftersom 15 % lösning används. LA används i livsmedelsindustrin för jäsning (Barbosa ET AL, 2017), i ölindustrin och används även som kemisk peeling och anses vara säker att använda. Nackdelen med metoden är att DBR måste göras varje vecka för att vara effektiv och kvalsterfallet måste övervakas regelbundet hela säsongen för att upptäcka en plötslig ökning. I den region där denna studie genomfördes (sydväst om Sverige) sammanfaller svärmningssäsongen och drönaryngelsäsongen och således kommer den extra tiden för DBR, förutsatt att veckovis svärmkontroll utförs, att vara den tid det tar att skära ut en del av drönarramen, vilket är en fråga om en minut eller två. Kontrollen av kvalsternedfall tar väldigt kort tid om kvalsterfallet är lågt (faktisk räkning behövs bara om man ligger nära eller över tröskelvärdet) det handlar om att dra ut brädan och göra en bedömning, men måste göras regelbundet (en gång i veckan eller åtminstone varannan vecka). Appliceringen av LAT kan tyckas vara tidskrävande eftersom rekommendationen är att dra ut varje ram och spraya dem individuellt och denna process tar cirka 10 minuter. Vi har dock utvecklat ett snabbare sätt att applicera sprayningen där vi separerar två intilliggande ramar och sprayar varje sida med samma mängd lösning (i vårt fall är det 3 sprayningar per sida för att få 5-8 ml/sidan, se Fig. 11). Med denna appliceringsmetod är tiden som behövs 3–4 m per kupa och applicering.

Som beskrivits kräver metoden regelbunden övervakning och extra arbete i de fall LAT behövs men på grund av metodens enkelhet, där inga speciella verktyg eller avancerad teknik krävs, bör den passa de flesta hobby- och deltidsbiodlare (<50 bikupor).

När kolonierna var yngelfria, i slutet av november/början av december, fann vi en positiv linjär korrelation där det genomsnittliga dagliga kvalsterfallet x 124 ger en uppskattning av den totala populationen. Den funna korrelationen bekräftar resultatet av andra studier (Liebig, 1983; Brodsgaard, C.J, Brodsgaard, H.F., 1996).

Resultat

3.1 Genomsnittlig dagligt kvalster nedfall
Som visas i grafen nedan, fig 3, var det dagliga genomsnittliga kvalster nedfallet lägre i testkolonierna efter att drönarutskärningen avslutats – samtliga kupor låg också väldigt lika vilket visar att effekten är konsekvent hög hos alla kuporna. Skillnaden mellan Testkupor och Kontrollkupor var betydande (p=0,065) med 0,2 ± 0,1 respektive 2,4 ± 1,4 i dagligt genomsnittliga kvalster nedfall. I slutet av augusti (innan myrsyrebehandling) var skillnaden signifikant (P 0,035) med 1,2 ± 0,4 respektive 7,6 ± 3,1 dagligt genomsnittliga kvalster nedfall. Förändringen i genomsnittligt kvalster nedfall för Testgruppen före och efter DBR var signifikant (P=0,011) med ett startvärde på 0,9±0,2 och 0,2±0,1 efter avslutad drönarutskärning.
Från maj till slutet av augusti ökade Testgruppen det genomsnittliga dagliga kvalster nedfallet med ca 30 % (från 0,9=>1,2 kvalster per dag), fortfarande mycket under det skadliga tröskelvärdet, medan det fanns en 25-faldig ökning i Kontrollgruppen (från genomsnitt 0,3=>7,6 kvalster per dag). Baserat på den 25-faldiga ökningen för Kontrollgruppen indikerar resultaten för testgruppen att 90-95 % av den förväntade ökningen av kvalsterpopulationen, från maj till slutet av augusti, hade undvikits. När myrsyrebehandlingen applicerats minskade det dagliga kvalsterfallet för Kontrollkuporna, men med stor varians, vilket fortsatte under hösten. Att Kontrollgruppen hade stor varians indikerar att myrsyrebehandlingen är opålitlig, dvs effekten varierar betydligt. Att det förhåller sig på det viset beror på att myrsyran är temperaturberoende och fungerar bäst mellan 10-25 grader C, för låg temperatur så förångas syran för långsamt med minskad effekt och vid för höga temperaturer ökar riskerna för bina.
Det slutliga resultatet efter oxalsyre behandlingen, se fig 4, visade inga signifikanta skillnader mellan kvalster populationerna i de två grupperna (228 ± 80 och 229 ± 100 kvalster för Test respektive Kontroll).

3.2 Angreppsnivå av drönarcellerna
Kvalstren har en hög preferens för att gå in i en drönarcell (Fuchs 1992) men om det finns fler kvalster än tillgängliga drönarceller går kvalstren in i en arbetarcell istället för att dela drönarcellen med en annan kvalster. Mer än ett kvalster per drönarcell kommer att sänka fruktbarheten och därför är det bättre optimering för kvalstret att invadera en arbetarcell istället. Av resultatet ser vi att vi har en genomsnittlig maximal angreppsnivå på 15 % (maximalt var 40 %) så de tillgängliga drönarcellerna verkar räcka för att erbjuda varje moget kvalster en färsk drönarcell. Antalet fångade kvalster var stabilt de tre första utskärningarna (i genomsnitt 40-60 kvalster/utskärning) och sedan sjönk det drastiskt från 4:e skärningen och framåt. Det dagliga genomsnittliga kvalster nedfallet minskade till nära noll vilket tyder på att kvalsterpopulationen hade blivit mycket låg.

3.3 Korrelation mellan genomsnittligt kvalster nedfall (före OA-behandling) och beräknad kvalsterpopulation i november.
Alla bikupor fick OA-behandling i slutet av november (när kolonierna ovar yngelfria) för att fastställa kvalsterpopulationen efter behandlingarna. Resultatet plottades mot genomsnittligt dagligt kvalster nedfall (före behandlingen) och visade en god positiv korrelation (y=123x med R2=0,9546, där y = total kvalsterpopulation och x är dagligt kvalsterfall), se fig 7. Resultatet stöder att kvalsterfallet i november kan användas för att bedöma den totala populationen och följaktligen bedöma om ytterligare behandling behövs. Resultatet från denna studie bekräftar andra forskares resultat att det finns en linjär korrelation (Brodsgaard, C.J, Brodsgaard, H.F., 1996). (Genersch et al, 2010) fann att tröskelangreppsnivån var 6 % för att hålla vinterförlusterna under 10 %, vilket ger 600 kvalster som max tillåten vinterpopulation, om enbart starka kolonier med minst 10 000 bin övervintras. Mindre kolonier än 10 000 bin bör inte invintras eftersom det ökar risken för vinterförluster (Jeffree, E, 1956, Genersch et al, 2010).
Baserat på ovanstående så stöder resultaten att kvalsterfall på < 3 kvalster per dag (motsvarande ca 400 kvalster) kan tolereras utan ytterligare höstbehandling, markerade i grafen med gröna linjer.

I nästa avslutande del ska vi gå igenom hur resultaten kan användas praktiskt i sin biodling.

For English guests: The complete test report in English will be available soon under “egna tester och studier”.
I nästa del kommer resultaten redovisas.

2. Material och metoder

2.1 Experimentella fältplatser och kolonier

27 experimentkolonier av lokalt anpassade Apis Mellifera hölls i 7 bigårdar i Kungsbacka och Alingsås på Sveriges västkust. Bina hölls i dubbla yngelkammare med 10 standard LN-ramar (370×220 mm). Det naturliga kvalsterfallet uppmättes i april 2023 och varje bikupa med ett genomsnittligt dagligt kvalsterfall på mer än 2 kvalster per dag behandlades med 5-8 ml 15 % mjölksyra som applicerades direkt på bina med en sprayflaska. Efter en vecka mättes det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet och mjölksyrabehandlingen upprepades vid behov tills alla bikupor hade ett dagligt genomsnittligt naturligt kvalsterfall under 2 kvalster per dag.

Vanliga metoder för bihantering användes under hela säsongen, inklusive tillsättande av skattlådor ovanför ett spärrgaller och avlägsnande av fulla honungsramar.

Kolonierna var organiserade i matchade par, dubbla lådor på LN format som blev slumpmässigt uppdelade i positiva kontrollkolonier, som fick myrsyra i augusti (40 ml 60 % myrsyra på Wettex-tyg överst på ramarna applicerade under 1 vecka) och oxalsyra syra i yngel utan kolonier slutet av november (dråpmetoden med 3,2 % oxalsyra löst i sockersirap (50 %), och testkolonier (där ett antal drönarutskärningar utfördes i maj-juni) plus mjölksyraspray, när en kolonis genomsnittliga dagliga kvalsterfall översteg 2 kvalster under juli till oktober. Totalt 11 matchade par och ytterligare 6 testkupor organiserades. Alla bikupor fick en tredelad drönarram, se fig 1, som placerades i den övre yngelkammaren intill den sista arbetarramen. I kontrollgruppen lämnades drönarramen på plats under hela säsongen, men lyftes och återsattes på samma sätt som testkolonierna för att simulera manipulationen av testkolonierna. Bina i kontrollgruppen fick använda drönarramarna som de ville (för drönare, arbetare eller för att lagra honung).

Antal nedfall: Nedfallet av kvalster för alla kolonier kontrollerades varje vecka och summan delades med antalet dagar för att beräkna det genomsnittliga dagliga nedfallet.

2.2 Tillvägagångssätt

  2.2.1 Drönaryngelperiod maj-juni

Dag 0 placerades en tredelad drönaryngelram utan vax i den övre yngellådan i varje bikupa, bredvid sista arbetarramen. Dag 7 skars del 2 och 3 av drönarramen ut, med eller utan ägg och larver ut. Dag 14 skars del 3 ut, och i slutet av vecka 3 fanns det tre delar med yngel olika utvecklingstadie av drönaryngel i var och en av de tre sektionerna. Från dag 21, och sedan var 7:e dag, skars sektionen med täckt yngel ut och de utskurna bitarna placerades i frysen, märkta med datum och bikupe nummer, för senare dissektion.

2.2.2 Efter drönarperioden, juli-mitten av oktober

Testkolonier: Om den dagliga genomsnittliga nedfallet i testkolonierna översteg tröskelvärdet på 2 kvalster per dag applicerades en LA-behandling av yngelkamrarna enligt tillverkarens instruktioner – 5 ml 15 % LA löst i vatten appliceras på varje ram genom att spraya direkt på bina. Efter en vecka kontrollerades kvalsternivån och LA-behandlingen upprepades vid behov. Datum och bikupans nummer noterades för alla LA-behandlingar.

Kontrollkolonier: Om det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet i en kontrollkoloni översteg den övre tröskelnivån på 7 kvalster per dag, räknades det som ett “misslyckande” och erhöll lämplig behandling.

Alla kontrollkupor behandlades med myrsyra i augusti (40 ml 60% myrsyra på Wettex-duk på ovansidan av den övre lådan.

2.2.3 Slutlig bestämning av kvalsterpopulationen

 När kolonierna var yngelfria, applicerades oxalsyra, 5 ml 3,2 % oxalsyra löst i 50 % sockersirap per  ramgata innehållande bin, på alla testbikupor och kontrollbikupor. Det totala antalet kvalster som föll på den nedfallsbrickan under de kommande fyra dagarna räknades.

2.3 Datainsamling

Utskärning av drönarramar startade i början av maj och fortsatte till slutet av juni och de  utskurna delarna markerades och frystes för senare undersökning. Från de frusna drönarkakorna öppnades 100 stängda drönarceller (genom räkning) från varje del och antalet celler som angripits av ett moderkvalster räknades, se fig 2, vilket gav angreppsgraden i drönarramen. Enligt vår uppfattning är det bättre att räkna moderkvalster, I.E angripna celler, snarare än totala antalet kvalster i drönarcellerna eftersom det är svårt att avgöra om det räknade kvalstret i själva verket är ett invaderande moderkvalster eller en avkomma. Dessutom är det väldigt svårt att veta om det fanns 1, 2, 3, 4 eller 5 kvalster per drönarcell och därför vet vi inte vad vi mätte om det totala antalet kvalster räknas. När moderkvalster räknas vet vi hur många invaderande kvalster som har fångats, vi kan beräkna angreppsnivån i drönarkammen och vi kan också uppskatta antalet kvalster som vi har stoppat från att återvända till kolonin. Det totala antalet drönarceller i den utskurna delen uppskattades genom att mäta arean av täckta drönarceller och delades med den uppmätta ytan på 100 celler (i vårt fall 68×32 mm). Det totala antalet fångade grundkvalster uppskattades sedan genom multiplikation av angreppsnivån med det totala antalet slutna drönarceller. Arean av de täckta drönarna i varje division mättes och delades med arean på 100 celler för att beräkna antalet celler i varje division. Antalet täckta celler (Cc) beräknas med följande formel: C_c=A_d/A₁₀₀x100 där A_d=area för den utskurna delen, A₁₀₀ är arean av 100 celler (68×32 mm).

Summering

Effektiviteten av behandling av Varroa Destructor i kolonier av honungsbiet Apis Mellifera, baserad på Drone Brood Removal (DRB) med en trevägs drönarram tillsammans med Lactic Acid Treatment (LAT), utvärderades. DRB+LAT behandlade kolonier jämfördes med kontrollkolonier behandlade med ”standard” Varroa metod baserad på organiska syror (myrsyra och oxalsyra). Kolonierna delades slumpmässigt upp i antingen testgrupp eller kontrollgrupp där drönarramen satt på plats under hela säsongen, men inga drönare togs bort. I testgruppen gjordes en utskärning (1/3 dels ram) varje vecka under drönarsäsongen (maj-juni). Det dagliga kvalsterfallet övervakades varje vecka och jämfördes mellan de två grupperna där testgruppen hade ett signifikant lägre kvalsterfall efter att drönarsäsongen var över varvid skillnaden ökade markant i början av hösten, då myrsyra vanligtvis appliceras. I kontrollgruppen ökade kvalsterfallet med 25 gånger från maj till slutet av augusti (före appliceringen av myrsyra) medan testgruppen endast ökade med en faktor 1,3. Eftersom naturligt kvalsterfall är en indikation på den totala kvalsterpopulationen tyder det på att mer än 90 % av den förväntade ökningen av kvalster undveks (baserat på kontrollgruppens ökning) på grund av DRB+LAT behandlingen. Efter att kontrollgruppen fått myrsyrabehandlingen visade det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet ingen signifikant skillnad mellan grupperna även om en större variation i kontrollgruppen kunde noteras, några kontrollkolonier hade således för höga kvalsterpopulationer trots behandling med myrsyra.

Sista veckan i november, när kolonierna var yngelfria, fick alla bikupor en behandling med oxalsyra för att kontrollera den slutliga kvalsterpopulationen. Resultatet stödjer att DRB + LAT behandling är ett effektivt och bra alternativ till traditionella metoder, baserade på organiska syror, eftersom 9 av 10 testkolonier hade en slutlig kvalsterpopulation som inte krävde ytterligare behandlingar. En positiv linjär korrelation mellan kvalsterfall och kvalsterpopulation i november hittades (y=124x, y = total population och x är det genomsnittliga dagliga kvalster nedfallet) vilket stöder att det dagliga kvalsternedfallet i november kan användas för att bestämma, på en koloni-till-koloni-basis, om någon höstbehandling behövs eller inte.

I nästa del går vi igenom testet mer i detalj, men så här blev resultatet

short summary in English: We weigh our hives monthly to measure how much food they consume and to be sure we have enough food in the spring since that is when most hives starve. Also, as long as the weight decreases we also know that the hives are alive. Average monthly consumtion is around 1,3-1,5 kg per month.

I skrivande stund visar termometern -10 grader och då undrar man hur bina klarar detta. Sanningen är att kyla inte är ett problem för ett starkt samhälle med rejält honungsförråd – bina har en isoleringsförmåga som motsvarar en fjällripas, dvs knappt någon värme smiter ut överhuvudtaget. Förutom Varroa, svält och fukt i kuporna är det inte mycket som rubbar bina utan de sitter lugnt i sitt kluster. Men, man oroar sig förstås ändå och för att lugna oss brukar vi väga kuporna en gång i månaden – så länge det försvinner mat finns det bin i kupan. Det ger också en hel del information, tex;
Att matförrådet är tillräckligt stort
Hur mycket mat går det åt per månad egentligen
När de börjar sätta yngel – för då går konsumtionen upp rejält

Just nu ligger matåtgången på 1,3-1,5 kg per månad i snitt men man såg att vissa kupor satte yngel sent på året eftersom de gjorde av med mycket mer mat.
Nedan visas åtgången per kupa till december, där kupa 14 och 31 har stått still vilket oroar lite. Men vågen vi använder är inte den mest känsliga och vi tror oss ha hört ljud i bägge kuporna, nästa vägning kommer det visa sig ifall de lever.
Mål för nästa år blir att skaffa en bättre våg.

Del 1.

Short English summary: We have developed our own Varroa managment system based on drone Brood removal by using a 3 split Drone frame. With this setup we can cull Drones every week and by that we can keep the Mite population below our threshold value which we monitor by checking weekly the mite drop. We aim to have an average daily mite drop <2 mites per day. If we exceed the threshold then we use Lactic acid as a “soft” acaricide. During the 9 years we have carried out our strategy we have avoided the usage of Oxalic acid completely and only occasioanally need formic acid (3/ 100 hives during 9 years) with no winter losses due to Varroaosis. This year we carried out a controlled test with 16 test hives using our strategy and 11 hives that used the standard Mite treatment with Formic acid in august and oxalic acid in november/december. In next part we will go through the test and present the results.

Inledning:
Vi har under flera år utvecklat en metod som bygger på att hålla koll på antalet kvalster och behandla med i första hand mekaniska metoder (drönarutskärning) och i andra hand mjölksyra som är en relativt ofarlig syra. Starkare syror tar vi endast till i nödfall eftersom både myrsyra och oxalsyra är starka kemikalier som ger högre risk för både bin och yngel (1). Vi har under 8 år inte haft en enda vinterförlust som kan spåras till kvalsterproblem. För 5 år sedan tog vi helt bort Oxalsyra och Myrsyra har vi behövt använda i endast 5% av samhällena som en sista utväg. För att dokumentera metodens goda resultat har vi bestämt att genomföra en jämförande studie med positiv kontrollgrupp där kontrollgruppen får myrsyra i augusti och oxalsyra i december.

Teamet
Eftersom det behövs många kupor (idealt 12 kupor per test grupp) för att få till ett test där man får ett resultat som är statistiskt säkerställt har vi tagit hjälp av olika biskötare:
Från Alingsås: Jerker Andersson och Staffan Görander
Från Lerum: Malin Sundelin
Från Mölndal: KJ Holmstrand
Från Kungsbacka: Åsa Henry, Karin Gransvik Nilsson
Testledare: Ewa Nordin, Mikael Bjusen
Mentor och teknisk rådgivare: Randy Oliver
Del 1- hur strategin ser ut
Vi har en egen utvecklad metod för att hantera Varroan som har likheter med Integrated Pest Management strategin (IPM), där man håller koll på kvalstertrycket i kupan och behandlar vid behov och med så “snälla” medel som möjligt.

Alla kemikalier belastar bina mer eller mindre och så gör även de organiska syrorna där både myrsyra och oxalsyra har visat negativa effekter på bina (1). Vår metod går ut på att göra drönarutskärning med tredelad ram där vi skär ut en del varje vecka under drönarperioden och under resten av säsong endast behandla vid behov med mjölksyra – mjölksyra är, enligt vår erfarenhet, den snällaste syran och vi har heller inte funnit några studier som anger att mjölksyra skulle orsaka bidöd eller problem med ägg och yngel. Endast vid enstaka tillfällen behöver vi ta till myrsyra och oxalsyra använder vi inte alls. Detta innebär mindre stress för bina och mindre slabb med starka syror för oss.
Bakgrund
Ni har säkert hört talas om att 5% kvalster är en tröskel där bina inte klarar kvalstertrycket och kanske ni även hört att 2% är en säker nivå. Problemet är att eftersom binas antal varierar stort så betyder inte 2% samma sak i antal under säsong, tex; Vi har ett starkt samhälle på 50000 bin där vi konstaterar 2% tryck genom att tvätta ett biprov. 2% av 50000=1000 kvalster. Kommer vi sen in i augusti och bina minskar i antal till ca 10000 så har vi plötsligt 1000 kvalster på 10000 bin och vårt samhälle är i kris och måste snabbt ha behandling. Med den strategin som vanligtvis används med myrsyra i augusti, samt oxalsyra i december får man ofta ett sådan läge där bina plötsligt har ett kvalstertryck som ligger över gränsen. Ibland kommer det att vara försent eftersom det inte finns ett specifikt datum när de bin som ska övervintra föds och har vi otur kommer de att vara försvagade av kvalstren och därmed ge ett svagt samhälle även om vi behandlar med myrsyra och det är kvalsterfritt i december.

Vårt upplägg
I vår strategi struntar vi i angreppsgraden under säsong och istället fokuserar vi på att hålla den totala populationen av kvalster på en så låg nivå att vi aldrig kommer över 2-3 %, extra viktigt på hösten när bina ska invintras. Av den anledningen siktar vi på att alltid hålla oss under 250 kvalster eftersom det ger 2,5 % ifall vi har 10000 bin vid invintringen.
Då har vi två mål; Estimera totalen och förhindra kvalsterantalet från att gå över 250.

Kvalstrets reproduktion
När det gäller hur, var och när Kvalstren reproducerar sig och varför de föredrar drönare så finns det att läsa mer detaljerat på vår hemsida under Varroa management, för den som själv vill läsa en studie så kommer referens här (2). Men lite kort så kryper kvalsterhonan ner i cellerna strax innan de försluts vilket ger ett fönster på 1-3 dagar för att fånga kvalstret. I en arbetarcell blir det ca 1.3 nya honor per invaderad cell medan det i en drönarcell blir ca 2.5 (pga drönarens längre yngeltid) och det är troligtvis den stora anledningen till att kvalstren föredrar drönare framför arbetare. Det är definitivt anledningen till att kvalstermängden exploderar på försommaren och varför vår metod är så pass effektiv, vi motar Olle i grind så att säga.
Vi använder således drönarramen eftersom kvalstren föredrar drönarceller ratio 1:8 ungefär (2).
Då undrar kanske någon om inte sådana studier genomförts och visst har de det. I denna studien (3) fann de att med hjälp av drönarutskärning höll de nere angreppsgraden i oktober till under 3 % i snitt (men det varierade upp till 7% i vissa kupor) medan kontrollgrupperna varierade mellan 5-20 %. Detta test gjordes på gula bin i varmare trakter där produktionen av drönarna är mer utspridda över hela säsongen.

Vår metod är effektivare eftersom
1. de bara gjorde 4 utskärningar (en gång i månaden) medan vi kan göra upp till 6 utskärningar under de 6-7 veckor som vi har hög drönarproduktion.
2. kvalstren smiter ner i cellerna 2-3 dagar innan cellerna täcks och därför är det en fördel med en tredelad ram där vi varje vecka erbjuder nya fräscha celler.
3. Dessutom ger vi en extra smäll med mjölksyra ifall det behövs.

En del hävdar att mjölksyra inte kan användas eftersom den inte går in i cellerna och de flesta kvalstren sitter där. Det är delvis korrekt eftersom mjölksyra inte går igenom cellerna (vilket fö är bra för då blir inte täckt honung påverkad) men det är samtidigt fel eftersom vi inte har som mål att utrota kvalstren utan bara hålla ner antalet och till det fungerar mjölksyra utmärkt.

Vi tar ett exempel, säg att vi har 4,5 nedfall per dag vilket med vår modell ger 540 kvalster. Ungefär 1/3 sitter på bina och 2/3 sitter i cellerna (1) dvs vi kommer åt ca 150 kvalster och med en effektivitet på 90 % (4) blir vi av med 120. Då har vi drygt 400 kvar och vi får således göra en behandling till efter en vecka varvid vi kommer åt ytterligare ca 100 st och voila vi är nere på våra 2 nedfall per dag igen. Att metoden fungerar ser vi eftersom vi lyckas hålla nedfallet lågt under hela säsongen och nästkommande vår har vi fortfarande kvalsternedfall på under 15 st per vecka, oftast lägre. Vi har inga samhällen som dött pga Kvalsterangrepp sedan vi började med den här metoden. De gånger vi kollat med oxalsyra på hösten har vi fått antalet bekräftat som matchar vårt nedfall.
I nästa del kommer vi gå igenom hur testet är upplagt samt resultat.

Referenser:
1. https://www.researchgate.net/profile/Erik-Tihelka/publication/328200942_Effects_of_synthetic_and_organic_acaricides_on_honey_bee_health_A_review/links/5bc24d02a6fdcc2c91fb762d/Effects-of-synthetic-and-organic-acaricides-on-honey-bee-health-A-review.pdf
2. http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
3. Evaluation of Drone Brood Removal for Management of Varroa
destructor (Acari: Varroidae) in Colonies of Apis mellifera
(Hymenoptera: Apidae) in the Northeastern United States
4. Study of effectiveness of lactic acid at varroatosis in the apiaries of Tyumen region, Russia

Short English summary: 1904 was the start of a disaster that was later called Isle of Wight disease which lasted for almost 20 years and, according to the legend, wiped out the original black bee population in UK and only left the yellow bees that apparently seemed to be resistant to the disease. As Bailey pointed out (2) there were no doubt that many colonies died in those years but no evidence was presented that a speicifc parasite or disease was the root cause. On the contrary – when Bailey investigated the case he concluded that it was a myth and that the colony losses were due to natural causes of which a big portion was the result of poor colony handling, starvation and general mistreatment of the colonies. In addition, there are absolutely no evidence that the black bee should have been more sensitive to whatever caused the losses. Still today there are several populations of old black bees in UK although due to import of foreign bee strains they are rare and mostly found on remote locations.

Vi börjar med att först definiera vad som menas med en myt-enligt Dr Bailey (2), som undersökte fakta bakom Isle of Wight (IOW) händelsen redan 1963, finns följande definition i ett Oxford Dictionary; “A myth is a primitive explanation to a natural phenomenon.”

Enligt Roger Patterson (1) finns det en “standard”-redogörelse, med några variationer, för Isle of Wight-sjukdomen och den lyder ungefär så här; Det kallades omväxlande för en sjukdom, epidemi eller sjukdom hos honungsbin som verkade ha flera olika symtom. Detta ledde ofta till att kolonin dog, både sommar och vinter. Beroende på källan verkar den först ha uppmärksammats omkring 1902 i Derbyshire, men 1904 på Isle of Wight och varade i cirka 20 år. Den beskrevs av många författare som “mycket smittsam” och sades ha orsakat utrotningen av de “gamla brittiska svarta” bina (Amm). Runt 1918 hade farsoten spridit sig till hela UK, Irland och även europeiska fastlandet och trakekvalstret blev utpekat som skyldig och ansågs då vara farligare än Amerikansk yngelröta.
Historierna spreds via tidningarna på den tiden viket gjorde att myten slogs fast som en sanning utan att några vetenskapliga bevis kunde presenteras som stöd för påståendena.
Enligt Bailey (2) var det flera vetenskapsmän som försökte, och misslyckades, med att visa att det var trakekvalstret eller någon annan parasit/sjukdom som låg bakom dödligheten. Tex Imms som 1907 undersökte bin som påstods ha dött I IOW och han slog fast att bina hade förstorad tarm. Imms var inte kunnig med bin och förstod inte att det är normalt för övervintrande bin att ha förstorad tarm. Näste man till rakning var Malden, som påpekade att det var normalt med förstorad tarm under vintern men som hade accepterat att det fanns en dödlig IOW infektion, och han stängde in en påstådd IOW koloni i en varm lokal 28 juni 1908 där de slutade flyga 10 augusti och i slutet på oktober var de döda. Han undersökte bina noggrant men fann inga trakekvalster utan det enda han fann var förhöjda bakterienivåer i tarmen men Malden kunde inte visa att bakterierna var patogeniska.
Vad gäller bildmaterial så finns det en enda bild av dessa utsatta kolonier från 1911 som, enligt Bailey, visar på kraftig dysenteri, vilket inte är ovanligt ifall vintern varit lång. Utöver ovanstående finns det inga bevis eller studier som förklarar vad som faktiskt hände men däremot åtskilliga beskrivningar av bin som dött runt om i världen med liknande symptom som IOW.
Att bin dör är inget ovanligt och det är heller inte ovanligt att en stor andel dör vilket kan bero på många olika orsaker; dålig biskötsel, svält mm.
I början av 1900 talet var det många som gick över från halmkupor till de nya kuporna med rörliga ramar. Då blev det enkelt att ta honungen men man hade inte lärt sig att man isf var tvungen att ersätta med socker. Under krigsåren var det många kupor som inte togs om hand eftersom biskötarna var inkallade. Socker var det dessutom ont om så risken var stor att man istället tog sockret själv istället för att mata bina och så dog bina av svält och dålig biskötsel. Då, liksom nu, var det bekvämt att ha en trovärdig förklaring till varför bina dog och slippa erkänna att man kanske inte tagit hand om bina på bästa sätt.
Dessutom fanns det, precis som nu, en mängd ovetenskapliga behandlingar som troligen tog livet av mängder av kolonier. Bailey (2) skriver; Eftersom man hittade pollen i tarmen på döda bin började man ta bort “pollenförorenade” ramar i tron att vuxna bin inte behöver pollen. För att kompensera för nitrogenbehovet ersatte man pollenet med biffextrakt vilket definitivt tog livet av mängder av kolonier då pollen är absolut nödvändigt medan biffextrakt är giftigt. Andra ovetenskapliga lösningar var att ge formalin, fenol, surmjölk, salt och andra tveksamma behandlingar som tveklöst tog livet av många kolonier och som sen förklarades med IOW. Men vid denna tid hade tanken på en enda farsot som anledning till förlusterna slagit rot även om Renni 1921 (3) slog fast att det inte kunde vara Nosema eftersom symptomen var helt annorlunda än vid Nosemautbrott. 1923 föreslog Renni (4) istället att trakekvalstret var orsaken även om hans egna resultat motsade teorin eftersom trakekvalster fanns överallt utan att det orsakade några massförluster.
Bailey påpekar hur motsägelsefullt och ovetenskapligt man behandlade ämnet tex av Harrod-Hampsell 1937 (5) som slog fast att trakekvalstret spreds från Isle of Wight efter 1918 men sen i samma mening konkluderade att kvalstret funnits i många hundra år.

Bailey avslutar sin artikel med att konstatera att ingen sjukdom eller parasit behövs för att förklara IOW fenomenet utan det var troligen summan av alla “oförklarliga” förluster (misskötsel, svält, användande av tveksamma mediciner och hemmagjorda kurer mm) som på detta sätt fick en enkel, men felaktig, förklaring. Och då har vi kommit i mål då vi i början definierade en myt som en primitiv (enkel men felaktig) förklaring på ett naturligt fenomen.

I nästa del ska vi titta lite närmare på vilka konsekvenser Broder Adam’s strävan att “avla fram resistenta bin” skapade i och med att han använde myten för att rättfärdiga införande av främmande bin till UK och i slutändan hela Västeuropa.

referenser
1. http://www.dave-cushman.net/bee/iowdisease.html
2. https://beewranglers.org/isle-of-wight-disease-myth/
3. Rennie, J. White P.B. and Harvey, E.J. 1921. Isle of Wight disease in hive bees. Trans. Roy. soc. Edinb. 52, 737-79
4. Rennie, J. Acarine disease explained. Mem. coll. agric. N. Scot. No 6
5. Herrod-Hempsall, W. 1937. Beekeeping. British Bee Journal, London

Short English summary: It is believed by many that the bees that live through the winter is a different type of bees that are born in late August and perhaps given a different food with more protein. De Grooth concluded (3) already in 1953 that all bees can be longlived and it is the fact that they do not have to perform any nurse duties that gives the long life span. In 1950 Maurizio (4) showed that longlived bees can be produced at any time and the absence of brood triggers them to add extra protein in their fat body to prepare for a long time without pollen and nectar. Amdam did a study in 2004 (5) where the hemolymph of longlived bees impacted by Mites during the pupae phase were compared with unharmed bees. He showed that even if there were no mites in the hive the damages done during the pupae phase were so severe that the protein level in the fat body was lowered compared to unharmed bees which in turn will prevent the bees from nursing brood once the pollen and nectar is abundance again. It indicates that it is important to ensure that the mite population is low during the whole season and that the standard practice to let the mite number increase during the flow season and carry out treatments in late august might not be enough. Consequently, a high miteload in early august will probably give many weak bees for the winter and thus have a detrimental impact on the winter survival.

På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant?
I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas?
Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge.
DeGroot skriver i sin sammanfattning;
“The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn
to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed.
The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the
physiological condition of youth in a great part of old bees during the
winter season.”

I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter.
År 1950 visade Maurizio (4) att långlivade bin kan produceras när som helst och att det är frånvaron av yngel som triggar dem att bygga upp extra protein i sin fetkropp för att förbereda sig för en lång tid utan pollen och nektar. Amdam gjorde en studie 2004 (5) där hemolymfan hos långlivade bin som påverkats av kvalster under puppafasen jämfördes med oskadda bin. Han visade att även om det inte fanns några kvalster i kupan så var skadorna under puppafasen så allvarliga att proteinnivån i fettkroppen sänktes jämfört med oskadda bin, vilket i sin tur hindrar bina från att ta hand om yngel när pollen och nektar finns i överflöd igen.

Det indikerar att det är viktigt att se till att kvalsterpopulationen är låg under hela säsongen och att standardpraxis att låta kvalsterantalet öka under dragsäsongen och utföra behandlingar i slutet av augusti kanske inte är tillräckligt. En hög kvalsterbelastning i början av augusti kommer troligen att ge många svaga bin för vintern och därmed ha en negativ inverkan på vinteröverlevnaden.

1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling
2. Bin till nytta och nöje
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.
4. Maurizio, A. (1950). The influence of pollen feeding and
brood rearing on the length of life and physiological
conditions of the honeybee. Bee World 31: 9 Ð12.
5. Amdam et al. (2004). Altered Physiology in Worker Honey Bees (Hymenoptera: Apidae) Infested with the Mite Varroa destructor (Acari: Varroidae): A Factor in Colony Loss During Overwintering?

Short summary in English: In Hallsberg the bee-keeper Erik Östlund claims to have bees that require no treatment against Varroa. He claim there are about 500 hives in the region that are treatment free and in Norway there are also two populations that don’t require any treatment. The reason is most likely the Varroa sensitive hygienic (VSH) behaviour that some bees have and it appears possible to selectively breed on this behaviour and thus develop a strain of bees that will be treatment free. Researcher Melissa Oddie have worked with the Norwegain populations for many years and showed that with selective breeding it is possible to develop a resistant population in 3-4 years.

Vi var på konferens i helgen arrangerad av Hallsbergs biodlare där temat var behandlingsfria bin (mot Varroa). I Hallsberg med omnejd har de ca 500 bikupor som de hävdar är behandlingsfria eftersom bina är resistenta mot kvalstren, dvs de har beteenden där de städar bort kvalster. Huvudtalare var Melissa Oddie, en forskare som jobbat med två norska populationer som även de är resistenta, och hon har funnit att “recapping” av arbetarceller är ett beteende som kan avlas fram då det finns naturligt i ca 10-20% av alla kolonier. Recapping betyder att bina känner av att det är något fel med cellen (pga av kvalstrets påverkan på larven eller annan orsak) och öppnar cellen samt stänger den igen. Denna förändring av atmosfären i cellen verkar påverka kvalstret till den grad att de inte kan föröka sig. Moderkvalstret överlever men kan inte föröka sig och därmed kommer kvalstermängden att minska ifall tillräckligt många kvalster hindras från att föröka sig. Den avgörande faktorn är således hur stor andel av cellerna med kvalster bina hittar och öppnar och Melissa har funnit att kolonier med mer än 30% öppnade celler med kvalster överlever men att ca 50% behövs för att hålla kvalsterpopulationen på en tillräckligt låg nivå för att kolonin ska förbli starka och livsdugliga. Melissa slog fast att räkning av dagligt nedfall kan användas för att hitta livsdugliga samhällen – nedfallet får inte gå över 10 st/ dag.

Short summary in English: To finish off the Varroa mite test oxalic acid is applied to all the hives – control hives and testhives. We will count the fallen mites and compare the two groups and for a successfull result no significant differences should be found alternatively the control group have a higher mite count. Test colonies was treated with drone cutout + Lactic acid if needed and control recieved formic acid in august and now the oxalic acid.

Nu ska det avgöras ifall testet är succe eller bust då vi ska genomföra oxalsyrebehandling på samtliga kupor som ingår i testet – både testkupor och kontroll. Om antalet fallna kvalster inte skiljer sig signifikant åt mellan grupperna (eller om kontrollgruppen har högre antal) kan vi konstatera att testkuporna har klarat sig bra med bara Drönarutskärning samt Mjölksyrebehandling. Efter två dagars nedfall ligger de värsta på ca 300 kvalster, två kontroll och en test.

Short summary in English: The Varroa test with drone cutout + Lactic acid treatment instead of traditional treatment with strong acids or chemical acaricides is coming to an end. The result is shown in the graph below and the test group have a significantly lower mitefal after the drone cutout is completed and the low mitefall is kept all the way through the season. Only one of 10 hives in the test group have a mite fall in september that require a treatment with formic acid or other strong acaricide.

Nu börjar vi närma oss mål i vårt Varroa test, vi startade med 16 test och 11 kontroll och kommer i mål med 10 respektive 6. Resultatet är en statistiskt säkerställd skillnad i nedfall av kvalster mellan kontroll och testgrupp vilket var väntat efter att drönarutskärningen var avklarad. Att den skulle hålla i sig även fram till slutet av augusti var glädjande, men inte självklart, men visar att med vår metod håller vi kvalsternivån låg över hela säsongen. I oktober har en testkupa av 10 fått för höga nivåer och den kupan skulle vi i normala fall behandla med myrsyra. I år låter vi den stanna i testgruppen för att se om vi kan rädda den med enbart mjölksyra.

Short English summary:
How nectar turns to honey. Foraging bees can carry up to 90% of their body weight with nectar. When they arrive to the colony they give the nectar to nurse bees that regurgigate and exchange the nectar to other bees, thus constantly add enzymes to the nectar. This process ends when the water content is about 30% and then the unripe honey is placed in a cell in the brood chamber where the high temperature in combination with low humidity reduce the water content to about 20%. The almost finished honey is then placed in a cell far away from the fluster and is capped once the honey is fully riped. Due to the high sugar content no microbes can survive there and hence ripe honey have almost unlimited shelf life.
När biet Berta kommer hem från sin tur är honungsmagen fylld med nektar, upp till 90 % av biets vikt (1) kan den bära med sig, ca 80-90 mg.
Nektar innehåller 20-40% sockerarter beroende på vilken sorts blomma det är, samt en mängd andra ämnen som härrör från blommorna. I den färdiga honungen har man fö identifierat över 200 olika kemiska ämnen (1); bla sockerarter, proteiner, aminosyror, mineraler mm vilket visar vilken komplex produkt honung är.
När flygbiet kommer till kupan lämnas nektarn över till ambina som börjar bearbeta honungen – de stöter upp honungsdroppen som hamnar på tungan där värmen gör att vatten förångas (1). Detta förfarande upprepas samtidigt som nektarn förs från bi till bi och när sockerhalten nått 70% placeras honungen i en tom cell mitt i yngelklotet. Under denna behandling tillsätts enzymerna från bina, ju fler bin som deltar desto mer enzymer, vilket bla delar sackaros till fruktos och glukos (nektar innehåller en del sackaros) vilket är de enda sockerarter som bina kan tillgodogöra sig direkt. Temperaturen i yngelkammaren är 34-35 grader och för att kunna dra ur ytterligare vatten håller bina luftfuktigheten låg med hjälp av luftströmmar. Speciellt på kvällen fläktar bina in kall luft som värms upp och som därmed får låg luftfuktighet och därmed sjunker vattenhalten ca 20% och därefter förs den till en cell så långt från flustret som möjligt där bina till slut stänger igen cellen när honungen är mogen, dvs håller en fukthalt på 17-18%. Under hela mognadsprocessen förändras de kemiska föreningarna pga fortsatt enzympåverkan, vilket förbättrar smak och doft. När sackaros, med hjälp av enzymet invertase, omvandlas till fruktos och glukos binds samtidigt en vattenmolekyl vilket drar ur det sista vattnet (1) och ger den färdiga mogna honungen. I den färdiga honungen kan inga mikrober föröka sig och honungen har därför närmast obegränsad hållbarhet så länge som fuktkvoten hålls låg och honungen skyddas från ljus.

Referenser: 1. Horn, Lullman 2019. The honey

Short summary in English:
How many mites are in a colony?
we have an idea of a model how to determine the total number of mites in the colony which uses the cut out drones from the drone combs to estimate the total population. Since the mayoriy of the mites prefer to enter a drone cell, and the ratio is known, it should be possible to give a decent estimation of the total mite population, see below how the formula is built up and the first preliminary results.

Varroakvalster är som bekant den enskilt värsta parasiten som, om den inte bekämpas, tar död på de flesta kolonier inom 2 år. Trots mängder av forskning finns det många frågetecken kvar;
tex hur länge lever ett kvalster, hur snabbt förökar de sig, och hur beräknar man antalet kvalster som finns i en koloni?
För att kunna anpassa behandling (så lite som möjligt) behöver man veta hur många kvalster som finns men det är omöjligt att veta säkert utan att döda samhället eller använda starka pesticider eller acaracider, vilket vi vill undvika.
Av den anledningen behöver vi en metod där vi kan uppskatta antalet men de metoder som finns har alla inbyggda osäkerheter och/eller är besvärliga att utföra:

1. Skaka bin i alkohol ger en uppfattning om hur stor andel bin som finns på vuxna bin.
   Nackdelar: tar mycket tid, dödar bin, måste först leta upp drottningen så man inte får med henne, väldigt beroende på var man tar bina, de flesta kvalster sitter inne i cellerna så ger en dålig bild av totala antalet kvalster, måste veta hur många bin som finns i kupan för att kunna beräkna totalen, ger oprecist resultat vid låga kvalsternivåer, behöver upprepas ofta för att se utvecklingen men då dödar man många bin samt att det tar mycket tid.
2. Skaka bin i florsocker, samma som ovan minus att man inte dödar bina.
3. Räkna naturligt nedfall ger en uppfattning hur stor population som finns i kupan.
   Nackdelar: Svårt att veta hur korrelationen ser ut mellan nedfall och antal kvalster i kolonin och korrelationen kan dessutom ändras under säsong. Svårt att bedöma felkällorna (myror och andra insekter äter eventuellt kvalster, bina städar eventuellt bort kvalster, kvalster följer med flygbina och försvinner etc).
4. Skära ut arbetaryngel och räkna kvalster och få en bild av hur stor andel celler som är angripna.
   Nackdelar: Dålig tillförlitlighet, man dödar många bin vid upprepade test

Vi föreslår en metod där vi använder det faktum att kvalstret föredrar att krypa in i drönarceller – det är mellan 6-11x större sannolikhet att kvalsterhonan kryper in i en drönarcell än en arbetar cell (Beetsma et al., 1999; Fuchs, 1990). Om vi använder det lägre värdet , dvs 6, innebär det att drygt 80% av kvalstren väljer en drönarcell. När vi använder en drönarram (fig 1.) kommer bina att koncentrera drönarna där och vi kan relativt enkelt enkelt räkna hur många kvalster som befinner sig där.

Utifrån det värdet kan vi sedan beräkna hur många kvalster som sitter i en arbetar cell och slutligen hur många kvalster som befinner sig i den phoretiska fasen dvs sitter på vuxna bin. Om vi sedan summerar alltihop har vi fått en hygglig uppfattning hur många kvalster som totalt finns i kupan.

Ett exempel: I ramen i fig 1 har vi ca 700 täckta drönare. Vi öppnar 100 st och hittar 8 st kvalster => 56 kvalster (7×8) i hela täckta kakan. Det finns lite drönare på andra ramar vilket vi uppskattar (får man göra vid varje enskilt tillfälle) till 25 st per ram a 10 ramar med täckt arbetar yngel=> 250 drönare till dvs 20 kvalster (vi använder 8/100 celler även här). Då har vi totalt 76 kvalster i våra drönare (som representerar 80% av alla kvalster i celler) och vi behöver beräkna de som sitter i arbetarcellerna. 76/0,80=> 95 kvalster totalt (så då 19 sitter i arbetarynglet).
Nu har vi en sak kvar och det är att beräkna hur stor andel som sitter på de vuxna bina (phoretiska fasen). Mellan 10-35% av kvalstren sitter på vuxna bin i en sk phoretisk fas (Martin et al. 1998, Rosenkrantz et al, 2010). Vi håller oss till en konservativ modell och väljer en högre siffra, 30%, och då representerar ovanstående 95 kvalster 70% av alla kvalster i kolonin. Totalen blir då 95/0,70=136 kvalster.
Vi summerar:

Från drönarram (8 /100 celler ger 7×8, 700 drönare i en utskärning)	56
Från övriga drönare	20
Från arbetarceller (20% =>15 st)	19
Från vuxna bin (30% => 41 st)	41
Summa	136

Den matematiska formeln ser då ut på följande vis:

x=total mite population in the hive

a=infestation rate of drone brood (calculated by result from drone comb calculations)

Dr_drc= number of capped drone cells in the drone comb (calculated by measure the area of the capped drones in the drone comb)

Dr_drh= number of capped drone cells in the worker brood combs (counted/estimated)

Diskussion
Om man gör drönarutskärning kan man således räkna med att man får bort drygt 1/3 av alla kvalster per utskärning (56 av 136) vilket skulle hålla kvalsterpopulationen relativt stabil under de veckor man gör drönarutskärning. Vi tar ju bort 56 kvalster men de 39 (20+19) som sitter i andra celler kommer att föröka sig och i princip ersätta de som vi skar bort och därmed borde totalen hållas konstant. I praktiken ser vi oftast en rejäl minskning redan efter 3-4 utskärningar (dagliga nedfallet minskar kraftigt) vilket tyder på att modellen är aningens konservativ, se fig 2, Drönarutskärning 2023. Vi kommer ihåg att vi använde konservativa siffror för fördelningen var kvalstren sitter (30% istället för 10% på de vuxna bina) samt även på fördelningen mellan drönar celler och arbetar celler vilket eventuellt förklarar skillnaden.

Modellen tar inte hänsyn till invasion utifrån av kvalster eller kvalster som försvinner med flygbin men eftersom det ger en ögonblicksbild av kupans totala antal kvalster spelar det mindre roll. Metoden är dessutom relativt enkel att upprepa vilket då ger en bra bild av förändringen under den tid då varroan förökar sig snabbast. Nedan har vi en plott baserad på våra drönarutskärningar vi gjorde i somras – här har vi bara gissat att antal drönare på andra kakor är ca 25%. Nästa år kommer vi starta ett projekt där vi ska undersöka ifall modellen är användbar.

Referenser:
1. Beetsma, J., Boot, W. J., & Calis, J. (1999). Invasion behaviour of Varroa jacobsoni Oud.: from bees into brood cells. Apidologie, 30, 125–140. https://doi.org/10.1051/apido:19990204

2. Fuchs, S. (1990). Preference for drone brood cells by Varroa jacobsoni Oud in colonies of Apis mellifera carnica. Apidologie, 21, 193–199. https://doi.org/10.1051/apido:19900304

3. Martin, S., 1998. A population model for the ectoparasitic mite Varroa jacobsoni in
honey bee (Apis mellifera) colonies. Ecol. Model. 109, 267–281.

4. Rosenkrantz P, Aumeier P, Ziegelmann B. 2010. Biology and control of Varroa destructor

5. Bjusen, Nordin, (2023). Varroa management by drone cutout and Lactic Acid Treatment (LAT)

Vi använder mjölksyra för att trycka ner kvalsternivåerna och någon kupa har fortfarande lite för högt nedfall och därmed för stort kvalstertryck. En nackdel med mjölksyra är att det tar tid att lyfta varje ram och av den anledningen har vi kommit på ett nytt sätt att applicera mjölksyran. Med vår nya metod tar det bara en dryg minut att spraya en låda vilket gör att vi inte riskerar att kyla ner samhället vilket är viktigt när det bara är 12-13 grader utomhus.
Short summary in English: Our newly developed technique to apply Lactic acid for a quick Mite treatment.

Hösten har anlänt med kalla nätter men dagtid kan bina fortfarande flyga när temperaturen stiger uppåt 12-13 grader. Idag fick vi stöd för ett påstående om svarta bin – de flyger vid lägre temperaturer än andra bin. Idag vid 1600 tiden var det 11 grader och alla bin hade lagt av för dagen förutom de svarta som fortsatte flyga för fullt.

Två andra påståenden verkar också stämma – de kör på längre på hösten med yngel och de verkar invintra mindre kolonier. När vi gjorde mjölksyran idag såg vi yngel i bägge kuporna och båda hade ca 5 ramar med bin. Våra andra kupor har alla slutat med yngel och har ca 10 ramar med bin så en rejäl skillnad. Vi får se hur det ser ut till våren.

Så var sommaren 2023 över och för vår del den tuffaste säsongen någonsin med mycket problem och därmed klen honungsskörd. Nå, vi har i vart fall invintrat 13 hyggligt starka samhällen med två nordiska svarta nykomlingar. Det ska bli oerhört spännande att följa dem och se vilka påståenden som håller och vilka som kan avfärdas som myter; de äter mindre under vintern, de har mindre kluster, de har långsammare vårutveckling, de sätter inget vinteryngel och klarar därmed Varroan bättre, visst ja vi får inte glömma att de är ilskna. Det sista påståendet avfärdar vi direkt som en myt då vi var in i kuporna senast idag och gjorde mjölksyra då de har något för högt nedfall. Snällare bin får man leta efter och dessutom är det två andra myter till som vi kan slänga på sophögen. Inte sjutton är bina ilskna på hösten och inte heller är det någon särskilt stor risk för röveri om man öppnar på hösten.
Vad gäller att bina skulle vara ilskna på hösten hänger det nog ihop med att många biodlare tömmer kuporna vid den sk slutskattningen för att något senare ge sockervatten. När all maten försvinner blir bina givetvis desperata och försöker förtvivlat hitta mat och då blir de irriterade eftersom det inte finns någon nektar (dödsdom för dem) samt ger sig på svagare samhällen som eventuellt har lite mat. Inte alls konstigt.
Eftersom vi aldrig gör någon slutskattning där vi tömmer kuporna på mat upplever inte våra bin att de svälter och behöver således inte ägna sig åt röveri utan kan lugnt fortsätta med sitt samlande.

Idag var en hyggligt varm höstdag och bina flög som bara den – de var alldeles vita så det är jättebalsamin som de har hittat. Många hade ljust pollen med sig så det blir bra reserv för vinteryngel längre fram.

Vi har också kommit till slutet på vårt Varroa test där vi gjort en kontrollerad studie för att visa att man kan klara sig med drönarutskärning och mjölksyrebehandling och därmed helt slippa använda myrsyra och oxalsyra. Vi startade med 14 testkupor (drönarutskärning och mjölksyra) och 11 kontrollkupor som får traditionell behandling med myrsyra och oxalsyra som positiv kontroll. Nedan ses delresultat efter att drönarutskärnigen avslutats kvar är att göra oxalsyra på samtliga kupor för att jämföra hur många kvalster som finns kvar i de bägge grupperna. Ett oväntat sidoresultat är att det ser ut som om vissa kupor har VSH egenskaper då de har klarat en hel säsong utan någon behandling alls – detta ska vi titta närmare på. Det är stor skillnad på hur olika kupor klarar sig trots att de står bredvid varandra och förklaringen kan vara VSH egenskap hos några kupor.

Som biodlare undrar man ständigt vad bina hittar att dra på och man blir hela tiden överraskad på vad de hittar på. Nu är det uppenbarligen vindruvor som är favoriten, det lustiga är att björnbären som växer på samma ställe är ointressant. Uppenbarligen är det mer socker i druvorna än björnbären.

Varför kristalliserad honung ger utsot (och orsakar svält) på vintern
Många frågor ang vilken honung som är lämplig som vintermat och några tror (felaktigt) att ljung skulle ge utsot, (se artikel om orsak till utsot för referenser https://dodsbisyssla.com/orsaker-till-utsot/).
I honung är det glukos som kristalliserar och honung med hög andel glukos kristalliserar således snabbare än honung med låg andel. Kristallisering börjar med att en kärna (pollenkorn tex) drar till sig en sockermolekyl som sen drar till sig ytterligare molekyler och så har en kristall skapats. Den växer mer och mer och till slut har all glukos kristalliserats och vi har en hård honung med stora socker kristaller. Kristallerna bär inget vatten utan vattnet kommer då att blandas med fruktosen och vattenhalten stiger i fruktosdelen. När bina sen ska äta honungen kan de bara tillgodogöra sig fruktosdelen (med alldeles för hög vattenhalt) som då ger mer överskottsvatten och stor risk för utsot. Glukosdelen kan de inte använda och således riskerar de dessutom att svälta ifall en stor del av vinterförrådet har kristalliserats. Det här kan man lätt kolla genom att ställa in en burk med hård rapshonung i en kupa. Ungefär hälften försvinner snabbt och det som blir kvar är ren glukos som det tar lång tid, även på sommaren, för bina att lösa upp.
Ympning av honungen ger snabb kärnbildning vilket stoppar kristalliseringen och vi får en slät honung utan stora sockerkristaller.

Ibland hör man att i år var ett dåligt honungsår och detta året är ett år då många fått extremt lite honung samtidigt som en del hävdar att de haft ett rekord år. Vi har för egen del fört statistik över alla år vi haft bin och då kan man se en del intressanta saker – de dåliga åren har haft lite med vädret att göra och mer med hur vi har skött bina.
De år vi gjort misstag har resulterat i dålig skörd medan torka och dåligt väder har haft relativt lite påverkan på resultatet.
2018 var ett år med extrem torka men vår skörd var ändå bra eftersom maj och juni gav mycket honung. 2019 däremot, som var bra vädermässigt, ställde vi till det för oss och lät oss påverkas av att biodlare påstod att det var svärmår. Vi gjorde avläggare helt i onödan och alldeles för tidigt och sen kom kylan och utvecklingen av samhällena gick i stå. Det året fick vi knappt någon honung alls och tvingades att använda socker för invintringen. Resultatet blev att bina var svaga i maj året efter och drog ingenting med uselt honungsresultat. Det året räddades vi av ljungdraget som gjorde att vi kunde invintra på honung och året efter var allt som vanligt igen. Normalt för våra starka bin som bara får honung och naturpollen är att ge 50 kg i skogsgården och 70-80 kg i vår hemgård där vi har raps. Det ska jämföras med Sverigesnittet på 25-30 kg vilket innebär att även om vi låter bina behålla 15-20 kg har vi ändå minst lika mycket kvar åt oss själva som de som tömmer kuporna fullständigt. En annan intressant sak är att en stor del av vår skörd får vi i maj vilket möjliggörs av att bina är starka redan i slutet av april och när väl första draget kommer är de redo. När vi invintrade på rent socker blev det inte så utan maj användes för uppbyggnad och först i juni var de redo att dra in honung. Men så dags på året är många drag redan slut – på västkusten blommar Lönn i början av maj och detsamma gäller de flesta bär och fruktträd, höstrapsen andra veckan i maj, hallonen i början på juni. Det enda drag som återstår i slutet på juni är Linden och med bara ett drag kan man inte förvänta sig några jätteskördar. Nedan finns två grafer och den nedersta visar skörd per månad av två år med ljungdrag, 2020 hade bina vintrats in med socker och 2022 med honung och eftersom båda åren var ljungår var även vädret rätt likartat.

Så närmar vi oss slutet på biåret där det endast återstår att se till att matförrådet är stort nog (18-20 kg +2-3 kg pollen) samt kolla kvalsternivåerna och avgöra ifall behandling behövs och isf vilken. För vår del har alla samhällen relativt låga nedfall så vi behöver inga behandlingar utöver mjölksyra. Men eftersom vi gör ett Varroatest där kontroll ska ha myrsyra får vi också göra det.
Honungsresultatet har varit rätt usel och vi har gett tillbaks all honung förutom rapsen och vi får leva på vårt lager. Vi är glada att vi faktiskt hade en liten buffert och “lessons learned” får bli att vi behöver skapa en buffert som är lika med ett årsbehov.

Planera nästa år
Vi rekommenderar att man gör en verksamhetsplan för kommande år – den behöver inte vara detaljerad eller högtravande men skulle kunna se ut såhär för en nybörjare:
Vi invintrar två samhällen och vi har fått 35 kg honung

Nästa år planerar vi att utöka till tre samhällen. Då behöver vi köpa en kupa, en avläggarekupa samt 60 nya ramar med vax.
Vi vill öka honungsmängden från 35 kg till 50 kg och då behöver vi 100 glasburkar + etiketter.

För vår del ser det ut såhär:
vi invintrar 13 kupor och siktar på 17-20 kupor nästa år. Vi har redan kupmaterial så ingen investering där. Vi behöver 200kg för egen del, bygga buffert med 100-200 kg samt 300 kg som vintermat. Totalt ca 700 kg varav 3-400 behöver burkas. Vi behöver köpa ca 800 burkar samt etiketter. Vi har även som mål att skaffa en stor kund till vilket isf kommer kräva ytterligare honung. Vi har rammaterial så vi klarar oss men vi kan behöva köpa till vax, vi får inventera vaxförrådet. Vi har 2 svarta drottningar (AMM) och där kommer vi jämföra produktion, humör, kvalstermotstånd med våra befintliga bin och om de klarar sig bra kommer vi successivt gå över till enbart svarta bin.

Så kan en enkel plan se ut
Lycka till med nästa år

Nu har vi kommit till sista delen i hur klustret fungerar och hittills har vi lärt oss följande
1. Minst energi (honung) går åt vid ca 5 grader C
2. Konsekvens av detta är att mängden honung som behövs beror på hur kall vintern är samt hur lång den är
3. Bina håller normalt ca 20-25 grader C i klustret vilket ökas upp till 34-35 grader C vid yngelsättning.
4. Värmen alstras av klusterbinas metaboliska värme men vid behov kan några “värmebin” generera extra värme. Värme går från klustret till mantelbina och inte tvärtom.
5. För små samhällen kommer inte kunna sätta vinterbin vid behov och riskerar problem med utsot.

Reglering av gaser i klustret

Det är avgörande för kolonins överlevnad att minimera konsumtionen av honungsförråd över vintern. Det fysiska arrangemanget av de värmande och isolerande bina ger ett extremt energieffektivt kluster. Ibland, kanske för effektivt – även den vilande metaboliska värmeeffekten från bina i ett stort kluster kan producera så mycket värme att klustret kan tvingas expandera (för kylning) till en punkt att det slösar värdefull energi. Van Nerum och Buelens [24] ställer den skarpa frågan: “Är höga temperaturer [i kärnan] funktionella eller är de bara en bieffekt?”

De fann att bina har ännu ett trick i rockärmen – genom att skapa en nästan perfekt hermetisk tätning i skalet på isolatorbin (som bara behöver begränsa luftflödet i bivägarna mellan kammarna), kan de faktiskt kontrollera mängden syre , CO2 och fukt i den instängda luften, och går därmed in i ett diapause- (eller viloläge) liknande tillstånd av minskad ämnesomsättning.

Övervintringskluster verkar uppvisa en metabolisk hastighet som är lägre än de “vilande” ämnesomsättningshastigheterna för de enskilda bina tillsammans, vilket indikerar att bina i vinterklustret kan minska sin ämnesomsättning ännu mer än hos ett normalt “vilande” bi. De verkar göra det genom att gå in i ett “hypoxiskt” (lågt syretillstånd).

De normala koncentrationerna av syre och CO2 i atmosfären är 21 % respektive 0,04 % [25]. I klustrets snäva gränser förändras förhållandet mellan dessa gaser dramatiskt – syre sjunker till cirka 15 % och CO2 stiger dramatiskt till 6-10 % (en koncentration som är tillräckligt hög för att döda en människa). Först i den övre delen av det intervallet initierar bina i kärnan hörbar fläkt för att fräscha upp luften [26].

Praktisk sammanfattning: det är inte klart exakt vilka signaler (eller kombinationer därav) som gör att bina i skalet expanderar. Ledtrådar kan vara temperaturen som de känner av med huvudet, en outhärdlig nivå av CO2, eller kanske fläkten och trycket av bina i kärnan när de blir upprörda på grund av för hög temperatur eller CO2 [27].

I vilket fall som helst visade Van Nerum experimentellt att bina kraftigt minskar sin ämnesomsättning i en hypoxisk atmosfär, tills CO2 överstiger en viss nivå. Detta trick verkar vara till nytta för kolonin genom att det hjälper den att bevara honungsförråd. Dessutom kan det vara viktigt för dess bevarande av vatten…

Vattenbesparing

En biodlare lär sig snabbt att för mycket fukt i kupan under vintern är riktigt tufft för bina (bild 7).

Biodlare gör ofta mycket för att undvika fuktuppbyggnad i kupan under vintern. Man bör göra det med försiktighet, vilket förklaras i en fascinerande artikel av Möbus för en tid sedan i denna tidskrift [28]. Han påpekar att bina i en klunga ofta är desperata efter vatten, och att ju större klunga desto mer sannolikt är det att de drabbas av uttorkning.

På samma sätt som vi förlorar en insekt fukt vid varje utandningsandning (såvida den inte befinner sig i en miljö med 100 % relativ fuktighet). Insekter använder alla knep i boken för att undvika uttorkning, och bin är inget undantag. Bin andas bara ungefär två gånger i minuten, såvida de inte genererar värme, då man lätt kan se dem pumpa sina underliv snabbare för att få in syre och släppa ut CO2. Men de måste öppna sina spirakler när CO2-halten i luften ökar (som i vinterklustret), och därmed förlora vatten ännu snabbare.

Bin i klungan konsumerar honung för energi, men måste späda ut den med vatten för att smälta den. Så var får de det vattnet? När kolonin bryter kluster under varma vinterdagar kan du se arbetare som desperat letar efter vatten. Resten av tiden måste kolonin bevara sin dyrbara fukt. Till att börja med tätar de det inre av hålrummet med propolis och vax, för att göra ytan relativt vattentät. Och då drar de fördel av relativ luftfuktighet och kondens.

Relativ luftfuktighet är andelen vattenånga i luften i förhållande till den mängd som den skulle kunna hålla om den är helt mättad vid den temperaturen (ju varmare luften är, desto större mängd vatten än den kan hålla). I likhet med effekten av att orsaka mycket låg luftfuktighet genom att värma upp luften i ett hus under vintern, kommer den relativa luftfuktigheten i den varma kärnan av klustret att vara ganska låg, vilket gör att bina där blir ständigt törstiga. Å andra sidan kondenserar vattenånga till flytande vatten på ytor som ligger under daggpunkten (den temperatur som vattenånga vid en given relativ fuktighet börjar kondensera).
Ungefär 6/10 av ett kg vatten frigörs under smältningen av ett kg honung [29] – det mesta “metaboliskt vatten” från nedbrytningen av socker till CO2 och vatten. Det betyder att en icke-flygande koloni som konsumerar en typisk sjättedel av ett kg honung per dag producerar ungefär en halv kopp vattenånga per dag. Möbus visar en tabell över metabolisk vattenproduktion och förlust från bins kroppar vid olika temperaturer. Tabellen visar att de varma bina i klusterkärnan skulle förlora vatten, medan de kalla bina i det isolerande skalet skulle få det. Vi förväntar oss att mycket av det metaboliska vattnet från till kärnan kondenserar på den svala ramen (kanske späder honungen i öppna celler) eller på binas kroppar i skalet, varifrån det på något sätt förs tillbaka till bina i skalet. kärna [30], kanske med honungen som passerat från skalet av bin i periferin av klustret till de hungriga bina i kärnan.

Sen har vi frågan om värmeåtervinning från den vattenånga som släpps ut från klustret varje dag. Det tar ungefär en halv kalori att förånga ett gram vatten; den energin kan återvinnas genom att kondensera vattenångan på en sval yta (vilken yta som helst under daggpunkten för den utströmmande varma luften från klustret). Tänk på att vattenånga är mindre tät än luft. Som ett resultat, såvida inte det tätt packade skalet av bin begränsar det, kommer den uppvärmda, vattenångrika luften i klustret snabbt att fly ut ur de övre passagerna mellan kammarna.

Mycket av denna vattenånga kommer att kondensera i binas svala yttre skal, och på så sätt fånga dess värme i kärnan. Men om en koloni konsumerar en sjättedel av ett kg honung om dagen, måste den också släppa ut den vattenånga som produceras varje dag (antingen ventileras ut som ånga, eller rinner ut ingången som vätska). Den ångan innehåller ungefär 12 % av energin i honungen som konsumeras. Om den ångan kondenserar på ramarna eller kavitetsväggarna som omger klustret, kommer den frigjorda “latenta värmen” att värma upp utrymmet runt klustret, vilket sparar energi (särskilt om det släpps ut under klustret; jag återkommer till detta ämne när jag diskuterar design av bikupor).

Sammanfattning

I nästa avsnitt kommer jag att fortsätta med de biologiska och praktiska aspekterna av vinterklustret, såsom matkonsumtion, dysenteri, sjukdomar och design av bikupor. Men jag tänkte avsluta den här diskussionen med att skapa diagrammet nedan i ett försök att sammanfatta de fysiska processerna som äger rum inom vinterklustret (Fig. 8).

I ovanstående diagram har jag illustrerat fysiken som äger rum i vinterklustret. Den stora massan av tätt packade, inåtvända bin i det isolerande skalet genererar kontinuerligt (asterisker) precis tillräckligt med värme för att förbli över kyltemperaturen – pumpar värmen inåt från deras bröstkorg till huvudet (samt låter nederdelen vara kall). Spridda bin i kärnan höjer sina bröstkorgstemperaturer för att värma upp sin omgivning, vilket sedan kan tvinga skalbina att öppna upp och expandera storleken på klungan. Om kolonin behöver föda upp yngel, kommer värmebin i mitten av kärnan att reglera temperaturen där till cirka 35˚C.
Jag har ritat pilar för att indikera att när temperaturen stiger i kärnan, sjunker nivåerna av syre och relativ luftfuktighet dramatiskt, medan CO2 stiger till skyhöga nivåer. Vattenånga lämnar klustret tillsammans med den uppvärmda luften och avger sin latenta värme då den kondenserar på ytorna som omger klustret, vilket minskar strålningsvärmeförlusten.

Summa summarum: även om ett antal forskare har ägnat mycket tid åt att undersöka vinterklustret, dynamiken i värmeproduktion, bins beteende när det gäller att reglera klustrets storlek och överföring och bevarande av vatten och föda, är mycket fortfarande dåligt förstått. Jag har gjort mitt bästa för att smälta och sammanfatta det vi vet, men det finns fortfarande mycket kvar att lära.

Erkännanden

Vår förståelse av vinterklustrets fysik kommer från otaliga tusentals timmar av tidskrävande och noggranna mätningar och experiment av biforskare. Vi biodlare är står i tacksamhetsskuld till dem och borde göra allt vi kan för att stödja nästa generations forskare. Jag vill också uttrycka min tacksamhet till min kollega Peter Borst och Dianne Behnke för deras snabba hjälp med litteraturforskning när jag skyndade mig att slutföra denna artikel

Referenser:

[25] CO₂ was at only 0.032% when I was born. We humans are causing CO₂ to rise relentlessly, which is having serious effects in the biosphere.

[26] Johansson (1979) op cit..

[27] Simpson, J (1961) op cit.

[28] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591.

[29] By my calcs, 77g of water in 17% moisture honey, plus 211 g of metabolic water produced from the digestion of the sugar, from a pound of honey.

[30] Simpson, however, notes that such condensation is not visible on or immediately adjacent to the shell bees.

Här är en film som visar hur vi gör när vi invintrar våra bin på honung. Samtidigt utmanar vi myten att svarta bin skulle vara ilskna – här rotar vi igenom hela kupan och vi använder bara vatten med lite anis i för att få bina att gå undan. Finns ingen anledning att använda rök som enbart stressar bina. Fler myter som inte håller, dvs att bin skulle bli mer ilskna på hösten (svältande bin blir aggressiva) samt att man måste ha rök för att lugna bin (rök stressar alla även bin).

Det här året har varit ett uselt år på alla sätt vad gäller våra bin – det började med fuktproblem i vintras som gjorde våra samhällen svaga, torkan i juni så både hallon och Lind-draget försvann. Sen ett blött och kallt Juli och ostadigt augusti. Idag var första gången på hela året då allting var bra; våra svarta drottningar har etablerat sig och har nu starka och superlugna samhällen, alla kupor är urstarka inför vintern, samhället som var lite irriterat tidigare är nu lugna igen (troligen för att det nu finns tillräckligt med mat i kupan) och äntligen var det ljungdrag. Vår tes verkar stämma då det var blött i Juli och så fort det blev en varm dag så kom draget igång. Men säg den glädje som vara – vädret fortsatt ostabilt så någon större mängd Ljung kommer det tyvärr inte att bli.

Slutgenomgång av våra kupor visar att de lyckats hitta lite nektar i augusti, tyvärr alldeles för litet för att klara vintern. Vi blir tvungna att ge dem tillbaks allt vi slungat i sommar för att de ska få tillräckligt med mat till vintern. Pollen finns i bra mängder i alla fall. Kvalstersituationen ser däremot oförskämt bra ut med endast en kupa som har lite för högt nedfall men det bör vi få ner med mjölksyrebehandling. Därmed har årets kvalster strategi lyckats fullt ut och ingen kupa kommer behöva vare sig myrsyra, oxalsyra eller annan behandling utöver drönarutskärning samt mjölksyra. I och med att vi gör en studie kommer vi ändå att använda oxalsyra för att bekräfta att populationen korrelerar med antagandet att nedfall kan prediktera den totala populationen.
Alla samhällen ser ut att nå tillräcklig storlek för en bra övervintring – runt 15000 bin är lagomt dvs 10-12 ramar LN fulla med bin.

I första delen konstaterade vi att bina gör av med minst energi vid ca 5 grader (motsvarande 10 W/kg bin) och vid yttertemperaturer nedåt -15 grader C ökar energiförbrukningen så den motsvarar vad som går åt vid flygning vid 20 grader C. Binas förmåga att isolera och spara värme motsvarar vad som uppvisas av fjällfåglar som ripor.

Del 2 – Binas värmeproduktion och distribution i klustret

Sammanfattning: Mantelbina skapar isolering och ser till att värmen hålls på en lagom nivå i mitten av klustret. När det blir kallt drar de ihop sig och när det blir för varmt går de isär och skapar kanaler där värmen kan släppas ut. I klustret räcker vanligtvis binas normala metabolism för att hålla värmen men vid behov producerar en del bin extra värme genom att vibrera bröstmusklerna. Värmen går från klusterbina till mantelbina och inte tvärtom.

Det har under åren föreslagits ett antal hypoteser och modeller för att förklara hur klustret producerar och reglerar sin temperatur för att förverkliga en sådan häpnadsväckande energieffektivitet [5].
Simpson (1961) förklarar:
Ett … felaktigt antagande har varit att eftersom mitten av ett kluster är varmare än periferin, måste bina i mitten producera mer värme än de längre ut. [Men lagarna för värmeöverföring säger oss att om] bina i mitten överhuvudtaget producerar någon värme, måste de ständigt förlora värme till de yttre bina för att förbli vid en jämn temperatur, och eftersom värme bara kan passera från ett varmare område till en kallare måste de inre bina vara varmare än de yttre.
Det var den legendariske insektsfysiologen Bernd Heinrich som visade att även den basala metaboliska värmegenereringen av bina i klustret skulle räcka för att upprätthålla en tropisk miljö inuti klustret, så länge det var en isolerande mantel av bin på utsidan.

Jag tvekar att påstå att vi definitivt förstår all mekanik för termoreglering i kluster, men jag ska göra ett försök att sammanfatta vad de som har studerat det noggrant har kommit fram till [6]. Jag ska titta på klustrets funktion genom en evolutionär biologs ögon och göra den matte som en fysiker skulle kräva. Vår utgångspunkt är att honungsbiet är en tropisk insekt, och behöver hålla en relativt hög kroppstemperatur.
Som noterat av Johannson [7]: “Små djur med en stor yta i förhållande till sin kroppsmassa förlorar relativt mer värme och måste bibehålla en högre ämnesomsättning.” Honungsbin kommer runt detta problem under kallt väder genom att klumpa ihop sig för att skapa en större varmblodig superorganism.

Skaka några bin på marken en sval dag, och de kommer omedelbart att börja klunga ihop sig för värme. Genom att krypa tätt tillsammans kan de dela sin metaboliska värme, samtidigt som de minimerar mängden yta från vilken värme går förlorad. Ett oroligt kluster av några kilo bin genererar en hel del metabolisk värme, vilket alla som har placerat sin hand ovanför en svärm eller ett paket med bin en sval dag kan intyga.
Som förklarat av Simpson [8]: “Ett inaktivt bi vid 35˚C förbrukar minst 1 mikroliter syre per minut. Detta, i förhållande till kroppsvikten, är jämförbart med syreförbrukningen för en man som utför hårt manuellt arbete … ett flygande eller [värmeproducerande bi kan generera] kanske 100 gånger så mycket värme som ett vilande bi.” Ett bi som vill öka sin värmeproduktion kan isometriskt vibrera de massiva vingmusklerna i bröstkorgen (du kanske inte ser vibrationen, men du kan se hur buken pumpar när det andas kraftfullt). Bin kan producera en ämnesomsättning som är lika med den hos ryggradsdjuren med högst energi, såsom kolibri eller näbbmuska. Men ett bi får aldrig tillåta sig att bli för kallt – det kommer att gå in i “nerkylnings koma” vid cirka 10°C, varpå det förlorar förmågan att återaktivera sina flygmuskler för uppvärmning och så småningom dör.

Således är 50 grader Fahrenheit (10°C) den lägsta tillåtna temperaturen för något bi i klustret. Och det är exakt brösttemperaturen för de yttersta bina i klustret [9], som bildar ett omslutande tätt packat isolerande skal av arbetare, ungefär 1-3 tum tjockt. Såsom väl beskrivs av Southwick [10], dessa yttersta bin är vanligtvis vända inåt (eller uppåt om droppar av kondenserat vatten droppar på deras rygg), “packade bröstkorg till bröstkorg med en mängd sammanflätade brösthår.”
Denna “head-in-orientering” av bina i skalet drar fördel av deras anatomi – ett bis cirkulationssystem pumpar hemolymfa (och eventuell värme) mot huvudet. Och på grund av ett fint värmeväxlingssystem av aortan i bladskaftet (midjan) kommer praktiskt taget ingen värme till buken [11]. Således fungerar ett skal av tätt packade bin (inklusive de i tomma celler) som en kombination av isolering (på grund av de duniga “håren” som täcker deras kroppar), en barriär för konvektiv luftcirkulation (och fångar därmed värme och fukt i kluster), och som en “värmepump” som kontinuerligt trycker tillbaka värmen mot mitten av klustret.
I kallt väder håller binas isolerande skal en temperaturgradient från ungefär 48–65˚F (9–18˚C) – svalast på utsidan, varmare mot mitten. Klustret utstrålar den minsta mängden värme på grund av att mantelbina är vända med huvudena inåt, där deras hemolymfa pumpar värme från sina värmealstrande bröstmuskler till huvudena – och exponerar bara deras kalla underliv för den kalla luften utanför klustret [13] . Och när skalet av bin når en viss storlek kommer dess värmeförlust i jämvikt med värmen som produceras av binas kombinerade basala metabolism av alla bin i klustret. I själva verket, som vissa nordliga binraser visar, kan alla bin i en grupp av fotbollsstorlek hålla sig över “nerkylnings koma” temperatur helt enkelt på grund av sin basala metabolism.
Som Bernd Heinrich observerade [14], räcker den basala metaboliska värmeproduktionen av de samlade bina i skalet enbart för att upprätthålla kolonivärmen över kyltemperaturen utan någon ytterligare värmeproduktion från klusterkärnan.
Ett så litet kluster skulle räcka för att hålla en koloni vid liv en kort stund, om det inte vore för två andra nödvändiga krav:

1. Att värma sig tillräckligt för att flytta till nya honungsdepåer, och till
2. Värma upp ett yngelbo för uppfödning av ersättningsarbetare eller för tidig våruppbyggnad.
3. Och detta för oss till den allra viktigaste punkten. Owens uppmätta isotermer indikerar att klustret försöker hålla en kärntemperatur på cirka 80˚F (27˚C) [17] – vilket tillåter de fritt placerade bina där att röra sig, konsumera honung, ta hand om drottningen, etc. Så låt oss tänka på den där 27˚C-kärnan. Bina i skalet når aldrig den temperaturen, och eftersom värmen bara rör sig från varmare områden till kallare områden kan de inte vara ansvariga för den tropiska temperaturen i kärnan. Här är en termograf
   
   Från Stabentheiner’s papper: Observera att bina i det isolerande skalet, även om de alstrar värme, låter deras magar (mörkblått) svalna till så lågt som 5˚C. Men författarna visar att huvuden på dessa skalbin är varmare än deras bröstkorg, vilket betyder att de tar emot värme från kärnan.
   
   Stabenthalers data indikerar att de flesta bin i kärnan genererar värme på en låg nivå, men att vissa ökar värmeproduktionen rejält då och då. På samma sätt verkar bara en liten del av bina i manteln generera värme i en exceptionellt hög hastighet.
   Fynden av Kovak (Kovak (2007) Respiration of resting honeybees.  J Insect Physiol. 53(12): 1250–1261) indikerar att ett bis basala ämnesomsättning ökar när dess miljö värms upp från 50F till 95F. Som Heinrich förklarar är den basala ämnesomsättningen tillräckligt för att de inre bina skulle “koka sig själv” själva om den värmen inte försvinner ur klungan. Således är uppgiften för bina i manteln att täta eller minska klustrets isolering för att spara eller släppa värme (genom att öppna ventilationskanaler). Ju större klustret är, desto mer benäget är det att överhettas! Således behöver mantelbina bara hålla sig över “komatemperaturen, för att producera en temperaturgradient från den varma kärnan till utsidan av klustret, så att överskottsvärme kan komma ut, och dra ihop sig om nödvändigt för att spara värme om det behövs.
   Av ovanstående skäl är det i allmänhet till kolonins fördel att vara större – upp till en viss utsträckning. Så väl som Heinrich beskrev, ju fler bin i klustret, desto större är förhållandet mellan metabolisk värmeproduktion och värmeförlust från det yttre skalet, och klustret kan därmed upprätthålla en högre kärntemperatur. Faktum är att när en klunga når omkring volleybollstorlek, kan ibland bina i det isolerande skalet tvingas expandera utåt för att undvika oavsiktlig överhettning av kärnan (den högsta önskade temperaturen torde vara 95˚F (35˚C).  Alla som har skakade bulkbin förstår hur snabbt en stor klunga bin kan överhettas. Bina i skalet “lossar upp” för att öka klungans värmeutstrålande yta, samt för att tillåta konvektivt “läckage” av varm luft från kärnan ut i toppen av klustret.
   Praktisk tillämpning: Sålunda expanderar eller drar klustret ihop sig (fig. 5) för att bringa sin värmeproduktionshastighet i jämvikt med sin värmeförlusthastighet, och bibehålla en temperatur i dess periferi precis tillräckligt varm för att bina i skalet ska undvika nedkylning, men ändå inte bli för varmt i kärnan [15]. Förmodligen klumpar bina i skalet tätare när de blir kalla, men det är ännu inte klart exakt vilka signaler som får dem att expandera utåt.
   

[i] Owens, CE (1971) Termologin för övervintrade honungsbikolonier. USDA Technical Bulletin 1429.  Owens bad om ursäkt för att han inte använde isotermer som tydligt angav platsen för det isolerande skalet. Jag lade till inringade isotermetiketter för tydlighetens skull.

Denna varma kärna erbjuder också kolonin ett annat alternativ – den kan nu föda upp yngel, om så är motiverat, genom att höja temperaturen på yngelboet till en noggrant reglerad 94–95˚F (34–35˚C). Stabentheiner [19], använde en värmekamera för att visa exakt hur en relativt liten andel (cirka 15 %) av bina i kärnan fungerar som “värmebin” [20] (Fig. 6), och genererar intensivt värme där det behövs; resten av bina njuter passivt av den varma barnkammaren. Av intresse är att några av dessa “värmebin” gör enstaka korta (mindre än 10 sekunder) razzior till ytan av det svala skalet, kanske för att övervaka utomhustemperaturen. Eller kanske för att få fukt i skalet med hög luftfuktighet. Omvänt kan bina i skalet behöva göra resor till kärnan för att avdunsta överflödigt vatten från sina tarmar (för att undvika dysenteri), eller för att låta deras kroppsenzymer komma ikapp metaboliska processer vid en optimal temperatur.

[i] Stabentheiner A, et al (2010) Termoreglering av honungsbikolonier – regleringsmekanismer och individers bidrag beroende på ålder, plats och termisk stress. PLoS ONE 5(1): e8967.
Värmen som genereras av bina i kärnan kan fångas så effektivt av binas isolerande skal på utsidan, att kärnans temperatur kan stiga till farliga nivåer [22]. Som svar trycker kanske de heta bina som är fångade inuti det isolerande skalet [23] sina huvuden mot de inåtvända skalbina, vilket både skulle överföra värme utåt, samt ge en signal till skalbina att lossa, vilket ökar ytan av klustret (för större värmeförlust), samt öppna upp övre passager i ramarnas mellanrum genom vilka varm luft kan strömma ut genom konvektionsströmmar.
Praktisk tillämpning: alla biodlare kan observera expansionen och sammandragningen av klustret som svar på temperaturen. Det är dock bäst att inte störa klustret om det inte har “brutits”, vilket vanligtvis inträffar vid omgivningstemperaturer över 50˚F (10˚C). Att störa ett stort, tätt kluster kan resultera i extrem stress för kolonin och ibland plötslig död.

Referenser och fotnoter

[5] Omholt, SW (1986) A model for intracolonial population dynamics of the honeybee in temperate zones. Journal of Apicultural Research 25(1): 9-21.Watmaugh, J & S Camazine (1995) Self-organized thermoregulation of honeybee clusters. J. Theor. Biol. 176: 391–402.[6] Trying to make sense of the literature is tough, since many studies are in different languages, various authors use centigrade or Fahrenheit to measure temperature, and calculate energy consumption in watts/hr, kcal/hr, joules, mL O₂/hr, mg glucose/hr, etc. Trying to make the conversions, as well as conflicting data even from the same author, can make your head spin![7] Johansson, TSK & MP Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World 60:4, 155-170.[8] Simpson, J (1961) Nest climate regulation in honey bee colonies. Science 133 (3461): 1327-1333.[9] Stabentheiner, A, et al (2003) Endothermic heat production in honeybee winter clusters. Journal of Experimental Biology 206: 353-358. Open access, with beautiful thermal images. See his Fig. 2.[10] Southwick, EE (1983) The honey bee cluster as a homeothermic superorganism. Comp. Biochem. Physiol. Vol. 75A(4): 641-645.[11] Heinrich, B & H Esch (1994) Thermoregulation in bees. Am. Sci. 82: 164–170.[12] Simpson (1961) op cit.[13] Omholt, SW (1987) Thermoregulation in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera. J. Theor. Biol. 128:219-231. An excellent theoretical model. He also points out that his temperature also best conserves water in the cluster.[14] Heinrich, B (1981) The mechanisms and energies of honeybee swarm temperature regulation. J. Exp. Biol. 91: 25 – 55. Heinrich’s fascinating papers and books are must reads for those wishing to gain a deeper understanding of bee biology.[15] Most of the bees (~13,000) in a volleyball-sized cluster will be in the insulating shell, leaving a softball-sized core at a higher temperature. This small core would not allow much broodrearing unless the cluster upped its heat production in order to allow it to expand a bit.[16] Owens, CE (1971) The thermology of wintering honey bee colonies. USDA Technical Bulletin 1429. Owens apologized for not using isotherms that clearly indicated the location of the insulating shell. I added circled isotherm labels for clarity.[17] This is roughly the same temperature at which a colony during summer holds combs outside the broodnest.[18] Altman, cited by Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591.[19] Stabentheiner (2003) op cit. Stabentheiner’s measurements show whether a bee is producing heat, since its thorax will be warmer than its head. Only a portion (~10%) of the bees in the shell met this criterion in his relatively small observation hive. Unfortunately, heat generation is only clear for those bees that are intensely generating heat (such as those in the core); the measurements are more difficult to interpret when a bee is in a heat gradient, or to detect low-level heat generation (as in the bees in the shell).[20] He used the term “endothermic,” meaning producing heat from the inside.[21] Stabentheiner A, et al (2010) Honeybee colony thermoregulation – regulatory mechanisms and contribution of individuals in dependence on age, location and thermal stress. PLoS ONE 5(1): e8967.[22] Researchers have occasionally measured temperatures in the core of above 100F (38C), apparently as the cluster is overshoots its target temperature.[23] Pure speculation.

Randy Oliver
ScientificBeekeeping.com

First published in ABJ July 2016

En av de mest fascinerande delarna av biets fantastiska värld är hur klustret fungerar. Här kommer en översättning av en lång artikel, som delas upp, från Randy Oliver’s hemsida.

På hösten blir temperaturen för kall för bina att söka föda, och det finns heller ingen nektar eller pollen att få. Som svar går det europeiska honungsbiets superorganism in i en sorts “dvala” för att bevara sina matreserver till bättre tider.

Jag vill inte blanda ihop, men det finns två separata fenomen som äger rum under denna fas av kolonilivet: Ett upphörande av yngeluppfödningen som svar på brist på inkommande pollen, och ett behov för kolonin att spara energi under kallt väder.

Båda ovanstående fenomen inträffar samtidigt i kalla vinterklimat, vilket kan få en att tro att de nödvändigtvis är kopplade till tid på säsongen, dygnets längd eller temperatur. I själva verket är svaret på brist på pollen och svaret på låg temperatur oberoende av varandra, men råkar överlappa varandra i kalla vinterområden.

Vid långvarig torka, som stoppar pollenproduktionen, kan bina svara med att stoppa yngelsättningen som sen kommer igång igen när vädret åter ger tillgång till pollen.
Hur bina hanterar kalla förhållanden skiljer sig åt beroende på vilken art vi talar om. Solitära biarter övervintrar vanligtvis som vilande puppor; humlor och sociala getingar övervintrar som individuella parade drottningar. Vissa asiatiska arter av honungsbin (t.ex. Apis dorsata) vandrar till varmare områden för vintern. Det europeiska honungsbiet, Apis Mellifera, utnyttjar sin betydande kroppsmassa (klustret) och en vana att bosätta sig i en skyddad trädhåla för att upprätthålla en kontrollerad temperatur. Honungsbiet är den enda insekten i kallvinterklimat som håller en förhöjd kroppstemperatur [1], och gör det genom att leva på sin lagrade honung. I den här delen kommer jag att diskutera lite biologi, men mestadels fysiken i kallvinterklustret. Även om kolonins “dvala” under sommartorkan inte begränsas av sträng kyla, är fysiken som är involverad liknande.

Problemet
Honungsbin, som är en tropisk insekt, måste hålla en kroppstemperatur på minst 15˚C för att fungera (och en yngelnestemperatur i intervallet 34-35˚C). I en kall vintermiljö kräver detta betydande metabolisk produktion av energi, med honungsreserver som den enda bränslekällan. Kolonin står nu inför en problem. Klustret måste förbli tillräckligt varmt för att försvara sig och röra sig till sina honungsförråd, men ändå spara alla möjliga kalorier för att inte få slut på mat innan vårblomningen. Dessutom måste den tillhandahålla en vattenkälla för att späda ut den honungen för konsumtion. Under utvecklingens gång har det europeiska honungsbiet kommit på hur man kan åstadkomma allt ovan i den lätt isolerade håligheten i ett ihåligt träd. Ju bättre vi biodlare förstår den inblandade fysiken och biologin, desto bättre skötsel kan vi ge våra kolonier som hålls i konstgjorda håligheter (bikupor).

Beskrivning av vinterklustret
Vinterklustret, som har förlorat det sista av sina kortlivade “sommarbin”, består nu till stor del av långlivade vinterbin. På grund av ännu oklara beteendesignaler undviker dessa bin uppfödning av yngel (eller föder upp dem endast sporadiskt) i ungefär en månad eller så innan de (vanligtvis) återinleder kontinuerlig yngeluppfödning från januari och framåt (I norra Kalifornien, översättarens kommentar). Under viloperioden arrangerar bina i kolonin sig i ett kluster av optimal storlek och form för att spara värme och minimera deras konsumtion av butiker. Bilderna nedan (fig. 1) visar bin i en tät klunga

Praktisk tillämpning: min bästa framgång är med kolonier som börjar vintern som ett tätt, lagomt stort, mycket lugnt kluster centrerat främst i den nedre yngelkammaren, med massor av fulla honungskammar ovanför. Kolonier som är “vakna” eller aktiva under locket vid vinterinspektion har vanligtvis ett problem.

Klustrets fysik

Vinterklustret är ganska effektivt när det gäller att spara värme – ett 12-ramars kluster (6 lbs bin) med en innertemperatur på 34˚C använder endast cirka 25 watt energi vid minustemperatur (Fig. 2; jämför denna värmeeffekt med den av en 25-watts glödlampa). Denna effektivitet när det gäller att spara värme är i nivå med den för de bästa ryggradsdjuren. Som observerats av Southwick [2]: “Klustrets svar liknar det hos ripan, en mycket välisolerad fågel (med dunfjädrar till och med på fötterna) som bor i arktiska och alpina regioner i västra Nordamerika.”

Praktisk tillämpning: Southwicks data [4] indikerar att honungsbikolonin är förvånansvärt energieffektiv vid omgivningstemperaturer mellan fryspunkten och 50˚F (10˚C), med energianvändning som ökar utanför detta intervall. Det är mest snålt med sina förråd på runt 40˚F (4˚C) – den temperatur som rekommenderas för övervintring inomhus. Detta har praktiska tillämpningar (tabell 1):

Metabolic Rate (Watts/kg)	Honey consumed (lbs) over the winter
10	36
15	53
20	71

Praktisk tillämpning: enligt min erfarenhet sker den minst effektiva övervintringen vid cirka 55-60˚F (13-16˚C), när det inte är riktigt varmt nog att föda, men ändå inte riktigt kallt nog för att bilda en tät klunga, men tillräckligt varmt att sätta yngel. Mycket energi går till spillo när kolonin bryter kluster varje dag som förberedelse för eventuellt (och ofta fruktlöst) födosök.

Genomgång av alla våra samhällen och samtliga är starka, dvs de fyller två lådor med bin och har 4-8 ramar med yngel. Kvalstersituationen ser oförskämt bra ut med lite nedfall i alla kupor – dock har vi fått ge mjölksyra till ett par kupor där nivåerna gått över vårt tröskelvärde. Vi har gott hopp om att samtliga kupor ska slippa myrsyra, förutom våra 2 kontrollkupor i varroa testet där vi måste behandla för testets skull.
roblemet är att det inte finns något drag hos oss – ljungen blommar för fullt men eftersom det är för kallt är sockerhalten för låg. Humlor och flugor går på ljungen så nektar finns men inte så det intresserar bina. Vi hoppas att det blir lite värme nästa vecka så de kan dra in lite ljung som vintermat i alla fall. Vi har redan gett tillbaks lushonungne vi fick och kommer ge tillbaks den sista hallonhonungen vi fick i Juni – det är viktigare att bina får bra mat än att vi ska sälja några burkar extra.

När vi började propagera för att vintra in på honung blev vi nästan idiotförklarade men nu känns det som om vinden börjar vända då allt fler nya biodlare visar intresse för att ge bina sin egen mat. Vi hittar allt fler artiklar och studier som visar det vi alltid hävdat, dvs att bina mår bäst av honung sommar som vinter. Det kommer fler och fler studier som visar att pollen och honung är nödvändiga för att bina ska ha ett funngerande försvar mot pesticider och patogener.

I en tidigare artikel skrev jag om att honung visat sig kunna döda ABF och Nosema (1), bara att scrolla ner i bloggen så kommer den.
I bitidningen 2013 (2) berättade Niklas Olofsson (han som först beskrev binas mjölksyrebakterier) att bakterierna endast kan överleva på honung inte socker. Utan dessa bakterier blir bina av med en stor del av sitt försvar mot patogener. I denna studie (3) har forskarna kunnat hitta ett specifikt ämne, p-coumaric acid, som aktiverar gener som specifikt har med avgiftning av pesticider och patogener att göra. Detta ämne finns i pollenets skal och eftersom honung alltid innehåller lite pollen får bina i sig detta ämne både när de äter bibröd men också när de äter honung. Detta ämne finns givetvis inte i socker. Så här finns tre uppenbara skäl varför honung är vad bina behöver på vintern (och sommaren) och om man ger enbart sockerlösning så tar man av bina deras immunförsvar vilket troligen är orsaken till att bina visserligen överlever men kommer ut svaga på våren.

(1) Silvio Erler,1,2 Andreas Denner,1,2 Otilia Bobiş,1 Eva Forsgren,3 and Robin F A Moritz (2014), Diversity of honey stores and their impact on pathogenic bacteria of the honeybee, Apis mellifera
(2) Bitidningen oktober 2013, sid 11
(3) Honey constituents up-regulate detoxification and immunity genes in the western honey bee Apis mellifera

Fortfarande finns det många som hävdar att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2).

Redan 1935 fann Alfonsus, i en fältstudie över två vintrar, orsaken till utsot och det visade sig att typen av mat inte påverkade ifall det blev utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot. Enbart mängden vatten och/eller kristallisering och uppdelning av maten i en vattenhaltig del och en kristallin del påverkade (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig.

Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15 kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket bekräftar Alfonsus studie att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång kall vinter.

En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4).

För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 30-50% ljung i 9 kupor, för att i en fältstudie se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.

Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre

När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel.

Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.

referenser

(1) Åke Hanssons, Bin och Biodling, sid 326

(2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey

(3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

(4) https://www.chainbridgehoney.com/…/beekeeping-in…/“

Plötsligt har Juli sprungit iväg och sensommaren har kommit och då undrar vi biodlare som vanligt om det blir någon Ljung i år. I inlandet blir det inte ljung varje år och när man frågar de äldre biodlarna varför det är så blir svaren som vanligt svävande men att det nog ska vara lite regn i Juli och värme i augusti i alla fall. Då undrar man ju om ljung behöver höga temperaturer för att ge nektar vilket ju är lite ologiskt att en blomma som blommar sent på året kräver hög värme för att ge nektar och därmed kunna locka pollinatörer. Men faktum är att under vår tid som biskötare har det blivit ljung tre gånger; 2015, 2020 och 2022. Vi spenderar rätt mycket tid i natur och brukar kolla in vad som blommar och 2021 kollade vi specifikt hur ljungen såg ut och kunde konstatera att blommor fanns det och både humlor och flugor besökte dem men inte ett enda bi kunde vi se. Uppenbarligen fanns det lite nektar men inte tillräckligt för att locka bina vilket indikerade att bina bara intresserar sig för blommorna om mängden och sockerhalten är tillräckligt hög.
Vi bestämde oss för att kolla väderdata (regndagar samt soltimmar och högsommardagar (dagstemperatur över 25 grader C) för att se om vi kunde hitta ett samband och kanske bekräfta hypotesen.
Och tro det eller ej men vi hittade faktiskt ett samband där Juli behöver ge ca 100 mm regn och Augusti behöver minst 10 högsommardagar, se diagram.

2021 regnade det men var för kallt i augusti så för låg sockerhalt för att bina skulle bry sig.
2016 och 2019 regnade det i juli och var hyggligt varmt i augusti men inte tillräckligt för att ge nektar för att locka bina. I år har det regnat och ljungen blommar för fullt men än så länge lyser solen med sin frånvaro så det är oklart om det blir någon ljung i år.

Men då kanske vän av ordning undrar hur det kommer sig att öarna och kusten får ljung varje år, olika mängd men ljung blir det oftast. Jo, men vid kusten och på öarna kommer det alltid in fukt via havsbrisen så även under en torr sommar kommer markerna att få lite fukt. Dessutom kommer det varma havsvattnet göra att kusten vanligtvis är lite varmare på hösten även om solen inte behagar visa sig. Sen är det nog så att på öarna finns det inget annat som blommar och då får bina vackert dra på ljungen ändå och ta det som finns – som vi nämnde tidigare så ger ljungen nektar även vid ogynnsamt väder men inte så mycket.

Sammanfattning: Honung ger skydd mot flera aggressiva sjukdomar tex American foul brood (AFB). Att då ta av bin honungen på vintern och ersätta den med socker, som inte ger något skydd, verkar vara en dålig strategi.

En av de mest dödliga sjukdomar verkar vara American foul brood (AFB) som sprids av en hårdför bakterie som heter P. Larvae. Den angriper larverna varvid de förvandlas till en illaluktande smet. När ett samhälle har blivit angripet finns det vanligtvis inget annat att göra än att bränna samhället eftersom sporerna är extremt hårdföra och kan överleva 30-40 år vilket gör att gammal utrustning kan överföra dem till nya bin efter lång tid. I våras kom illavarslande rapporter att AFB har hittats i Lindome vilket bara är ett par mil från Kungsbacka där vi håller hus.

Aktuella strategier för att bekämpa AFB inkluderar antibiotikabehandlingar, dödande av in- infekterade kolonier, storskaliga karantänåtgärder och avel på resistenta honungsbistammar. Att använda antibiotika preventivt vet vi från vår egen värld är början till slutet eftersom bakterier relativt snabbt blir resistenta och det gäller givetvis även bin (1), dessutom slår antibiotika ut de goda bakterierna.
En bättre strategi är att avla på resistenta bin som dels har hygieniskt beteende, dvs rensar ut sjukt yngel och/eller har förmågan att rensa ut sporerna (2).
Lyckligtvis är bina långt ifrån försvarslösa – de har ju trots allt funnits i miljoner år och AFB och andra sjukdomar är inga nya påfund. I dessa studier (3,4) visas att pollen, honung, propolis och vax skyddar bina mot de flesta sjukdomar inklusive ABF/EBF.
Från artikeln angående bisjukdomar (3) har denna tabell klippts ur:

Honung har, förutom socker, många kända antibakteriella ämnen (väteperoxid, lågt pH, methylglyoxal, LAB etc.).

Erler et al (4) testade specifikt honungens och rent sockers förmåga att stoppa tillväxt av ABF sporer och där fann man att i höga koncentrationer blev det ingen tillväxt vare sig hos rent socker eller honung. Detta förklaras enkelt av att socker i hög koncentration skapar osmotiskt undertryck vilket gör att de flesta mikroorganismer får vattenbrist och därmed kan de inte föröka sig. Det innebär att täckt honung eller socker är skyddade mot ABF och de flesta andra skadliga mikroorganismer. Men, när bina ska mata larverna blir det en annan sak eftersom maten som ges till larverna håller ca 10% sockerhalt. I studien fann man signifikanta skillnader där socker hade ringa effekt medan honung fortfarande hade god effekt mot de flesta bakterierna som testades. Det visade sig att blandhonung hade bäst effekt medan honung från monoblommor hade bra effekt mot somliga bakteriestammar. Om det betyder att olika blommor har ämnen som är särskilt effektiva mot de olika bakterierna eller om det är synergieffekt som ger resultatet är okänt. Det ska betonas att honungen i denna studie kom från solros och akaciehonung och resultatet kan bli annorlunda med andra sorters honung. Blandhonungen bestod förutom ovanstående av raps, vild timjan mm.

Jag avslutar med ett citat från Erler et al’s studie (4):
“Also, the feeding of sugar as a food source over winter may enhance the propensity of the colony to be infected by pathogens.” Fritt översatt: Ger man socker som vintermat ökar risken att kolonin infekteras med patogener.

Så, hatten av till alla oss som låter bina få behålla sin honung då vi ger dem bästa möjlighet att själva hantera sjukdomar.

(1) Miyagi et al., 2000
(2) Camilla J. BRØDSGAARD, (2003) H. HANSEN, TOLERANCE MECHANISMS AGAINST AMERICAN FOULBROOD IN HONEYBEE LARVAE AND COLONIES
(3) Silvio ERLER, Robin F. A. MORITZ (2015), Pharmacophagy and pharmacophory: mechanismsof self-medication and disease prevention in the honeybeecolony ( Apis mellifera)
(4) Silvio Erler,^1,2 Andreas Denner,^1,2 Otilia Bobiş,¹ Eva Forsgren,³ and Robin F A Moritz (2014), Diversity of honey stores and their impact on pathogenic bacteria of the honeybee, Apis mellifera

Linddraget ställdes in och det var ett slag då vi hade hoppats på mycket honung där för kommande invintring. Nu får vi tänka om med antla kupor så att maten räcker till alla – vi hade tänkt oss uppemot 20 kupor men det är nog mer realistiskt med 13-15 kupor så vi får försöka sälja några drottningar i augusti.
våra svart drottningar kom i veckan och de togs emot väl av sina ny undersåtar och vi ska ställa dem i Öxabäck där vi hoppas på ljung lite senare.

För ett par veckor sedan hämtade vi in en svärm som hade byggt kakor vilka vi fäste med gummiband på vanliga ramar. Dessa gummiband var inget som bina uppskattade – så här såg det ut utanför flustret där de släpat ut alla utom två som de gnager på för fullt, se videon.

Nu har vi kommit in i Juli och alla samhällen har slutat lägga drönare i drönarramen – istället lägger de honung eller bygger om cellerna och lägger yngel där. Då har det blivit dags att göra en första summering av läget och vi har fått mycket intressanta resultat – en del väntade och andra mer överraskande. Vi startade testet med 16 testkupor och 11 kontroll men eftersom ett par kupor svärmat så har vi nu 14 testkupor kvar. Två av kontrollkuporna har överskridit maxvärdet för nedfall (som vi nämnde satte vi det till 7 per dag och när det överskrids sätts behandling in så vi får ner antalet till hanterbar nivå). En tredje är på god väg och kommer troligen att överskrida vid denna veckas kontroll. När det gäller testkuporna har samtliga stabila eller minskande nedfall med undantag för en kupa där nedfallet är högt. Det är också den kupan som har högst antal fångade kvalster med över 700, trots det indikerar nedfallet att det finns 700 kvar. Denna kupan får mjölksyrebehandling som är det andra steget i vår strategi. Väldigt överraskande är hur kvalstertrycket varierar i kontrollgruppen, även hos kuporna som står på samma ställe, vilket indikerar att somliga samhällen har någon form av beteende där de rensar ut kvalster. Eftersom vi sett en del drönarkakor med många hål ( bina har uppenbarligen rensat ut dem av någon anledning) indikerar det att kuporna kanske har VSH (Varroa Sensitive hygiene) anlag. Detta ska vi titta närmare på nästa år eftersom det indikerar att man eventuellt skulle kunna identifiera sådana samhällen genom att kolla hur mycket drönare som rensas ut från en drönarram. Men det får som sagt var bli ett annat år.

Vårt starkaste samhälle strulade till det i våras och redan i början av maj hittade vi viseceller och drottningen var borta. Vi tog bort alla viseceller utom en och lät dem som vanligt dra upp sin egen drottning. Efter lite strul så fick de fram en drottning som var äggläggande 15 juni enligt anteckningarna och vi kunde se att det här var en riktigt produktiv drottning som fullkomligt sprutade ur sig ägg. Igår fick vi förklaringen till detta då vi gick igenom samhället för där spatserade den rödmärkta drottningen och på ramen intill fanns en stor fin omärkt drottning:O. Den enda möjliga förklaringen är, även om den är otrolig, att där måste ha funnits en gömd visecell och båda kläcktes samtidigt och fick gå fram. Båda blev parade och samhället accepterade uppenbarligen bägge drottningarna. Dessa bin hittar alltid på en massa hyss men hur som helst – nu har vi märkt henne och satt henne i en egen kupa.

Vi skulle sälja en avläggare till en bekant och vi kontrollerade samhället för några dagar sedan och konstaterade att där gick en äggläggande drottning som vi rödmärkte. För att boosta kupan satte vi till en ram med yngel från en annan kupa som även hade lite bin med sig. Fast då kom vi på att det kanske inte var så smart att låta bin följa med så här års så vi lyfte upp ramen och borstade tillbaks bina.
När vi sen skulle förbereda för hämtning tog vi en sista titt och då hittade vi ingen drottning – hon var borta! Vi letade igenom kupan 5 ggr men ingen drottning – vad kan ha hänt? Ajajaj följde hon med när vi borstade tillbaks bina? Så då fick vi leta igenom donationskupan vilket vi gjorde två gånger men ingen röd drottning någonstans och ingen död drottning heller.
Ingen drottning i avläggaren så det blev till att slå ihop samhället med ett annat mindre samhälle samt skicka iväg en annan avläggare.
Så skulle vi titta in i vår trippelkupa där vi hade tre viseceller från samma datum. I två av dem hittade vi nykläckta drottningar men i den tredje spatserade det en rödmärkt drottning och visecellen var borta! När vi kollade anteckningarna visade det sig att den borttappade drottningen hade kläckts i trippelkupan i just den delen som nu beboddes av en rödmärkt drottning. Hur otroligt det än verkar måste hon ha hamnat på bänken när vi velade med yngelramen, spatserat tillbaks till den kupan hon flög ut från när hon parade sig, presenterade sig och blev accepterad av de nya bina som då rev den visecell de hade:O. Bina gör inte som man förväntar och det händer alltid något oväntat.

Känns som det var bara någon vecka sedan som värmen kom och bina började flyga ordentligt. Otroligt nog har vi redan kommit till slutet av Juni och därmed har både rapsdraget och hallondraget avslutats. För vår del började säsongen dåligt eftersom vi fick problem med fukt i kuporna och därmed har vi fokuserat på att bygga upp antalet kupor och styrkan i dem. Det har vi lyckats med så nu har vi drygt 15 kupor stående i våra två bigårdar men honungsresultatet har därmed blivit sämre än normalt. Nu gäller det att resten av säsongen ger bra skörd så vi får ihop tillräckligt med vintermat åt våra bin.
Vi har tagit in ett flertal svärmar, närmare bestämt 6 stycken, som kommer ge ntt och förhoppningsvist bra tillskott till våra drottninglinjer.
Vi håller på för fullt med vårt Varroa management projekt och det kommer vi skriva mer om i en annan text.
När vi berättar om vårt sätt att jobba med bina får vi ofta frågan om det inte tar väldigt lång tid – sanningen är att det tar mellan 5-10 m per kupa. I gengäld har vi aldrig haft en svärm, vi behöver inte kladda med socker på hösten och vi behöver inte störa bina mitt i vintern eftersom vi helt slutat med oxalsyra. Här kommer en film när vi gick igenom ett medelstort samhälle vilket tog mindre än 5 minuter. Hade det varit fler honungsramar att plocka undan hade det tagit ca 10 m. En mindre kupa tar 2-3 m att gå igenom.

Det ringde från svärmtelefonen i torsdags rätt sent och vi slängde i våra dräkter och drog iväg. Det visade sig att bina satt sig i en fågelholk 3 m upp i ett träd. Vi riggade med stege och tog med kniv och spännband upp i trädet då holken var fastknuten. Spännbandet behövdes för att ha något att hålla holken i när väl snörena hade kapats.

Väl hemma visade det sig att bina troligen bott där några veckor för de hade dragit in bra mycket honung samt lagt en ram med yngel. Vi tog försiktigt loss kakorna och spände fast dem med gummiband i vanliga ramar. Ska bli spännande att se ifall drottningen finns där – vi såg henne inte i kaoset men hoppas det gick bra.

Rapshonung i all ära men när man kan ta sin första sked av den flytande honungen vet man att säsongen är igång på riktigt. Alla kuporna börjar nu bli starka och ger ett överskott så vi kunde slunga både flytande trädgårdshonung samt att antal ramar med hallonhonung. Se den fantastiska bärnstensfärgen på hallonburken – smakar lika ljuvligt. I övrigt så har vi märkt upp ett antal nya drottningar dels från svärmar men också avläggare.
Vårt Varroa test tuffar på och där har vi fått en del intressanta resultat som vi kommer ta upp vid senare tillfälle.

Short English summary: It is believed by many that the bees that live through the winter is a different type of bees that are born in late August and perhaps given a different food with more protein. De Grooth concluded (3) already in 1953 that all bees can be longlived and it is the fact that they do not have to perform any nurse duties that gives the long life span. In 1950 Maurizio (4) showed that longlived bees can be produced at any time and the absence of brood triggers them to add extra protein in their fat body to prepare for a long time without pollen and nectar. Amdam did a study in 2004 (5) where longlived bees impacted by Mites during the pupae phase was tested for longevity. He showed that even if there were no mites in the hive the damages done during the pupae phase were so severe that the bees lost their longevity and the protein level in the fat body was lowered. It indicates that it is important to ensure that the mite population is low during the whole season and that the standard practice to let the mite number increase during the flow season and carry out treatments in late august might not be enough. Consequently, a high miteload in early august will probably give many weak bees for the winter and thus have a detrimental impact on the winter survival.

På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant?
I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas?
Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge.
DeGroot skriver i sin sammanfattning;
“The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn
to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed.
The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the
physiological condition of youth in a great part of old bees during the
winter season.”

I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter.
År 1950 visade Maurizio (4) att långlivade bin kan produceras när som helst och att det är frånvaron av yngel som triggar dem att bygga upp extra protein i sin fetkropp för att förbereda sig för en lång tid utan pollen och nektar. Amdam gjorde en studie 2004 (5) där långlivade bin som påverkats av kvalster under puppafasen testades för livslängd. Han visade att även om det inte fanns några kvalster kvar i kupan så var skadorna så allvarliga att bina förlorade sin livslängd och proteinnivån i fetkroppen minskade så de var sämre rustade att producera yngel på våren.

Det indikerar att det är viktigt att se till att kvalsterpopulationen är låg under hela säsongen och att standardpraxis att låta kvalsterantalet öka under dragsäsongen och utföra behandlingar i slutet av augusti kanske inte är tillräckligt. En hög kvalsterbelastning i början av augusti kommer troligen att ge många svaga bin för vintern och därmed ha en negativ inverkan på vinteröverlevnaden.

1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling
2. Bin till nytta och nöje
3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee.
4. Maurizio, A. (1950). The influence of pollen feeding and
brood rearing on the length of life and physiological
conditions of the honeybee. Bee World 31: 9 Ð12.
5. Amdam et al. (2004). Altered Physiology in Worker Honey Bees (Hymenoptera: Apidae) Infested with the Mite Varroa destructor (Acari: Varroidae): A Factor in Colony Loss During Overwintering?