På tisdags kvällen besökte vi Alingsås biodlareförening förstärkt med några medlemmar från Lerum. Salen blev välfylld då drygt 40 medlemmar hade tagit sig till lokalen för att lyssna på vårt föredrag där vi presenterade vårt sätt att hantera bina med fokus på binas välmående. Det var en blandning av äldre erfarna biodlare men också flera nybörjare, men alla lyssnade intresserat och ställde mängder med kloka frågor.
Vår strategi skiljer sig från det som traditionellt lärs ut främst i och med att vi inte använder några substitut alls utan invintrar enbart på honung och pollen. Vi drivfodrar aldrig med något annat än honung. Vi berättade om vad som ingår i vår veckogenomgång, där vi kontrollerar varroa, skattar honung (minst 3-4 ramar lämnas kvar) samt gör drönarutskärning mm.
Vår metod för varroakontroll (påminner mycket om IPM-systemet) rönte stort intresse där vi använder drönarutskärning som huvudsaklig metod och organiska syror endast vid behov. Myrsyra använder vi endast i nödfall, dvs för att rädda ett annars dödsdömt samhälle. Oxalsyra har vi inte använt på 4-5 år överhuvudtaget – trots, eller tack vare, det ligger våra vinterförluster på 0%.
Vi visade också statistik från vår honungsproduktion och jämförde den med riksgenomsnittet och det visar sig att våra samhällen ger så pass mycket att det mer än väl kompenserar för vintermaten.
Honungsstatistik 2013-2022. Våra bin blå och sverigesnittet röd. 2020 enda året vi invintrat på rent socker
Vårt vintertest (med 100% ljung) som pågår just nu visar att i slutet av december har de inte börjat äta av vintermaten utan det som de drog in i september -oktober har ännu inte gått åt.
Drottningen visar statistik
Drönaren håller låda
Tack till Jerker Andersson och styrelsen i Alingsås som möjliggjorde detta. Vi kommer gärna tillbaka.
Att honung är överlägset socker, för människan alltså, är de flesta överens om. Desto mer obegripligt blir det att samma personer med fast övertygelse hävdar att socker är lika bra som honung för bina, en del hävdar till och med att honung skulle vara farligt/giftigt för bina. Vi har väl alla hört och läst hur farligt ljunghonung är som vintermat? Sen brukar en del till slut medge att det låga priset på socker är huvudanledningen. Större delen av biodlarna skattar således all honung på hösten och byter ut den mot sockervatten. Argumenten för att göra så är lite olika – en del påstår att bina bara sitter still och därför inte behöver något annat än kolhydrater och därför går det bra med socker. En del påstår, som sagt var, att honung är giftigt för bina, tex påstås hösthonung ge utsot pga hög halt av mineraler. Konkret forskning ang matens betydelse för binas utveckling och livslängd är sällsynt, speciellt fältstudier. Barker 1977 (1) fann i sin studie att socker gav betydligt längre livslängd än honung i laboratoriemiljö. Motsatt resultat fick en senare studie, betydligt bättre utförd eftersom den upprepades tre år i rad, av Milenovic et al (2) där bin matade med honung klarade sig något bättre än med sockervatten (skillnad ej signifikant). Där visade sig även att syrainverterat socker var farligt för bina då restsyran påverkade magsäcken negativt. DeGroot visade redan 1953 (3) i sin studie att på rena kolhydrater klarar sig bina ca 30 dagar och att protein är nödvändigt för längre livslängd. DeGroot visade även att bins behov av essentiella aminosyror liknar däggdjurens medan det däremot saknas studier av mineralers och vitaminers påverkan. Studier (4,5) på däggdjur har visat att däggdjur behöver vitamin B för att reglera intaget av proteiner och kolhydrater samt näringsupptag och metabolismen. Som nämnts är det tunt med studier på bins behov av vitaminer men studier som gjorts visar bla att Vitamin B, precis som för däggdjuren, förbättrar näringsupptag och gör att bina utnyttjar sin mat på ett optimalt sätt. Haydak and Dietz (6), 1965 visade att vitamin B behövs för tillväxt av yngel och brist på tiamin eller riboflavin stoppade utvecklingen av de hypofaryngeala körtlarna (HPGs) (7) efter att ynglet krupit ut ur cellerna. I en ny studie från 2021 med unga bin (som precis krupit ut ur cellerna) där olika dieter med avseende på Vitamin B och aminosyror testades fann man att dödligheten ökade när B vitamin saknades (8). Dessutom fann man att bina föredrog dieter med mineral och vitamininnehåll som liknade vad som finns i naturligt pollen, see tabell nedan.
Praktisk applikation: Under biets utveckling från ägg till larv och till färdigt bi behövs det proteiner, mineraler och vitaminer utöver kolhydrater. Den stora frågan är då om det räcker med enbart kolhydrater när bina sitter i kluster?
Ovanstående fråga kan då delas upp i två olika delar: a. Sätter bina yngel under vintern vilket isf skulle medföra stort behov av både proteiner, kolhydrater samt mineraler och vitaminer? b. Behöver äldre bina något mer än kolhydrater för underhåll under övervintringen?
Låt oss börja med första punkten – sätter bina yngel under vintern? Länge trodde jag att vinteryngel var något som skulle undvikas eftersom det ökar matåtgången och därmed ökade risken för utsot. Det var vad vi fick lära oss på nybörjarkursen och för att undvika detta skulle bina sitta trångt, dvs gärna på en låda. Denna felaktiga åsikt/myt blev grundligt vederlagd av artikelserien om utsot som Randy skrev. I en studie från 1935 visade Alfonsus (12) att den verkliga orsaken till utsot är överskottsvatten i ändtarmen. Därför behöver bina behöver sätta yngel som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten (9). Yngelsättning kostar bina mycket energi, dels så åldras de befintliga bina av yngelhanteringen och dels så kräver det extra mat för att driva upp yngel men också för den högre temperaturen som yngelvård kräver. Ändå sätter de yngel och skälet är att om de inte gör så kan de inte bli av med överskottsvattnet och utsot drabbar samhället. Denna insikt gör att behov av högkvalitativt pollen behövs hela året och måste finnas i matlådan eftersom bina inte kan lämna klustret för att hämta pollen. Men, det betyder inte per automatik att äldre bin behöver något annat än kolhydrater.
Praktisk applikation: Bina sätter yngel vid behov även under vintern, som en sista utväg för att bli av med överskottsvatten, och därför måste pollen finnas i foderlådan.
Då återstår frågan om äldre bin klarar sig på enbart kolhydrater. DeGroot fann i sin studie att livslängden för både unga bin och äldre bin ökade signifikant när bina fick proteiner motsvarande vad som finns i pollen men att mängden som de äldre bina behövde var markant lägre än vad de unga bina behövde. Dessutom, äldre bin avstod från att äta rent proteintillskott utan föredrog att äta sockerlösning innehållande protein. Mängden protein som behövdes för att hålla proteinnivåerna konstant låg på nivåer motsvarande vad som finns i honung, se tabell nedan.
I nedanstående tabell jämförs livslängd på äldre bin som matats med rent socker och socker med tillskott av pollenbröd eller pollensubstitut. Äldre bin kan uppenbarligen äta rent pollen men får även längre livslängd på den mängd pollen som finns i honung. Mjölkprotein gav längre livslängd men enbart i rätt koncentration (1% eller lägre) i högre halter förkortades livslängden.
Praktisk applikation: Yngel uppfödd på enbart socker blir kraftlösa och får kort livslängd eftersom den mängd protein som finns i binas fettkropp inte räcker till för att föda upp yngel. Om bin tvingas sätta yngel utan att ha tillräckliga mängder protein kan bina äta upp ägg och yngre larver (10). Äldre bin som övervintrar på enbart socker tappar vikt och därmed livslängd. Även äldre bin behöver således proteiner, och därmed vitaminer och mineralerför att maximera sin livslängd i vinterklustret. Deras behov är mindre än de unga binas, eftersom de bara behöver underhålla kroppen och mängderna som behövs finns i honungen (tillräckligt med protein för att hålla vikten konstant). För tillväxt behövs högre nivåer som finns i pollenbröd och drottninggele.
I en polsk studie (11) testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) där ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart. Tabell 2 visar att halten av honungsdagg inte påverkar vinterförlusterna (0 % honungsdagg har samma förlust som 30% honungsdagg). Tabell 3 visar hur graden av Nosemainfekterade kolonier minskar med ökande halt av honungsdagg.
Praktisk applikation: ovanstående studie indikerar att honungsdagg förstärker immunförsvaret. Oklart om det gäller enbart honungsdagg eller generellt för honung. Mer forskning behövs.
Mycket forskning behövs för att förstå i detalj hur bins metabolism går till men att påstå att bina överlever lika bra på rent strösocker är uppenbarligen inte sant. Ifall socker ska användas behöver man tillsätta både proteiner i rätt mängd och korrekt fördelning av de essentiella aminosyrorna men även vitaminer och förmodligen mineraler. I slutändan får man då en produkt som är lite lik honung fast sämre och man kan ifrågasätta vitsen med det. Viktigt att man isf tillsätter proteinet till sockret och inte ger den till bina som en proteinkaka eftersom bina inte gärna tar emot detta. Vad som definitivt fattas är fältstudier där man jämför rena sockersamhällen med samhällen som får behålla sin honung och pollen i rätt mängder. Bin överlever på en ren sockerdiet, men frågan är hur bra de överlever och ifall där finns en mätbar skillnad mellan sockerkolonier och honungskolonier. Sådana studier har mig veterligen inte gjorts och därför planerar vi att genomföra en sådan studie i mindre skala nästa säsong. Ví har redan testat att invintra på honung och rent socker under olika år och där såg vi klara skillnader i hur bina överlever vintern. I båda fallen överlevde alla bin men när rent socker användes var bina orkeslösa på våren och tog lång tid på sig att bli starka. Inte förrän i mitten av Juni hade sockersamhällena uppnått en bistyrka som kunde ge överskott medan samhällen som fick honung var starka och gav överskott redan i början på maj. Ifall denna effekt berodde på hur vintern var eller om det har med födan att göra får vi förhoppningsvis svar på i nästa jämförande studie. Då kommer vi mäta hur bistyrkan ser ut före och efter vintern, hur utvecklingen ser ut och hur bra kolonierna klarar sig sommaren efter.
1. Barker, Labarotory comparison of high fructose corn syrup, graper syrup, honey and sucrose syrup as maintenace for caged honey bees 2 . http://www.resistantbees.com/fotos/estudio/feeding.pdf. 3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee. 4. Gonzalez-Soto, M., and Mutch, D. M. (2021). Diet regulation of long-chain PUFA synthesis: role of macronutrients, micronutrients, and polyphenols on 1-5/1-6 desaturases and elongases 2/5. Adv. Nutr. 12, 980–994. doi: 10.1093/advances/nmaa142 5. Dabrowski, Z. (1974). Studies on the relationships of Tetranychus urticae Koch and host plants. V. Gustatory effect of water-soluble vitamins. J. Polskie Pismo Entomol. 6. Haydak, M. H., and Dietz, A. (1965). Influence of the Diet on the Development and Brood Rearing of Honey Bees. Proc. XV. Beekeeping Cong. Bucharest. 7. Herbert Jr, E. W., Shimanuki, H., and Caron, D. (1977). Optimum protein levels required by honey bees (Hymenoptera, Apidae) to initiate and maintain brood rearing. Apidologie 8, 141–146 8. Walaa Ahmed Elsayeh 1,2*, Chelsea Cook 3 and Geraldine A. Wright. (2021) B-Vitamins Influence the Consumption of Macronutrients in Honey Bees 9. Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337. 10. Robert Brodschneider and Karl Crailsheim (2010). Nutrition and health in honey bees 11. Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey 12. Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
Månadsvägning av våra testkupor och konsumtionen fortsatt låg, men denna månad
tappade båda kuporna vikt. Ljungsamhället tappade 0,5 kg medan sommarhonungssamhället tappade 1 kg, 37,5 resp 38 kg. Vi ligger fortfarande plus på båda samhällena eftersom vi startade på 33 respektive 34 kg.
Short English summary: It is believed by many that the bees that live through the winter is a different type of bees that are born in late August and perhaps given a different food with more protein. De Grooth concluded (3) already in 1953 that all bees can be longlived and it is the fact that they do not have to perform any nurse duties that gives the long life span. In 1950 Maurizio (4) showed that longlived bees can be produced at any time and the absence of brood triggers them to add extra protein in their fat body to prepare for a long time without pollen and nectar. Amdam did a study in 2004 (5) where longlived bees impacted by Mites during the pupae phase was tested for longevity. He showed that even if there were no mites in the hive the damages done during the pupae phase were so severe that the bees lost their longevity and the protein level in the fat body was lowered. It indicates that it is important to ensure that the mite population is low during the whole season and that the standard practice to let the mite number increase during the flow season and carry out treatments in late august might not be enough. Consequently, a high miteload in early august will probably give many weak bees for the winter and thus have a detrimental impact on the winter survival.
På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant? I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas? Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge. DeGroot skriver i sin sammanfattning; “The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed. The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the physiological condition of youth in a great part of old bees during the winter season.”
I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter. År 1950 visade Maurizio (4) att långlivade bin kan produceras när som helst och att det är frånvaron av yngel som triggar dem att bygga upp extra protein i sin fetkropp för att förbereda sig för en lång tid utan pollen och nektar. Amdam gjorde en studie 2004 (5) där långlivade bin som påverkats av kvalster under puppafasen testades för livslängd. Han visade att även om det inte fanns några kvalster kvar i kupan så var skadorna så allvarliga att bina förlorade sin livslängd och proteinnivån i fetkroppen minskade så de var sämre rustade att producera yngel på våren.
Det indikerar att det är viktigt att se till att kvalsterpopulationen är låg under hela säsongen och att standardpraxis att låta kvalsterantalet öka under dragsäsongen och utföra behandlingar i slutet av augusti kanske inte är tillräckligt. En hög kvalsterbelastning i början av augusti kommer troligen att ge många svaga bin för vintern och därmed ha en negativ inverkan på vinteröverlevnaden.
1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling 2. Bin till nytta och nöje 3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee. 4. Maurizio, A. (1950). The influence of pollen feeding and brood rearing on the length of life and physiological conditions of the honeybee. Bee World 31: 9 Ð12. 5. Amdam et al. (2004). Altered Physiology in Worker Honey Bees (Hymenoptera: Apidae) Infested with the Mite Varroa destructor (Acari: Varroidae): A Factor in Colony Loss During Overwintering?
Dags för marknad och denna helgen var vi på två marknader, en liten lokal marknad i Öxabäck och en betydligt större i Billdals ridhus. Men kvantitet slår inte nödvändigtvis kvalite – det gäller både besökare och honung som man säljer. I Billdal var det massor av folk men ett fåtal som handlade och i Öxabäck var det begränsat med folk men de flesta handlade och vi sålde faktiskt något fler burkar i lilla Öxabäck. När det gäller vår honung så säljer vi mest av den betydligt dyrare sorthonungen. När kunderna får smaka är det sällan de väljer den större och billigare blandhonungen utan den flytande sorthonungen går bäst och hallonhonungen säljer allra bäst. Bättre än tom Ljung.
Enda sättet att veta exakt hur mycket Varroa som finns i en kupa är att döda alla bina och räkna krypen på bina och i cellerna. Uppenbarligen är inte detta en framkomlig väg utan vi behöver en modell för att kunna bedöma hur många kryp som finns så att vi kan göra en begåvad gissning när och vilken behandling som behövs. Man kan förstås välja en säker väg där man konstant gör behandlingar för att säkerställa att Varroan är noll men alla kemikalier har biverkningar och målet, för oss, är att hitta en balans där bina kan hantera Varroan. Så att behandla för säkerhets skull eller att behandla vare sig det behövs eller ej är inte hållbart och därför behövs en modell så man behandlar om det behövs och med rätt behandling. Hur vår strategi ser ut finns att läsa i annat inlägg eller vår hemsida, här fokuserar vi på att beskriva hur vår modell för att bestämma vårt tröskelvärde ser ut. Vår metod och modell gäller för våra lokalt anpassade mongrel buckfast bin och för dem funkar vår modell och strategi bra eftersom vi inte haft någon vinterförlust på 9 år med minimalt med kemikalier.
Jag ger ingen referens på ovanstående bild men där finns många studier som visar att det ser ut ungefär som bilden, antalen kan givetvis variera. Ett par saker tycker vi är självklara; 1. Varför vänta till dess Varroan har nått sitt maximum innan man behandlar? 2. Om nivån är låg i aug -september varför ska man då behandla alls? Vår strategi försöker följa den svarta streckade kurvan med hjälp av i första hand drönarutskärning och i andra hand punktinsatser (mjölksyra) när vår Varroa nivå ger mer än 15 nedfall/vecka.
Så, hur kommer vi fram till siffran 15 st/ vecka? Först och främst är det viktigt att mäta nedfall hela säsongen och att inte bara mäta enstaka dagar eftersom majoriteten av kvalstren sitter i cellerna. Mäter man en längre period samt kontinuerligt minskar man felkällorna, men de finns. Första problemet är ju hur länge kvalstren lever och där finns inga studier som visar det på ett entydigt sätt men enligt Fries mfl (1) verkar kvalster i fält bara kunna göra 2 eller max 3 reproduktionscykler. En cykel tar 12-14 dagar plus den foretiska fasen på ca 7 dagar så det skulle ge ca 35-40 dagar under säsong (14+14+7). När kvalstren inte reproducerar lever de längre – annars skulle de inte klara av en vinter med lite eller inget yngel. Men hur länge har jag inte sett något svar, så jag vet inte. Vi har bestämt oss för att använda 100 dagar vilket vi då tror är konservativt under säsong och förhoppningsvis inte alltför långt från sanningen under vintersäsong. Om vi antar att inga andra felkällor finns (men det gör det) så betyder det att om man har 100 kvalster så dör i snitt 1 kvalster per dag, det varierar förstås beroende på hur gamla kvalstren är och det är därför det är så viktigt att mäta under lång tid för då kommer variansen att minska och resultaten blir bättre. 100 kvalster betyder 1% nivå om man har 10000 bin och 1 nedfall i veckan ger 7 på en vecka, vi har valt 15 eftersom det då skulle betyda max 2% på höstkanten när det börjar bli dags för invintring (under säsong har vi långt fler bin så graden är lägre även om antalet är samma). Antalet tar man ju med sig och har man 1000 kvalster i slutet på juni har man ca 2 % (1000/50000) men samma antal kvalster i augusti kan betyda 10% (1000/10000) och en säker dödsdom. Andra felkällor: En del kvalster far iväg med flygbina och kan dö i fält (de blir inte räknade) En del försvinner med flygbina till andra kupor (de blir inte räknade) Kvalster kan dö i cellerna och kan bli utstädade av bina (de blir inte räknade) Vi ser en hel del myror på Varroabotten – Kanske bär de bort Varroan som mat till sina yngel. Ingen aning om det är så men vi planerar att göra en koll med klisterpapper vid tillfälle för att kolla just denna felkälla. Viktigt att man har ett inlägg som täcker hela botten så man inte missar fallande kvalster Positiv felkälla: Vi överskattar troligen livslängden med en faktor 2-2,5 vilket kompenserar (till viss del) för ovanstående felkällor. Är det 100%? Nej det är det inte – en kupa skenade iväg i år och fick kritisk Varroanivå i augusti. Men tack vare att vi kollade Varroanivån regelbundet så fångade vi upp den kupan och kunde sätta in behandling i tid. En oxalsyrabehandling i november -december hade inte räddat den kupan eftersom då hade vinterbina redan varit försvagade. När yngelsäsongen är över blir nedfallet än säkrare som metod för då försvinner alla felkällorna utom livslängden; Inga myror finns, bina flyger inte, inget yngel och därmed inga Varroa i cellerna som kan städas bort. I år gjorde vi ett test med oxalsyra sent på hösten för att se hur bra vår modell stämmer. Kuporna låg generellt under 15 nedfall och vi kollade en kupa som var var yngelfri i slutet av oktober. Därefter gjordes oxalsyrabehandling med 3% oxalsyra enligt droppmetoden och före testtillfället hade vi ca 1 nedfall per dag vilket enligt vår modell borde ge ca 100 kvalster. Resultatet blev 60-70 nedfall och eftersom oxalsyra på yngelfritt ska ha ca 80-95% effektivitet beroende på vilken studie man läser så stämmer modellen bra med verkligheten. Ett obehandlat kontrollsamhälle bredvid hade 7 nedfall på en vecka.
Vi anser att mjölksyra är bättre än oxalsyra för vår metod- först och främst kan man använda mjölksyra även fast det finns honung i kuporna då det krävs höga nivåer innan det ger någon smak till honungen, dels kan man skruva hur mycket man behandlar och var man behandlar eftersom vi sprejar på blandningen. Har vi bara aningens höga värden så kanske vi bara sprejar övre yngellådan, har vi lite mer då sprejar vi båda yngellådorna. Gör vi en större behandling kan vi ta bort honungen för säkerhets skull så det bara finns vad de behöver för en veckas överlevnad. Det blir svårt att göra med någon annan syra och oxalsyra är därför inget alternativ för oss.
Vi tycker också även att oxalsyra är aningens tuffare mot bina (2), jag har läst flera som anger olika risker ökad bidödlighet, öppning av celler och viss risk för att drottningen går under- så de finns i någon mån även om de förmodligen inte är lika besvärlig som myrsyra. Mjölksyra har jag aldrig sett någon studie som anger någon större risk för bina. Dessutom, på den tiden vi använde oxalsyra såg vi bin som tvärdog när de träffades av oxalsyran. När vi sprejar mjölksyra verkar bina inte påverkas utan de fortsätter med vad de håller på med. Nå, det sista är förstå vår tolkning av vad vi ser och ska läsas i den kontexten. När vi sprejar så gör vi ju det kaka för kaka och oftast ser vi drottningen och kan då undvika att spreja henne. Sen har alla kemikalier någon påverkan och därför använder vi helst ingenting förutom drönarutskärning. Myrsyra använder vi som jag påpekat bara i nödfall på samhällen som annars är dödsdömda – totalt 3 samhällen på 9 år har fått myrsyra så det är relativt sällsynt. Avslutningsvis: Nästa år tänker vi genomföra ett test för att dels dokumentera effekten av vår metod genom att notera nedfall under hela säsongen, räkna kvalster som vi fångar i fällorna, samt göra oxalsyrebehandling på hösten för att kontrollera restmängden. Vi kommer nog även att skaka lite bin även om jag betvivlar att det ger så stor tillförlitlighet (3)
Oavsett om man är förstaårs biodlare med en kupa eller har 20, 50 eller 500 kupor så behöver man göra en sammanställning och planering för nästa år. För nybörjaren kan det räcka med tre-fyra rader på ett papper, tex; Vi fick 35 kg honung med en kupa Vi vill öka antalet till tre för lite säkerhet Vi vill öka honungsmängd till 50 kg samt ge bina 10kg vardera som vintermat, det ger ett toalt behov av 80 kg fördelat på tre kupor. Eventuellt kan vi sälja ett samhälle då två producerande samhällen bör kunna ge 80 kg. Vi behöver köpa: 2 nya kupor med vardera 4 lådor, 100 nya ramar + vax, 100 st burkar och etiketter. Behöver också ett par avläggarkupor.
Ju fler kupor man har desto mer detaljerad blir givetvis planen. För oss ser det ut så här ungefär: Vi övervintrade 2021 13 kupor varav 7-8 blev produktionskupor. Vi fick in ca 550 kg honung där 260 kg gick tillbaks till bina Vi övervintrar 2022 13 kupor så samma antal. Vi har som mål att skaffa en storkund till samt att bygga upp en honungsbuffert på ca 100kg. Därför behöver vi öka honungsmängden med ca 200 kg + 100 kg vintermat för de nya samhällena vilket betyder 5 extra produktionssamhällen. Av den anledningen kommer vi sikta på ca 20 övervintrande samhällen 2023/24 då vi behöver ett par samhällen för vintertestet. Dessa samhällen kan dö därav behov av extra samhällen. Vi kommer behöva göra i ordning en bigård till (redan gjord) och en avläggarplats Vi kommer behöva nya drottningar/avläggare så vi siktar på totalt 15 st nya drottningar eftersom alla inte går fram. Av dessa kommer 2 st Nordiska att köpas, övriga drar vi upp själva. nytt material: 7 kompletta kupor med ramar och vax Vi behöver bygga en trippelkupa till för avläggare 400 kg honung kräver 600 burkar (200×500 gr och 400×350 gr) Locketiketter På önskelistan: en vaxpräglingsmaskin (kostnad 12-14000) Så kan en enkel plan se ut
Månadsvägning av våra testkupor och uppenbarligen gjorde den milda första halvan att de har hittat någonting för vikten är tämligen stabil. Ljungsamhället tappade ett kg men sommarhonungssamhället ökade 1 kg, 38 resp 39 kg. Ska bli spännande att se hur det blir i december.
I förra delen gick vi igenom hur reproduktionen av Varroan går till och orsakerna till den explosiva utvecklingen vilket är skälet till att obehandlade samhällen vanligtvis går under inom 2-3 år. Här kommer vi gå igenom hur vår strategi ser ut.
fig 1. Traditionell Varroabekämpning med Myrsyra i aug och oxalsyra i december
När jag första gången såg ovanstående figur tyckte jag spontant att något var fel – varför vänta med behandling till dess Varroan är som starkast? Vore det inte bättre att stämma i bäcken och trycka ner varroan innan de hunnit explodera och växa sig starka (se den streckade linjen i fig 1.)? Den tanken blev startskottet för vår strategi som bygger på att aldrig tillåta Varroan att nå nivåer där de påverkar kolonin i någon större grad. I princip är det en metod som följer IPM strategin (Integrated Pest Management) där vi undviker att använda starka pesticider och kemikalier så långt det går och där basen för vår behandling är drönarutskärning.
tredelad ram med tre stadier av celler; täckta drönarceller, öppet yngel samt nygjorda tomma celler
Drönarutskärning sker i en tredelad ram som sätts in i slutet av april – första veckan skär vi bort två delar och andra veckan en del. Då har vi vax och celler i tre olika stadier och kan börja skära ut en tredjedel med täckta drönarceller varje vecka. Samtidigt kollar vi nedfallet varje vecka hela säsongen och efter 6 veckor har vi fått bort en stor del av alla kvalster, en teoretisk beräkning (1) visar att två veckors utskärning kan reducera mängden med 50%, ungefär samma resultat visade en praktisk studie (2). Vi kan göra upp till 6 utskärningar fram till drönarperioden är över vilket då skulle kunna reducera mängden med 85%. Det innebär att vi vanligtvis har kvar mindre än 50 kvalster vilket man också ser på att nedfallet i slutet av Juni är nära noll.
Praktisk applikation: 2-3 utskärningar reducerar mängden Varroa med upp till 50%. Med 6 utskärningar under 6 veckor kan Varroanivån tryckas ned till ofarliga nivåer. Därefter fortsätter vi att hålla koll på nedfallet och i många fall ligger nedfallet kvar på så låga nivåer att inga andra behandlingar behövs – vårt tröskelvärde är ca 15 nedfall i veckan vilket motsvarar ett par hundra kvalster. Skulle nivån öka och överstiga 25 nedfall i veckan då tar vi till den mildaste syran i vår arsenal, dvs mjölksyra. Fördelen med mjölksyra är att den är okontroversiell med livsmedel och ger ingen bismak till honungen, endast en lätt syrlighet. Eftersom honungen är syrlig i sig själv är detta inget problem, dessutom påverkas bina minimalt av mjölksyran. Nackdelen är givetvis att man endast kommer åt de bin som är utanför cellerna, 30-40% av kvalstren befinner sig utanför cellerna och det är dessa vi kommer åt. Det kan tyckas som en liten andel men eftersom målet inte nödvändigtvis är att utrota kvalstren utan endast se till att de aldrig blir för många fungerar det alldeles utmärkt med mjölksyra. Vi tar ett exempel; anta att nedfallet har ökat så att vi börjar närma oss 500 st kvalster (5% ifall vi har 10000 bin) och så gör vi en mjölksyrebehandling och får bort ca 30% dvs 100-150 kvalster. Då har vi 350-400 kvar vilket fortfarande är för mycket. Då kan vi, om nedfallet fortfarande är för högt upprepa behandlingen efter en vecka och komma åt ytterligare 100-150 kvalster och så är antalet ner på en ofarlig nivå. I praktiken gör vi eventuell mjölksyrebehandling betydligt tidigare (över 25 nedfall/vecka) så vanligtvis räcker en behandling för att komma ner under tröskelvärdet. Någon kanske anmärker att metoden verkar jobbig men vi har alltid en sprayflaska med mjölksyra med och ifall behandling behövs gör vi den samtidigt som vi gör veckogenomgången, vilket medför ca 1 m extra tidsåtgång. Vår erfarenhet är att med denna strategi (grön och gul nivå i IPM pyramiden) kan vi hålla varroanivån under vårt tröskelvärde genom hela säsongen och därmed undvika alla andra syror och kemikalier. Endast undantagsvis hamnar vi på så höga nivåer i augusti att myrsyra måste användas (1 samhälle av 13 detta året fick myrsyra, inga samhällen behöver oxalsyra). Under de 8 säsonger vi utvecklat och använt metoden har vi aldrig haft några vinterförluster (samhällen som gjort tidigt drottningbyte ej inkluderade)
Praktisk applikation: Drönarutskärning + mjölksyrebehandling vid behov minskar drastiskt behovet av starkare syror och andra kemikalier.
I år gjorde vi för övrigt ett uppföljningstest för att kontrollera resultatet; ett samhälle som konstaterades vara yngelfritt fick en oxalsyrebehandling (vi använde droppmetoden, vilket har hög effektiv på yngelfria samhällen) 15 november varvid vi mätte nedfall för att se hur många kvalster vi verkligen har. Vi räknade till ca 50 st under en vecka och i ett kontrollsamhälle (obehandlat) bredvid såg vi under samma vecka ca 5 nedfall vilket visar att strategin ger önskat resultat. Avslutningsvis några fördelar med vår strategi: 1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syror desto mer biverkningar i form av döda bin, mindre yngel samt högre risk att drottningen bollas och dör. 2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot pesticider och allt starkare medel måste användas. Den negativa spiralen medverkar vi inte till med vår strategi. 3. Med vår strategi får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antal dragbin och ger förutsättning för större honungskörd. 4. Man slipper söla med starka syror som kräver skyddsutrustning och som de flesta av oss inte har utbildning för att hantera. 5. Man slipper störa bina mitt i vintern i och med att oxalsyra inte behövs. 6. Man har full koll på samhällena och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt för att “man ska göra så”. Därmed minimerar vi stressen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.
Fortfarande finns det många som påstår att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2). I denna studie testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) och ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart.
Redan 1935 fann man orsaken till utsot och det visade sig att vilken typ av mat inte gav utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten och biets förmåga att bli av med överskottsvatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig. Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket visar att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång vinter.
En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4). För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 50% ljung i 9 kupor, för att i ett fälttest se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.
Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre
När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel. Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.
referenser (1) Åken Hanssons, Bin och Biodling, sid 326 (2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey (3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576. (4) https://www.chainbridgehoney.com/blog/articles/beekeeping-in-winter-january-2021/
DoD's bisyssla 