DoD's bisyssla

Oavsett om man är förstaårs biodlare med en kupa eller har 20, 50 eller 500 kupor så behöver man göra en sammanställning och planering för nästa år. För nybörjaren kan det räcka med tre-fyra rader på ett papper, tex;
Vi fick 35 kg honung med en kupa
Vi vill öka antalet till tre för lite säkerhet
Vi vill öka honungsmängd till 50 kg samt ge bina 10kg vardera som vintermat, det ger ett toalt behov av 80 kg fördelat på tre kupor. Eventuellt kan vi sälja ett samhälle då två producerande samhällen bör kunna ge 80 kg.
Vi behöver köpa: 2 nya kupor med vardera 4 lådor, 100 nya ramar + vax, 100 st burkar och etiketter. Behöver också ett par avläggarkupor.

Ju fler kupor man har desto mer detaljerad blir givetvis planen.
För oss ser det ut så här ungefär:
Vi övervintrade 2021 13 kupor varav 7-8 blev produktionskupor.
Vi fick in ca 550 kg honung där 260 kg gick tillbaks till bina
Vi övervintrar 2022 13 kupor så samma antal.
Vi har som mål att skaffa en storkund till samt att bygga upp en honungsbuffert på ca 100kg.
Därför behöver vi öka honungsmängden med ca 200 kg + 100 kg vintermat för de nya samhällena vilket betyder 5 extra produktionssamhällen. Av den anledningen kommer vi sikta på ca 20 övervintrande samhällen 2023/24 då vi behöver ett par samhällen för vintertestet. Dessa samhällen kan dö därav behov av extra samhällen.
Vi kommer behöva göra i ordning en bigård till (redan gjord) och en avläggarplats
Vi kommer behöva nya drottningar/avläggare så vi siktar på totalt 15 st nya drottningar eftersom alla inte går fram. Av dessa kommer 2 st Nordiska att köpas, övriga drar vi upp själva.
nytt material:
7 kompletta kupor med ramar och vax
Vi behöver bygga en trippelkupa till för avläggare
400 kg honung kräver 600 burkar (200×500 gr och 400×350 gr)
Locketiketter
På önskelistan: en vaxpräglingsmaskin (kostnad 12-14000)
Så kan en enkel plan se ut

Månadsvägning av våra testkupor och uppenbarligen gjorde den milda första halvan att de har hittat någonting för vikten är tämligen stabil. Ljungsamhället tappade ett kg men sommarhonungssamhället ökade 1 kg, 38 resp 39 kg. Ska bli spännande att se hur det blir i december.

I förra delen gick vi igenom hur reproduktionen av Varroan går till och orsakerna till den explosiva utvecklingen vilket är skälet till att obehandlade samhällen vanligtvis går under inom 2-3 år. Här kommer vi gå igenom hur vår strategi ser ut.

När jag första gången såg ovanstående figur tyckte jag spontant att något var fel – varför vänta med behandling till dess Varroan är som starkast? Vore det inte bättre att stämma i bäcken och trycka ner varroan innan de hunnit explodera och växa sig starka (se den streckade linjen i fig 1.)? Den tanken blev startskottet för vår strategi som bygger på att aldrig tillåta Varroan att nå nivåer där de påverkar kolonin i någon större grad. I princip är det en metod som följer IPM strategin (Integrated Pest Management) där vi undviker att använda starka pesticider och kemikalier så långt det går och där basen för vår behandling är drönarutskärning.

Drönarutskärning sker i en tredelad ram som sätts in i slutet av april – första veckan skär vi bort två delar och andra veckan en del. Då har vi vax och celler i tre olika stadier och kan börja skära ut en tredjedel med täckta drönarceller varje vecka. Samtidigt kollar vi nedfallet varje vecka hela säsongen och efter 6 veckor har vi fått bort en stor del av alla kvalster, en teoretisk beräkning (1) visar att två veckors utskärning kan reducera mängden med 50%, ungefär samma resultat visade en praktisk studie (2). Vi kan göra upp till 6 utskärningar fram till drönarperioden är över vilket då skulle kunna reducera mängden med 85%. Det innebär att vi vanligtvis har kvar mindre än 50 kvalster vilket man också ser på att nedfallet i slutet av Juni är nära noll.

Praktisk applikation: 2-3 utskärningar reducerar mängden Varroa med upp till 50%. Med 6 utskärningar under 6 veckor kan Varroanivån tryckas ned till ofarliga nivåer.
Därefter fortsätter vi att hålla koll på nedfallet och i många fall ligger nedfallet kvar på så låga nivåer att inga andra behandlingar behövs – vårt tröskelvärde är ca 15 nedfall i veckan vilket motsvarar ett par hundra kvalster. Skulle nivån öka och överstiga 25 nedfall i veckan då tar vi till den mildaste syran i vår arsenal, dvs mjölksyra. Fördelen med mjölksyra är att den är okontroversiell med livsmedel och ger ingen bismak till honungen, endast en lätt syrlighet. Eftersom honungen är syrlig i sig själv är detta inget problem, dessutom påverkas bina minimalt av mjölksyran. Nackdelen är givetvis att man endast kommer åt de bin som är utanför cellerna, 30-40% av kvalstren befinner sig utanför cellerna och det är dessa vi kommer åt. Det kan tyckas som en liten andel men eftersom målet inte nödvändigtvis är att utrota kvalstren utan endast se till att de aldrig blir för många fungerar det alldeles utmärkt med mjölksyra. Vi tar ett exempel; anta att nedfallet har ökat så att vi börjar närma oss 500 st kvalster (5% ifall vi har 10000 bin) och så gör vi en mjölksyrebehandling och får bort ca 30% dvs 100-150 kvalster. Då har vi 350-400 kvar vilket fortfarande är för mycket. Då kan vi, om nedfallet fortfarande är för högt upprepa behandlingen efter en vecka och komma åt ytterligare 100-150 kvalster och så är antalet ner på en ofarlig nivå.
I praktiken gör vi eventuell mjölksyrebehandling betydligt tidigare (över 25 nedfall/vecka) så vanligtvis räcker en behandling för att komma ner under tröskelvärdet. Någon kanske anmärker att metoden verkar jobbig men vi har alltid en sprayflaska med mjölksyra med och ifall behandling behövs gör vi den samtidigt som vi gör veckogenomgången, vilket medför ca 1 m extra tidsåtgång.
Vår erfarenhet är att med denna strategi (grön och gul nivå i IPM pyramiden) kan vi hålla varroanivån under vårt tröskelvärde genom hela säsongen och därmed undvika alla andra syror och kemikalier. Endast undantagsvis hamnar vi på så höga nivåer i augusti att myrsyra måste användas (1 samhälle av 13 detta året fick myrsyra, inga samhällen behöver oxalsyra).
Under de 8 säsonger vi utvecklat och använt metoden har vi aldrig haft några vinterförluster (samhällen som gjort tidigt drottningbyte ej inkluderade)

Praktisk applikation: Drönarutskärning + mjölksyrebehandling vid behov minskar drastiskt behovet av starkare syror och andra kemikalier.

I år gjorde vi för övrigt ett uppföljningstest för att kontrollera resultatet; ett samhälle som konstaterades vara yngelfritt fick en oxalsyrebehandling (vi använde droppmetoden, vilket har hög effektiv på yngelfria samhällen) 15 november varvid vi mätte nedfall för att se hur många kvalster vi verkligen har. Vi räknade till ca 50 st under en vecka och i ett kontrollsamhälle (obehandlat) bredvid såg vi under samma vecka ca 5 nedfall vilket visar att strategin ger önskat resultat.
Avslutningsvis några fördelar med vår strategi:
1. Alla kemikalier påverkar bina negativt – ju starkare syror desto mer biverkningar i form av döda bin, mindre yngel samt högre risk att drottningen bollas och dör.
2. Kvalstren tenderar att bli resistenta mot pesticider och allt starkare medel måste användas. Den negativa spiralen medverkar vi inte till med vår strategi.
3. Med vår strategi får man minimal påverkan på kolonin eftersom antalet kvalster alltid är lågt, det maximerar antal dragbin och ger förutsättning för större honungskörd.
4. Man slipper söla med starka syror som kräver skyddsutrustning och som de flesta av oss inte har utbildning för att hantera.
5. Man slipper störa bina mitt i vintern i och med att oxalsyra inte behövs.
6. Man har full koll på samhällena och behandlar när det behövs och inte slentrianmässigt för att “man ska göra så”. Därmed minimerar vi stressen på bina och får starkare bin som övervintrar bättre.

referenser:
(1). https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1481534982440449&disposition=inline
(2). https://www.academia.edu/19046309/Strat%C3%A9gie_de_lutte_alternative_contre_Varroa_destructor_en_Europe_centrale?email_work_card=view-paper

Fortfarande finns det många som påstår att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2). I denna studie testade man under tre år kupor med olika halt av honungsdagg (0-30%) och ingen skillnad konstaterades i vinterförluster mellan 0% och 30% honungsdagg i vintermaten. Däremot fann man att 10% eller mer honungsdagg signifikant minskade mängden Nosema sporer i kolonierna, om det är specifikt för honungsdagg eller om all honung har denna effekt är oklart.

Redan 1935 fann man orsaken till utsot och det visade sig att vilken typ av mat inte gav utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten och biets förmåga att bli av med överskottsvatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig.
Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket visar att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång vinter.

En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4).
För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 50% ljung i 9 kupor, för att i ett fälttest se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.

Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre

När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel.
Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.

referenser
(1) Åken Hanssons, Bin och Biodling, sid 326
(2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey
(3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
(4) https://www.chainbridgehoney.com/blog/articles/beekeeping-in-winter-january-2021/

Problemet – Varroans explosiva fortplantning

Redan Alexander den store lär ha myntat uttrycket “för att besegra din fiende måste du lära känna honom”. Om Alexander verkligen sa så är oklart men det är definitivt nödvändigt att förstå varroakvalstrets livscykel för att kunna besegra kvalstret, eller åtminstone hålla det i schack.
Varroa destructor kom ursprungligen från det asiatiska biet (Apis Cerana) och hoppade över till vårt europeiska bi (Apis Mellifera) i mitten på 1900 talet. Det asiatiska biet klarar av att hantera kvalstret vilket inte Mellifera gör och därför har varroan blivit den dominerande orsaken, direkt och indirekt, till de höga vinterförlusterna som vi ser. Utan någon form av behandling brukar de flesta samhällen gå under efter 2-3 år (10).

Varroan har 2 olika faser i sitt liv, dels en fas då de sitter på vuxna bin och äter av fettkroppen (Foretisk fas) (1) dels fortplantningsfasen som enbart pågår inuti yngelcellerna, företrädesvis i drönarcellerna (2).
När kvalstren parasiterar på de vuxna bina är det dels för att den nyparade honan ska “mogna” och dels för att transporteras till en ny cell. Denna fas kan vara upp till en vecka innan de hittar en ny lämplig cell för att initiera en ny reproduktionscykel.
När varrokvalstret hittat en lämplig cell kryper de in precis innan bina förseglar den och gömmer sig längs ner i cellen i det som är kvar av larvsaften. Tre dagar efter att cellen förseglats lägger honan det första haploida ägget som utvecklas till en hane (3). Därefter läggs 4 stycken (i en arbetarcell) eller 5 stycken (i en drönarcell) diploida ägg som utvecklas till nya honor, se fig nedan. Precis innan det nya biet kryper ut ur cellen parar sig hannen med sina systrar – hannen överlever inte utanför cellen utan moderkvalstret kryper ut med en eller två parade döttrar (i en drönarcell kan t.o.m. tre nya kvalster bli befruktade). Fig 4 från (10).

Ca 11 dagar efter att cellen förslutits ser varroafamiljen ut så här. Övre raden kvalster i olika stadier. Nedre raden nyligen ömsad hona, moderkvalstret och hannen.

Varroan föredrar att krypa ner i drönarceller, ratiot är ungefär 8:1 vilket troligen beror på att drönarna har en längre yngelfas vilket ökar reproduktionen då fler döttrar kan födas, ca 1.3-1,45 i arbetarceller mot 2.2-2.6 i en drönarcell (4).
Eftersom reproduktionstakten är exponentiell – för varje hona som går in i en drönarecell kommer i snitt 3.5 ut – i kombination med den korta reproduktionscykeln (tar ca 30 dagar för två cykler) blir utvecklingen explosiv, speciellt på våren då det finns drönarceller i överflöd. Med dessa fakta kan man lätt förstå att 50 kvalster i början på maj kan bli till flera tusen på två månader, men som tur är finns några bromsande faktorer.

Figuren visar att varroan har eftersläpning mot bina och där binas maxantal kommer i början av juni når varroan sitt max i början av augusti. 2-3000 kvalster är inte livshotande när binas antal är 50000 eller mer. Men när alla dessa kvalster ska samsas på 10-20000 bin på hösten blir kvalsternivån alldeles för hög och samhället dukar snabbt under.

Praktisk applikation: Kvalsternivån är otast låg på våren och exploderar under maj-juni utan åtgärder. När bimängden går ner till 10-20000 individer ska kvalstermängden fördelas på färre bin vilket gör att samhällen kraschar.

Som nämndes tidigare finns ett par begränsande faktorer; den ena är infertilitet hos kvalstren och den andra är att antal cykler som kvalsterhonan kan genomföra verkar vara begränsad till 2-3 cykler (5). Vad infertilitet hos varroa beror på är inte helt klargjort men en orsak kan vara frånvaro av hane. Eftersom det vanligen bara föds en hane blir det omöjligt att genomföra parningen ifall han dör innan han befruktat sina systrar. Det visar sig att det är relativt vanligt att det inträffar vilket betyder att obefruktade honor kommer ut ur cellen. Dessa kan genomföra en phoretisk fas och sedan invadera en cell där de kan lägga ett haploid ägg som då utvecklas till en hane. I detta fall kan sonen befrukta sin mamma i en sk oidipal befruktning, denna parning blir som regel sämre än när unghonor befruktas och antalet nya kvalster som blir till via Oidiapal befruktning är begränsad (6).

Som nämndes tidigare är ökningstakten exponentiell med exponenten 3.5 i drönarcellen vilket gör att kvalsternivån exploderar i maj-juni.
Har vi tex 10 moderkvalster som går in i mogna drönarceller kommer ungefär 35 honkvalster ut efter ca 14 dagar. Hanarna och ej fullt utvecklade kvalster blir kvar i cellerna eftersom de inte kan äta själv. Efter en phoretic fas på ungefär 5 dagar är nu 35 kvalster redo att invadera vilket sen ger 122 kvalster efter nästa fortplantningscykel. Ökningstakten är således upp till 12x per månad så länge drönaryngel finns men när enbart arbetaryngel finns reduceras den till maximalt 6x, i verkligheten är takten något mindre eftersom inte alla kvalster är fertila (4) samt att en del försvinner med dragbin som dör i fält.
I obehandlade samhällen går kolonierna under efter några år eftersom Varroan försvagar samhällena både på individnivå och på koloninivå. De enskilda bina som parasiterats som larver får lägre vikt, får fler virussjukdomar (tex DWS) och får kortare livslängd (7).
På koloninivå påverkas de på åtminstone 2 sätt; Drönarna minskar i vikt och får klart sämre chans att para sig (8) och koloniernas förmåga att svärma minskar (9).

Praktisk applikation: Ökningstakten är minst dubbelt så hög när drönarceller finns tillgängliga vilket är orsaken till den explosiva ökningstakten i maj-juni.
I nästa avsnitt går vi igenom Varroa management och vad som kan göras för att minska påverkan från Varroan.

referenser
(1) Kuenen, L.P.S., Calderone, N.W., 1997. Transfers of Varroa mites from newly
emerged bees: preferences for age- and function-specific adult bees. J. Insect
Behav. 10, 213–228.
(2) Boot, W.J., Schoenmaker, J., Calis, J.N.M., Beetsma, J., 1995b. Invasion of Varroa
jacobsoni into drone brood cells of the honey bee, Apis mellifera. Apidologie 26,
109–118.
(3) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf
(4) Martin, S.J., 1995b. Reproduction of Varroa jacobsoni in cells of Apis mellifera
containing one or more mother mites and the distribution of these cells. J.
Apicult. Res. 34, 187–196.
(5) Fries, I., Rosenkranz, P., 1996. Number of reproductive cycles of Varroa jacobsoni in
honey-bee (Apis mellifera) colonies. Exp. Appl. Acarol. 20, 103–112.
(6) https://link.springer.com/article/10.1007/s13592-019-00713-9
(7) Amdam, G.V., Hartfelder, K., Norberg, K., Hagen, A., Omholt, S.W., 2004. Altered
physiology in worker honey bees (Hymenoptera: Apidae) infested with the mite
Varroa destructor (Acari: Varroidae): a factor in colony loss during
overwintering? J. Econ. Entomol. 97 (3), 741–747.
(8) Duay, P., de Jong, D., Engels, W., 2002. Decreased flight performance and sperm
production in drones of the honey bee (Apis mellifera) slightly infested by Varroa
destructor mites during pupal development. Genet. Mol. Res. 1, 227–232.
(9) Fries, I., Hansen, H., Imdorf, A., Rosenkranz, P., 2003. Swarming in honey bees (Apis
mellifera) and Varroa destructor population development in Sweden. Apidologie
34, 389–398.
(10) http://www.ask-force.org/web/Bees/Rosenkranz-Biology-Control-Varroa-2010.pdf

Oktober har varit väldigt varm och bina flyger för fullt, bla på Murgröna.

Vi vägde våra testkupor och de är i princip stabila så det innebär att de dragit in så pass mycket i oktober att de har kunnat föda sig, 39 resp 38 kg vägde de in på.
För övrigt ägnar vi mycket tid åt att läsa in oss på diverse birelaterade ämnen, vi har slukat många studier och testrapporter och det visar sig tex att Varroans sexliv bygger på att syskon parar sig med varandra – underligt att kvalstren klarar denna inavel. Dessutom har det visat sig att rätt många kvalster kommer ut obefruktade vilket ofta beror på att hanen dött innan de hunnit para sig. Då kommer jungfrukvalster ut som är infertila men som under nästa cykel ändå kan lägga hanliga ägg som då kan befrukta sin mamma. Därefter kan varroakvalstret gnomföra en vanlig cykel med både hanliga och honliga individer.

Söndag 23 oktober höll vi en träff med några intresserade biodlare där vi gick igenom vårt sätt att sköta bina. Får tacka deltagarna som ställde många frågor och initierade bra diskussioner vilket vi tolkar som något positivt – en miljö där man kan fråga och vågar ifrågasätta är för mig något sunt.

En av de ämnen vi fokuserade på är vårt sätt att hantera Varroan där vi minimerar syror. Figuren nedan visar principen bakom Integrerad pest management där iden är att kombinera olika metoder och att bara ta till kemikalier när det behövs och de starka medlen endast i yttersta nödfall. Vår metod, enligt denna princip, har inneburit att i år har 12 kupor av 13 har sluppit Myrsyra och ingen behöver oxalsyra. Kan tilläggas att vi inte haft några vinterförluster på 8 år.

Vi hoppas nu att någon vågar prova att vintra in på honung och att någon testar Varroabekämpning där kemikalier endast används vid behov.

Nu är säsongen slut och det har varit ett bra honungsår. Vi har tagit en del dåliga beslut men också en hel del bra beslut. Sämst var nog att flytta dragsamhällen från KBA mitt i rapsdraget eftersom vi inte ville “ha så mycket raps”. Istället för att få 15kg per kupa fick vi istället “bi”dra med några ramar eftersom det var dött just då i Öxabäck. Där gör vi nog annorlunda nästa år. Beslutet att köra 100% honung är nog vårt bästa beslut eftersom då slapp vi allt kladd med sockerslabbet – där var många tråkiga timmar vi sparade in. Det visade sig att nettot vi behövde ge bara var ca 4 ramar per kupa – det kommer vi lätt att få hem i vår. Det blev fö ett bra ljungdrag med ca 50 kg härlig ljunghonung.
Sen lärde vi oss om klotets betydelse och att bina inte bara sätter yngel utan att de måste sätta yngel på vintern, som en strategi att få bort vattenöverskottet. Det medför å andra sidan att pollen måste finnas i kupan under vintern i rätt stora mått – kanske en tre ramar eller så. Så här ser en vinterram ut om bina får bestämma själv så här får vi tänka till lite grann. Om pollenet är för långt från yngelklotet får de svårt att komma åt det vid yngelsättningen.

En annan sak vi lärde oss var att tolka drönarramen, ifall där finns yngel i alla stadier kan man ta det lugnt. Samhället är harmoniskt och har inga planer på att svärma, man har en frisk drottning och kommer dra in mycket honung. Blir det plötsligt stopp på yngelsättning i fällan är det fara å färde – då får man kolla sitt samhälle noga för att förstå vad som pågår och göra rätt ingrepp. Är det svärmning då kanske man ska göra en drottningavläggare eller är det stilla byte på gång? Ska de få göra bytet själv eller ska vi sätta in en avelsdrottning?.

Slutligen läste vi några intressanta studier som visade att redan 1935 visste man vad utsot berodde på och det har inget med vare sig socker, ljung eller hösthonung att göra. I själva verket var det klotets förmåga att få bort vatten från metabolismen som avgör ifall det blir utsot eller inte. Av den anledningen bestämde vi oss för att göra ett fulltest med 100& ljung över vintern. En gång för alla döda den diskussionen eller i alla fall ha det ultimata argumentet; Vi har testat hur många test har du gjort? Vi startade på 33 resp 34 kg och det intressanta var att kuporna fortsatte öka hela september och vägde 38,5 resp 39 kg i början på oktober.

9 oktober: När vi vägde våra testkupor märkte vi att de hade ökat sin vikt och när vi gav en kupa lite mjölksyra kunde vi även se nydragen honung. När vi vägde alla kuporna visade det sig att i princip alla har dragit in 3-5 kg sedan invintring – kan det vara lushonung tro? Det skulle isf betyda att vi eventuellt har 15-20 kg lushonung att skatta så det fick bli en oktoberskattning. I kuporna här hemma verkade det inte vara lushonung så de får behålla det mesta, vi behöver ingen mer blandhonung, men vi ska även kolla vad Öxabäck kan tänkas erbjuda. Bina var fö precis lika snälla som de varit hela säsongen även om några bin verkade undra vad som pågick.

Varroan har varit väldigt envis i år och vi har fått göra flera behandlingar med Mjölksyra men idag är vi äntligen färdiga. Vi gav några samhällen en sista omgång men sen tror vi att det är bra – tom katastrof samhället har nu ok nivå och är mycket piggare. De har dragit in 2,5 ramar sista veckorna så nu hoppas vi att vinterbina är ok och att drottningen har kraft nog att klara vintern.
Så var det dags att göra månadskoll på vårt test och bina har helt klart hittat något att dra på – lushonung kanske? Vi får nog plocka ur en ram och kolla – är det lus vill vi nog ha några ramar.
Vi startade på 33 respektive 34 kg. Nu tre veckor senare har de ökat med ca 5 kg per kupa till 38,5 respektive 39 kg. Det mest anmärkningsvärda är att de dragit in 3 kg sen förra veckan. Av det kan man redan nu dra lite slutsatser;

1. De fortsätter att dra så länge vädret tillåter, oavsett hur mycket de har i kupan.

2. De 4 ramar vi fick ”offra” vid invintringen har vi nu i princip fått tillbaks. Överskottet i vår kan vi endera ”skatta” eller låta dem behålla och ta lite mer primärhonung.

3. Troligtvis får alla lite hösthonung i sina kupor alldeles oavsett invintringsmetod, och det kanske är tur det. Kanske är det så att bina hinner dra in ett antal kilo honung och att samhällena överlever trots, inte tack vare, sockerdieten?