The Nosema Problem: Part 1

Det är en “gammal sanning” att Nosema orsakar utsot…

Men är det verkligen sant?

Först publicerad i American Bee Journal (ABJ) 2019

Igår inspekterade jag en grupp av 40 kupor som kom tillbaks från mandelpollinering. Alla var starka och vid god hälsa, förutom två oförklarligt döda kupor, som inte hade några bin på ramarna, och bara några enstaka döda bin på botten. En kupa hade tydliga tecken på utsot på toppramarna; den andra hade inga spår alls. Efter mer noggrann undersökning fann vi små bågar av uppenbart friskt täckt yngel i båda kuporna, och överraskande nog, färska ägg i cellerna under ynglet. Vad kunde vara orsak till dessa ovanliga symptom?

Baserat på min erfarenhet, symptomen ovan pekar mot Nosema – beskrivet av The World Organisation for Animal Health (OIE) [[1]]:

I ett typiskt fall av en koloni som blivit utarmat av en Nosema infektion, kan man se drottningen omgiven av några få bin, som förvirrat tar hand om de yngel som redan är täckt.

Exakt som på fotot nedan, som jag tog under CCD epidemin tidigt 2000 tal.

Figur 1. Tio år sedan rapporterade många biodlare oförklarliga utbrott av Colony Collapse Disorder, som inte var relaterad till Varroa. Samhällen krympte snabbt till en silver dollar liten rest av bin med med drottningen, precis som på fotot. Ofta fanns det små stråk av friskt yngel efter att bina försvunnit. Jag misstänker starkt att en stor del av CCD epidemin var ett resultat av en invasiv våg av Nosema ceranae, som del av en “perfekt storm” som inkluderade utvecklade virus, misslyckade medel för Varroabekämpning och utvecklade stammar av Europeisk yngelröta.

Praktisk applikation: Kolonier som har hälsosamt yngel under kallt vårväder, men som ändå inte utvecklas positivt, eller där den vuxna andelen verkar minska, kan mycket väl lida av Nosema.

Det mesta av vad som idag benämns Koloni kollaps orsakas av Varroa och Deformed Wing Virus (DWV), kan lätt skiljas från kollaps av Nosema pga de tydliga tecknen i form av döende yngel såväl som närvaron av kvalstrens avföring på kanterna av cellerna (Fig. 2).

Figure 2. typiskt utseende när samhället dött av varroa/DWV, vilket typiskt händer i slutet av säsongen. En del celler innehåller döda puppor eller fullt utvecklade yngel som inte klarat av att ta sig ut ur cellen. Notera de tydliga vita avföringsspåren på kanterna, som kvalstren lämnat efter sig.

Praktisk applikation: Innan en diagnos ställs, ta ut en centralt placerad yngelram och kontrollera om ovanstående spår kan hittas.

Men jag ser definitivt då och då kolonier som kollapsar av Nosema tidigt på våren. Så hur var det nu med mina två döda samhällen – kunde Nosema vara anledningen? Och varför fanns det spår av utsot i bara den ena kupan? Än en gång OIE:

I en del akuta fall [av nosemosis], kan man se bruna avföringsrester på vaxkakorna och på famsidan av kupan. Men hos de flesta samhällena ser man inga uppenbara spår av infektionen, inte ens när sjukdomen är så långt framskriden att den försämrar förmågan att samla honung och pollinera.

Praktisk applikation: Så hur kan man avgöra att Nosema är orsaken? Det finns bara ett sätt att avgöra ifall ett samhälle är infekterat med Nosema- jag skriver det i fet stil:

Det enda sättet för en biodlare att diagnosticera Nosema infektion är med mikroskop.

När jag mosade bin från respektive botten låda, var det fullt av Nosema ceranae sporer vilka syntes tydligt i mikroskopet (Fig. 3).

Figure 3. Nosema sporer ― små lysande avlånga ovaler – från prover av bin som lösts upp under 400 x förstoring. Provet från kupan med utsot såg likadant ut som den utan.

Praktisk applikation: Skaffa ett mikroskop, eller be er lokalförening att köpa ett. Min favorit för att titta på Nosema heter Omano 36 [[2]], men även ett billigt begagnat instrument fungerar.

Så, ja till nosema, men nej till ett samband med utsot. I själva verket, jag har ännu inte hittat en enda studie, som visar att Nosema― vare sig N. apis eller N. ceranae — skulle vara ansvarig för att ge utsot.

En begäran och en utmaning: Om ni kan hitta en enda studie som experimentellt bekräftat att nosema ger utsot. skicka den vänligen till mig.

Vad är Utsot?

Vi har alla sett det – utsot på kupans framsida. Uppenbart att bina hade “bråttom att göra ifrån sig” och hann inte mer än ut innan det var dags. (Fig. 4).

Figure 4. Typiskt tecken på utsot. Ännu värre är det förstås när det det är överallt på toppramarna inuti kupan, eftersom det snabbt kan sprida alla möjliga mag-patogener eller giftiga substanser i klustret. Photo credit: Monique Vescia

Honungsbin är förvånansvärt noggrann med hygienen, och gör allt de kan för att undvika att sprida avföring i kupan. Flygbin väntar tills de ska ut och flyga och ambina tar en rensningsflygning när det behövs.

Många av oss har behövt be om ursäkt till våra grannar för de orange prickarna på deras bilar och kläder. Dessa droppar av avföring är vanligen mest en irritation, men under vietnam kriget blev det en internationell kris, när anklagelser om kemisk krigföring las fram – bevisen var fläckar av “gult regn” som fläckade löven [[3]]. Sådant “regn” hade direkt blivit igenkänt av alla biodlare som haft förmånen att vandra i en bigård när solen kommit fram efter en längre regnperiod och bina suttit instängda.

Under sådana perioder av påtvingad instängdhet har bina en förvånansvärd förmåga att hålla sig” för att undvika att smutsa ner sin kupa (i månader om nödvändigt). Biets ändtarm kan utvidgas så mycket att den fyller nästan hela magutrymmet (Fig. 5).

Figure 5. Honungsbiets mage med full honungsmage (A) eller full ändtarm (B). Den fullt utspända ändtarmen kan fylla större delen av biets mage, och om det inte kan lätta sig i en rensningsflygning kan det sluta med att det stackars biet inte längre kan hålla sig. Funktionen av de rektala kuddarna (rectal pads) verkar vara att absorbera kritiska mineraljoner från tarmen. Image © Company of Biologists Ltd., tryckt med tillstånd [[4]]

Praktisk applikation: Utsot indikerar att samhället har ett allvarligt problem ― ett problem som ibland leder till samhällets undergång, men som inte nödvändigtvis orsakas av Nosema. Jag återkommer till orsakerna vad som orsakar utsot längre fram.

Så varför tror alla att Nosema orsakar Utsot?

Här kommer vi in på mitt favorit irritationsmoment när det gäller biodlarböcker men även vetenskapliga rapporter ― folk upprepar något de hört för att det verkar vettigt men utan att kolla fakta.
Jag ser det upprepas i studie efter studie. Författaren påstår att utsot är ett “tecken på Nosema” och slänger in ett citat för att göra påståendet trovärdigt. Jag har undersökt mängder av sådana citat, men har ännu inte hittat en enda som verkligen refererar till någon studie som verkligen visat att Nosema infektion ger utsot.
Nosema infekterar slemhinnorna i tjocktarmen och de få sporer som som hittats i tunntarmen har aldrig visat sig irritera slemhinnorna i ändtarmen. Och om Nosema verkligen gav problem med att kontrollera ändtarmen skulle man förvänta sig att se avföringen läcka ut konstant i små skvättar och inte som en stråle från en tarm som är kapabel att bli full innan den exploderar.

Tråkigt nog, många författare bryr sig inte om att kontrollera fakta, och något som någon sagt blir då repeterat om och om igen tills det blir en “beprövad erfarenhet” eller “gammal sanning”.

Praktisk applikation: Det här är inte den enda gamla myt inom bilitteraturen som behöver avlivas – jag kommer att gå igenom fler framöver.

Den sorgliga sanningen

Den verkligt sorgliga delen av denna missuppfattning är att forskare och läroboksförfattare inte har någon ursäkt för att upprepa detta antagande, eftersom det var allmänt känt att utsot inte orsakades av Nosema redan 1922 och 1935 fann man orsakerna till utsot. Men jag har dessvärre sällan sett någon senare studie om Nosema citera dessa värdigt åldrade men vetenskapligt korrekta studier.

Praktisk applikation: Inte alla forskare gör sin hemläxa. Med tiden har jag lärt mig att alltid dubbelkolla stödjande citat, en process som ofta leder mig till en serie feltolkningar (och ibland till en helt annan slutsats än den som författaren gjort). [[5]]. Jag blir ofta förfärad över mängden vetenvetenskapligt slarv som släpps igenom av sakkunniga granskare av forskningsrapporter.

Nosema ger uppenbarligen inte Utsot

Jag upptäckte detta när jag gjorde en detaljerad undersökning av N. ceranae 2006, och fann att i princip allt som vi behöver veta om Nosema hade blivit grundligt förklarat i en bortglömd USDA bulletin publicerad 1919[[6]]. Jag älskar att läsa dessa gamla studier, och jag blir ofta imponerad av den vetenskapliga fliten av dessa statligt stöttade forskare — i detta fallet spenderade G.F. White 9 år med att experimentera med Nosema apis på alla upptänkliga sätt. White’s 58-sidiga summering, enligt min åsikt, står än idag ut som den mest informativa studie av parasiten, och de sjukdomar den framkallar, som någonsin publicerats på det engelska språket.

Praktisk applikation: En sak som jag upptäckte var att N. ceranae inte var särskilt olik N. apis. När den invasiva vågen av N. ceranae väl passerat Nordamerika under 2000 talet så är skillnaderna jag ser nuförtiden mellan arterna den att ceranae blossar upp under speciella villkor när det är varmt väder. Deras sporer är betydligt mindre köldtåliga, och deras sporantal kan vara mycket högre, men de färgar inte tunntarmen vit, till skillnad från N. apis. Båda arterna är vanliga parasiter i tjocktarmen under våren (med ceranae numera den klart vanligare an Apis), men verkar generellt vara tämligen harmlösa; men de kan orsaka sjukdom i stressade samhällen.

Tillåt mig citera Dr. White:

“Man ska vara noga med att inte förväxla Nosema med utsot. I själva verket är de helt olika till naturen, och ska förstås, som forskningsbilden ser ut nu, att de inte har någon som helst direkt relation till varandra. Eftersom båda sjukdomarna är vanliga och ofta utbryter under våren kan man förvänta sig att båda drabbar samma kolonier samtidigt.

Anledningen till “hopblandningen” mellan Nosema och utsot kan kanske förklaras av den berömde bi-patologen Dr. Leslie Bailey [[7]]:

Infektion av Nosema apis tros ofta vara orsaken till att bina släpper sin avföring i kupan istället för under flykt — Vilket kallas för utsot av biodlare. Bevis för detta las fram av Lotmar (1951), som fann mer avföring ackumulerade i burade infekterade än i friska. Ingen fältstudie har kunnat visa denna effekt.

Utsot kommer inte primärt på grund av N. apis, eftersom det hände vare sig kolonin var hårt infekterat eller inte. De flesta kolonier som överlevde klarade av att städa undan avföringen; de få med ramar som förblev kontaminerade av avföring var de som hade mer än 25% av bina infekterade. Om infektionen sprids av utsot, är detta väntat, eftersom infektionen sprids mer effektivt ifall de har problem med utsot; Men om infektionen skulle ge utsot borde en mer tydlig korrelation mellan utsot och allvarlig infektion hittas än vad som faktiskt var fallet.

Praktisk applikation: Låt mig klargöra att om ett bi som redan är infekterat med Nosema släpper sin avföring i kupan, pga någon annan åkomma, kommer självklart Nosema sporerna att överföras till andra bin som försöker städa upp sörjan. Men utsoten har inget med Nosema att göra utan var resultatet av något annat än Noseman.

En del av förvirringen mellan Noseam och utsot kan bero på det faktum att båda åkommorna inträffar på våren. I min egen bigård, så inträffar utsot då och då på våren, men efter att ha kontrollerat mängder av utsotsprover (både från min egen men även andras bigårdar) i mikroskop, har jag ännu inte hittat något samband mellan Nosema och utsot.

Biologisk evolution: Det är rimligt att anta att en magparasit skulle ge utsot hos sin värd, som ett sätt att sprida sporerna. Men om Nosema verkligen skulle ge utsot, skulle varje infekterad koloni snabbt bli överväldigad med sporer och dö innan våren. Men detta ser vi inte. Kan det vara så att båda arterna av nosema i själva verket är relativt godartade parasiter, som under “normala” villkor inte gör särskilt mycket skada på kolonin? Under förutsättning, givetvis, att kolonin inte lider av utsot.

I Frankrike, har påverkan av N. ceranae benämnts som“torr nosemosis,” eftersom det är uppenbart att parasiten inte ger utsot. Kanske ska vi nu ifrågasätta ifall N. apis inte heller någonsin åsamkat utsot.

Härnäst

I mina kommande två artiklar går jag igenom vår nuvarande kunskap av Nosema ceranae ― dess säsongsvariation (och orsakerna till det), dess effekt på samhällenas prestation (eller avsaknad av), Och det bästa sättet att övervaka det.

Därefter följer en artikel om potentiella orsaker till utsot hos bin.

Citations and Notes

[1] OIE Terrestrial Manual 2008. CHAPTER 2.2.4. Nosemosis of Honey Bees http://www.nationalbeeunit.com/downloadDocument.cfm?id=228

[2] https://www.microscope.com/omano-om36-lbk-beekeeper-special.html

[3] Seeley, TD, et al (1985) Yellow Rain. Scientific American 235(3): 128-137.

[4] Image from Nicolson, SW (2009) Water homeostasis in bees, with the emphasis on sociality, © Company Of Biologists Ltd., reprinted by permission.

[5] For instance, it bothered me that an often-cited paper on almond pollination had been misinterpreted by someone who once read it, and then the misinterpretation was then repeated again and again for nearly 50 years by “experts” advising the almond industry; see https://scientificbeekeeping.com/determining-the-relative-value-of-hives-for-almond-pollination/

[6] White, GF (1919) Nosema disease. U.S. Dept Agric Bulletin 780, 59 pp. Available in Google Books.

[7] Bailey L (1967): Nosema apis and dysentery of the honey bee. J Apicultural Res 6: 121-125.

Nu har vi vintrat in alla våra samhällen och totalt gav vi tillbaks 260 kg honung till bina. Det betyder att vi sluppit släpa hem 260 kg socker, sluppit slabba med sockervatten, sluppit bära tunga hinkar med socker samt sluppit hålla på i två veckor med riktigt tråkigt jobb. Dessutom, spar vi ca 2500 kr och slipper gny över hur dyrt sockret har blivit. För bina betyder det att de får den mat de vill ha efter att ha utvecklat den under miljontals år, dessutom slipper de slita med jobbet att processa sockret till nåt de kan använda. Det arbetet kan de i stället lägga på att dra in ännu mer honung och pollen.
En del hävdar att man ger bort honung som man kunde ha sålt istället och så ser de det som en kostnad. Vi, å andra sidan, tror att Langstroth och Dadant hade rätt – så här står det som inledning till kapitlet invintring/vinterförluster i deras bok som kom ut första gången 1853:

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve

I korthet så säger de att bin som vintras in på honung blir mycket starkare på våren och kommer därför att dra in hela vinterförrådet på vårdraget. Dessutom kommer ett sådant starkt samhälle att ta in 2-10 ggr mer än svaga sockersamhällen sett över en säsong
.
För vår del så ser det ut såhär: Vi tog in ljung ända tills för två veckor sedan, efter det har de fått behållit allt de dragit in. När vi kollade kuporna så fann vi att de hade oväntat mycket honung och i snitt har vi bara ge ca 3-4 ramar per kupa (för att nå 15-20 kg foder), dvs 6-7 kg. Det betyder att vi bara behöver få 3-4 ramar med vårhonung för att gå jämnt ut – den honung de dragit in i höst hade vi ändå inte kunnat använda då den sitter på många olika ramar med och utan yngel samt i vissa fall även otäckta. Jag vågar slå vad om mina otvättade strumpor att vi kommer få minst 3-4 ramar majhonung vilket kommer visa att Langstoth/Daadant hade rätt – bina drar mer än väl in den honungen de får som vintermat. Skulle det mot förmodan bli mindre än dessa 4 ramar är det ändå vinst med tanke på allt slabb vi slipper samt vetskapen att bina har gott om bra mat.

En annan underlig sak vi noterade var att bina hade tömt flera av ramarna nertill – det såg ut som om de hade gjort av med mycket foder. Dock såg vi att de å andra sidan hade massor av mat i låda två, så det verkade ologiskt att de skulle äta av maten i den övre men lägga ny honung i den undre. En alternativ teori är att de istället gör plats för pollen – vi kommer kolla längre fram om vi hittar pollen i foderlådan.

Start av Ljung test

För att en gång för alltid få svart på vitt att Ljung funkar utmärkt som vinterfoder har vi invintrat ett samhälle på ren ljung (alla samhällen i Öxabäck har mer eller mindre ljung i år) och så har vi ett annat samhälle bredvid som får blandad honung. Vi kommer mäta foderåtgången varje vecka och har därför byggt en enkel hävarmsvåg, se bilderna nedan. En full kupa väger 34 kg med honung och pollen (en tom kupa väger 11 kg om den står på tre lådor och 15000 bin väger 1,5 kg) så de har således 20-21 kg foder och pollen. Sen kommer vi hålla koll på vårutveckling och produktivitet nästa sommar.

Vi har låtit våra bästa samhällen ha några tomma ramar för att eventuellt få lite lushonung. Men det de drar in hamnar lite varstans i yngellådan så nu har vi beslutat att vi stänger ner för säsongen. Vi har fått mer än tillräckligt så det dom nu drar in får bli extrafoder åt dem.
Vi vintrade därför in de två sista samhällena i vår hemgård genom att fylla på med totalt 7 ramar honung så att skattlådan är full. Dessutom, efter att ha läst Langstroths bok samt Randy’s artikel, har vi insett att bina behöver pollen i foderlådan för att kunna göra vinteryngel vid behov. Därför letade vi upp en pollenram från nedersta lådanoch flyttade upp den till yngel lådan där vi satte den i mitten – på det sättet kommer bina att ha tillgång till den under i vart fall halva tiden i klot. Vi upptäckte att bina redan flyttat upp pollen i många fall, som det såg ut för att förbereda för yngelsättning. Dessutom såg det ut som om bina hade ätit på varje kaka i skattlådan och tanke blev då att de gjorde av med mycket foder. Men å andra sidan hade de dragit in nytt i låda 2 så kanske de förberedde för att lägga in pollen i matramarna? Den frågan tänker vi besvara genom att öppna upp i slutet av oktober och kolla ifall de lyft upp pollen. För övrigt så var bina precis lika snälla och lugna som under hela säsongen – inget röveri eller ilskan bin som det sägs att de ska vara på hösten. På filmen invintrar vi ett samhälle på 1 m, notera att inga bin flyger ilsket omkring trots att vi hanterar honungsramar. Vi tror att bin blir oroliga när de inte har mat, biodlaren tar bort all honung och då vet ju inte bina att de ska få “gott, fantastiskt” socker om några dagar. För bina är det en fråga om överlevnad så det är inte konstigt om de blir oroliga och ilskna då. Har de gott om bra mat behöver de inte röva eller vara ilskna.
Vad gäller Varroa hade ett samhälle lite för mycket, runt 30 st på en vecka, så de fick en omgång mjölksyra. Vi kollar nedfall någon vecka till och om det fortfarande ser bra ut åker luckorna ut och sen får bina vara ifred tills i mars.

Det finns olika sätt att tillbringa en söndag eftermiddag på; man kan se på film eller fotboll, man kan spela golf eller kanske påta i sin trädgård eller någon annan trevlig sysselsättning.
Är man tillräckligt nördig kan man ägna en hel eftermiddag åt att försöka hitta en 80 år gammal dammig (nåja på nätet finns inte så mycket damm) testrapport för att sedan läsa den. Det visade sig vara som att leta efter en nål i en höstack fast ibland hittar man inte nålen utan istället en kall öl som bonden gömt någon vecka tidigare i stacken.

Jag sprang på en fantastisk gammal bok som formligen dröp av klassiska biodlarnamn – vad sägs om rev L. L. Langstroth och Charles Dadant – namnen borde vara bekant för de flesta biodlare. Bokens namn var The Hive and the Honey-Bee och första utgåvan skrevs redan 1853. Nå, den version jag fick tag på var av något nyare modell eftersom många revisioner hade gjorts under årens lopp, dels av C Dadant sen hans son och 1949 kom den reviderade nyutgåvan ut som jag fick tag på.
Ju mer jag läste den desto mer förundrades jag över hur denna källa av kunskap har kunnat blivit så totalt bortglömd och den går faktiskt stick i stäv med hur många bedriver biodling idag. Dessutom var det uppenbart att Langstroth hade full koll redan runt 1850 eftersom han bedrev forskning, på ett modernt sätt, genom att studera bina och notera vad han såg samt anpassa sitt sätt att hantera bina efter resultaten.
Så här börjar kapitlet om vinterförluster

bees is more valuable than the same amount of honey sold for human consumption. Populous colonies will replace the honey used in winter during spring honeyflows, when small colonies gather only enough to meet their daily needs. Furthermore, these large colonies will produce from two to ten times as much surplus honey as the retarded colonies. Honey, which is not consumed in winter, will reduce the amount the colonies must store to provide the next season’s reserve.

Här är några punkter från kapitlet invintring och vinterförluster -  hela boken är drygt 600 sidor lång och behandlar allt om Biodling.

1 Inget annat än honung som vintermat.
2 Bina ska ha gott om såväl honung som pollen i matlådan
3 All mogen honung fungerar bra som vintermat, även hösthonung (ljung och skogshonung)
4 Foder (oavsett ursprung) med för hög vattenhalt är olämplig som vintermat då det kan orsaka utsot
5 Bina vill helst ha mörka ramar där fodret och dom själva ska vara
6 Bina måste sätta yngel under vintern för att bli av med vattnet i kupan vilket är nödvändigt för att undvika utsot. Därför måste pollen finnas i matlådan för yngelsättningens skull.
7 Socker kan användas men endast som stödfoder om honung inte finns.
8 Eftersom norra USA har riktigt långa vintrar rekommenderar boken över 30 kg honung för då klarar man vintern oavsett hur lång och besvärlig den är.

Praktisk applikation:
a. Använd honung som är mogen, dvs låg vattenhalt och täckt.
b. Ramar med otäckt honung kan man placera i yngellådan så kommer bina att processa den alternativt äta den innan klotet bildats.
c. Se till att det finns pollen i foderlådan till vinterynglen
d. Man måste inte slaviskt byta allt vax på hösten – kan med fördel göras på våren.
e. Snåla inte med vintermaten – ju längre vinter desto mer honung behövs

Här kommer länken till boken för den som vill läsa den – boken finns också att köpa från USA. https://archive.org/stream/in.ernet.dli.2015.233929/2015.233929.The-Hive_djvu.txt

Vi gjorde veckokoll i Öxabäcksgården och kunde konstatera att det fortfarande finns lite ljung men att det blir bara lite överskott. Så vi bestämde att vi tog några täckta ramar, blev ca 10 st, men att det inte är värt besväret längre. Det lilla de drar in nu får de behålla och det är dags för oss att sätta punkt. Vi hade med oss 2 lådor med ramar så vi vintrade in ett på vanlig honung, genom att helt enkelt fylla på 4-5 ramar i skattlådan och ta bort spärrgallret, klart på 3 minuter! Vi gjorde också i ordning ett samhälle med 100% ljung för vårt lilla test där vi ska se om det ligger nåt i myten att Ljung orsakar utsot. Vi kommer väga bägge samhällena nästa vecka och sen kommer vi mäta foderåtgången i båda samt se hur de klarar vintern och vilken utveckling de får till våren.

Därefter blev det dags att titta till vårt olyckssamhälle som blev av med drottningen efter myrsyrebehandlingen. De hade blivit av med sin drottning och gjort en ny visecell och vi hade nu bestämt oss för att avveckla samhället då vi inte ville slå ihop det med vår avläggare och riskera att den skulle bli nerlusad med Varroa eller nåt annat skräp.
När vi gick in i samhället ser vi att de verkar rätt pigga och har dragit in en hel del honung – det var ju vårt bästa samhälle innan Varroaeländet hände. När vi kommer till tredje ramen ser vi till vår förvåning öppet yngel och banne mig om där inte är nylagda korvar också. Hur sjutton har det gått till då den nya drottningen omöjligt hunnit blivit parad? Vi ser mer nytt yngel och så kommer vi fram till ramen där visecellen satt och den är öppen! Och plötsligt ser vi henne spatsera där som den självklaraste sak i världen – dvs gammeldrottningen med färgklick på ryggen!! Visecellen var öppnad på sidan så den hade de nog tagit livet av.

Vi stod bara och gapade med öppna munnar – dom gör aldrig som man förväntar sig men den såg vi inte komma.
Den enda teori vi kan komma upp med är att drottningen blev sjuk av myrsyran och de andra bina bestämde sig för att ersätta henne. När sedan behandlingen tog slut måste hon ha repat sig såpass att bina lät henne vara kvar och tog livet av den nya. Så, vi får helt enkelt vintra in samhället och hoppas hon håller till våren. Vi ska kolla Varroan kommande veckor och eventuellt ge lite mjölksyra ifall nivåerna är för höga.

Den här artikeln är en del av en större artikelserie som behandlar Nosema, utsot och orsakerna därtill. Här översätter vi enbart delen som handlar om orsakerna till utsot. Randy Oliver är välkänd i biodlarkretsar och är flitigt anlitad som talare och har även varit i Sverige och hållit föredrag på biodlarkonferenser. Länk för originalartikel: https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w#_Toc25035743

Orsaker till Utsot hos Honungsbin:  del 2

Randy Oliver

ScientificBeekeeping.com

Först publicerad i ABJ Januari 2020

Slutligen – dags att gå igenom vad som verkligen orsakar utsot i en kupa, och (i nästa artikel) vad kolonin (eller biskötaren) kan göra för att minimera risken att det uppstår. Vid min genomgång av ämnet blev jag överraskad över hur mycket kunskap, publicerad för många år sedan, som verkar ha glömts bort.

Binas behov av vatten

Under ett starkt drag blir bikolonin översköljd av allt vatten som måste fläktas bort för att mogna nektar till honung så det kan förvaras. Men för att biet senare ska kunna använda honungen som energikälla måste vatten återföras, dels för att lösa upp honungen och för att kunna [[1]] förbränna den. Den optimala koncentrationen för konsumtion verkar ligga i spannet 40-60% [[2]]. Under den varma delen av året hämtar bina det vatten de behöver, ända ner till så låg temperatur som 40°F (4°C) [[3]]. Men fokus för denna artikel är vad som händer när det är för kallt att flyga, och bina är fast i sitt vinterklot utan möjlighet att hämta vatten från utsidan.

Vattnet och vinterklotet

I sitt vinterklot befinner sig bina i en besvärlig situation ― finns där inte tillräckligt flytande vatten dör de av uttorkning pga den ounvikliga vattenförlusten via andningen. Men å andra sidan, för mycket fukt i klotet leder till mögeltillväxt, fermentering av honungen samt utsot (Fig. 1).

Figur 1. Den här kupan lutades oavsiktligt aningens bakåt så att regnvattnet inte kunde dräneras ut. Enligt erfarenhet orsakar vatten som ansamlas på kupbotten en extremt hög stressnivå för samhället under den Kaliforniska vintern – och leder ofta till samhällets undergång.

Vattenbalans

Vinterbina i sitt klot har lite behov av protein (pollen, översättarens not), tack vare sina välutvecklade fettkroppar, och kan överleva länge på enbart honung (sockerarter). Kupans viktförlust när bina sitter i sitt klot (utan yngel) ligger på ca 1 pound (0,45 kg) i veckan – mestadels pga att honungen förtärs. Honungen innehåller ca 17% vatten och 83% socker (mest fruktos och glukos). Bina metaboliserar enbart sockret enligt följande formel:

C₆H₁₂O₆ + 6 O₂ → 6 CO₂ + 6 H₂O

När du gör din matte, så visar det sig att 6/10 av honungens vikt blir till vatten. Om man sen lägger till de 17% vatten som redan finns i honungen kommer 1 pound honung omvandlas till 2/3 pound (3 dl) vatten (som initialt finns i binas kroppar). Biklotet kan inte tillåta att sådana mängder vatten ackumuleras i kupan och måste hantera det på något sätt.

Praktisk tillämpning: Bina återanvänder ungefär 1,5 dl av det överflödiga vattnet som saliv för att kunna lösa upp nästa pund av honung, men det löser inte problemet med nettoöverkottet på 3 dl varje vecka som måste hanteras.

Vatten Homeostas och lagring i vinterklotet

Bin i vinterklotet har endast några få möjligheter att lösa problemet med vattnet i sina kroppar; de har följande möjligheter:

1. Spara den i sin tarm (till en viss punkt), eller
2. Låta det gå som avföring (inte lämpligt i klotet), eller
3. Andas ut det via sina trakeer som fuktig utandningsluft, eller
4. Föra bort det genom sin tunga (vanligtvis till ett annat bi).

I den här artikeln går vi igenom alternativ 1 och2 (problemet). Jag går igenom alternativ 3 och 4 (lösningen) i avslutningen av denna serie.

Vatten i magen

I en utmärkt artikel om vinterklotet av Johansson [[4]]: Vatten som inte absorberas i mellantarmen hamnar i bakre tarmen, där den används som reserv till, genom osmotisk diffusion, hemolymfan när vattennivån är för låg.

Bina behöver en reservoar av vatten eftersom de förlorar vatten varje gång de andas ut. Detta är ett allvarligt problem för insekter som inte har tillgång till flytande vatten, så de kontrollerar hur ofta de öppnar sina trakeer för att andas. Av det skälet är det en fördel för ett övervintrande bi att ha lite vatten i sin bakre tarm för att ersätta vattenförlusten via andningen. Men den förlusten av vatten via utandningen är helt beroende av luftfuktigheten i inandningsluften, och om den realtiva fuktigheten runt biet är för hög, kan det inte avdunsta överskottet av vatten som det får när den äter honungen. Så vi måste förstå mekanismerna som styr luftfuktigheten i klotet.

Atmosfär och fuktighet inuti vinterklotet

Bin i vinterklot kan vara väldigt tätt packade och tar bara upp en bråkdel av utrymmet de använder när det är varmt [[5]]. Klustret är omslutet av en “mantel” av bin, som är vända inåt, med sina kroppar så tätt intill varandra att de kan kontrollera luftströmmarna in och ut ur klustret.
En fascinerande studie av van Nerum and Buelens [[6]] fann, i motsats till människor där behovet att andas bestäms av, CO₂ nivån i blodet, att det verkar som om bin tolererar en väldigt hög CO₂ koncentration innan ventilationen initieras, och istället kontrollerar sin andning och metabolism som respons på syrenivån. Författarna fann att i mitten av klotet kan syrenivån sjunka ner till 15% (från 21%), och koldioxidnivån tillåts öka till 5-6% (från 0.04%) (Fig. 2). Forskarna fann att den lägre syrenivån (hypoxia) i vinterklustret resulterade att bin i mitten minskade sin vilometabolism, och därmed minskar foderåtgång samt minimerar värmeförlusten genom minskad ventilation. Det bevarar också vatten i klustret.

Figure 2. Relativ fuktighet (blå linje) är hög i manteln av klotet, men låg i kärnan. Koldioxid (röd linje) däremot ökar kraftigt i mitten. Medelvärdet av 10 Mätningar indikerar att där är nära noll luftcirkulation i klustret när bina går in i sin “hypoxic” (låg syre, låg metabolism) mode. Diagram efter van Nerum & Buelens [[7]]

Vinterklotet liknar ett varmblodigt däggdjur med en sval hud temperatur. Men till skillnad från ett däggdjur har klustret ingen gemensam blodström som kan transportera O₂, CO₂, vatten eller värme ― så bina är istället beroende av en luftström för att kontrollera miljön. Otaliga forskare har mätt luftfuktigheten i klustret och funnit att den varierar upp och ner mellan 45-70%, fast utan någon samverkande förändring av temperaturen, vilkt indikerar att bina kan ventilera ut fukt samtidigt som värmen behålls. Ellis [[8]], noterade att det mesta av klustret sitter på utbyggda kakor, poängterar att silkeskokonger kan absorbera upp till 11% av sin egen vikt i vatten när de utsätts för hög luftfuktighet. Således, sådana kakor kan erbjuda en tämligen stor buffert för att hantera vatten i ett samhälle.

Praktisk applikation:  Svarta yngelkakor kan eventuellt fungera som buffert för fuktighet i vinterklotet. En del erfarna biskötare hävdar att samhällen invintrar bättre på gamla yngelkakor som innehåller kokonger, men där saknas forskning i ämnet – ännu en fråga som behöver undersökas.

Kontroll av fuktighet i klustret verkar vara en absolut nödvändighet, eftersom den relativa fuktigheten bestämmer hur mycket vatten bina kan bli av med under andningen.

Avdunstning via andning

som förklarats i Johanssons’ “The Honeybee Colony in Winter” [[9]]:

… eftersom honungsbins avföring är flytande, blir vattnets diffusion genom väggarna på hindgut till hemolymfen, och därefter genom trakee-väggarna till luften utanför (men i klustret) nödvändig för att förhindra att tarmen fylls med vatten.

Men som tidigare nämnts, avdunstningen av vatten genom trakee väggarna är beroende av den relativa fuktigheten av luften som bina andas in. En fantastisk “old-school” study studie av Woodrow 1935 [[10]] visade hur fuktigheten påverkar binas förmåga att rena sig själv från överflödigt vatten genom avdunstning via andningen. Woodrow placerade bin i små burar, vid en temp runt 71°F (22°C), men vid olika relativa fuktighetsnivåer, matade dem med 50:50 sirap, observerade deras kroppar och beteende över tid, samt deras livslängd. (Fig. 3).

Figure 3. Burade arbetsbins foderåtgång av 1:1 sirap, max livslängd och genomsnittlig livslängd vid olika luftfuktighet. Woodrow’s data indikerar att över 70% RH, är ett bi oförmögen att kontrollera sin vattenbalans via utandningen (Jämför det med luftfuktighetsdiagrammet för en mantel i den förra figuren). Graf från data från [[11]]

Woodrow fann att bin i vissa lägen uppenbarligen hellre dog hellre än att släppa ut överskottsvatten via avföringen:

  Det första beviset för avföringens ackumulering i de lägre fuktighetsnivåerna noterades efter 20 dagar och blev sakta mer tydliga vartefter experimentet fortskred. Eftersom bina i de olika burarna blev alltmer tröga ju mer avföringen ansamlades, är det troligt att några av dem faktiskt svalt ihjäl. Minskningen av foderåtgången ju längre experimentet pågick beror otvetydigt på att somliga bin helt enkelt inte kunde äta. Det verkar som om för hög ansamling av avföring är en orsak till att bina dör när de utsätts för högre relativ fuktighet.

Praktisk applikation: I den höga relativa fuktigheten som finns i klustermanteln, har bina en tendens att ackumulera fukt i hindgut , till den punkt att de inte längre kan äta.

Free & Spencer-Booth [[12]] å andra sidan varierade temperaturen, men mätte inte luftfuktigheten, gav burade bin både 67% sockersirap och rent vatten separat ― samt mätte hur mycket som gick åt av båda. De fann att:

 De fann att väldigt lite vatten dracks vid temperaturer upp till 25°C. eller lägre men, vid 35°C. och högre behövdes relativt stora mängder .

Noterbart är att de inte var säkra ifall den högre vattenåtgången enbart behövdes för att ersätta fukt som försvann via andningen eller om vatten även försvann via deras exoskelett [[13]].

Praktisk applikation: Vid yngeltemperaturer behöver bina extra vatten för att undvika uttorkning.

Möbus [[14]] satte ihop alla dessa studier och förklarade att bin i mitten av klotet riskerar att torka ut medan bina i ytterkanten kommer ackumulera mer vatten genom metabolismen än de kan göra sig av med.

Praktisk applikation: Bin i mitten kommer lida av törst, medan bina i manteln kommer lida av vattenöverksott.

För att rätta till situationen, verkar det som om bina i vinterklotet byter plats då och då – de i mitten rör sig utåt för att äta honung för att fylla på vatten. De i utkanten rör sig inåt för att bli av med vattenöverskottet (kanske genom att utbyta saliv, och även för att värma upp enzymerna för optimal funktionalitet.

Omholt [[15]] poängterar att bina från periferin (som sitter i kall, fuktig honung) säkerligen tar med sig en mängd honung till bina inne i klustret. Denna mekanism besvarar en fråga jag länga haft hur bin som sitter på tomma kakor i mitten av klotet får mat.

Praktisk applikation: Jag har ännu inte hittat någon forskning hur transporten verkligen går till från bina i ytterkant till bina i resten av klotet (som inte har kontakt med honungen) Ännu en fråga som behöver undersökas!

Orsaker till utsot

Det enklaste sättet att göra sig av med överflödigt vatten är att släppa ut det med avföringen, och när vädret är varmt gör de så. Men det alternativet finns inte när det är kallt utte, även om de givetvis passar på ifall det kommer en varm dag under vintern. Biet vill absolut inte släppa sin avföring inne i kupan så den stora frågan är vad som får dem att göra det?

Över en tidsperiod av två vintrar undersökte Erwin Alfonsus at the University of Wisconsin, “The Cause of Dysentery in Honeybees,” publicerad 1935 [[16]]. Alfonsus var en tålmodig observatör av bin, och genomförde en typ av “old-school” detlajerad och noggrant experiment som jag finner stort nöje att läsa. Hans inlednign började:

Utsot, en vintersjukdom hos honungsbin, har varit känt sedan Aristoteles tid. Under den varma perioden släpper bina sin avföring under sin flygning. De övervintrande bina, instängda i sin kupa, har inte den möjligheten, och avföringen ackumuleras i tarmen. Om deras tarmar blir full kan det leda till att avföringen släpps i kupan, detta kallas utsot.

Under en tid av två vintrar, testade Alfonsus olika foder för att förstå om det hade inverkan och gjorde så att bina fick utsot. Han fodrade bisamhällen som övervintrade i med enderara ren honung (inklusive lushonung), 50% sirap, hösthonung, jäst sirap, bränd sirap krisatalliserad socker och kristallisera honung, gammal honung, socker, kristalliserad sirap, socker med pollen.

Hans slutsatser:
Den enda faktorn som visar något samband med mängden ackumulerad avföring var fuktinnehållet. Torrsubstansen i avföring ökade inte tillräckligt snabbt för att betraktas som en orsakande faktor för dysenteri. Utspädningen av avföring är dock mycket iögonfallande och ökade när säsongen avancerade och när dysenteri blev tydligare.
De första bina lämnade klustret för att släppa ut sin avföring runt ingången när de genomsnittliga fekala ansamlingarna uppgick till 33% av binas totala kroppsvikt och när avföringen innehöll cirka 80% fukt… Förekomsten av dysenteri är liknande i skyddade kolonier som avbryts under honungsflödet av regn. Bina stängs in och tvingas äta omogen honung. Inom kort tid expanderar ändtarmen och avföring kan äga rum.

Summering och slutsatser

1. Dysenteri av honungsbin orsakas av överskott av fukt i avföringen.
2. Detta överskott av fukt beror på konsumtionen av utspädd mat eller vatten. Det produceras vanligtvis genom kristallisering av maten; Detta delar honungen eller sirapen i en fast kristallin del och en flytande del. Den flytande delen innehåller en överflödig mängd fukt.
3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker och jäsande sirap producerar inte dysenteri.
4. Nerkylning och annan störning av honungsbin kan orsaka avföring, men producerar inte dysenteri i en frisk koloni.
5. Lång inneslutning av bin under vintern, liksom en kort inneslutning på omogen honung, ger dysenteri.
6. Vatten ensam eller utspädd sirap producerar dysenteri hos bin om de absorberas under inneslutning av bina.
7. Dysenteri uppträder när fekala ackumuleringar når 33% av binas totala kroppsvikt. Allmän avföring sker inte förrän ackumuleringen når cirka 45%.

Praktisk tillämpning: Alfonsus papper nämnde inte nosema. Dysenteri, snarare än att vara ett symptom på nosemainfektion, verkar bero på ohanterlig fuktansamling i tarmarna hos övervintrande bin. Jag kommer att avsluta den här serien i nästa del, där jag kommer att gå igenom vad bin och deras djurhållare kan göra för att lösa detta problem.

Referenser

[1] Simpson, J (1964) Dilution by honeybees of solid and liquid food containing sugar. Journal of Apicultural Research 3(1): 37-40.

[2] Eyer, M, et al (2015) No spatial patterns for early nectar storage in honey bee colonies. Insect. Soc. DOI 10.1007/s00040-015-0432-4.

Kim, W, et al (2011) Optimal concentrations in nectar feeding. PNAS 108(40):16618-16621.

[3] Chilcott, A & T Seeley (2017) Cold flying foragers: Honey bees in Scotland seek water in winter. American Bee Journal 158(1):75-77.

[4] Johansson, T & M Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World (60:4): 155-170.

[5] Severson, DW & EH Erickson (1990) Quantification of cluster size and low ambient temperature relationships in the honey bee. Apidologie 21: 135-142.

[6] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455

[7] Ibid.

[8] Ellis, M, et al (2010) Brood comb as a humidity buffer in honeybee nests.  Naturwissenschaften 97:429–433.  Also see:

Ellis, MB (2008) Homeostasis: Humidity and water relations in honeybee colonies (Apis mellifera). MS Thesis, University of Pretoria. Ellis has written a number of more recent papers, detailing water dynamics in various hive configurations.

[9] Johansson, T & M Johansson (1979), op cit.

[10] Woodrow, AW (1935). Some effects of relative humidity on the length of life and food consumption of honeybees. J. Econ. Ent. 38: 565-568.

[11] Ibid.

[12] Free, J. B. and Spencer-Booth, Y. (1958) Observations on the temperature regulation and food consumption of honeybees (Apis mellifera). J. Exp. Biol. 35: 930 -937.

[13] Wigglesworth, V (1945) Transpiration through the cuticle of insects. Journal of Experimental Biology 21: 97-114.

[14] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591. Eugene, can you fill in the volume number? It would be 138.

[15] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337

[16] Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

The Causes of Dysentery in Honey Bees, By Randy Oliver
länk till Olivers originaltext:
https://scientificbeekeeping.com/the-causes-of-dysentery-in-honey-bees-part-2/?fbclid=IwAR1xkKau0JFFnCsnk9GKzWrWSAidUkgtCwU368_oMZNPWHjM8N2FnIXoI4w

Det är lustigt hur kunskap baserad på fakta verkar gå i cykler och blir bortglömd och så blir man tvungen att återuppfinna något som var välkänt långt tillbaks i tiden.

Jag brukar besöka Randy Olivers hemsida då och då eftersom han ägnar en stor del av sin tid till att undersöka hur saker verkligen ligger till både genom att göra research av gammal forskning men också genom egna tester – helt i vår smak. Randy Oliver är ofta anlitad som föreläsare och har även varit på besök i Sverige på biodlarkonferenser som talare. Då hittar vi denna artikel som handlar om de verkliga orsakerna till utsot som har absolut ingenting med ljung att göra.
Det visar sig, föga förvånansvärt, att orsakerna till att samhällen ibland drabbas av utsot har undersökts i detalj redan för drygt 80 år sedan där en forskare vid namn Alfonsus gjorde noggranna studier under två år. Han gav bin olika foder med naturlig honung, lushonung, kristalliserad honung, socker, sirap och en mängd olika foderblandningar med eller utan pollen.
Det visade sig att det enda som hade någon större inverkan på ifall det blev utsot var fuktinnehållet i avföringen, de osmältbara delarna ökade aldrig i mängd tillräckligt snabbt för att ha någon inverkan. Men om fodret innehåller för mycket vatten gick det väldigt fort att få utsot och när avföringen nådde 45% av kroppsvikten med en fukthalt av 80% kunde bina inte hålla sig längre.
Så att till exempel stödfodra med 60% sockervatten i Juli när draget är dåligt och råka ut för 2 veckors regn kommer då leda till utsot.

Summering av artikeln:
1. Utsot startar när avföringen har för hög vattenhalt
2. Den ökade vattenhalten beror vanligen på att bina ätit fuktskadat foder och sker oftast när fodret kristalliserar och delar upp sig i en solid del och en löst del där den lösta delen har för hög vattenhalt.
3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker eller jäst sirap ger inte utsot
4. Om man stör bina under vintervilan kan det ge utsot men inte värre än att ett friskt och starkt samhälle klarar det.
5. Tvingas de äta honung eller stödfoder med för hög fukthalt kan utsot starta även under en regnperiod på sommaren.
6. Rent vatten eller för hög fukthalt i foder ger utsot (under vintervila)
7. När avförningsnivån når 33% av vikten får bina problem att hålla sig och vid 45% får de utsot.

Studien gjordes i Wisconsin, US som ligger högst upp i USA. Om man kollar väderdata så ser man att deras vintrar är riktigt stränga med medeltemperaturer en bra bit under noll för dec-feb.

referens till artikel: Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576

Vid koll av kuporna i Öxabäck hade de täckt en hel del ramar men många är fortfarande halvfulla och ej täckta. Vi tog fö en tur upp till Mossen och kunde konstatera att draget nu är över för den här gången då den mesta ljungen hade vissnat. Vi avvaktar en vecka för att se om någon ram till är klar och sen vintrar vi in alla de svagare samhällen som då får behålla alla halvfulla ramar. Vi tänker låta de två starkaste fortsätta flyga ett par veckor för att se om vi kan få någon lushonung.
Dessvärre kunde vi konstatera att drottningen är borta i samhället som hade mycket Varroa och det är en biverkan, om uttrycket tillåts, vid behandling med myrsyra och också skälet att vi är restriktiva med det. I det här fallet var det enda chansen att rädda samhället men som sagt var drottningen är borta nu. Vi avvaktar någon vecka för att se om vi fått bort tillräckligt med Varroa för att våga slå ihop bina med vår avläggare – vi vill ju inte föra över en massa Varroa eller någon annan sjukdom till det samhället.

Som nybörjare inom biodling blir man formligen översköljd med absoluta sanningar som måste följas till punkt och pricka. Eftersom man inget vet är det lätt att tro att man tar livet av bina om man inte gör exakt som lärs ut och så hamnar man i en situation där man gör som “alla gör” i tron att man då hanterar sina bin på ett optimalt sätt. Det enda man kan säga om det är att ifall man gör på samma sätt år efter år så får man ungefär samma resultat, ifall det är bra eller mindre bra kan man inte veta. För det krävs kreativitet och att våga testa nya ideer och, givetvis, riskera att man gör ett misstag. Men, som vår granne säger; Det är av mina misstag jag lär mig det är därför jag kan så mycket. Han har faktiskt rätt även om det bär emot att erkänna.
Många biodlare hävdar med emfas sin långa erfarenhet och visst är det sant att 50 år är en mycket lång tid i en människas liv och deras kunnande får man ha respekt för. Men, i jämförelse med binas tid här på jorden är det som att spotta en törstig kamel i halsen eller en droppe i Oceanen. Bina har funnits i minst 50 miljoner år och om vi gör om det till avstånd (m) så är det längre än ekvatorn (ca 40 miljoner m) och då blir 50 m (som ett stenkast) en rätt obetydlig siffra i sammanhanget. Bina har alltid under dessa 50 miljoner år ätit honung (sommar som vinter), klarat sin parning utmärkt på egen hand, deras bostäder är lika stora vinter som sommar osv. De har överlevt istid, klimatkatastrofer, varma perioder men det är oklart ifall de överlever människans förmåga att utrota arter. Vilda bin är i Sverige i princip helt borta, likaså det ursprungliga nordiska biet som bara finns på några få platser i Norrland.

Vi har på senare år undersökt de flesta av de sk “sanningarna” i boxen och funnit att några vetenskapliga bevis är omöjliga att hitta. I de flesta fall finns det däremot bra bevis och studier som visar motsatsen till vad som lärs ut. Det är också de erfarenheterna som gör att vi vågar prova andra metoder – jag ska inte säga nya för metoderna är ju egentligen så som bina själva gör – än vad som lärs ut och som de som de flesta använder i Sverige.
Påståendena har upprepats så många ggr att de har blivit en sanning. Det riktigt lustiga är att de som upprepar dessa sanningar gör det med övertygelse ända tills någon ifrågasätter dem och ber om en referens i form av en studie. Ta till exempel Monikas Larssons påstående i bitidningen att enbart inseminerade drottningar ska användas, absolut inte friparade. När hon ombads berätta varifrån hon fått detta fanns ingen substans alls utan då blev hon defensiv och hänvisade till gamle Åke Hansson tegelstensbibel. Det intressanta är att i den boken finns heller inga referenser till studier, man får bara ta hans ord på att det är så.
Men det gör inte vi så vi har lusläst mängder av studier och vetenskapliga rapporter samt sökt på utländska biforum. Tex visar sig att det är mest vi i Sverige, och möjligen USA, som använder 100% socker för invintring medan man i tex UK inte tvekar om att använda honung och företrädesvis Ljung. De hävdar att Ljung ger bättre övervintring och att ljungbina kommer igång snabbare. Vi säger inte emot även om vi bara testat ett år.
Sen är lite tragik komiskt att vi i Sverige fördömer bihållningen i USA, som iofs är erbarmlig, men trots det använder vi i mångt och mycket samma metoder som de gör undantaget transporter till de stora odlingsfälten. Vi tar honungen och ersätter med tomma kalorier, vi överröser dem med kemikalier, vi envisas med att urvattna generna genom ensidig avel, vi röker dem regelbundet vilket stressar bina till max osv osv.
Här är ett axplock av myterna vi testat som inte håller ens för en liten skrapning på ytan
Socker är bättre än Honung, jajaja
Ljung är farligt och måste tas bort, Please
Rök lugnar bina, klart bina blir lugna av en skogsbrand, not!
Inseminering är bättre än friparning:O. Bina kan lukta sig till en blomma på 2 km, de tar en sniff på ägget och kan avgöra ifall det är en infertil diploid drönare eller ett sjukt ägg och rensar bort dem. Vi är övertygade om att de också vet vilket ägg som blir bäst ny drottning.
Några av sanningarna har vi funnit stämma även om förklaringsmodellerna haltar tex
Arga bin måste ha en ny drottning, egentligen inte men eftersom vi inte vill sprida anlaget för ilskenhet vidare via drönarna är det bäst att byta henne.
Ljung ger nektar först vid ca 20 grader. näpp, ljung ger nektar vid riktigt låga temperaturer men de kräsna bina bryr sig inte om ljung om inte flödet och sockerhalten är hög och det sker bara efter ett blött Juli och ett varmt augusti, som i år.
Några andra myter Bin är aggressiva på hösten, Ljung ger arga bin, Invintring gör att bina börjar röva.
Se bilden nedan när vi har gått in i fyra kupor och invintrat två av dem ( vi tog 15 ramar ur två av dem och gav 4-5 ramar till två av dem). Verkar de arga? För den som undrar har vi kollat och bina som vi invintrat har inte blivit av med sin honung.

Vår erfarenhet är att svältande bin är aggressiva medan bin som har gott om mat i kupan är godmodiga och behöver inte vare sig bli aggressiva eller ägna sig åt röveri. Det är sista kupan som vi går igenom och bina är lugna utan någon rök och vattensprutan står bredvid oanvänd. Den blå sprutan innehåller mjölksyra vilket en kupa fick som hade något förhöjd Varroa. Själv har jag kastat handskarna;) för att kunna fota och inga bin bryr sig om mig.
Sedan är det givetvis bra att det finns ett gott drag när man hanterar honungsramar för då har de annat att tänka på, men arga blir de bara när vi tar all mat av dem.

Inför invintringen är det viktigt att se till att alla samhällen har tillräckligt låga nivåer av Varroa så bina klarar vintern på ett bra sätt. Får man under 15 nedfall per vecka har man färre än 200 Varroa vilket enligt vår erfarenhet inte påverkar binas överlevnad eller förmåga att sätta yngel kommande vår nämnvärt. De flesta av våra samhällen håller den nivån enbart med hjälp av drönarutskärning och dessa samhällen får ingen annan behandling utan vintras in och så ses vi till våren.
För samhällen som har 15-30 nedfall använder vi mjölksyra som har fördelen att den är relativt harmlös och inte ger någon smak till honungen. Målet är att få ner antalet inte att utrota Varroan så därför gör det inget att vi inte kommer åt dem som sitter i cellerna. Har vi tex 600 Varroa finns 150-200 på bina och om vi då kör två behandlingar med en veckas mellanrum har vi halverat antalet och allt är frid och fröjd och samhället kan invintras utan fler behandlingar.
Har vi riktigt mycket Varroa då blir vi tvungna att ta till Myrsyra eftersom ett sådant samhälle med stor sannolikhet annars går under. Vi måste snabbt få ner nivån så vinterbina får en chans att utvecklas till starka friska bin. I år har vi ett sorgebarn med rejält nedfall i augusti – det är såpass mycket Varroa att bina blev orkeslösa. De var vårt bästa samhälle under Junidraget men nu när Ljungen blommar har de tappat allt för mycket bistyrka för att orka dra in något överskott. Här får vi enbart försöka rädda samhället med snabb insats.
Om vi får ner nivåerna till mer rimliga kommer vi flytta över en ram med friskt yngel från vårt starkaste samhälle så de iaf har några friska och starka bin. Det underliga är att samhället som står bredvid har inga varroa alls och är urstarka, båda samhällena har fått exakt samma behandling. Ibland får man erkänna att ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan;).