DoD's bisyssla

Vid koll av kuporna i Öxabäck hade de täckt en hel del ramar men många är fortfarande halvfulla och ej täckta. Vi tog fö en tur upp till Mossen och kunde konstatera att draget nu är över för den här gången då den mesta ljungen hade vissnat. Vi avvaktar en vecka för att se om någon ram till är klar och sen vintrar vi in alla de svagare samhällen som då får behålla alla halvfulla ramar. Vi tänker låta de två starkaste fortsätta flyga ett par veckor för att se om vi kan få någon lushonung.
Dessvärre kunde vi konstatera att drottningen är borta i samhället som hade mycket Varroa och det är en biverkan, om uttrycket tillåts, vid behandling med myrsyra och också skälet att vi är restriktiva med det. I det här fallet var det enda chansen att rädda samhället men som sagt var drottningen är borta nu. Vi avvaktar någon vecka för att se om vi fått bort tillräckligt med Varroa för att våga slå ihop bina med vår avläggare – vi vill ju inte föra över en massa Varroa eller någon annan sjukdom till det samhället.

Som nybörjare inom biodling blir man formligen översköljd med absoluta sanningar som måste följas till punkt och pricka. Eftersom man inget vet är det lätt att tro att man tar livet av bina om man inte gör exakt som lärs ut och så hamnar man i en situation där man gör som “alla gör” i tron att man då hanterar sina bin på ett optimalt sätt. Det enda man kan säga om det är att ifall man gör på samma sätt år efter år så får man ungefär samma resultat, ifall det är bra eller mindre bra kan man inte veta. För det krävs kreativitet och att våga testa nya ideer och, givetvis, riskera att man gör ett misstag. Men, som vår granne säger; Det är av mina misstag jag lär mig det är därför jag kan så mycket. Han har faktiskt rätt även om det bär emot att erkänna.
Många biodlare hävdar med emfas sin långa erfarenhet och visst är det sant att 50 år är en mycket lång tid i en människas liv och deras kunnande får man ha respekt för. Men, i jämförelse med binas tid här på jorden är det som att spotta en törstig kamel i halsen eller en droppe i Oceanen. Bina har funnits i minst 50 miljoner år och om vi gör om det till avstånd (m) så är det längre än ekvatorn (ca 40 miljoner m) och då blir 50 m (som ett stenkast) en rätt obetydlig siffra i sammanhanget. Bina har alltid under dessa 50 miljoner år ätit honung (sommar som vinter), klarat sin parning utmärkt på egen hand, deras bostäder är lika stora vinter som sommar osv. De har överlevt istid, klimatkatastrofer, varma perioder men det är oklart ifall de överlever människans förmåga att utrota arter. Vilda bin är i Sverige i princip helt borta, likaså det ursprungliga nordiska biet som bara finns på några få platser i Norrland.

Vi har på senare år undersökt de flesta av de sk “sanningarna” i boxen och funnit att några vetenskapliga bevis är omöjliga att hitta. I de flesta fall finns det däremot bra bevis och studier som visar motsatsen till vad som lärs ut. Det är också de erfarenheterna som gör att vi vågar prova andra metoder – jag ska inte säga nya för metoderna är ju egentligen så som bina själva gör – än vad som lärs ut och som de som de flesta använder i Sverige.
Påståendena har upprepats så många ggr att de har blivit en sanning. Det riktigt lustiga är att de som upprepar dessa sanningar gör det med övertygelse ända tills någon ifrågasätter dem och ber om en referens i form av en studie. Ta till exempel Monikas Larssons påstående i bitidningen att enbart inseminerade drottningar ska användas, absolut inte friparade. När hon ombads berätta varifrån hon fått detta fanns ingen substans alls utan då blev hon defensiv och hänvisade till gamle Åke Hansson tegelstensbibel. Det intressanta är att i den boken finns heller inga referenser till studier, man får bara ta hans ord på att det är så.
Men det gör inte vi så vi har lusläst mängder av studier och vetenskapliga rapporter samt sökt på utländska biforum. Tex visar sig att det är mest vi i Sverige, och möjligen USA, som använder 100% socker för invintring medan man i tex UK inte tvekar om att använda honung och företrädesvis Ljung. De hävdar att Ljung ger bättre övervintring och att ljungbina kommer igång snabbare. Vi säger inte emot även om vi bara testat ett år.
Sen är lite tragik komiskt att vi i Sverige fördömer bihållningen i USA, som iofs är erbarmlig, men trots det använder vi i mångt och mycket samma metoder som de gör undantaget transporter till de stora odlingsfälten. Vi tar honungen och ersätter med tomma kalorier, vi överröser dem med kemikalier, vi envisas med att urvattna generna genom ensidig avel, vi röker dem regelbundet vilket stressar bina till max osv osv.
Här är ett axplock av myterna vi testat som inte håller ens för en liten skrapning på ytan
Socker är bättre än Honung, jajaja
Ljung är farligt och måste tas bort, Please
Rök lugnar bina, klart bina blir lugna av en skogsbrand, not!
Inseminering är bättre än friparning:O. Bina kan lukta sig till en blomma på 2 km, de tar en sniff på ägget och kan avgöra ifall det är en infertil diploid drönare eller ett sjukt ägg och rensar bort dem. Vi är övertygade om att de också vet vilket ägg som blir bäst ny drottning.
Några av sanningarna har vi funnit stämma även om förklaringsmodellerna haltar tex
Arga bin måste ha en ny drottning, egentligen inte men eftersom vi inte vill sprida anlaget för ilskenhet vidare via drönarna är det bäst att byta henne.
Ljung ger nektar först vid ca 20 grader. näpp, ljung ger nektar vid riktigt låga temperaturer men de kräsna bina bryr sig inte om ljung om inte flödet och sockerhalten är hög och det sker bara efter ett blött Juli och ett varmt augusti, som i år.
Några andra myter Bin är aggressiva på hösten, Ljung ger arga bin, Invintring gör att bina börjar röva.
Se bilden nedan när vi har gått in i fyra kupor och invintrat två av dem ( vi tog 15 ramar ur två av dem och gav 4-5 ramar till två av dem). Verkar de arga? För den som undrar har vi kollat och bina som vi invintrat har inte blivit av med sin honung.

Vår erfarenhet är att svältande bin är aggressiva medan bin som har gott om mat i kupan är godmodiga och behöver inte vare sig bli aggressiva eller ägna sig åt röveri. Det är sista kupan som vi går igenom och bina är lugna utan någon rök och vattensprutan står bredvid oanvänd. Den blå sprutan innehåller mjölksyra vilket en kupa fick som hade något förhöjd Varroa. Själv har jag kastat handskarna;) för att kunna fota och inga bin bryr sig om mig.
Sedan är det givetvis bra att det finns ett gott drag när man hanterar honungsramar för då har de annat att tänka på, men arga blir de bara när vi tar all mat av dem.

Inför invintringen är det viktigt att se till att alla samhällen har tillräckligt låga nivåer av Varroa så bina klarar vintern på ett bra sätt. Får man under 15 nedfall per vecka har man färre än 200 Varroa vilket enligt vår erfarenhet inte påverkar binas överlevnad eller förmåga att sätta yngel kommande vår nämnvärt. De flesta av våra samhällen håller den nivån enbart med hjälp av drönarutskärning och dessa samhällen får ingen annan behandling utan vintras in och så ses vi till våren.
För samhällen som har 15-30 nedfall använder vi mjölksyra som har fördelen att den är relativt harmlös och inte ger någon smak till honungen. Målet är att få ner antalet inte att utrota Varroan så därför gör det inget att vi inte kommer åt dem som sitter i cellerna. Har vi tex 600 Varroa finns 150-200 på bina och om vi då kör två behandlingar med en veckas mellanrum har vi halverat antalet och allt är frid och fröjd och samhället kan invintras utan fler behandlingar.
Har vi riktigt mycket Varroa då blir vi tvungna att ta till Myrsyra eftersom ett sådant samhälle med stor sannolikhet annars går under. Vi måste snabbt få ner nivån så vinterbina får en chans att utvecklas till starka friska bin. I år har vi ett sorgebarn med rejält nedfall i augusti – det är såpass mycket Varroa att bina blev orkeslösa. De var vårt bästa samhälle under Junidraget men nu när Ljungen blommar har de tappat allt för mycket bistyrka för att orka dra in något överskott. Här får vi enbart försöka rädda samhället med snabb insats.
Om vi får ner nivåerna till mer rimliga kommer vi flytta över en ram med friskt yngel från vårt starkaste samhälle så de iaf har några friska och starka bin. Det underliga är att samhället som står bredvid har inga varroa alls och är urstarka, båda samhällena har fått exakt samma behandling. Ibland får man erkänna att ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan;).

Eftersom vi låter bina sköta sig själva så mycket som möjligt får de flesta samhällen sköta drottningbyten på egen hand -vi anser att de förmodligen bäst vet när det är dags och att de också är bäst på att välja ut lämpliga ägg att göra drottningar av. Det innebär att vissa samhällen gör sitt byte på en tidpunkt som gör att de missar vissa drag och att honungsskörden för dessa samhällen blir sämre i år men kommer bli starka nästa år. Dessa samhällen föder sig själv men drar inte in nåt överskott så därför har vi bestämt att vi vintrar in dem nu, dvs sätter till några ramar så skattlådan blir full. Detta jobb tar ca 5 minuter och sen öppnar vi inte upp dem förrän i mars – enkelt och minimalt med stress för bina.
Vi hade identifierat fyra samhällen i vår hembigård som lämpliga att börja med och förberedde genom att ta fram ett par backar med foder vi sparat. Döm om vår förvåning när vi öppnar skattlådan och upptäcker att den är full med honung som luktar misstänkt som Ljung – alla tio ramarna helt eller delvis fyllda. Så det blev till att titta igenom yngellådorna och flytta upp de mest fyllda ramarna så kanske det blir en bra skattning nästa vecka. De övriga samhällena hade också dragit in mer eller mindre med härligt doftande ljunghonung så vi kunde plocka ut 6 fina ramar från våra starkaste samhällen. Utöver det fanns det ca 25 ramar som blir klara kommande veckor.
De övriga tre svagare samhällen vintrades in genom att vi fyllde på med fyllda ramar samt tog bort spärrgallret (mycket viktigt!!) – det tog mindre än 5 minuter. Här är det viktigt att poångtera att med svagare samhällen menar vi dugliga samhällen på minst 10-15 ramar de är bara för små att dra in överskott. Varroabrickan får vara kvar så vi är säkra att nedfallet fortsätter vara konstant lågt (mindre än 20 nedfall i veckan=ingen behandling alls). Musskyddet åker på lite senare i höst då vi också tar bort Varroabrickan. I övrigt säger vi hej till dessa samhällen och så ses vi i mars:)
Vi gillar för övrigt att undersöka och krossa myter eller sk “sanningar baserad på anekdotiska berättelser” och i år tror vi oss ha krossat tre sådana fabler;
1. Bina blir aggressiva på hösten
2. Bina blir aggressiva av Ljung
3. Bina rövar när man invintrar.
Att bin blir stressade och uppvisar aggressivt beteende på hösten eller vid invintring är ingenting vi har märkt. På bilden har vi gått igenom fyra samhällen ända ner till första yngellådan och tagit honung från en del och invintrat andra. Nåt enstaka bi som flyger precis som vanligt men inga bin är aggressiva eller försöker stjäla grannkupans honung. Någon rök behövs absolut inte och sprayflaskan står bredvid och används mest för att få bort dem så man inte klämmer dem när ramen ska lyftas. Vi använder heller ingen bitömmarlåda utan borstar bort bina och lägger ramarna i en plastback utan att bina blir aggressiva. Våra bin har aldrig känt att de svälter då de alltid har honung i sin skattlåda – så här års har alla kupor minst 5 ramar med mat vilket gör att de inte behöver bli stressade/aggressiva eller ägna sig åt röveri. För oss är det uppenbart att det är stressen att bli av med all mat vid sk slutskattning som gör bina galna och de gör allt för att hitta någonting så de överlever dvs anfalla allt och alla. Bina vet ju att hösten närmar sig och att det inte finns tillräckligt att fylla förråden – däremot vet de ju inte att de snart ska få “härligt gott” socker att leva av.
Vad gäller myten om Ljungens påverkan på binas humör var det nåt vi hittade när vi gjorde research om Ljung som vintermat. Myten säger att nåt i Ljungen gör bina ilskna – på bilden befinner vi oss i Öxabäck där vi nu har ett enormt Ljungdrag och bina är lika snälla som alltid trots att vi just tagit 20 ramar från de starka och invintrat de svagare. Vi tror att det är samma orsak dvs biodlaren tar all honung och bina går i spinn.

Vi har sett fram emot slungningen av Ljung med skräckblandad förtjusning då vi vet att det kommer bli extremt kladdigt och väldigt jobbigt. Vi var tre personer och höll på i tre timmar för att slunga 15 l vilket är 3-4 ggr mer tid än för vanlig honung. Drottningen, som alltid ska köra alla roliga maskiner, fick den här gången jobba hårt med att röra honungen. Den är ju seg som kola och måste röras hela tiden för att komma igenom silar och utan perforatorn hade det absolut inte gått. Men slutresultat är som alltid fantastiskt med massor av smak och härlig doft av Ljung.

Vi tog också en tur upp till Ljungmossen, en 90 hektar stor mosse fullständigt täckt med stor härlig honungsdoftande Ljung. Vi såg en hel del bin där men blev förvånad hur glest det var så då gjorde jag en snabb beräkning och insåg att det förmodligen finns 4-5 ton med ljunghonung där. Vi kanske får 50 kg så det är nog ingen trängsel för bina utan de kan breda ut sig.
På vägen hem träffade vi som vanligt på ett kärr, lite snår (möjligen pors) och en besvärlig bäck.

Här visar vi hur man invintrar på mindre än tre minuter inklusive en kopp kaffe.

Igår vintrade vi in en avläggare eftersom de är för få för att dra in något större överskott. Vi invintrar givetvis på honung och notera hur lugna bina är fast det är långt in på hösten. De känner aldrig att de har brist på näringsrik mat och har således ingen anledning att vara aggressiva. Vi sätter dem på två lådor så har de gott om plats för allt yngel samt den ljunghonung/pollen de kommer dra in närmsta veckorna. Ingen Varroa men vi fortsätter kolla fram till mitten av september och har vi fortfarande nära noll då blir det inga behandlingar alls på detta samhälle heller. Då plockar vi av varroaluckan för gott (för ökad ventilation så vi slipper fukt i kupan) och sen får de vara ifred till våren kommer. Bra för bina och bra för oss lata biskötare

Vi plockade Ljungramar från våra dragsamhällen – totalt 25 ramar plockade vi ur. Vi tömmer förstås inte samhällena utan alla har minst 5-6 ramar med mat och då känner de sig aldrig stressade av att de riskerar svälta. På bilden har vi precis börjat gå igenom sista kupan och vi var ner i nedre yngellådan på alla eftersom de inte haft tid att flytta upp honungen än. Ändå var bina helt lugna och lika snälla som alltid så tre myter busted på samma gång; bin är aggressiva på hösten, bin blir aggressiva av Ljunghonung samt att plocka med ramar på hösten gör att bina börjar röva. Vår fasta övertygelse är att snälla och fromma bin ger snälla bin och fortsätter vara snälla så länge de har gott om mat. Svältande bin blir stressade och aggressiva samt att om Bina har gott om mat har de ingen anledning att börja röva.

Jag har alltid undrat varför det ofta finns hål lite här och där i en yngelkaka och den enda förklaring jag hört var att bina lämnade luckor så de kunde värma ynglen ifall det blev kallt. Den förklaringen har aldrig känts rätt eftersom bina för det mesta fyller ut hålen med honung, har de gjort på denna kakan också även om det inte syns så bra.

När vi var på Lurö och kollade in den nordiska parningsstationen så pratade Ingvar om vikten av bra genetiskt material för att undvika för många diploida drönare pga inavel. Dessa diploida drönare är inte särskilt fertila och rensas därför ut och så uppstår dessa hål, oerhört spännande så vi beslöt os för att undersöka detta lite närmare.

För oss människor bestäms könet av X och Y kromosomer där XX ger damer och XY ger herrar men för bina sker könsbestämningen efter en helt annan princip. Könet bestäms av en serie multipla alleler, av vilka det finns ganska många (ca 20), belägna i ett locus på könskromosomen. De kan betecknas x1, x2, x3, x4 osv. Om den sädescell som befruktar äggcellen har en annan könsallel än denna har, blir individen honlig. Hon är alltså heterozygot beträffande könsallelerna, och har arvsuppsättningen x1x2 eller x1x6 eller x2x3 osv.
Har däremot den befruktande sädescellen samma könsgen som äggcellen, blir den nya individen homozygot (x1x1, x2x2 osv). Den individen skulle utvecklats till en diploid drönare men i praktiken sker inte detta eftersom bina strax efter äggets kläckning äter upp den unga larven (1).

Om en drottning paras med endast en drönare och dennes könsallel är densamma som en av drottningens båda, kommer hälften av den diploida avkomman att vara homozygot med avseende på denna allel, dvs diploida drönare (2). Den andra hälften blir heterozygoter dvs normala honbin. Hälften av ynglet rensas alltså ut, och samhället kan få svårt att klara sig. När drottningen paras med flera drönare minskas denna risk så i och med detta har bina ett inbyggt filter mot inavel.
I ett samhälle med bra parad drottning och optimal spridning av drönarna kommer ungefär 5% av äggen i snitt att vara diploida drönare och rensas bort och ett hål uppstår. Skulle man hitta kakor med massor av hål betyder det att det finns för få obesläktade samhällen inom parningsområdet.
Den nyfikne kanske undrar ifall de diploida drönarna teoretiskt skulle kunna överleva och visst kan de det. I labmiljö har man fött upp sådana drönare och det visar sig att naturen som vanligt har rätt. Dessa drönare är mindre fertila (3) och skulle således inte bidra till bisamhällets överlevnad utan istället dra resurser (i form av honung). Därför har bina utvecklat ett sätt att detektera dem (4) så de kan avlägsnas i ett tidigt stadium och kosta minimalt med resurser.

1. Woyke J. (1963) What happens to diploid drone larvae in a honeybee colony. J. Apic. Res. 2:73-75.2.
2. Adams J., Rothman E.D., Kerr W.E., Paulino Z.L. (1977) Estimation of the number of sex alleles and queen matings from diploid male frequencies in a population of Apis mellifera. Genetics 86:583-596.
3. Woyke J. (1973) Reproductive organs of haploid and diploid drone honeybees. J. Apic. Res. 12:35-51.
4. Woyke J. (1967) Diploid drone substance–cannibalism substance., Proc. XXI Int. Beekeeping Congr., Maryland, pp. 471–472.

Under årens lopp pratas det varje höst om ifall det ska bli ljung eller inte och att ljungen bara flödar vissa år vet alla. Varför det är på det viset är det svårt att få ngn klarhet i; kan det vara så att ljungen medvetet bara blommar ibland eller kräver de höga temperaturer? Dessutom verkar kusten och öar alltid få Ljung, varför är det så?
Den närmaste förklaring jag hört är att det ska vara blött i Juli och varmt i augusti för att blommorna ska ge nektar. Men det verkar konstigt att en blomma som blommar sent på året måste ha temperaturer över 20 grader för att ge nektar, det verkar kontraproduktivt om man ser det från blommans synvinkel.
Vi bestämde oss för att undersöka detta så Exceldrottningen skapade ett dokument där vi skrev in skörden för varje år (2012-2022) samt la med väder data för Juni-aug (sommardagar och regnmängd).
Dessutom gjorde vi lite research för att se om någon skrivit någon artikel om detta och det visade sig att så var det. Ljung är viktigaste draget på de brittiska öarna och där har man således mycket kunskap om Ljungen.

Det finns fö två sorters Ljung; vanlig ljung och klockljung där vanlig ljung ger den sega honungen vi är vana vi. Dess pollen är grå och honungen mörk och seg. Klockljungen har djuprött pollen och ger röd flytande honung men den får inte säljas som Ljung utan man får specifikt skriva klockljung – på Brittiska öarna alltså.

På de brittiska öarna kör man ut kuporna till ljunghedarna när ljungen blommar väl medveten om att det inte alltid blir bra drag. Men då låter de bina dra in honung som vintermat eftersom de vet att det då blir en bra invintring, jo ni läser rätt de invintrar på ljung utan problem. Nu säger säkert nån att där har de ju milda vintrar men de gör så även i Skottland och där är vintrarna rätt lika som de vi har i södra Sverige.
Vi läste många rapporter och biodlartrådar och då blev det klart att Ljungen faktiskt ger nektar varje år men mängden varierar med hur varmt och fuktigt det är. Om augusti är varmt och det har varit tillräckligt fuktigt i Juli blir det således ett bra Ljungår och bina kommer dra på det. Blir det en kall sensommar finns det annat att dra på som ger mer honung och som vi alla vet – bina drar på det som de tycker ger bäst avkastning. Det stämmer bra med vår erfarenhet eftersom vi rör oss mycket i skog och mark – ifjol var det svalt i augusti men vi kunde ändå se humlor, flugor och ett och annat bi besöka ljungen. Nektar fanns det men inget drag att prata om och när vi skattade hade vi mörk lushonung med lite inslag av ljung.
Tillbaks till vårt excelark; vi har haft två tidigare ljungår 2015 och 2020 och i båda fallen var det ca 100 mm regn i Juli samt mer än 10 varma dagar i augusti. Samma sak i år drygt 100 mm regn i Juli och Augusti kommer bli varmt och vi kan redan känna lukten av Ljung i kuporna så det stämmer också. Alla andra år har det varit mindre regn och/eller svalare i augusti och då har bina inte brytt sig om ljung utan gått på annat.
Men varför får öarna och kusterna ljung då om draget är dåligt? Troligen beror det på att på öarna får bina ta vad de kan hitta och då blir det ljung även om nektarn är sparsam i brist på annat. Dessutom gör troligen det varma havet att kusterna kan vara lite varmare i augusti än inlandet vilket då skulle förbättra draget. Inga referenser med här men för den som vill kolla själv sök på “Heather nectar temperature needed” så kommer ni rätt.

9 Juli: Linddraget som försvann

Nu när vi gått in i semestertider är det högsommar med lata dagar med glass, sol och bad för oss biskötare. För bina,däremot, är det nu slut på överflödet och de får svårt att hitta mat så det räcker att hålla samhället igång. En del biodlare stödmatar då med socker vilket vi tycker är totalt kontraproduktivt – socker innehåller ingen näring alls och är däför olämplig som biföda och skall bara användas i yttersta nödfall. Honungen behövs för att mjölksyrebakterierna ska frodas så bina är friska och då är det bara dumt att ta av dem all honung och ersätta med socker.
Så här års låter vi dem därför ha ca 4-5 ramar med honung och så går vi bara in varannan vecka alternativt gör en snabb koll i skattlådan. I yngellådan behöver man inte titta för drönarramen är ju borta och svärmeriet likaså avslutat. Har vi varit duktiga att flytta upp alla fula ramar har de enbart nytt vax i yngellådan. Får något samhälle matbrist sätter vi in någon ram från vårt förråd.
Här i vår hemgård finns det mer mat och Lindarna blommar nu för fullt – vi har alla tidigare år missat Linden eftersom rapsen blommat samtidigt och den kan inte bina motstå. I år satsade bönderna på höstraps så den blommade redan i maj och därför har vi nu gnuggat händerna inför stundande Linddrag. Häromdagen tog vi en tur norr om staden och då åkte hakorna ner för vad såg vi där om inte knallgula fält med härlig vårraps:O.
Vi får se om de föredrar att flyga 3 km för raps eller om de tar Lindarna 100 m bort.

6 Aha-upplevelser som gör att vi får friskare bin, mer honung och slipper svärmar- dessutom med mindre arbete.

När vi började med bin följde vi läroboken till punkt och pricka dvs försökte tränga ihop dem på en låda, tog bort all honung samt ersatte med socker och slabbade med syror. Bina överlevde men det var ju ingen direkt fart på vårarna och normalt brukade vi kunna slunga de första ramarna runt midsommar. Inte heller hade vi ngn riktig koll på Varroan utan vi utförde diverse syrabehandlingar efter rekommendationerna utan att egentligen förstå logiken eller nyttan i behandlingarna. Ett år dog alla samhällen för oss, pga för mycket Varroa, trots att vi gjort både myrsyra och oxalsyrabehandling. Det var fö första och enda gången som vi haft vinterförluster. Redan första året hade vi svårt att förstå hur honung skulle kunna vara dåligt för bina och lät därför bina få ha honung som vintermat. Under åren som gått har vi testat olika sätt att sköta bina på, samt läst mängder av vetenskapliga undersökningar som gett oss insikter och därmed funnit bättre sätt att sköta bina på. Här delar vi med oss av 6 “Aha-upplevelser” som gör oss till bättre biskötare.

Genom att sköta bina på detta sätt får vi helt fantastiskt vårdrag och vi kan vanligtvis slunga primörhonung i mitten av maj, vi har aldrig haft en svärm, inga vinterförluster alls, Varroan hålls på en nivå som är hanterbar för bina utan att använda syror annat än i undantagsfall. Samhällen som inte ger +50 kg hör till undantagen.