DoD's bisyssla

Binas värmeproduktion och distribution i klustret

English summary: In this 2nd part we discuss the heat generation and transport within the cluster. The article is based on Randy Olivers origional article: “Understanding Colony Buildup and Decline: Part 13a – The Physics of the Winter Cluster”.

I del 1 konstaterade vi att bina gör av med minst energi vid en yttertemperatur runt 5 grader. Mantelbina skapar isolering och ser till att värmen hålls på en lagom nivå i mitten av klustret. När det blir kallt drar de ihop sig och när det blir för varmt går de isär och skapar kanaler där värmen kan släppas ut. I klustret räcker vanligtvis binas normala metabolism för att hålla värmen men vid behov producerar en del bin extra värme genom att vibrera bröstmusklerna. Värmen går från centrum av klustret ut till mantelbina och inte tvärtom.
Del 2:
Det har under åren föreslagits ett antal hypoteser och modeller för att förklara hur klustret producerar och reglerar sin temperatur för att förverkliga en sådan häpnadsväckande energieffektivitet [1].
Simpson (1961) förklarar:
Ett antagande har varit att eftersom mitten av ett kluster är varmare än periferin, måste bina i mitten producera mer värme än de längre ut. Men lagarna för värmeöverföring säger oss att om bina i mitten överhuvudtaget producerar någon värme, måste de ständigt förlora värme till de yttre bina för att förbli vid en jämn temperatur, och eftersom värme bara kan passera från ett varmare område till en kallare måste de inre bina vara varmare än de yttre.
Den legendariske insektsfysiologen Bernd Heinrich [2] visade att även den basala metaboliska värmegenereringen av bina i klustret skulle räcka för att upprätthålla en tropisk miljö inuti klustret, så länge det var en isolerande mantel av bin på utsidan.

Vår utgångspunkt är att honungsbiet är en tropisk insekt, och behöver hålla en relativt hög kroppstemperatur. Som noterat av Johannson [3]: “Små djur med en stor yta i förhållande till sin kroppsmassa förlorar relativt mer värme och måste bibehålla en högre ämnesomsättning.” Honungsbin kommer runt detta problem under kallt väder genom att klumpa ihop sig för att skapa en större varmblodig superorganism.

Skaka några bin på marken en sval dag, och de kommer omedelbart att börja klunga ihop sig för värme. Genom att sitta tätt tillsammans kan de dela sin metaboliska värme, samtidigt som de minimerar mängden yta från vilken värme går förlorad.

Som förklarat av Simpson [1]: “Ett inaktivt bi vid 35˚C förbrukar minst 1 mikroliter syre per minut. Detta, i förhållande till kroppsvikten, är jämförbart med syreförbrukningen för en man som utför hårt manuellt arbete – ett flygande (eller värmeproducerande) bi kan generera kanske 100 gånger så mycket värme som ett vilande bi.”

Ett bi som vill öka sin värmeproduktion kan isometriskt vibrera de massiva vingmusklerna i bröstkorgen (du kanske inte ser vibrationen, men du kan se hur buken pumpar när det andas kraftfullt). Bin kan producera en ämnesomsättning som är lika med den hos ryggradsdjuren med högst energi, såsom kolibri eller näbbmuska. Men ett bi får aldrig tillåta sig att bli för kallt – det kommer att gå in i “kylakoma” vid cirka 10°C, varpå det förlorar förmågan att återaktivera sina flygmuskler för uppvärmning och så småningom dör.

Således är 10°C den lägsta tillåtna temperaturen för något bi i klustret, vilket är exakt bröstkorgstemperaturen för de yttersta bina i klustret [4], som bildar ett omslutande tätt packat isolerande skal av arbetare, ungefär 3-6 cm tjockt.
Denna “huvud-in-orientering” av skalbina drar fördel av deras anatomi – ett bis cirkulationssystem pumpar hemolymfa (och eventuell värme) mot huvudet. Och på grund av ett fint motströmsutbytesarrangemang av aortan i bladskaftet (midjan) kommer praktiskt taget ingen värme till buken [2]. Därför fungerar ett skal av tätt packade bin (inklusive de i tomma celler) som en kombination av isolering (på grund av de duniga “håren” som täcker deras kroppar), en barriär för konvektiv luftcirkulation (och fångar därmed värme och fukt i kluster), och som en “värmepump” som kontinuerligt trycker tillbaka värmen mot mitten av klustret.
Detta isolerande skal är så effektivt att inte ens luftväxling sker vilket medför att miljön i klustret förr eller senare blir ohållbar. När detta sker släpps värmen ut vilket innebär förlust av värme (energi). För att minimera värmeförlusten kan bina uthärda låga syrenivåer (ner till 15%), höga koldioxidnivåer (upp till 10%) innan de måste ventilera luften i klustret [3].

Optimal storlek på vinterkluster!
I kallt väder håller binas isolerande skal en temperaturgradient från ungefär 9–18˚C svalast på utsidan, varmare mot mitten. Klustret utstrålar den minsta mängden värme på grund av att mantelbina är vända med huvudena inåt, där deras hemolymfa pumpar värme från sina värmealstrande bröstmuskler till huvudena – och exponerar endast deras kalla mage för den kalla luften utanför klustret [5] . När skalet av bin når en viss storlek kommer dess värmeförlust i jämvikt med värmen som produceras av binas kombinerade basala metabolism av alla bin i klustret. I själva verket, som uppvisas av vissa nordliga raser av bin, kan ett kluster av en tennisbolls storlek hålla sig över komatemperaturen enbart på grund av sin basala metabolism. Som Bernd Heinrich observerade [2], räcker den basala metaboliska värmeproduktionen av de samlade bina i skalet för att upprätthålla samhällets kärntemperatur över komatemperaturen utan någon ytterligare värmeproduktion från klusterkärnan. Ett så litet kluster skulle räcka för att hålla en koloni vid liv, om det inte vore för två andra nödvändiga krav:
1. att värma sig tillräckligt för att flytta till nya honungslager,
2. för att värm upp ett yngelrum för uppfödning av ersättningsarbetare eller för tidig våruppbyggnad.
Ett sådant litet samhälle kommer obönhörligen att förr eller senare dö av svält, köld eller utsot.
Då kan man tänka sig att ju större vintersamhälle desto bättre överlevnad och det stämmer upp till en viss storlek [2] . När samhället blir för stort får samhället problem med överhettning och vattenbrist och det finns således en optimal storlek när det inte längre ger
Enligt Jeffrees studie [6] är den optimala storleken på ett vintersamhälle 13-15000 bin vilket ger ett kluster stort som en basketboll.

Summering:
Nedan har jag gjort ett diagram som beskriver de fysiskaliska processerna som pågår i klustret.

Referenser:
(1). Simpson, J (1961) Nest climate regulation in honey bee colonies. Science 133 (3461): 1327-1333.
(2). Heinrich, B & H Esch (1994) Thermoregulation in bees. Am. Sci. 82: 164–170
(3). Johansson, TSK & MP Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World 60:4, 155-170.
(4). Stabentheiner, A, et al (2003) Endothermic heat production in honeybee winter clusters. Journal of Experimental Biology 206: 353-358. 
(5). Omholt, SW (1987) Thermoregulation in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera. J. Theor. Biol. 128:219-231.
(6). Jeffree (1959). Best size to winter in honey bees.

I år har vi för egen del fått uppleva ett drag på cementhonung, dvs honung som kommer från sekret av den stora granbarrslusen.
Bakgrund: med hjälp av fotosyntesen bildar växter enkla sockerarter tex glukos som sen kan ombildas till en mängd olika nyttiga saker. Detta görs med hjälp av enzymer varvid olika sorters kolhydrater bildas, bla sackarider där man skiljer på Mono- (en), oligo- (fåtal) och poly- (många) sackarider eller cellulosa och stärkelse. Processen kan gå åt båda hållen så med hjälp av enzymer kan djur omvandla stärkelse och cellulosa till glukos och fruktos som är rent bränsle för cellerna.
Honung: Honung kommer från växternas nektar och består av att antal olika sackarider, främst monosackarider i form av glukos och fruktos men även sackaros och längre sockerarter. Under honungens mognadsprocess omvandlas sackariderna till i huvudsak monosackariderna fruktos och glukos vilka har samma kemiska sammansättning, C6H12O6 men bindningarna sitter annorlunda vilket ger olika kemiska egenskaper. Fruktos har en sk keton grupp medan glukos har en aldehydgrupp (1). Sackaros består av en del fruktos och en del glukos sammansatt med en glykosidbindning som oftast består av en syrebinding (är alltid fallet vid sockerarter).
Vid spjälkning av sackaros till fruktos och glukos ser formeln ut på detta sätt (2):
С12Н22О11 + H2O → C6H12O6 + C6H12O6 dvs processen behöver vatten vilket är skälet till att honung som “mognar” dvs omvandlar sackaros till fruktos och glukos med hjälp av binas enzymer får en minskad vattenhalt som resultat. Detta sker även efter att bina har förseglat cellerna (3) vilket gör att även burkad honung kan få minskad vattenhalt.
Bladhonung: I naturen finns ännu en källa till honung och det är sackarider som bildas av växterna vid fotosyntesen och där sackaros dominerar. Denna rikliga källa kan bina inte använda direkt men växtlössen biter hål på de sk silrören varvid växtsafterna flödar rikligt. När silrören väl punkterats kan lössen inte stoppa flödet utan en del av saften går rakt igenom lusen och får rikligt med enzymer vilket spjälkar sackariderna till enkla sockerarter som bina kan tillgodogöra sig. De flesta löss har samma sorts enzymer som bina vilket ger upphov till vanlig bladhonung som innehåller mycket fruktos och är lättflytande.
Det finns dock en lussort, den Stora Granbarrslusen  (Sacchiphantes abietes), som producerar en trisackarid som heter Melicitos vilken inte är vattenlöslig och kan därmed inte spjälkas av enzymerna i binas saliv. Den kristalliserar blixtsnabbt och hamnar den i celler med annan honung kommer även den honungen att börja kristallisera på Melicitoskärnorna och bli som en ympad honung och därmed omöjlig att slunga.
Bina kan tillgodogöra sig Melicitosen med hjälp av enzymer i tarmen vilket tillsammans med vatten spjälkar den till monosackarider. På vintern finns för lite vatten och därför är cementhonung som vintermat en säker dödsdom men det bör gå att använda den som foder på våren. Det finns dock en risk ifall ynglen inte har samma enzymer som bina och därmed inte kan spjälka Melicitosen och i sådana fall kan larverna drabbas av undernäring. Eftersom vi fick mängder av Cementhonung kommer vi genomföra försök till våren och se vad som händer.

Referenser:
1. https:kupan.se/bin-och-dess-nytta/honung/honungsdagg-och-cementhonung/
2. https://sciencealpha.com/sv/sucrose-properties-production-and-application
3. Boken “The honey”

English summary: All hives seem to be ok, although the food consumption vary a lot from hive to hive.
Än så länge verkar alla samhällena må bra, men åtgången varierar kraftigt från kupa till kupa. Från 0,4 kg/ månad upp till 1,5 kg som mest i december. Man kan också se att den varma oktober krävde stora mängder honung (2,1 kg/ kupa) eftersom de gjorde mycket yngel då.

Klustrets uppbyggnad

English summary: The bees need to keep the body temperature above 15 degree C to function properly and at a lower temperature than 10 degree C they fall into a chill coma. To survive the harsch winter in the north they have developed the cluster which enables them to keep a nice climate in the core and even increase the core temperature to 35 degree C to keep brood sporadically. The below article is based on Randy Olivers origional article: “Understanding Colony Buildup and Decline: Part 13a – The Physics of the Winter Cluster”.

Problemet
Honungsbin, som är en tropisk insekt, måste hålla en kroppstemperatur på minst 15˚C för att fungera (och för att sätta yngel behövs ca 35˚C i yngelrummet). I en kall vintermiljö kräver detta betydande metabolisk produktion av energi, med honungsreserver som den enda bränslekällan. Kolonin står nu inför en problem. Klustret måste förbli tillräckligt varmt för att försvara sig och röra sig till sina honungsförråd, men ändå spara på kalorierna för att inte få slut på mat innan vårblomningen. Dessutom måste den tillhandahålla en vattenkälla för att späda ut den honungen för konsumtion. Under årmiljonernas utveckling har det europeiska honungsbiet kommit på hur man kan åstadkomma detta i den lätt isolerade håligheten i ett ihåligt träd. Ju bättre vi biodlare förstår den inblandade fysiken och biologin, desto bättre kan vi sköta våra samhällen som hålls i konstgjorda håligheter (bikupor).

Beskrivning av vinterklustret
Vinterklustret, som har förlorat det sista av sina kortlivade “sommarbin”, består nu till stor del av långlivade vinterbin. Under de kalla vintermånaderna undviker bina att föda upp yngel kontinuerligt och under perioden november-februari (i södra Sverige) förekommer yngel endast sporadiskt. Under viloperioden arrangerar bina i samhället sig i ett kluster av optimal storlek och form för att spara värme och minimera deras konsumtion av honung. Bilden nedan (fig. 1) visar bin i ett tätt kluster.

Hur kan bina hålla en konstant temperatur?
Vid kroppstemperatur < 10 ˚C hamnar bina i koma och dör så småningom och det har visat sig att de yttre mantelbinas bröstmuskler håller exakt den temperaturen.
Genom att klumpa ihop sig skapar de en effektiv isolering (jämförbart med arktiska fåglar) Southwick [2] och vid behov kan de skapa lika hög ämnesomsättning som en kolibri. Energibehovet vid 0˚C motsvarar en 15 W glödlampa och för att hålla temperaturen vid konstant 20 ˚C räcker den metaboliska energifrisättningen . Energiåtgången är som lägst vid 4-5 ˚C och stiger när yttertemperaturen sjunker och vid minus 20 ˚C är den lika hög som på sommaren vid full yngelsättning (fig 2).

Klustrets uppbyggnad
När temperaturen sjunker börjar samhället dra ihop sig och vid minus 15˚C är mantelns isolerande skikt endast några cm tjock tack vare binas goda isolering, bild 3. Värmefördelningen visas i fig 5 där man tydligt ser att bina i manteln är svalare än bina i kärnan och eftersom värme går från varmt till kallt betyder det att mantelbina får värme från kärnan och inte tvärtom. Mantelbina producerar mängder av värme men den räcker nätt och jämnt för att hålla biet över “komatemperaturen” och deras uppgift är att isolera kärnan. Bina i kärnan kan röra sig relativt fritt och tar hand om drottningen (pilen) på samma sätt som de gör på sommaren. Endast några få bin behöver skapa extra värme för att höja kärnans temperatur från 20-25 ˚C (normalfallet) till 34-35 ˚C när det är dags att sätta yngel.

Referenser:
[1] Understanding Colony Buildup and Decline: Part 13a – The Physics of the Winter Cluster
[2]Southwick, EE (1982) Metabolic energy of intact honey bee colonies. Comp. Biochem. Physiol 71A: 277-281.
[3] Owens, CE (1971) The thermology of wintering honey bee colonies. USDA Technical Bulletin 1429.
[4] Farrar-1944-Productive-management-of-honeybee-colonies-1
[5]  Stabentheiner, A, et al (2003) Endothermic heat production in honeybee winter clusters. Journal of Experimental Biology 206: 353-358

English summary: With our Varroa managment method we target to always keep the mite population below the detrimental threshold and thus we can reduce the usage of strong chemicals such as oxalic and formic acid. We have completely banned the oxalic acid since it, in our experience, does not provide any positive effect to treat in december. If the hive have high infestation level in december then it is too late to treat and if the levels are low then a treatment is not needed.

Så här års är det mycket prat om oxalsyra; när ska den appliceras och vilken metod ska man använda. Jag skulle önska att diskussionen mer handlade om ifall oxalsyra verkligen behövs och isf varför och när den behövs istället för att som idag slentrianmässigt behandla alla samhällen på samma sätt.
Först som sist – oxalsyra är väldigt effektiv mot kvalster med upp mot 95-98% effektivitet men frågan är om en behandling i december är effektivt eller ens bra för ett bisamhälles överlevnad.
Att oxalsyra har negativa effekter finns det övertygande forskningsresultat som visar (tex 1) så det blir en avvägning ifall de positiva effekterna är större än de negativa effekterna. Startpunkten i en hållbar kvalster strategi måste vara att om en behandling gör mer skada än nytta är det en dålig och därmed onödig behandling.
Om man tittar på hur utvecklingen för kvalstren ser ut så blir det en explosion av nivåerna i juli-augusti och för att inte kontaminera honungen använda man myrsyra i slutet av augusti efter man skattat. Om myrsyran är effektiv eller man ändå har låga nivåer i början på september så kommer inte kvalsternivåerna att öka till skadliga nivåer fram till december och då behövs inte oxalsyran, dvs en onödig behandling. Om man har för höga nivåer i september kommer en behandling i december inte rädda samhället. Säg att vi har tex 1000 kvalster efter myrsyran då kommer dessa kvalster att hinna göra 1-2 fortplantningar dvs de fördubblar sin population och invaderar och skadar upp till 3000 larver (1000 st i första svängen och 2000 i andra då de fördubblades i den första parningen). Dessutom flyttar sig kvalstren till ambin om de kan eftersom de vill in i en ny cell så fort som möjligt och det innebär att kanske ytterligare 2-3000 bin har blivit skadade av kvalstrens framfart och man har en situation där bortåt hälften av bina är försvagade. Med hälften av bimassan försvagade har ett sådant samhälle små möjligheter att klara vintern och att ge oxalsyra på ett samhälle med så mycket skadade bin är rätt meningslöst, speciellt som man försvagar bina ytterligare med oxalsyran. Vår erfarenhet från den tiden vi använde myrsyra och oxalsyra var att de samhällen som hade mycket kvalster dog oavsett vilka behandlingar vi gjorde. Idag har vi därför helt slutat med oxalsyra och använder myrsyra på de få samhällen som har mycket kvalster i augusti. Har vi för höga nivåer i september använder vi mjölksyra och upprepar behandlingen till dess nivåerna gått ner. Eftersom mjölksyra är en “snäll” behandling kan man upprepa den flera gånger utan att nämnvärt skada bina.
I grafen nedan visas hur det kan se ut med en “traditionell” behandling (röd linje) av myrsyra i slutet av augusti och eftersom den har varierande effekt (50-95%) kan man mycket väl ha höga nivåer under hela hösten även fast man använt myrsyra. Med vår metod håller vi kvalsternivån under den skadliga tröskelnivån (svart streckad linje) och behöver således inte använda oxalsyra. Hur vet vi att vi ligger under den skadliga nivån? För det första vet man att kvalstren inte ökar under vintern då det läggs relativt lite yngel, men än viktigare är att vi mäter nedfall hela året och vi vet därmed att nivåerna är samma, eller lägre, på våren som de var på hösten. Vi räknar dessutom kvalster i yngel för att bekräfta vad nedfallet indikerar. Vi har ytterst få samhällen som dör av Varroasis, kanske ett samhälle per år dvs <10%. Dessutom gjorde vi ett kontrollerat test 2023 där vår metod jämfördes med den traditionella (myrsyra och oxalsyra) där vi kunde visa att vi kunde hålla kvalsternivåerna låga hela säsongen utan starka syror (2).
Vill man gå mot behandlingsfri biskötsel är vår metod en bra väg eftersom vi anpassar och succesivt minskar behandlingen beroende på vilken kvalsternivå vi faktiskt har. Om man abrupt slutar behandla är ju risken stor att de flesta (alla) samhällen dör direkt.
Idag har vi tre linjer som inte behövde någon behandling alls detta året (2024) vilket indikerar att de har någon form av resistens. Dessa samhällen ska vi noga följa upp till våren och är de fortsatt behandlingsfria blir det våra avelssamhällen.

Referenser:
1. Gunes et al, 2017. Stress responses of honey bees
to organic acid and essential oil treatments against
varroa mites

2. Bjusen, Nordin, 2023. The efficiency of Drone Brood Removal (DBR) in combination with Lactic Acid Treatment (LAT) to control the Varroa destructor infestation.

English summary: Monthly weighing of the hives show an average consumption of 0,9 kg per hive which is considerably lower than october (2,7kg/ hive). All hives seem to be alive so far.
Alla kuporna verkar leva och har gott om mat så det ser onekligen bra ut än så länge. Då det var ovanligt varmt i oktober var det stor matåtgång med ett snitt på 2,7 kg medan det i november har gått åt mer normala 0,9 kg per kupa. I tabellen nedan anges resultat för respektive samhälle där kupa 9 verkar ha stått helt stilla sedan september vilket skulle kunna indikera att de har dött. Men vi hörde surr så det verkar som även de lever och det kan ju vara ett mätfel från de första mätningarna – vi får se hur det ser ut i december.

English summary: 28 of October, 12 degree C outside and a bit gray. A few bees arrive with Pollen.
Idag har vi 28 oktober och det är 12 grader och lite grått ute. Tittar till kuporna och ser till min förvåning att några bin kommer med pollenbyxorna fulla med gult pollen. Vad kan de dra på så här års?

English summary: October weight of the hives – all hives are in good shape.

Dags för vägning och alla samhällen mår bra så här långt. Eftersom vi hade lite problem med cementhonung samt att någon kupa hade för lite mat i september så fick vi rumstera om litegrann och därför kan vi inte jämföra förbrukningen mellan alla samhällen. Vi kommer troligen att använda oktober värdena som startvärden så jämförelsen blir korrekt. Man kan dock se att förbrukningen under oktober varierar från 1 kg ända upp till 4 kg vilket kan betyda att något samhälle satte mer yngel sent än andra. De med extremt låg förbrukning kan ha varit lite bättre på att dra in sen nektar från tex murgröna.

Färgkoderna betyder: gult= två lådor, orange=tre lådor och rött betyder att de fått myrsyra. 3 linjer har inte fått någon behandling alls och har någon form av resistens mot kvalster (samhälle 8, 14 och 21)

English summary: This year have had many challenges and cement honey is one of them. We beleived we sorted all of these poor combs but realized that they can look fresh and shiny and still be very sticky. So, we had to check all colonies to ensure that no cement honey was left in the food store and sure enough one hive had 5-6 of these bad ones. A sure death sentence if we hadnt checked.
Egentligen är allt arbete klart då alla kupor har sina 10 ramar, vaxet är ursmält och ramarna placerade i lådor med ättiksyra mot motten. All honung är slungad och burkad och vi har rengjort alla verktyg – vi ställde ut det mesta i kuporna till bina så fick de slicka rent.
Men, när vi slungade såg vi ramar med blank honung som visade sig vara cementhonung som inte kristalliserat och då fick vi panik. Tänk om ramar som vi bedömt vara ok var sådana luriga ramar? Vi fick helt enkelt gå igenom alla matlådor och rispa i ramarna för att vara säkra att honungen flyter. Tur var väl det för i en av kuporna hade vi 5-6 sådana kletramar och det hade blivit en ren dödsdom för den kupan. Vi gick igenom våra sju samhällen här hemma och på lördag får vi vackert kolla igenom 8 samhällen i öxabäck. Som tur är har vi en hel del slungade ramar där mer än 50% ljung är kvar så vi får ta med tre backar med sådant. Räcker inte det ställer vi in burkar med ljung. Sen kan vi sova lugnt.

English summary: When using honey as winter food one can extract honey in September and even in October and today we took 7 combs although we could have taken much more if we wanted. All hives in our forest apiary have now plenty of food, all are strong or very strong (record was 20 frames of bees) and appears to have mite resistance. We have not performed formic acid on any of the hives and only a few have needed lactic acid and in fact three lines have had virtually no mites during the whole season; hardly any mite drop nor any mites in the drone combs during the whole year. The ones with resistence is also the strongest ones so it appears that when they are not impacted by mites or chemicals they have a chance to grow super strong.

Idag skulle vi väga kuporna och eventuellt fylla på med någon honungsram efter behov samt skatta bistyrkan i respektive samhälle. De som står på två lådor vill vi ska väga minst 30 kg i oktober men gärna uppåt 32 kg och de som står på 3 lådor bör väga 4 kg till. Första samhället vägde in på 33 kg så det var utmärkt men sen började strulet med vågen då den bara tiltade och lyste “error”. Oavsett hur många gånger vi nollställde så blev resultatet detsamma-“error”. Den kan ju omöjligt gå i botten då den klarar upp till 50 kg men så tog vi det långsamt och såg hur vi passerade 40-45-49 och gick över till “error”. Samhället vägde alltså mer än 50 kg vilket innebar åtminstone 12-13 kg överskottshonung. Så det blev helt enkelt till att skatta några ramar för att skapa utrymme åt dem och det visade sig att samtliga samhällen hade överskott så vi skattade totalt 7-8 ramar. I Oktober!! Vi hade kunnat skatta mycket mer men eftersom vi inte hade med oss några tomramar så får resten helt enkelt bli kvar till våren. Bistyrkan varierade från normala 7 ramar till ett par tokstarka samhällen (jopp, bla den som vägde över 50kg) som säkert hade uppåt 20 ramar med bin. I Öxabäck har vi mer eller mindre helt resistenta bin där bara några få samhällen har behövt lite mjölksyra och där tre linjer knappt haft ett kvalster i år. Det ska bli oerhört intressant att se hur Öxabäck utvecklas och om resistensen finns kvar – isf kommer vi att använda Öxabäck som parningsställe för resistenta drottningar.