Om man har sett till att invintra unga drottningar och hållit kvalstren på en låg nivå bör vintern ha gått bra. Men mars-maj är en kritisk period då yngelsättningen kommer igång och därmed behövs mycket mat. Snålade man med maten i höstas kan det lätt bli problem, och faktum är att de flesta bin som svälter gör det på våren. Ofta hör man biodlare som oroligt undrar ifall det finns mat kvar och hur vet man ifall de lever och har tillräckligt med mat? Så här gör vi för att inte behöva oroa oss ifall våren blir lång och kall. 1. Se till att ge minst 15 kg honung, helst 20 kg. 2. Spara honungsramar för stödmatning ifall det behövs. Ramar som blir över slungas. 3. Väg kuporna under invintring och sedan varje månad. En tom kupa väger 11-12 kg så inför vintern bör kupan väga minst 30 kg helst 35 kg. 11kg (tom kupa)+15 kg (mat) + 2 kg (bin) + 2 kg (pollen). Vår sämsta kupa väger 21,5 kg så där bör det finnas ca 6-7 kg kvar så vi sitter lugnt och väntar in första flygningen.
Februari vägningen är klar och det ser ut som om yngelsättningen ännu inte kommit igång på allvar.
Man kan se att alla kuporna har bra med mat då en tom kupa väger ca 11 kg, så de flesta har minst 8-10 kg mat kvar. Men som vi vet kommer matåtgången öka markant i mars-maj. Påståendet att svarta bin gör av med mindre mat verkar inte stämma, snittet är ca 7 kg sedan september och kupa 11, med svarta nordiska, har gjort av med 7,5 kg. Givetvis kan vi inte dra några slutsatser på bara en kupa, men kanske är det så att skillnaden är större mot gula bin. Våra andra bin är ju hybrider mellan svarta och gula bin och de kanske är mer lika svarta vad gäller övervintring. Det här ska vi titta närmare på när vi har fler svarta bin.
Nu har vi kommit till sista delen där vi diskuterar resultaten och försöker dra lite slutsatser.
4. Diskussion
I denna studie visar vi att om en tredelad drönarkam används minskar kvalsterpopulationen snabbt och med LAT-behandling, vid behov, är det möjligt att bibehålla den låga kvalsterpopulationen genom hela säsongen. Av testbikuporna (n=10) hade ingen ett kvalsternerfall i augusti som motiverade någon FA-behandling och endast en hade ett kvalsterfall i november som motiverade en OA-behandling.
Det verkar finnas ett bättre långsiktigt resultat i denna studie jämfört med tidigare studier (Charriere, 2003; Calderone. N. W, 2005; Odemer et al, 2022) och vår teori är att det beror på att kvalstren konsekvent erbjuds mogna drönarceller 4-8 veckor i följd och genom att skära ut delarna veckovis undviker man att kvalstren av misstag släpps ut av en för sen utskärning. I de flesta studier utfördes DBR med en hel ram som togs ut en gång i månaden eller var tredje vecka. Kvalstren är bara intresserade av att gå in i en cell under några dagar innan den försluts och om ramen endast byts ut månadsvis kommer det att finnas två-tre veckor där inga kvalster fångas. Under den tid det tar att ersätta ramen och nya celler har mognat kommer kvalstren att föröka sig i andra celler, vilket gör att kvalsterpopulationen kan återhämta sig mellan varje utskärning. Med metoden som presenteras i denna studie genomförs kvalsterfångningen konsekvent upp till 6 veckor i rad vilket säkerställer att ett maximalt antal kvalster avlägsnas, utan chans för kvalsterpopulationen att återuppbyggas mellan utskärningarna. Följaktligen trycks kvalsterpopulationen ner till ett mycket lågt antal i slutet av drönarsäsongen vilket ger kvalsterpopulationen en kort tidsperiod att växa, och i kombination med LAT-behandlingar kan kvalsterpopulationen hållas under den skadliga nivån över hela säsongen. Ytterligare experiment/data behövs för att avgöra om resultatet kan upprepas även i andra områden där drönarperioden är annorlunda – i vårt område (Södra Sverige) produceras de flesta drönarna under 6-8 veckor från början av maj till slutet av juni vilket ger en stor möjlighet att fånga maximalt många kvalster under den period då de annars skulle föröka sig explosionsartat. Den slutliga populationen av kvalster, efter OA-behandlingen som utfördes i slutet av november, visade en stark korrelation mellan genomsnittligt kvalsternedfall och total kvalsterpopulation (y=123x, där y = total population och x är daglig kvalsternedfall med R2=0,9588) som tyder på att det går att använda kvalsternedfallet i november för att bedöma om någon sen behandling behövs eller inte.
Tröskelangreppsnivån är 6 % för att hålla vinterförlusterna under 10 % (Genersch et al, 2010) vilket ger 600 kvalster som max tillåten vinterpopulation om starka kolonier med minst 10 000 bin anses vara normen.Även om ytterligare data behövs för att bekräfta resultatet stöder data att det kan rekommenderas att höstbehandling inte behövs om det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet i november är under 3 kvalster/dag, vilket motsvarar en total population på cirka 400 kvalster.
Nackdelar och fördelar med DBR+LAT-behandling
Resultatet av studien visar att strategin med DBR och LAT är ett effektivt sätt att kontrollera kvalsterpopulationen och hålla den under den skadliga nivån för en frisk koloni. Det erbjuder också ett verktyg för att avgöra om och när starkare kemikalier behövs, och på så sätt undvika stressen av onödiga behandlingar. Dessutom undviks risken med en för sen behandling, eftersom FA och OA först kan användas efter att nektarflödet är över, vilket kan resultera i en stor del av skadade vinterbin.
Det är också en mycket enkel metod som inte kräver någon speciell utrustning eller någon avancerad teknik som gör det enkelt för nybörjare att implementera. Dessutom minskar det hanteringen av farliga kemikalier eftersom LA är en relativt ofarlig syra, speciellt eftersom 15 % lösning används. LA används i livsmedelsindustrin för jäsning (Barbosa ET AL, 2017), i ölindustrin och används även som kemisk peeling och anses vara säker att använda. Nackdelen med metoden är att DBR måste göras varje vecka för att vara effektiv och kvalsterfallet måste övervakas regelbundet hela säsongen för att upptäcka en plötslig ökning. I den region där denna studie genomfördes (sydväst om Sverige) sammanfaller svärmningssäsongen och drönaryngelsäsongen och således kommer den extra tiden för DBR, förutsatt att veckovis svärmkontroll utförs, att vara den tid det tar att skära ut en del av drönarramen, vilket är en fråga om en minut eller två. Kontrollen av kvalsternedfall tar väldigt kort tid om kvalsterfallet är lågt (faktisk räkning behövs bara om man ligger nära eller över tröskelvärdet) det handlar om att dra ut brädan och göra en bedömning, men måste göras regelbundet (en gång i veckan eller åtminstone varannan vecka). Appliceringen av LAT kan tyckas vara tidskrävande eftersom rekommendationen är att dra ut varje ram och spraya dem individuellt och denna process tar cirka 10 minuter. Vi har dock utvecklat ett snabbare sätt att applicera sprayningen där vi separerar två intilliggande ramar och sprayar varje sida med samma mängd lösning (i vårt fall är det 3 sprayningar per sida för att få 5-8 ml/sidan, se Fig. 11). Med denna appliceringsmetod är tiden som behövs 3–4 m per kupa och applicering.
Som beskrivits kräver metoden regelbunden övervakning och extra arbete i de fall LAT behövs men på grund av metodens enkelhet, där inga speciella verktyg eller avancerad teknik krävs, bör den passa de flesta hobby- och deltidsbiodlare (<50 bikupor).
När kolonierna var yngelfria, i slutet av november/början av december, fann vi en positiv linjär korrelation där det genomsnittliga dagliga kvalsterfallet x 124 ger en uppskattning av den totala populationen. Den funna korrelationen bekräftar resultatet av andra studier (Liebig, 1983; Brodsgaard, C.J, Brodsgaard, H.F., 1996).
3.1 Genomsnittlig dagligt kvalster nedfall Som visas i grafen nedan, fig 3, var det dagliga genomsnittliga kvalster nedfallet lägre i testkolonierna efter att drönarutskärningen avslutats – samtliga kupor låg också väldigt lika vilket visar att effekten är konsekvent hög hos alla kuporna. Skillnaden mellan Testkupor och Kontrollkupor var betydande (p=0,065) med 0,2 ± 0,1 respektive 2,4 ± 1,4 i dagligt genomsnittliga kvalster nedfall. I slutet av augusti (innan myrsyrebehandling) var skillnaden signifikant (P 0,035) med 1,2 ± 0,4 respektive 7,6 ± 3,1 dagligt genomsnittliga kvalster nedfall. Förändringen i genomsnittligt kvalster nedfall för Testgruppen före och efter DBR var signifikant (P=0,011) med ett startvärde på 0,9±0,2 och 0,2±0,1 efter avslutad drönarutskärning. Från maj till slutet av augusti ökade Testgruppen det genomsnittliga dagliga kvalster nedfallet med ca 30 % (från 0,9=>1,2 kvalster per dag), fortfarande mycket under det skadliga tröskelvärdet, medan det fanns en 25-faldig ökning i Kontrollgruppen (från genomsnitt 0,3=>7,6 kvalster per dag). Baserat på den 25-faldiga ökningen för Kontrollgruppen indikerar resultaten för testgruppen att 90-95 % av den förväntade ökningen av kvalsterpopulationen, från maj till slutet av augusti, hade undvikits. När myrsyrebehandlingen applicerats minskade det dagliga kvalsterfallet för Kontrollkuporna, men med stor varians, vilket fortsatte under hösten. Att Kontrollgruppen hade stor varians indikerar att myrsyrebehandlingen är opålitlig, dvs effekten varierar betydligt. Att det förhåller sig på det viset beror på att myrsyran är temperaturberoende och fungerar bäst mellan 10-25 grader C, för låg temperatur så förångas syran för långsamt med minskad effekt och vid för höga temperaturer ökar riskerna för bina. Det slutliga resultatet efter oxalsyre behandlingen, se fig 4, visade inga signifikanta skillnader mellan kvalster populationerna i de två grupperna (228 ± 80 och 229 ± 100 kvalster för Test respektive Kontroll).
3.2 Angreppsnivå av drönarcellerna Kvalstren har en hög preferens för att gå in i en drönarcell (Fuchs 1992) men om det finns fler kvalster än tillgängliga drönarceller går kvalstren in i en arbetarcell istället för att dela drönarcellen med en annan kvalster. Mer än ett kvalster per drönarcell kommer att sänka fruktbarheten och därför är det bättre optimering för kvalstret att invadera en arbetarcell istället. Av resultatet ser vi att vi har en genomsnittlig maximal angreppsnivå på 15 % (maximalt var 40 %) så de tillgängliga drönarcellerna verkar räcka för att erbjuda varje moget kvalster en färsk drönarcell. Antalet fångade kvalster var stabilt de tre första utskärningarna (i genomsnitt 40-60 kvalster/utskärning) och sedan sjönk det drastiskt från 4:e skärningen och framåt. Det dagliga genomsnittliga kvalster nedfallet minskade till nära noll vilket tyder på att kvalsterpopulationen hade blivit mycket låg.
3.3 Korrelation mellan genomsnittligt kvalster nedfall (före OA-behandling) och beräknad kvalsterpopulation i november. Alla bikupor fick OA-behandling i slutet av november (när kolonierna ovar yngelfria) för att fastställa kvalsterpopulationen efter behandlingarna. Resultatet plottades mot genomsnittligt dagligt kvalster nedfall (före behandlingen) och visade en god positiv korrelation (y=123x med R2=0,9546, där y = total kvalsterpopulation och x är dagligt kvalsterfall), se fig 7. Resultatet stöder att kvalsterfallet i november kan användas för att bedöma den totala populationen och följaktligen bedöma om ytterligare behandling behövs. Resultatet från denna studie bekräftar andra forskares resultat att det finns en linjär korrelation (Brodsgaard, C.J, Brodsgaard, H.F., 1996). (Genersch et al, 2010) fann att tröskelangreppsnivån var 6 % för att hålla vinterförlusterna under 10 %, vilket ger 600 kvalster som max tillåten vinterpopulation, om enbart starka kolonier med minst 10 000 bin övervintras. Mindre kolonier än 10 000 bin bör inte invintras eftersom det ökar risken för vinterförluster (Jeffree, E, 1956, Genersch et al, 2010). Baserat på ovanstående så stöder resultaten att kvalsterfall på < 3 kvalster per dag (motsvarande ca 400 kvalster) kan tolereras utan ytterligare höstbehandling, markerade i grafen med gröna linjer.
I nästa avslutande del ska vi gå igenom hur resultaten kan användas praktiskt i sin biodling.
For English guests: The complete test report in English will be available soon under “egna tester och studier”. I nästa del kommer resultaten redovisas.
2. Material och metoder
2.1 Experimentella fältplatser och kolonier
27 experimentkolonier av lokalt anpassade Apis Mellifera hölls i 7 bigårdar i Kungsbacka och Alingsås på Sveriges västkust. Bina hölls i dubbla yngelkammare med 10 standard LN-ramar (370×220 mm). Det naturliga kvalsterfallet uppmättes i april 2023 och varje bikupa med ett genomsnittligt dagligt kvalsterfall på mer än 2 kvalster per dag behandlades med 5-8 ml 15 % mjölksyra som applicerades direkt på bina med en sprayflaska. Efter en vecka mättes det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet och mjölksyrabehandlingen upprepades vid behov tills alla bikupor hade ett dagligt genomsnittligt naturligt kvalsterfall under 2 kvalster per dag.
Vanliga metoder för bihantering användes under hela säsongen, inklusive tillsättande av skattlådor ovanför ett spärrgaller och avlägsnande av fulla honungsramar.
Kolonierna var organiserade i matchade par, dubbla lådor på LN format som blev slumpmässigt uppdelade i positiva kontrollkolonier, som fick myrsyra i augusti (40 ml 60 % myrsyra på Wettex-tyg överst på ramarna applicerade under 1 vecka) och oxalsyra syra i yngel utan kolonier slutet av november (dråpmetoden med 3,2 % oxalsyra löst i sockersirap (50 %), och testkolonier (där ett antal drönarutskärningar utfördes i maj-juni) plus mjölksyraspray, när en kolonis genomsnittliga dagliga kvalsterfall översteg 2 kvalster under juli till oktober. Totalt 11 matchade par och ytterligare 6 testkupor organiserades. Alla bikupor fick en tredelad drönarram, se fig 1, som placerades i den övre yngelkammaren intill den sista arbetarramen. I kontrollgruppen lämnades drönarramen på plats under hela säsongen, men lyftes och återsattes på samma sätt som testkolonierna för att simulera manipulationen av testkolonierna. Bina i kontrollgruppen fick använda drönarramarna som de ville (för drönare, arbetare eller för att lagra honung).
Fig 1. Tredelad drönarram där mittendelen är täckt och redo att tas bort, högerdelen är delvis täckt och kommer att vara klar kommande vecka och delen till vänster är fylld med nylagda ägg.
Antal nedfall: Nedfallet av kvalster för alla kolonier kontrollerades varje vecka och summan delades med antalet dagar för att beräkna det genomsnittliga dagliga nedfallet.
2.2 Tillvägagångssätt
2.2.1 Drönaryngelperiod maj-juni
Dag 0 placerades en tredelad drönaryngelram utan vax i den övre yngellådan i varje bikupa, bredvid sista arbetarramen. Dag 7 skars del 2 och 3 av drönarramen ut, med eller utan ägg och larver ut. Dag 14 skars del 3 ut, och i slutet av vecka 3 fanns det tre delar med yngel olika utvecklingstadie av drönaryngel i var och en av de tre sektionerna. Från dag 21, och sedan var 7:e dag, skars sektionen med täckt yngel ut och de utskurna bitarna placerades i frysen, märkta med datum och bikupe nummer, för senare dissektion.
2.2.2 Efter drönarperioden, juli-mitten av oktober
Testkolonier: Om den dagliga genomsnittliga nedfallet i testkolonierna översteg tröskelvärdet på 2 kvalster per dag applicerades en LA-behandling av yngelkamrarna enligt tillverkarens instruktioner – 5 ml 15 % LA löst i vatten appliceras på varje ram genom att spraya direkt på bina. Efter en vecka kontrollerades kvalsternivån och LA-behandlingen upprepades vid behov. Datum och bikupans nummer noterades för alla LA-behandlingar.
Kontrollkolonier: Om det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet i en kontrollkoloni översteg den övre tröskelnivån på 7 kvalster per dag, räknades det som ett “misslyckande” och erhöll lämplig behandling.
Alla kontrollkupor behandlades med myrsyra i augusti (40 ml 60% myrsyra på Wettex-duk på ovansidan av den övre lådan.
2.2.3 Slutlig bestämning av kvalsterpopulationen
När kolonierna var yngelfria, applicerades oxalsyra, 5 ml 3,2 % oxalsyra löst i 50 % sockersirap per ramgata innehållande bin, på alla testbikupor och kontrollbikupor. Det totala antalet kvalster som föll på den nedfallsbrickan under de kommande fyra dagarna räknades.
2.3 Datainsamling
Utskärning av drönarramar startade i början av maj och fortsatte till slutet av juni och de utskurna delarna markerades och frystes för senare undersökning. Från de frusna drönarkakorna öppnades 100 stängda drönarceller (genom räkning) från varje del och antalet celler som angripits av ett moderkvalster räknades, se fig 2, vilket gav angreppsgraden i drönarramen. Enligt vår uppfattning är det bättre att räkna moderkvalster, I.E angripna celler, snarare än totala antalet kvalster i drönarcellerna eftersom det är svårt att avgöra om det räknade kvalstret i själva verket är ett invaderande moderkvalster eller en avkomma. Dessutom är det väldigt svårt att veta om det fanns 1, 2, 3, 4 eller 5 kvalster per drönarcell och därför vet vi inte vad vi mätte om det totala antalet kvalster räknas. När moderkvalster räknas vet vi hur många invaderande kvalster som har fångats, vi kan beräkna angreppsnivån i drönarkammen och vi kan också uppskatta antalet kvalster som vi har stoppat från att återvända till kolonin. Det totala antalet drönarceller i den utskurna delen uppskattades genom att mäta arean av täckta drönarceller och delades med den uppmätta ytan på 100 celler (i vårt fall 68×32 mm). Det totala antalet fångade grundkvalster uppskattades sedan genom multiplikation av angreppsnivån med det totala antalet slutna drönarceller. Arean av de täckta drönarna i varje division mättes och delades med arean på 100 celler för att beräkna antalet celler i varje division. Antalet täckta celler (Cc) beräknas med följande formel: Cc=Ad/A100x100 där Ad=area för den utskurna delen, A100 är arean av 100 celler (68×32 mm).
Fig 2. Opening of drone cells and counting infested cells, I.E. foundress mites.
Effektiviteten av behandling av Varroa Destructor i kolonier av honungsbiet Apis Mellifera, baserad på Drone Brood Removal (DRB) med en trevägs drönarram tillsammans med Lactic Acid Treatment (LAT), utvärderades. DRB+LAT behandlade kolonier jämfördes med kontrollkolonier behandlade med ”standard” Varroa metod baserad på organiska syror (myrsyra och oxalsyra). Kolonierna delades slumpmässigt upp i antingen testgrupp eller kontrollgrupp där drönarramen satt på plats under hela säsongen, men inga drönare togs bort. I testgruppen gjordes en utskärning (1/3 dels ram) varje vecka under drönarsäsongen (maj-juni). Det dagliga kvalsterfallet övervakades varje vecka och jämfördes mellan de två grupperna där testgruppen hade ett signifikant lägre kvalsterfall efter att drönarsäsongen var över varvid skillnaden ökade markant i början av hösten, då myrsyra vanligtvis appliceras. I kontrollgruppen ökade kvalsterfallet med 25 gånger från maj till slutet av augusti (före appliceringen av myrsyra) medan testgruppen endast ökade med en faktor 1,3. Eftersom naturligt kvalsterfall är en indikation på den totala kvalsterpopulationen tyder det på att mer än 90 % av den förväntade ökningen av kvalster undveks (baserat på kontrollgruppens ökning) på grund av DRB+LAT behandlingen. Efter att kontrollgruppen fått myrsyrabehandlingen visade det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet ingen signifikant skillnad mellan grupperna även om en större variation i kontrollgruppen kunde noteras, några kontrollkolonier hade således för höga kvalsterpopulationer trots behandling med myrsyra.
Sista veckan i november, när kolonierna var yngelfria, fick alla bikupor en behandling med oxalsyra för att kontrollera den slutliga kvalsterpopulationen. Resultatet stödjer att DRB + LAT behandling är ett effektivt och bra alternativ till traditionella metoder, baserade på organiska syror, eftersom 9 av 10 testkolonier hade en slutlig kvalsterpopulation som inte krävde ytterligare behandlingar. En positiv linjär korrelation mellan kvalsterfall och kvalsterpopulation i november hittades (y=124x, y = total population och x är det genomsnittliga dagliga kvalster nedfallet) vilket stöder att det dagliga kvalsternedfallet i november kan användas för att bestämma, på en koloni-till-koloni-basis, om någon höstbehandling behövs eller inte.
I nästa del går vi igenom testet mer i detalj, men så här blev resultatet
short summary in English: We weigh our hives monthly to measure how much food they consume and to be sure we have enough food in the spring since that is when most hives starve. Also, as long as the weight decreases we also know that the hives are alive. Average monthly consumtion is around 1,3-1,5 kg per month.
I skrivande stund visar termometern -10 grader och då undrar man hur bina klarar detta. Sanningen är att kyla inte är ett problem för ett starkt samhälle med rejält honungsförråd – bina har en isoleringsförmåga som motsvarar en fjällripas, dvs knappt någon värme smiter ut överhuvudtaget. Förutom Varroa, svält och fukt i kuporna är det inte mycket som rubbar bina utan de sitter lugnt i sitt kluster. Men, man oroar sig förstås ändå och för att lugna oss brukar vi väga kuporna en gång i månaden – så länge det försvinner mat finns det bin i kupan. Det ger också en hel del information, tex; Att matförrådet är tillräckligt stort Hur mycket mat går det åt per månad egentligen När de börjar sätta yngel – för då går konsumtionen upp rejält
Just nu ligger matåtgången på 1,3-1,5 kg per månad i snitt men man såg att vissa kupor satte yngel sent på året eftersom de gjorde av med mycket mer mat. Nedan visas åtgången per kupa till december, där kupa 14 och 31 har stått still vilket oroar lite. Men vågen vi använder är inte den mest känsliga och vi tror oss ha hört ljud i bägge kuporna, nästa vägning kommer det visa sig ifall de lever. Mål för nästa år blir att skaffa en bättre våg.
Vi startade med 20-22 kg nettovikt (bin+honung+pollen) i augusti. Vi har ca 12-13 kg kvar nuvilket bör räcka bra fram till april. Tom kupa väger 11 kg.
Short English summary: We have developed our own Varroa managment system based on drone Brood removal by using a 3 split Drone frame. With this setup we can cull Drones every week and by that we can keep the Mite population below our threshold value which we monitor by checking weekly the mite drop. We aim to have an average daily mite drop <2 mites per day. If we exceed the threshold then we use Lactic acid as a “soft” acaricide. During the 9 years we have carried out our strategy we have avoided the usage of Oxalic acid completely and only occasioanally need formic acid (3/ 100 hives during 9 years) with no winter losses due to Varroaosis. This year we carried out a controlled test with 16 test hives using our strategy and 11 hives that used the standard Mite treatment with Formic acid in august and oxalic acid in november/december. In next part we will go through the test and present the results.
Inledning: Vi har under flera år utvecklat en metod som bygger på att hålla koll på antalet kvalster och behandla med i första hand mekaniska metoder (drönarutskärning) och i andra hand mjölksyra som är en relativt ofarlig syra. Starkare syror tar vi endast till i nödfall eftersom både myrsyra och oxalsyra är starka kemikalier som ger högre risk för både bin och yngel (1). Vi har under 8 år inte haft en enda vinterförlust som kan spåras till kvalsterproblem. För 5 år sedan tog vi helt bort Oxalsyra och Myrsyra har vi behövt använda i endast 5% av samhällena som en sista utväg. För att dokumentera metodens goda resultat har vi bestämt att genomföra en jämförande studie med positiv kontrollgrupp där kontrollgruppen får myrsyra i augusti och oxalsyra i december.
Teamet Eftersom det behövs många kupor (idealt 12 kupor per test grupp) för att få till ett test där man får ett resultat som är statistiskt säkerställt har vi tagit hjälp av olika biskötare: Från Alingsås: Jerker Andersson och Staffan Görander Från Lerum: Malin Sundelin Från Mölndal: KJ Holmstrand Från Kungsbacka: Åsa Henry, Karin Gransvik Nilsson Testledare: Ewa Nordin, Mikael Bjusen Mentor och teknisk rådgivare: Randy Oliver Del 1- hur strategin ser ut Vi har en egen utvecklad metod för att hantera Varroan som har likheter med Integrated Pest Management strategin (IPM), där man håller koll på kvalstertrycket i kupan och behandlar vid behov och med så “snälla” medel som möjligt.
IPM based strategy
Alla kemikalier belastar bina mer eller mindre och så gör även de organiska syrorna där både myrsyra och oxalsyra har visat negativa effekter på bina (1). Vår metod går ut på att göra drönarutskärning med tredelad ram där vi skär ut en del varje vecka under drönarperioden och under resten av säsong endast behandla vid behov med mjölksyra – mjölksyra är, enligt vår erfarenhet, den snällaste syran och vi har heller inte funnit några studier som anger att mjölksyra skulle orsaka bidöd eller problem med ägg och yngel. Endast vid enstaka tillfällen behöver vi ta till myrsyra och oxalsyra använder vi inte alls. Detta innebär mindre stress för bina och mindre slabb med starka syror för oss. Bakgrund Ni har säkert hört talas om att 5% kvalster är en tröskel där bina inte klarar kvalstertrycket och kanske ni även hört att 2% är en säker nivå. Problemet är att eftersom binas antal varierar stort så betyder inte 2% samma sak i antal under säsong, tex; Vi har ett starkt samhälle på 50000 bin där vi konstaterar 2% tryck genom att tvätta ett biprov. 2% av 50000=1000 kvalster. Kommer vi sen in i augusti och bina minskar i antal till ca 10000 så har vi plötsligt 1000 kvalster på 10000 bin och vårt samhälle är i kris och måste snabbt ha behandling. Med den strategin som vanligtvis används med myrsyra i augusti, samt oxalsyra i december får man ofta ett sådan läge där bina plötsligt har ett kvalstertryck som ligger över gränsen. Ibland kommer det att vara försent eftersom det inte finns ett specifikt datum när de bin som ska övervintra föds och har vi otur kommer de att vara försvagade av kvalstren och därmed ge ett svagt samhälle även om vi behandlar med myrsyra och det är kvalsterfritt i december.
Kvalstren ökar snabbt och man kan lätt få en situation med för högt kvalstertryck i september.
Vårt upplägg I vår strategi struntar vi i angreppsgraden under säsong och istället fokuserar vi på att hålla den totala populationen av kvalster på en så låg nivå att vi aldrig kommer över 2-3 %, extra viktigt på hösten när bina ska invintras. Av den anledningen siktar vi på att alltid hålla oss under 250 kvalster eftersom det ger 2,5 % ifall vi har 10000 bin vid invintringen. Då har vi två mål; Estimera totalen och förhindra kvalsterantalet från att gå över 250. Kvalstrets reproduktion När det gäller hur, var och när Kvalstren reproducerar sig och varför de föredrar drönare så finns det att läsa mer detaljerat på vår hemsida under Varroa management, för den som själv vill läsa en studie så kommer referens här (2). Men lite kort så kryper kvalsterhonan ner i cellerna strax innan de försluts vilket ger ett fönster på 1-3 dagar för att fånga kvalstret. I en arbetarcell blir det ca 1.3 nya honor per invaderad cell medan det i en drönarcell blir ca 2.5 (pga drönarens längre yngeltid) och det är troligtvis den stora anledningen till att kvalstren föredrar drönare framför arbetare. Det är definitivt anledningen till att kvalstermängden exploderar på försommaren och varför vår metod är så pass effektiv, vi motar Olle i grind så att säga. Vi använder således drönarramen eftersom kvalstren föredrar drönarceller ratio 1:8 ungefär (2). Då undrar kanske någon om inte sådana studier genomförts och visst har de det. I denna studien (3) fann de att med hjälp av drönarutskärning höll de nere angreppsgraden i oktober till under 3 % i snitt (men det varierade upp till 7% i vissa kupor) medan kontrollgrupperna varierade mellan 5-20 %. Detta test gjordes på gula bin i varmare trakter där produktionen av drönarna är mer utspridda över hela säsongen.
Diagram från ref 9 där de utförde drönarutskärning från tre bigårdar. Vit stapel behandling med drönarutskärning och svart är kontroll grupp utan behandling. Inga andra behandlingar användes och enbart drönarutskärning höll nivån runt 3% medan kontrollgrupperna varierade från 4% upp till 20% kvalsternivå efter avslutat test i oktober.
Vår metod är effektivare eftersom 1. de bara gjorde 4 utskärningar (en gång i månaden) medan vi kan göra upp till 6 utskärningar under de 6-7 veckor som vi har hög drönarproduktion. 2. kvalstren smiter ner i cellerna 2-3 dagar innan cellerna täcks och därför är det en fördel med en tredelad ram där vi varje vecka erbjuder nya fräscha celler. 3. Dessutom ger vi en extra smäll med mjölksyra ifall det behövs.
En del hävdar att mjölksyra inte kan användas eftersom den inte går in i cellerna och de flesta kvalstren sitter där. Det är delvis korrekt eftersom mjölksyra inte går igenom cellerna (vilket fö är bra för då blir inte täckt honung påverkad) men det är samtidigt fel eftersom vi inte har som mål att utrota kvalstren utan bara hålla ner antalet och till det fungerar mjölksyra utmärkt.
Vi tar ett exempel, säg att vi har 4,5 nedfall per dag vilket med vår modell ger 540 kvalster. Ungefär 1/3 sitter på bina och 2/3 sitter i cellerna (1) dvs vi kommer åt ca 150 kvalster och med en effektivitet på 90 % (4) blir vi av med 120. Då har vi drygt 400 kvar och vi får således göra en behandling till efter en vecka varvid vi kommer åt ytterligare ca 100 st och voila vi är nere på våra 2 nedfall per dag igen. Att metoden fungerar ser vi eftersom vi lyckas hålla nedfallet lågt under hela säsongen och nästkommande vår har vi fortfarande kvalsternedfall på under 15 st per vecka, oftast lägre. Vi har inga samhällen som dött pga Kvalsterangrepp sedan vi började med den här metoden. De gånger vi kollat med oxalsyra på hösten har vi fått antalet bekräftat som matchar vårt nedfall. I nästa del kommer vi gå igenom hur testet är upplagt samt resultat.
Short English summary: 1904 was the start of a disaster that was later called Isle of Wight disease which lasted for almost 20 years and, according to the legend, wiped out the original black bee population in UK and only left the yellow bees that apparently seemed to be resistant to the disease. As Bailey pointed out (2) there were no doubt that many colonies died in those years but no evidence was presented that a speicifc parasite or disease was the root cause. On the contrary – when Bailey investigated the case he concluded that it was a myth and that the colony losses were due to natural causes of which a big portion was the result of poor colony handling, starvation and general mistreatment of the colonies. In addition, there are absolutely no evidence that the black bee should have been more sensitive to whatever caused the losses. Still today there are several populations of old black bees in UK although due to import of foreign bee strains they are rare and mostly found on remote locations.
Vi börjar med att först definiera vad som menas med en myt-enligt Dr Bailey (2), som undersökte fakta bakom Isle of Wight (IOW) händelsen redan 1963, finns följande definition i ett Oxford Dictionary; “A myth is a primitive explanation to a natural phenomenon.”
Enligt Roger Patterson (1) finns det en “standard”-redogörelse, med några variationer, för Isle of Wight-sjukdomen och den lyder ungefär så här; Det kallades omväxlande för en sjukdom, epidemi eller sjukdom hos honungsbin som verkade ha flera olika symtom. Detta ledde ofta till att kolonin dog, både sommar och vinter. Beroende på källan verkar den först ha uppmärksammats omkring 1902 i Derbyshire, men 1904 på Isle of Wight och varade i cirka 20 år. Den beskrevs av många författare som “mycket smittsam” och sades ha orsakat utrotningen av de “gamla brittiska svarta” bina (Amm). Runt 1918 hade farsoten spridit sig till hela UK, Irland och även europeiska fastlandet och trakekvalstret blev utpekat som skyldig och ansågs då vara farligare än Amerikansk yngelröta. Historierna spreds via tidningarna på den tiden viket gjorde att myten slogs fast som en sanning utan att några vetenskapliga bevis kunde presenteras som stöd för påståendena. Enligt Bailey (2) var det flera vetenskapsmän som försökte, och misslyckades, med att visa att det var trakekvalstret eller någon annan parasit/sjukdom som låg bakom dödligheten. Tex Imms som 1907 undersökte bin som påstods ha dött I IOW och han slog fast att bina hade förstorad tarm. Imms var inte kunnig med bin och förstod inte att det är normalt för övervintrande bin att ha förstorad tarm. Näste man till rakning var Malden, som påpekade att det var normalt med förstorad tarm under vintern men som hade accepterat att det fanns en dödlig IOW infektion, och han stängde in en påstådd IOW koloni i en varm lokal 28 juni 1908 där de slutade flyga 10 augusti och i slutet på oktober var de döda. Han undersökte bina noggrant men fann inga trakekvalster utan det enda han fann var förhöjda bakterienivåer i tarmen men Malden kunde inte visa att bakterierna var patogeniska. Vad gäller bildmaterial så finns det en enda bild av dessa utsatta kolonier från 1911 som, enligt Bailey, visar på kraftig dysenteri, vilket inte är ovanligt ifall vintern varit lång. Utöver ovanstående finns det inga bevis eller studier som förklarar vad som faktiskt hände men däremot åtskilliga beskrivningar av bin som dött runt om i världen med liknande symptom som IOW. Att bin dör är inget ovanligt och det är heller inte ovanligt att en stor andel dör vilket kan bero på många olika orsaker; dålig biskötsel, svält mm. I början av 1900 talet var det många som gick över från halmkupor till de nya kuporna med rörliga ramar. Då blev det enkelt att ta honungen men man hade inte lärt sig att man isf var tvungen att ersätta med socker. Under krigsåren var det många kupor som inte togs om hand eftersom biskötarna var inkallade. Socker var det dessutom ont om så risken var stor att man istället tog sockret själv istället för att mata bina och så dog bina av svält och dålig biskötsel. Då, liksom nu, var det bekvämt att ha en trovärdig förklaring till varför bina dog och slippa erkänna att man kanske inte tagit hand om bina på bästa sätt. Dessutom fanns det, precis som nu, en mängd ovetenskapliga behandlingar som troligen tog livet av mängder av kolonier. Bailey (2) skriver; Eftersom man hittade pollen i tarmen på döda bin började man ta bort “pollenförorenade” ramar i tron att vuxna bin inte behöver pollen. För att kompensera för nitrogenbehovet ersatte man pollenet med biffextrakt vilket definitivt tog livet av mängder av kolonier då pollen är absolut nödvändigt medan biffextrakt är giftigt. Andra ovetenskapliga lösningar var att ge formalin, fenol, surmjölk, salt och andra tveksamma behandlingar som tveklöst tog livet av många kolonier och som sen förklarades med IOW. Men vid denna tid hade tanken på en enda farsot som anledning till förlusterna slagit rot även om Renni 1921 (3) slog fast att det inte kunde vara Nosema eftersom symptomen var helt annorlunda än vid Nosemautbrott. 1923 föreslog Renni (4) istället att trakekvalstret var orsaken även om hans egna resultat motsade teorin eftersom trakekvalster fanns överallt utan att det orsakade några massförluster. Bailey påpekar hur motsägelsefullt och ovetenskapligt man behandlade ämnet tex av Harrod-Hampsell 1937 (5) som slog fast att trakekvalstret spreds från Isle of Wight efter 1918 men sen i samma mening konkluderade att kvalstret funnits i många hundra år.
Bailey avslutar sin artikel med att konstatera att ingen sjukdom eller parasit behövs för att förklara IOW fenomenet utan det var troligen summan av alla “oförklarliga” förluster (misskötsel, svält, användande av tveksamma mediciner och hemmagjorda kurer mm) som på detta sätt fick en enkel, men felaktig, förklaring. Och då har vi kommit i mål då vi i början definierade en myt som en primitiv (enkel men felaktig) förklaring på ett naturligt fenomen.
I nästa del ska vi titta lite närmare på vilka konsekvenser Broder Adam’s strävan att “avla fram resistenta bin” skapade i och med att han använde myten för att rättfärdiga införande av främmande bin till UK och i slutändan hela Västeuropa.
Short English summary: It is believed by many that the bees that live through the winter is a different type of bees that are born in late August and perhaps given a different food with more protein. De Grooth concluded (3) already in 1953 that all bees can be longlived and it is the fact that they do not have to perform any nurse duties that gives the long life span. In 1950 Maurizio (4) showed that longlived bees can be produced at any time and the absence of brood triggers them to add extra protein in their fat body to prepare for a long time without pollen and nectar. Amdam did a study in 2004 (5) where the hemolymph of longlived bees impacted by Mites during the pupae phase were compared with unharmed bees. He showed that even if there were no mites in the hive the damages done during the pupae phase were so severe that the protein level in the fat body was lowered compared to unharmed bees which in turn will prevent the bees from nursing brood once the pollen and nectar is abundance again. It indicates that it is important to ensure that the mite population is low during the whole season and that the standard practice to let the mite number increase during the flow season and carry out treatments in late august might not be enough. Consequently, a high miteload in early august will probably give many weak bees for the winter and thus have a detrimental impact on the winter survival.
På hösten föder bina upp speciella vinterbin som skiljer sig från sommarbina genom att de har förmågan att leve längre. Vinterbina får mer pollen och bygger därför upp en större fettkropp vilket ger dem längre livslängd. Detta är ett välkänt “faktum” som står att läsa i de flesta biböcker (1, 2) där vinterbina har en större och tyngre fettkropp med större förråd av proteiner vilket skulle förklara den långa livslängden. Men är det verkligen sant? I sverige har vi många sorters bin utöver vårt ursprungliga svarta bi, tex italienska bin som inte är anpassat för vårt klimat med långa vintrar. Om det verkligen vore så att Mellifera biet hade utvecklat ett sätt att veta när vintern sätter in hur kan då Ligustica biet ha lärt sig detta så snabbt? De har ju bara funnits här i drygt hundra år vilket är ett ögonblick evolutionärt sett men likväl övervintrar de relativt bra. Kan det istället vara så att den längre livslängden finns hos alla bin men av någon anledning slås på när vintern nalkas? Den här frågan besvarades redan 1953 av De groot som gjorde mängder av experiment där han mätte proteinhalt i bina som matats med olika sorters proteiner för att avgöra vilka aminosyror som är essentiella för bina. Som ett sidospår kom han fram till att det inte spelade någon roll när ambina föds – deras mängd proteiner är densamma och tillgång till protein är en avgörande faktor för livslängden. Det som avgör ifall bina åldras snabbt eller långsamt är tillgång till högkvalitativt protein och om de behöver göra tjänst som ambin – när de fött upp yngel åldras de och förändras biologiskt och blir gamla bin redo för flygtjänst. Bin som inte föder upp yngel åldras långsaammare och kan därför leva länge. DeGroot skriver i sin sammanfattning; “The opinion of additional pollen consumption by bees in autumn to build up reserve protein stores for the winter season has been opposed. The absence of nursing duties in autumn is sufficient to explain the physiological condition of youth in a great part of old bees during the winter season.”
I graferna ovan kan man se proteinvikt hos vuxna bin. I den övre grafen jämför man ambin med flygbin och då ser man att speciellt torrvikten minskat hos de äldre bina. I den nedre grafen visas att vikten av nitrogen (proteiner) är tämligen konstant över tid hos de övervintrande bina och, enligt DeGroot, räcker detta faktum som förklaring till att bina överlever en hel vinter. År 1950 visade Maurizio (4) att långlivade bin kan produceras när som helst och att det är frånvaron av yngel som triggar dem att bygga upp extra protein i sin fetkropp för att förbereda sig för en lång tid utan pollen och nektar. Amdam gjorde en studie 2004 (5) där hemolymfan hos långlivade bin som påverkats av kvalster under puppafasen jämfördes med oskadda bin. Han visade att även om det inte fanns några kvalster i kupan så var skadorna under puppafasen så allvarliga att proteinnivån i fettkroppen sänktes jämfört med oskadda bin, vilket i sin tur hindrar bina från att ta hand om yngel när pollen och nektar finns i överflöd igen.
Det indikerar att det är viktigt att se till att kvalsterpopulationen är låg under hela säsongen och att standardpraxis att låta kvalsterantalet öka under dragsäsongen och utföra behandlingar i slutet av augusti kanske inte är tillräckligt. En hög kvalsterbelastning i början av augusti kommer troligen att ge många svaga bin för vintern och därmed ha en negativ inverkan på vinteröverlevnaden.
1. Åke Hanssons stora bok, Bin och Biodling 2. Bin till nytta och nöje 3. De Groot, Protein and amino acid requirements of the honeybee. 4. Maurizio, A. (1950). The influence of pollen feeding and brood rearing on the length of life and physiological conditions of the honeybee. Bee World 31: 9 Ð12. 5. Amdam et al. (2004). Altered Physiology in Worker Honey Bees (Hymenoptera: Apidae) Infested with the Mite Varroa destructor (Acari: Varroidae): A Factor in Colony Loss During Overwintering?
DoD's bisyssla 