Vi gjorde veckokoll i Öxabäcksgården och kunde konstatera att det fortfarande finns lite ljung men att det blir bara lite överskott. Så vi bestämde att vi tog några täckta ramar, blev ca 10 st, men att det inte är värt besväret längre. Det lilla de drar in nu får de behålla och det är dags för oss att sätta punkt. Vi hade med oss 2 lådor med ramar så vi vintrade in ett på vanlig honung, genom att helt enkelt fylla på 4-5 ramar i skattlådan och ta bort spärrgallret, klart på 3 minuter! Vi gjorde också i ordning ett samhälle med 100% ljung för vårt lilla test där vi ska se om det ligger nåt i myten att Ljung orsakar utsot. Vi kommer väga bägge samhällena nästa vecka och sen kommer vi mäta foderåtgången i båda samt se hur de klarar vintern och vilken utveckling de får till våren.
invintring på 3 minuter
Därefter blev det dags att titta till vårt olyckssamhälle som blev av med drottningen efter myrsyrebehandlingen. De hade blivit av med sin drottning och gjort en ny visecell och vi hade nu bestämt oss för att avveckla samhället då vi inte ville slå ihop det med vår avläggare och riskera att den skulle bli nerlusad med Varroa eller nåt annat skräp. När vi gick in i samhället ser vi att de verkar rätt pigga och har dragit in en hel del honung – det var ju vårt bästa samhälle innan Varroaeländet hände. När vi kommer till tredje ramen ser vi till vår förvåning öppet yngel och banne mig om där inte är nylagda korvar också. Hur sjutton har det gått till då den nya drottningen omöjligt hunnit blivit parad? Vi ser mer nytt yngel och så kommer vi fram till ramen där visecellen satt och den är öppen! Och plötsligt ser vi henne spatsera där som den självklaraste sak i världen – dvs gammeldrottningen med färgklick på ryggen!! Visecellen var öppnad på sidan så den hade de nog tagit livet av.
Vi stod bara och gapade med öppna munnar – dom gör aldrig som man förväntar sig men den såg vi inte komma. Den enda teori vi kan komma upp med är att drottningen blev sjuk av myrsyran och de andra bina bestämde sig för att ersätta henne. När sedan behandlingen tog slut måste hon ha repat sig såpass att bina lät henne vara kvar och tog livet av den nya. Så, vi får helt enkelt vintra in samhället och hoppas hon håller till våren. Vi ska kolla Varroan kommande veckor och eventuellt ge lite mjölksyra ifall nivåerna är för höga.
Slutligen – dags att gå igenom vad som verkligen orsakar utsot i en kupa, och (i nästa artikel) vad kolonin (eller biskötaren) kan göra för att minimera risken att det uppstår. Vid min genomgång av ämnet blev jag överraskad över hur mycket kunskap, publicerad för många år sedan, som verkar ha glömts bort.
Binas behov av vatten
Under ett starkt drag blir bikolonin översköljd av allt vatten som måste fläktas bort för att mogna nektar till honung så det kan förvaras. Men för att biet senare ska kunna använda honungen som energikälla måste vatten återföras, dels för att lösa upp honungen och för att kunna [[1]] förbränna den. Den optimala koncentrationen för konsumtion verkar ligga i spannet 40-60% [[2]]. Under den varma delen av året hämtar bina det vatten de behöver, ända ner till så låg temperatur som 40°F (4°C) [[3]]. Men fokus för denna artikel är vad som händer när det är för kallt att flyga, och bina är fast i sitt vinterklot utan möjlighet att hämta vatten från utsidan.
Vattnet och vinterklotet
I sitt vinterklot befinner sig bina i en besvärlig situation ― finns där inte tillräckligt flytande vatten dör de av uttorkning pga den ounvikliga vattenförlusten via andningen. Men å andra sidan, för mycket fukt i klotet leder till mögeltillväxt, fermentering av honungen samt utsot (Fig. 1).
Figur 1. Den här kupan lutades oavsiktligt aningens bakåt så att regnvattnet inte kunde dräneras ut. Enligt erfarenhet orsakar vatten som ansamlas på kupbotten en extremt hög stressnivå för samhället under den Kaliforniska vintern – och leder ofta till samhällets undergång.
Vattenbalans
Vinterbina i sitt klot har lite behov av protein (pollen, översättarens not), tack vare sina välutvecklade fettkroppar, och kan överleva länge på enbart honung (sockerarter). Kupans viktförlust när bina sitter i sitt klot (utan yngel) ligger på ca 1 pound (0,45 kg) i veckan – mestadels pga att honungen förtärs. Honungen innehåller ca 17% vatten och 83% socker (mest fruktos och glukos). Bina metaboliserar enbart sockret enligt följande formel:
C6H12O6 + 6 O2 → 6 CO2 + 6 H2O
När du gör din matte, så visar det sig att 6/10 av honungens vikt blir till vatten. Om man sen lägger till de 17% vatten som redan finns i honungen kommer 1 pound honung omvandlas till 2/3 pound (3 dl) vatten (som initialt finns i binas kroppar). Biklotet kan inte tillåta att sådana mängder vatten ackumuleras i kupan och måste hantera det på något sätt.
Praktisk tillämpning: Bina återanvänder ungefär 1,5 dl av det överflödiga vattnet som saliv för att kunna lösa upp nästa pund av honung, men det löser inte problemet med nettoöverkottet på 3 dl varje vecka som måste hanteras.
Vatten Homeostas och lagring i vinterklotet
Bin i vinterklotet har endast några få möjligheter att lösa problemet med vattnet i sina kroppar; de har följande möjligheter:
Spara den i sin tarm (till en viss punkt), eller
Låta det gå som avföring (inte lämpligt i klotet), eller
Andas ut det via sina trakeer som fuktig utandningsluft, eller
Föra bort det genom sin tunga (vanligtvis till ett annat bi).
I den här artikeln går vi igenom alternativ 1 och2 (problemet). Jag går igenom alternativ 3 och 4 (lösningen) i avslutningen av denna serie.
Vatten i magen
I en utmärkt artikel om vinterklotet av Johansson [[4]]: Vatten som inte absorberas i mellantarmen hamnar i bakre tarmen, där den används som reserv till, genom osmotisk diffusion, hemolymfan när vattennivån är för låg.
Bina behöver en reservoar av vatten eftersom de förlorar vatten varje gång de andas ut. Detta är ett allvarligt problem för insekter som inte har tillgång till flytande vatten, så de kontrollerar hur ofta de öppnar sina trakeer för att andas. Av det skälet är det en fördel för ett övervintrande bi att ha lite vatten i sin bakre tarm för att ersätta vattenförlusten via andningen. Men den förlusten av vatten via utandningen är helt beroende av luftfuktigheten i inandningsluften, och om den realtiva fuktigheten runt biet är för hög, kan det inte avdunsta överskottet av vatten som det får när den äter honungen. Så vi måste förstå mekanismerna som styr luftfuktigheten i klotet.
Atmosfär och fuktighet inuti vinterklotet
Bin i vinterklot kan vara väldigt tätt packade och tar bara upp en bråkdel av utrymmet de använder när det är varmt [[5]]. Klustret är omslutet av en “mantel” av bin, som är vända inåt, med sina kroppar så tätt intill varandra att de kan kontrollera luftströmmarna in och ut ur klustret. En fascinerande studie av van Nerum and Buelens [[6]] fann, i motsats till människor där behovet att andas bestäms av, CO2 nivån i blodet, att det verkar som om bin tolererar en väldigt hög CO2 koncentration innan ventilationen initieras, och istället kontrollerar sin andning och metabolism som respons på syrenivån. Författarna fann att i mitten av klotet kan syrenivån sjunka ner till 15% (från 21%), och koldioxidnivån tillåts öka till 5-6% (från 0.04%) (Fig. 2). Forskarna fann att den lägre syrenivån (hypoxia) i vinterklustret resulterade att bin i mitten minskade sin vilometabolism, och därmed minskar foderåtgång samt minimerar värmeförlusten genom minskad ventilation. Det bevarar också vatten i klustret.
Figure 2. Relativ fuktighet (blå linje) är hög i manteln av klotet, men låg i kärnan. Koldioxid (röd linje) däremot ökar kraftigt i mitten. Medelvärdet av 10 Mätningar indikerar att där är nära noll luftcirkulation i klustret när bina går in i sin “hypoxic” (låg syre, låg metabolism) mode. Diagram efter van Nerum & Buelens [[7]]
Vinterklotet liknar ett varmblodigt däggdjur med en sval hud temperatur. Men till skillnad från ett däggdjur har klustret ingen gemensam blodström som kan transportera O2, CO2, vatten eller värme ― så bina är istället beroende av en luftström för att kontrollera miljön. Otaliga forskare har mätt luftfuktigheten i klustret och funnit att den varierar upp och ner mellan 45-70%, fast utan någon samverkande förändring av temperaturen, vilkt indikerar att bina kan ventilera ut fukt samtidigt som värmen behålls. Ellis [[8]], noterade att det mesta av klustret sitter på utbyggda kakor, poängterar att silkeskokonger kan absorbera upp till 11% av sin egen vikt i vatten när de utsätts för hög luftfuktighet. Således, sådana kakor kan erbjuda en tämligen stor buffert för att hantera vatten i ett samhälle.
Praktisk applikation: Svarta yngelkakor kan eventuellt fungera som buffert för fuktighet i vinterklotet. En del erfarna biskötare hävdar att samhällen invintrar bättre på gamla yngelkakor som innehåller kokonger, men där saknas forskning i ämnet – ännu en fråga som behöver undersökas.
Kontroll av fuktighet i klustret verkar vara en absolut nödvändighet, eftersom den relativa fuktigheten bestämmer hur mycket vatten bina kan bli av med under andningen.
Avdunstning via andning
som förklarats i Johanssons’ “The Honeybee Colony in Winter” [[9]]:
…eftersom honungsbins avföring är flytande, blir vattnets diffusion genom väggarna på hindgut till hemolymfen, och därefter genom trakee-väggarna till luften utanför (men i klustret) nödvändig för att förhindra att tarmen fylls med vatten.
Men som tidigare nämnts, avdunstningen av vatten genom trakee väggarna är beroende av den relativa fuktigheten av luften som bina andas in. En fantastisk “old-school” study studie av Woodrow 1935 [[10]] visade hur fuktigheten påverkar binas förmåga att rena sig själv från överflödigt vatten genom avdunstning via andningen. Woodrow placerade bin i små burar, vid en temp runt 71°F (22°C), men vid olika relativa fuktighetsnivåer, matade dem med 50:50 sirap, observerade deras kroppar och beteende över tid, samt deras livslängd. (Fig. 3).
Figure 3. Burade arbetsbins foderåtgång av 1:1 sirap, max livslängd och genomsnittlig livslängd vid olika luftfuktighet. Woodrow’s data indikerar att över 70% RH, är ett bi oförmögen att kontrollera sin vattenbalans via utandningen (Jämför det med luftfuktighetsdiagrammet för en mantel i den förra figuren). Graf från data från [[11]]
Woodrow fann att bin i vissa lägen uppenbarligen hellre dog hellre än att släppa ut överskottsvatten via avföringen:
Det första beviset för avföringens ackumulering i de lägre fuktighetsnivåerna noterades efter 20 dagar och blev sakta mer tydliga vartefter experimentet fortskred. Eftersom bina i de olika burarna blev alltmer tröga ju mer avföringen ansamlades, är det troligt att några av dem faktiskt svalt ihjäl. Minskningen av foderåtgången ju längre experimentet pågick beror otvetydigt på att somliga bin helt enkelt inte kunde äta. Det verkar som om för hög ansamling av avföring är en orsak till att bina dör när de utsätts för högre relativ fuktighet.
Praktisk applikation: I den höga relativa fuktigheten som finns i klustermanteln, har bina en tendens att ackumulera fukt i hindgut , till den punkt att de inte längre kan äta.
Free & Spencer-Booth [[12]] å andra sidan varierade temperaturen, men mätte inte luftfuktigheten, gav burade bin både 67% sockersirap och rent vatten separat ― samt mätte hur mycket som gick åt av båda. De fann att:
De fann att väldigt lite vatten dracks vid temperaturer upp till 25°C. eller lägre men, vid 35°C. och högre behövdesrelativt stora mängder .
Noterbart är att de inte var säkra ifall den högre vattenåtgången enbart behövdes för att ersätta fukt som försvann via andningen eller om vatten även försvann via deras exoskelett [[13]].
Praktisk applikation: Vid yngeltemperaturer behöver bina extra vatten för att undvika uttorkning.
Möbus [[14]] satte ihop alla dessa studier och förklarade att bin i mitten av klotet riskerar att torka ut medan bina i ytterkanten kommer ackumulera mer vatten genom metabolismen än de kan göra sig av med.
Praktisk applikation: Bin i mitten kommer lida av törst, medan bina i manteln kommer lida av vattenöverksott.
För att rätta till situationen, verkar det som om bina i vinterklotet byter plats då och då – de i mitten rör sig utåt för att äta honung för att fylla på vatten. De i utkanten rör sig inåt för att bli av med vattenöverskottet (kanske genom att utbyta saliv, och även för att värma upp enzymerna för optimal funktionalitet.
Omholt [[15]] poängterar att bina från periferin (som sitter i kall, fuktig honung) säkerligen tar med sig en mängd honung till bina inne i klustret. Denna mekanism besvarar en fråga jag länga haft hur bin som sitter på tomma kakor i mitten av klotet får mat.
Praktisk applikation: Jag har ännu inte hittat någon forskning hur transporten verkligen går till från bina i ytterkant till bina i resten av klotet (som inte har kontakt med honungen) Ännu en fråga som behöver undersökas!
Orsaker till utsot
Det enklaste sättet att göra sig av med överflödigt vatten är att släppa ut det med avföringen, och när vädret är varmt gör de så. Men det alternativet finns inte när det är kallt utte, även om de givetvis passar på ifall det kommer en varm dag under vintern. Biet vill absolut inte släppa sin avföring inne i kupan så den stora frågan är vad som får dem att göra det?
Över en tidsperiod av två vintrar undersökte Erwin Alfonsus at the University of Wisconsin, “The Cause of Dysentery in Honeybees,” publicerad 1935 [[16]]. Alfonsus var en tålmodig observatör av bin, och genomförde en typ av “old-school” detlajerad och noggrant experiment som jag finner stort nöje att läsa. Hans inlednign började:
Utsot, en vintersjukdom hos honungsbin, har varit känt sedan Aristoteles tid. Under den varma perioden släpper bina sin avföring under sin flygning. De övervintrande bina, instängda i sin kupa, har inte den möjligheten, och avföringen ackumuleras i tarmen. Om deras tarmar blir full kan det leda till att avföringen släpps i kupan, detta kallas utsot.
Under en tid av två vintrar, testade Alfonsus olika foder för att förstå om det hade inverkan och gjorde så att bina fick utsot. Han fodrade bisamhällen som övervintrade i med enderara ren honung (inklusive lushonung), 50% sirap, hösthonung, jäst sirap, bränd sirap krisatalliserad socker och kristallisera honung, gammal honung, socker, kristalliserad sirap, socker med pollen.
Hans slutsatser: Den enda faktorn som visar något samband med mängden ackumulerad avföring var fuktinnehållet. Torrsubstansen i avföring ökade inte tillräckligt snabbt för att betraktas som en orsakande faktor för dysenteri. Utspädningen av avföring är dock mycket iögonfallande och ökade när säsongen avancerade och när dysenteri blev tydligare. De första bina lämnade klustret för att släppa ut sin avföring runt ingången när de genomsnittliga fekala ansamlingarna uppgick till 33% av binas totala kroppsvikt och när avföringen innehöll cirka 80% fukt… Förekomsten av dysenteri är liknande i skyddade kolonier som avbryts under honungsflödet av regn. Bina stängs in och tvingas äta omogen honung. Inom kort tid expanderar ändtarmen och avföring kan äga rum.
Summering och slutsatser
Dysenteri av honungsbin orsakas av överskott av fukt i avföringen.
Detta överskott av fukt beror på konsumtionen av utspädd mat eller vatten. Det produceras vanligtvis genom kristallisering av maten; Detta delar honungen eller sirapen i en fast kristallin del och en flytande del. Den flytande delen innehåller en överflödig mängd fukt.
Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker och jäsande sirap producerar inte dysenteri.
Nerkylning och annan störning av honungsbin kan orsaka avföring, men producerar inte dysenteri i en frisk koloni.
Lång inneslutning av bin under vintern, liksom en kort inneslutning på omogen honung, ger dysenteri.
Vatten ensam eller utspädd sirap producerar dysenteri hos bin om de absorberas under inneslutning av bina.
Dysenteri uppträder när fekala ackumuleringar når 33% av binas totala kroppsvikt. Allmän avföring sker inte förrän ackumuleringen når cirka 45%.
Praktisk tillämpning: Alfonsus papper nämnde inte nosema. Dysenteri, snarare än att vara ett symptom på nosemainfektion, verkar bero på ohanterlig fuktansamling i tarmarna hos övervintrande bin. Jag kommer att avsluta den här serien i nästa del, där jag kommer att gå igenom vad bin och deras djurhållare kan göra för att lösa detta problem.
Referenser
[1] Simpson, J (1964) Dilution by honeybees of solid and liquid food containing sugar. Journal of Apicultural Research 3(1): 37-40.
[2] Eyer, M, et al (2015) No spatial patterns for early nectar storage in honey bee colonies. Insect. Soc. DOI 10.1007/s00040-015-0432-4.
Kim, W, et al (2011) Optimal concentrations in nectar feeding. PNAS 108(40):16618-16621.
[3] Chilcott, A & T Seeley (2017) Cold flying foragers: Honey bees in Scotland seek water in winter. American Bee Journal 158(1):75-77.
[4] Johansson, T & M Johansson (1979) The honeybee colony in winter. Bee World (60:4): 155-170.
[5] Severson, DW & EH Erickson (1990) Quantification of cluster size and low ambient temperature relationships in the honey bee. Apidologie 21: 135-142.
[6] van Nerum, K, and H Buelens (1997) Hypoxia-controlled winter metabolism in honeybees (Apis mellifera). Comparative Biochemistry and Physiology 117(4):445-455
[8] Ellis, M, et al (2010) Brood comb as a humidity buffer in honeybee nests. Naturwissenschaften 97:429–433. Also see:
Ellis, MB (2008) Homeostasis: Humidity and water relations in honeybee colonies (Apis mellifera). MS Thesis, University of Pretoria. Ellis has written a number of more recent papers, detailing water dynamics in various hive configurations.
[12] Free, J. B. and Spencer-Booth, Y. (1958) Observations on the temperature regulation and food consumption of honeybees (Apis mellifera). J. Exp. Biol. 35: 930 -937.
[13] Wigglesworth, V (1945) Transpiration through the cuticle of insects. Journal of Experimental Biology 21: 97-114.
[14] Möbus, B (1998) Rethinking our ideas about the winter cluster; Part II. ABJ August 1998: 587-591. Eugene, can you fill in the volume number? It would be 138.
[15] Omholt, SW (1987) Why honeybees rear brood in winter. A theoretical study of the water conditions in the winter cluster of the honeybee, Apis mellifera J. Theor. Biol. 128: 329-337
[16] Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.
Det är lustigt hur kunskap baserad på fakta verkar gå i cykler och blir bortglömd och så blir man tvungen att återuppfinna något som var välkänt långt tillbaks i tiden.
Jag brukar besöka Randy Olivers hemsida då och då eftersom han ägnar en stor del av sin tid till att undersöka hur saker verkligen ligger till både genom att göra research av gammal forskning men också genom egna tester – helt i vår smak. Randy Oliver är ofta anlitad som föreläsare och har även varit på besök i Sverige på biodlarkonferenser som talare. Då hittar vi denna artikel som handlar om de verkliga orsakerna till utsot som har absolut ingenting med ljung att göra. Det visar sig, föga förvånansvärt, att orsakerna till att samhällen ibland drabbas av utsot har undersökts i detalj redan för drygt 80 år sedan där en forskare vid namn Alfonsus gjorde noggranna studier under två år. Han gav bin olika foder med naturlig honung, lushonung, kristalliserad honung, socker, sirap och en mängd olika foderblandningar med eller utan pollen. Det visade sig att det enda som hade någon större inverkan på ifall det blev utsot var fuktinnehållet i avföringen, de osmältbara delarna ökade aldrig i mängd tillräckligt snabbt för att ha någon inverkan. Men om fodret innehåller för mycket vatten gick det väldigt fort att få utsot och när avföringen nådde 45% av kroppsvikten med en fukthalt av 80% kunde bina inte hålla sig längre. Så att till exempel stödfodra med 60% sockervatten i Juli när draget är dåligt och råka ut för 2 veckors regn kommer då leda till utsot.
Summering av artikeln: 1. Utsot startar när avföringen har för hög vattenhalt 2. Den ökade vattenhalten beror vanligen på att bina ätit fuktskadat foder och sker oftast när fodret kristalliserar och delar upp sig i en solid del och en löst del där den lösta delen har för hög vattenhalt. 3. Pollen, dextrin, mineraler, bränt socker eller jäst sirap ger inte utsot 4. Om man stör bina under vintervilan kan det ge utsot men inte värre än att ett friskt och starkt samhälle klarar det. 5. Tvingas de äta honung eller stödfoder med för hög fukthalt kan utsot starta även under en regnperiod på sommaren. 6. Rent vatten eller för hög fukthalt i foder ger utsot (under vintervila) 7. När avförningsnivån når 33% av vikten får bina problem att hålla sig och vid 45% får de utsot.
Studien gjordes i Wisconsin, US som ligger högst upp i USA. Om man kollar väderdata så ser man att deras vintrar är riktigt stränga med medeltemperaturer en bra bit under noll för dec-feb.
referens till artikel: Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576
Vid koll av kuporna i Öxabäck hade de täckt en hel del ramar men många är fortfarande halvfulla och ej täckta. Vi tog fö en tur upp till Mossen och kunde konstatera att draget nu är över för den här gången då den mesta ljungen hade vissnat. Vi avvaktar en vecka för att se om någon ram till är klar och sen vintrar vi in alla de svagare samhällen som då får behålla alla halvfulla ramar. Vi tänker låta de två starkaste fortsätta flyga ett par veckor för att se om vi kan få någon lushonung. Dessvärre kunde vi konstatera att drottningen är borta i samhället som hade mycket Varroa och det är en biverkan, om uttrycket tillåts, vid behandling med myrsyra och också skälet att vi är restriktiva med det. I det här fallet var det enda chansen att rädda samhället men som sagt var drottningen är borta nu. Vi avvaktar någon vecka för att se om vi fått bort tillräckligt med Varroa för att våga slå ihop bina med vår avläggare – vi vill ju inte föra över en massa Varroa eller någon annan sjukdom till det samhället.
Som nybörjare inom biodling blir man formligen översköljd med absoluta sanningar som måste följas till punkt och pricka. Eftersom man inget vet är det lätt att tro att man tar livet av bina om man inte gör exakt som lärs ut och så hamnar man i en situation där man gör som “alla gör” i tron att man då hanterar sina bin på ett optimalt sätt. Det enda man kan säga om det är att ifall man gör på samma sätt år efter år så får man ungefär samma resultat, ifall det är bra eller mindre bra kan man inte veta. För det krävs kreativitet och att våga testa nya ideer och, givetvis, riskera att man gör ett misstag. Men, som vår granne säger; Det är av mina misstag jag lär mig det är därför jag kan så mycket. Han har faktiskt rätt även om det bär emot att erkänna. Många biodlare hävdar med emfas sin långa erfarenhet och visst är det sant att 50 år är en mycket lång tid i en människas liv och deras kunnande får man ha respekt för. Men, i jämförelse med binas tid här på jorden är det som att spotta en törstig kamel i halsen eller en droppe i Oceanen. Bina har funnits i minst 50 miljoner år och om vi gör om det till avstånd (m) så är det längre än ekvatorn (ca 40 miljoner m) och då blir 50 m (som ett stenkast) en rätt obetydlig siffra i sammanhanget. Bina har alltid under dessa 50 miljoner år ätit honung (sommar som vinter), klarat sin parning utmärkt på egen hand, deras bostäder är lika stora vinter som sommar osv. De har överlevt istid, klimatkatastrofer, varma perioder men det är oklart ifall de överlever människans förmåga att utrota arter. Vilda bin är i Sverige i princip helt borta, likaså det ursprungliga nordiska biet som bara finns på några få platser i Norrland.
Ekvatorns längd 40 miljoner m
Stenen är kastad – fast inte så långt
Vi har på senare år undersökt de flesta av de sk “sanningarna” i boxen och funnit att några vetenskapliga bevis är omöjliga att hitta. I de flesta fall finns det däremot bra bevis och studier som visar motsatsen till vad som lärs ut. Det är också de erfarenheterna som gör att vi vågar prova andra metoder – jag ska inte säga nya för metoderna är ju egentligen så som bina själva gör – än vad som lärs ut och som de som de flesta använder i Sverige. Påståendena har upprepats så många ggr att de har blivit en sanning. Det riktigt lustiga är att de som upprepar dessa sanningar gör det med övertygelse ända tills någon ifrågasätter dem och ber om en referens i form av en studie. Ta till exempel Monikas Larssons påstående i bitidningen att enbart inseminerade drottningar ska användas, absolut inte friparade. När hon ombads berätta varifrån hon fått detta fanns ingen substans alls utan då blev hon defensiv och hänvisade till gamle Åke Hansson tegelstensbibel. Det intressanta är att i den boken finns heller inga referenser till studier, man får bara ta hans ord på att det är så. Men det gör inte vi så vi har lusläst mängder av studier och vetenskapliga rapporter samt sökt på utländska biforum. Tex visar sig att det är mest vi i Sverige, och möjligen USA, som använder 100% socker för invintring medan man i tex UK inte tvekar om att använda honung och företrädesvis Ljung. De hävdar att Ljung ger bättre övervintring och att ljungbina kommer igång snabbare. Vi säger inte emot även om vi bara testat ett år. Sen är lite tragik komiskt att vi i Sverige fördömer bihållningen i USA, som iofs är erbarmlig, men trots det använder vi i mångt och mycket samma metoder som de gör undantaget transporter till de stora odlingsfälten. Vi tar honungen och ersätter med tomma kalorier, vi överröser dem med kemikalier, vi envisas med att urvattna generna genom ensidig avel, vi röker dem regelbundet vilket stressar bina till max osv osv. Här är ett axplock av myterna vi testat som inte håller ens för en liten skrapning på ytan Socker är bättre än Honung, jajaja Ljung är farligt och måste tas bort, Please Rök lugnar bina, klart bina blir lugna av en skogsbrand, not! Inseminering är bättre än friparning:O. Bina kan lukta sig till en blomma på 2 km, de tar en sniff på ägget och kan avgöra ifall det är en infertil diploid drönare eller ett sjukt ägg och rensar bort dem. Vi är övertygade om att de också vet vilket ägg som blir bäst ny drottning. Några av sanningarna har vi funnit stämma även om förklaringsmodellerna haltar tex Arga bin måste ha en ny drottning, egentligen inte men eftersom vi inte vill sprida anlaget för ilskenhet vidare via drönarna är det bäst att byta henne. Ljung ger nektar först vid ca 20 grader. näpp, ljung ger nektar vid riktigt låga temperaturer men de kräsna bina bryr sig inte om ljung om inte flödet och sockerhalten är hög och det sker bara efter ett blött Juli och ett varmt augusti, som i år. Några andra myter Bin är aggressiva på hösten, Ljung ger arga bin, Invintring gör att bina börjar röva. Se bilden nedan när vi har gått in i fyra kupor och invintrat två av dem ( vi tog 15 ramar ur två av dem och gav 4-5 ramar till två av dem). Verkar de arga? För den som undrar har vi kollat och bina som vi invintrat har inte blivit av med sin honung.
en lugn stund med våra bin
Vår erfarenhet är att svältande bin är aggressiva medan bin som har gott om mat i kupan är godmodiga och behöver inte vare sig bli aggressiva eller ägna sig åt röveri. Det är sista kupan som vi går igenom och bina är lugna utan någon rök och vattensprutan står bredvid oanvänd. Den blå sprutan innehåller mjölksyra vilket en kupa fick som hade något förhöjd Varroa. Själv har jag kastat handskarna;) för att kunna fota och inga bin bryr sig om mig. Sedan är det givetvis bra att det finns ett gott drag när man hanterar honungsramar för då har de annat att tänka på, men arga blir de bara när vi tar all mat av dem.
Inför invintringen är det viktigt att se till att alla samhällen har tillräckligt låga nivåer av Varroa så bina klarar vintern på ett bra sätt. Får man under 15 nedfall per vecka har man färre än 200 Varroa vilket enligt vår erfarenhet inte påverkar binas överlevnad eller förmåga att sätta yngel kommande vår nämnvärt. De flesta av våra samhällen håller den nivån enbart med hjälp av drönarutskärning och dessa samhällen får ingen annan behandling utan vintras in och så ses vi till våren. För samhällen som har 15-30 nedfall använder vi mjölksyra som har fördelen att den är relativt harmlös och inte ger någon smak till honungen. Målet är att få ner antalet inte att utrota Varroan så därför gör det inget att vi inte kommer åt dem som sitter i cellerna. Har vi tex 600 Varroa finns 150-200 på bina och om vi då kör två behandlingar med en veckas mellanrum har vi halverat antalet och allt är frid och fröjd och samhället kan invintras utan fler behandlingar. Har vi riktigt mycket Varroa då blir vi tvungna att ta till Myrsyra eftersom ett sådant samhälle med stor sannolikhet annars går under. Vi måste snabbt få ner nivån så vinterbina får en chans att utvecklas till starka friska bin. I år har vi ett sorgebarn med rejält nedfall i augusti – det är såpass mycket Varroa att bina blev orkeslösa. De var vårt bästa samhälle under Junidraget men nu när Ljungen blommar har de tappat allt för mycket bistyrka för att orka dra in något överskott. Här får vi enbart försöka rädda samhället med snabb insats. Om vi får ner nivåerna till mer rimliga kommer vi flytta över en ram med friskt yngel från vårt starkaste samhälle så de iaf har några friska och starka bin. Det underliga är att samhället som står bredvid har inga varroa alls och är urstarka, båda samhällena har fått exakt samma behandling. Ibland får man erkänna att ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan;).
nedfall efter första myrsyrebeh. 40 ml på trasa i en vecka.
Eftersom vi låter bina sköta sig själva så mycket som möjligt får de flesta samhällen sköta drottningbyten på egen hand -vi anser att de förmodligen bäst vet när det är dags och att de också är bäst på att välja ut lämpliga ägg att göra drottningar av. Det innebär att vissa samhällen gör sitt byte på en tidpunkt som gör att de missar vissa drag och att honungsskörden för dessa samhällen blir sämre i år men kommer bli starka nästa år. Dessa samhällen föder sig själv men drar inte in nåt överskott så därför har vi bestämt att vi vintrar in dem nu, dvs sätter till några ramar så skattlådan blir full. Detta jobb tar ca 5 minuter och sen öppnar vi inte upp dem förrän i mars – enkelt och minimalt med stress för bina. Vi hade identifierat fyra samhällen i vår hembigård som lämpliga att börja med och förberedde genom att ta fram ett par backar med foder vi sparat. Döm om vår förvåning när vi öppnar skattlådan och upptäcker att den är full med honung som luktar misstänkt som Ljung – alla tio ramarna helt eller delvis fyllda. Så det blev till att titta igenom yngellådorna och flytta upp de mest fyllda ramarna så kanske det blir en bra skattning nästa vecka. De övriga samhällena hade också dragit in mer eller mindre med härligt doftande ljunghonung så vi kunde plocka ut 6 fina ramar från våra starkaste samhällen. Utöver det fanns det ca 25 ramar som blir klara kommande veckor. De övriga tre svagare samhällen vintrades in genom att vi fyllde på med fyllda ramar samt tog bort spärrgallret (mycket viktigt!!) – det tog mindre än 5 minuter. Här är det viktigt att poångtera att med svagare samhällen menar vi dugliga samhällen på minst 10-15 ramar de är bara för små att dra in överskott. Varroabrickan får vara kvar så vi är säkra att nedfallet fortsätter vara konstant lågt (mindre än 20 nedfall i veckan=ingen behandling alls). Musskyddet åker på lite senare i höst då vi också tar bort Varroabrickan. I övrigt säger vi hej till dessa samhällen och så ses vi i mars:) Vi gillar för övrigt att undersöka och krossa myter eller sk “sanningar baserad på anekdotiska berättelser” och i år tror vi oss ha krossat tre sådana fabler; 1. Bina blir aggressiva på hösten 2. Bina blir aggressiva av Ljung 3. Bina rövar när man invintrar. Att bin blir stressade och uppvisar aggressivt beteende på hösten eller vid invintring är ingenting vi har märkt. På bilden har vi gått igenom fyra samhällen ända ner till första yngellådan och tagit honung från en del och invintrat andra. Nåt enstaka bi som flyger precis som vanligt men inga bin är aggressiva eller försöker stjäla grannkupans honung. Någon rök behövs absolut inte och sprayflaskan står bredvid och används mest för att få bort dem så man inte klämmer dem när ramen ska lyftas. Vi använder heller ingen bitömmarlåda utan borstar bort bina och lägger ramarna i en plastback utan att bina blir aggressiva. Våra bin har aldrig känt att de svälter då de alltid har honung i sin skattlåda – så här års har alla kupor minst 5 ramar med mat vilket gör att de inte behöver bli stressade/aggressiva eller ägna sig åt röveri. För oss är det uppenbart att det är stressen att bli av med all mat vid sk slutskattning som gör bina galna och de gör allt för att hitta någonting så de överlever dvs anfalla allt och alla. Bina vet ju att hösten närmar sig och att det inte finns tillräckligt att fylla förråden – däremot vet de ju inte att de snart ska få “härligt gott” socker att leva av. Vad gäller myten om Ljungens påverkan på binas humör var det nåt vi hittade när vi gjorde research om Ljung som vintermat. Myten säger att nåt i Ljungen gör bina ilskna – på bilden befinner vi oss i Öxabäck där vi nu har ett enormt Ljungdrag och bina är lika snälla som alltid trots att vi just tagit 20 ramar från de starka och invintrat de svagare. Vi tror att det är samma orsak dvs biodlaren tar all honung och bina går i spinn.
Vi har sett fram emot slungningen av Ljung med skräckblandad förtjusning då vi vet att det kommer bli extremt kladdigt och väldigt jobbigt. Vi var tre personer och höll på i tre timmar för att slunga 15 l vilket är 3-4 ggr mer tid än för vanlig honung. Drottningen, som alltid ska köra alla roliga maskiner, fick den här gången jobba hårt med att röra honungen. Den är ju seg som kola och måste röras hela tiden för att komma igenom silar och utan perforatorn hade det absolut inte gått. Men slutresultat är som alltid fantastiskt med massor av smak och härlig doft av Ljung.
Vi tog också en tur upp till Ljungmossen, en 90 hektar stor mosse fullständigt täckt med stor härlig honungsdoftande Ljung. Vi såg en hel del bin där men blev förvånad hur glest det var så då gjorde jag en snabb beräkning och insåg att det förmodligen finns 4-5 ton med ljunghonung där. Vi kanske får 50 kg så det är nog ingen trängsel för bina utan de kan breda ut sig. På vägen hem träffade vi som vanligt på ett kärr, lite snår (möjligen pors) och en besvärlig bäck.
Här visar vi hur man invintrar på mindre än tre minuter inklusive en kopp kaffe.
Igår vintrade vi in en avläggare eftersom de är för få för att dra in något större överskott. Vi invintrar givetvis på honung och notera hur lugna bina är fast det är långt in på hösten. De känner aldrig att de har brist på näringsrik mat och har således ingen anledning att vara aggressiva. Vi sätter dem på två lådor så har de gott om plats för allt yngel samt den ljunghonung/pollen de kommer dra in närmsta veckorna. Ingen Varroa men vi fortsätter kolla fram till mitten av september och har vi fortfarande nära noll då blir det inga behandlingar alls på detta samhälle heller. Då plockar vi av varroaluckan för gott (för ökad ventilation så vi slipper fukt i kupan) och sen får de vara ifred till våren kommer. Bra för bina och bra för oss lata biskötare
Vi plockade Ljungramar från våra dragsamhällen – totalt 25 ramar plockade vi ur. Vi tömmer förstås inte samhällena utan alla har minst 5-6 ramar med mat och då känner de sig aldrig stressade av att de riskerar svälta. På bilden har vi precis börjat gå igenom sista kupan och vi var ner i nedre yngellådan på alla eftersom de inte haft tid att flytta upp honungen än. Ändå var bina helt lugna och lika snälla som alltid så tre myter busted på samma gång; bin är aggressiva på hösten, bin blir aggressiva av Ljunghonung samt att plocka med ramar på hösten gör att bina börjar röva. Vår fasta övertygelse är att snälla och fromma bin ger snälla bin och fortsätter vara snälla så länge de har gott om mat. Svältande bin blir stressade och aggressiva samt att om Bina har gott om mat har de ingen anledning att börja röva.
Jag har alltid undrat varför det ofta finns hål lite här och där i en yngelkaka och den enda förklaring jag hört var att bina lämnade luckor så de kunde värma ynglen ifall det blev kallt. Den förklaringen har aldrig känts rätt eftersom bina för det mesta fyller ut hålen med honung, har de gjort på denna kakan också även om det inte syns så bra.
fin yngelkaka med honungsfyllda drönarhål
När vi var på Lurö och kollade in den nordiska parningsstationen så pratade Ingvar om vikten av bra genetiskt material för att undvika för många diploida drönare pga inavel. Dessa diploida drönare är inte särskilt fertila och rensas därför ut och så uppstår dessa hål, oerhört spännande så vi beslöt os för att undersöka detta lite närmare.
För oss människor bestäms könet av X och Y kromosomer där XX ger damer och XY ger herrar men för bina sker könsbestämningen efter en helt annan princip. Könet bestäms av en serie multipla alleler, av vilka det finns ganska många (ca 20), belägna i ett locus på könskromosomen. De kan betecknas x1, x2, x3, x4 osv. Om den sädescell som befruktar äggcellen har en annan könsallel än denna har, blir individen honlig. Hon är alltså heterozygot beträffande könsallelerna, och har arvsuppsättningen x1x2 eller x1x6 eller x2x3 osv. Har däremot den befruktande sädescellen samma könsgen som äggcellen, blir den nya individen homozygot (x1x1, x2x2 osv). Den individen skulle utvecklats till en diploid drönare men i praktiken sker inte detta eftersom bina strax efter äggets kläckning äter upp den unga larven (1).
Om en drottning paras med endast en drönare och dennes könsallel är densamma som en av drottningens båda, kommer hälften av den diploida avkomman att vara homozygot med avseende på denna allel, dvs diploida drönare (2). Den andra hälften blir heterozygoter dvs normala honbin. Hälften av ynglet rensas alltså ut, och samhället kan få svårt att klara sig. När drottningen paras med flera drönare minskas denna risk så i och med detta har bina ett inbyggt filter mot inavel. I ett samhälle med bra parad drottning och optimal spridning av drönarna kommer ungefär 5% av äggen i snitt att vara diploida drönare och rensas bort och ett hål uppstår. Skulle man hitta kakor med massor av hål betyder det att det finns för få obesläktade samhällen inom parningsområdet. Den nyfikne kanske undrar ifall de diploida drönarna teoretiskt skulle kunna överleva och visst kan de det. I labmiljö har man fött upp sådana drönare och det visar sig att naturen som vanligt har rätt. Dessa drönare är mindre fertila (3) och skulle således inte bidra till bisamhällets överlevnad utan istället dra resurser (i form av honung). Därför har bina utvecklat ett sätt att detektera dem (4) så de kan avlägsnas i ett tidigt stadium och kosta minimalt med resurser.
.
DoD's bisyssla 