Varroa Managment del 3

For English guests: The complete test report in English will be available soon under “egna tester och studier”.
I nästa del kommer resultaten redovisas.

2. Material och metoder

2.1 Experimentella fältplatser och kolonier

27 experimentkolonier av lokalt anpassade Apis Mellifera hölls i 7 bigårdar i Kungsbacka och Alingsås på Sveriges västkust. Bina hölls i dubbla yngelkammare med 10 standard LN-ramar (370×220 mm). Det naturliga kvalsterfallet uppmättes i april 2023 och varje bikupa med ett genomsnittligt dagligt kvalsterfall på mer än 2 kvalster per dag behandlades med 5-8 ml 15 % mjölksyra som applicerades direkt på bina med en sprayflaska. Efter en vecka mättes det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet och mjölksyrabehandlingen upprepades vid behov tills alla bikupor hade ett dagligt genomsnittligt naturligt kvalsterfall under 2 kvalster per dag.

Vanliga metoder för bihantering användes under hela säsongen, inklusive tillsättande av skattlådor ovanför ett spärrgaller och avlägsnande av fulla honungsramar.

Kolonierna var organiserade i matchade par, dubbla lådor på LN format som blev slumpmässigt uppdelade i positiva kontrollkolonier, som fick myrsyra i augusti (40 ml 60 % myrsyra på Wettex-tyg överst på ramarna applicerade under 1 vecka) och oxalsyra syra i yngel utan kolonier slutet av november (dråpmetoden med 3,2 % oxalsyra löst i sockersirap (50 %), och testkolonier (där ett antal drönarutskärningar utfördes i maj-juni) plus mjölksyraspray, när en kolonis genomsnittliga dagliga kvalsterfall översteg 2 kvalster under juli till oktober. Totalt 11 matchade par och ytterligare 6 testkupor organiserades. Alla bikupor fick en tredelad drönarram, se fig 1, som placerades i den övre yngelkammaren intill den sista arbetarramen. I kontrollgruppen lämnades drönarramen på plats under hela säsongen, men lyftes och återsattes på samma sätt som testkolonierna för att simulera manipulationen av testkolonierna. Bina i kontrollgruppen fick använda drönarramarna som de ville (för drönare, arbetare eller för att lagra honung).

Antal nedfall: Nedfallet av kvalster för alla kolonier kontrollerades varje vecka och summan delades med antalet dagar för att beräkna det genomsnittliga dagliga nedfallet.

2.2 Tillvägagångssätt

  2.2.1 Drönaryngelperiod maj-juni

Dag 0 placerades en tredelad drönaryngelram utan vax i den övre yngellådan i varje bikupa, bredvid sista arbetarramen. Dag 7 skars del 2 och 3 av drönarramen ut, med eller utan ägg och larver ut. Dag 14 skars del 3 ut, och i slutet av vecka 3 fanns det tre delar med yngel olika utvecklingstadie av drönaryngel i var och en av de tre sektionerna. Från dag 21, och sedan var 7:e dag, skars sektionen med täckt yngel ut och de utskurna bitarna placerades i frysen, märkta med datum och bikupe nummer, för senare dissektion.

2.2.2 Efter drönarperioden, juli-mitten av oktober

Testkolonier: Om den dagliga genomsnittliga nedfallet i testkolonierna översteg tröskelvärdet på 2 kvalster per dag applicerades en LA-behandling av yngelkamrarna enligt tillverkarens instruktioner – 5 ml 15 % LA löst i vatten appliceras på varje ram genom att spraya direkt på bina. Efter en vecka kontrollerades kvalsternivån och LA-behandlingen upprepades vid behov. Datum och bikupans nummer noterades för alla LA-behandlingar.

Kontrollkolonier: Om det dagliga genomsnittliga kvalsterfallet i en kontrollkoloni översteg den övre tröskelnivån på 7 kvalster per dag, räknades det som ett “misslyckande” och erhöll lämplig behandling.

Alla kontrollkupor behandlades med myrsyra i augusti (40 ml 60% myrsyra på Wettex-duk på ovansidan av den övre lådan.

2.2.3 Slutlig bestämning av kvalsterpopulationen

 När kolonierna var yngelfria, applicerades oxalsyra, 5 ml 3,2 % oxalsyra löst i 50 % sockersirap per  ramgata innehållande bin, på alla testbikupor och kontrollbikupor. Det totala antalet kvalster som föll på den nedfallsbrickan under de kommande fyra dagarna räknades.

2.3 Datainsamling

Utskärning av drönarramar startade i början av maj och fortsatte till slutet av juni och de  utskurna delarna markerades och frystes för senare undersökning. Från de frusna drönarkakorna öppnades 100 stängda drönarceller (genom räkning) från varje del och antalet celler som angripits av ett moderkvalster räknades, se fig 2, vilket gav angreppsgraden i drönarramen. Enligt vår uppfattning är det bättre att räkna moderkvalster, I.E angripna celler, snarare än totala antalet kvalster i drönarcellerna eftersom det är svårt att avgöra om det räknade kvalstret i själva verket är ett invaderande moderkvalster eller en avkomma. Dessutom är det väldigt svårt att veta om det fanns 1, 2, 3, 4 eller 5 kvalster per drönarcell och därför vet vi inte vad vi mätte om det totala antalet kvalster räknas. När moderkvalster räknas vet vi hur många invaderande kvalster som har fångats, vi kan beräkna angreppsnivån i drönarkammen och vi kan också uppskatta antalet kvalster som vi har stoppat från att återvända till kolonin. Det totala antalet drönarceller i den utskurna delen uppskattades genom att mäta arean av täckta drönarceller och delades med den uppmätta ytan på 100 celler (i vårt fall 68×32 mm). Det totala antalet fångade grundkvalster uppskattades sedan genom multiplikation av angreppsnivån med det totala antalet slutna drönarceller. Arean av de täckta drönarna i varje division mättes och delades med arean på 100 celler för att beräkna antalet celler i varje division. Antalet täckta celler (Cc) beräknas med följande formel: C_c=A_d/A₁₀₀x100 där A_d=area för den utskurna delen, A₁₀₀ är arean av 100 celler (68×32 mm).