DoD's bisyssla

Det här året har varit ett uselt år på alla sätt vad gäller våra bin – det började med fuktproblem i vintras som gjorde våra samhällen svaga, torkan i juni så både hallon och Lind-draget försvann. Sen ett blött och kallt Juli och ostadigt augusti. Idag var första gången på hela året då allting var bra; våra svarta drottningar har etablerat sig och har nu starka och superlugna samhällen, alla kupor är urstarka inför vintern, samhället som var lite irriterat tidigare är nu lugna igen (troligen för att det nu finns tillräckligt med mat i kupan) och äntligen var det ljungdrag. Vår tes verkar stämma då det var blött i Juli och så fort det blev en varm dag så kom draget igång. Men säg den glädje som vara – vädret fortsatt ostabilt så någon större mängd Ljung kommer det tyvärr inte att bli.

Slutgenomgång av våra kupor visar att de lyckats hitta lite nektar i augusti, tyvärr alldeles för litet för att klara vintern. Vi blir tvungna att ge dem tillbaks allt vi slungat i sommar för att de ska få tillräckligt med mat till vintern. Pollen finns i bra mängder i alla fall. Kvalstersituationen ser däremot oförskämt bra ut med endast en kupa som har lite för högt nedfall men det bör vi få ner med mjölksyrebehandling. Därmed har årets kvalster strategi lyckats fullt ut och ingen kupa kommer behöva vare sig myrsyra, oxalsyra eller annan behandling utöver drönarutskärning samt mjölksyra. I och med att vi gör en studie kommer vi ändå att använda oxalsyra för att bekräfta att populationen korrelerar med antagandet att nedfall kan prediktera den totala populationen.
Alla samhällen ser ut att nå tillräcklig storlek för en bra övervintring – runt 15000 bin är lagomt dvs 10-12 ramar LN fulla med bin.

I första delen konstaterade vi att bina gör av med minst energi vid ca 5 grader (motsvarande 10 W/kg bin) och vid yttertemperaturer nedåt -15 grader C ökar energiförbrukningen så den motsvarar vad som går åt vid flygning vid 20 grader C. Binas förmåga att isolera och spara värme motsvarar vad som uppvisas av fjällfåglar som ripor.

Del 2 – Binas värmeproduktion och distribution i klustret

Sammanfattning: Mantelbina skapar isolering och ser till att värmen hålls på en lagom nivå i mitten av klustret. När det blir kallt drar de ihop sig och när det blir för varmt går de isär och skapar kanaler där värmen kan släppas ut. I klustret räcker vanligtvis binas normala metabolism för att hålla värmen men vid behov producerar en del bin extra värme genom att vibrera bröstmusklerna. Värmen går från klusterbina till mantelbina och inte tvärtom.

Det har under åren föreslagits ett antal hypoteser och modeller för att förklara hur klustret producerar och reglerar sin temperatur för att förverkliga en sådan häpnadsväckande energieffektivitet [5].
Simpson (1961) förklarar:
Ett … felaktigt antagande har varit att eftersom mitten av ett kluster är varmare än periferin, måste bina i mitten producera mer värme än de längre ut. [Men lagarna för värmeöverföring säger oss att om] bina i mitten överhuvudtaget producerar någon värme, måste de ständigt förlora värme till de yttre bina för att förbli vid en jämn temperatur, och eftersom värme bara kan passera från ett varmare område till en kallare måste de inre bina vara varmare än de yttre.
Det var den legendariske insektsfysiologen Bernd Heinrich som visade att även den basala metaboliska värmegenereringen av bina i klustret skulle räcka för att upprätthålla en tropisk miljö inuti klustret, så länge det var en isolerande mantel av bin på utsidan.

Jag tvekar att påstå att vi definitivt förstår all mekanik för termoreglering i kluster, men jag ska göra ett försök att sammanfatta vad de som har studerat det noggrant har kommit fram till [6]. Jag ska titta på klustrets funktion genom en evolutionär biologs ögon och göra den matte som en fysiker skulle kräva. Vår utgångspunkt är att honungsbiet är en tropisk insekt, och behöver hålla en relativt hög kroppstemperatur.
Som noterat av Johannson [7]: “Små djur med en stor yta i förhållande till sin kroppsmassa förlorar relativt mer värme och måste bibehålla en högre ämnesomsättning.” Honungsbin kommer runt detta problem under kallt väder genom att klumpa ihop sig för att skapa en större varmblodig superorganism.

Skaka några bin på marken en sval dag, och de kommer omedelbart att börja klunga ihop sig för värme. Genom att krypa tätt tillsammans kan de dela sin metaboliska värme, samtidigt som de minimerar mängden yta från vilken värme går förlorad. Ett oroligt kluster av några kilo bin genererar en hel del metabolisk värme, vilket alla som har placerat sin hand ovanför en svärm eller ett paket med bin en sval dag kan intyga.
Som förklarat av Simpson [8]: “Ett inaktivt bi vid 35˚C förbrukar minst 1 mikroliter syre per minut. Detta, i förhållande till kroppsvikten, är jämförbart med syreförbrukningen för en man som utför hårt manuellt arbete … ett flygande eller [värmeproducerande bi kan generera] kanske 100 gånger så mycket värme som ett vilande bi.” Ett bi som vill öka sin värmeproduktion kan isometriskt vibrera de massiva vingmusklerna i bröstkorgen (du kanske inte ser vibrationen, men du kan se hur buken pumpar när det andas kraftfullt). Bin kan producera en ämnesomsättning som är lika med den hos ryggradsdjuren med högst energi, såsom kolibri eller näbbmuska. Men ett bi får aldrig tillåta sig att bli för kallt – det kommer att gå in i “nerkylnings koma” vid cirka 10°C, varpå det förlorar förmågan att återaktivera sina flygmuskler för uppvärmning och så småningom dör.

Således är 50 grader Fahrenheit (10°C) den lägsta tillåtna temperaturen för något bi i klustret. Och det är exakt brösttemperaturen för de yttersta bina i klustret [9], som bildar ett omslutande tätt packat isolerande skal av arbetare, ungefär 1-3 tum tjockt. Såsom väl beskrivs av Southwick [10], dessa yttersta bin är vanligtvis vända inåt (eller uppåt om droppar av kondenserat vatten droppar på deras rygg), “packade bröstkorg till bröstkorg med en mängd sammanflätade brösthår.”
Denna “head-in-orientering” av bina i skalet drar fördel av deras anatomi – ett bis cirkulationssystem pumpar hemolymfa (och eventuell värme) mot huvudet. Och på grund av ett fint värmeväxlingssystem av aortan i bladskaftet (midjan) kommer praktiskt taget ingen värme till buken [11]. Således fungerar ett skal av tätt packade bin (inklusive de i tomma celler) som en kombination av isolering (på grund av de duniga “håren” som täcker deras kroppar), en barriär för konvektiv luftcirkulation (och fångar därmed värme och fukt i kluster), och som en “värmepump” som kontinuerligt trycker tillbaka värmen mot mitten av klustret.
I kallt väder håller binas isolerande skal en temperaturgradient från ungefär 48–65˚F (9–18˚C) – svalast på utsidan, varmare mot mitten. Klustret utstrålar den minsta mängden värme på grund av att mantelbina är vända med huvudena inåt, där deras hemolymfa pumpar värme från sina värmealstrande bröstmuskler till huvudena – och exponerar bara deras kalla underliv för den kalla luften utanför klustret [13] . Och när skalet av bin når en viss storlek kommer dess värmeförlust i jämvikt med värmen som produceras av binas kombinerade basala metabolism av alla bin i klustret. I själva verket, som vissa nordliga binraser visar, kan alla bin i en grupp av fotbollsstorlek hålla sig över “nerkylnings koma” temperatur helt enkelt på grund av sin basala metabolism.
Som Bernd Heinrich observerade [14], räcker den basala metaboliska värmeproduktionen av de samlade bina i skalet enbart för att upprätthålla kolonivärmen över kyltemperaturen utan någon ytterligare värmeproduktion från klusterkärnan.
Ett så litet kluster skulle räcka för att hålla en koloni vid liv en kort stund, om det inte vore för två andra nödvändiga krav:

1. Att värma sig tillräckligt för att flytta till nya honungsdepåer, och till
2. Värma upp ett yngelbo för uppfödning av ersättningsarbetare eller för tidig våruppbyggnad.
3. Och detta för oss till den allra viktigaste punkten. Owens uppmätta isotermer indikerar att klustret försöker hålla en kärntemperatur på cirka 80˚F (27˚C) [17] – vilket tillåter de fritt placerade bina där att röra sig, konsumera honung, ta hand om drottningen, etc. Så låt oss tänka på den där 27˚C-kärnan. Bina i skalet når aldrig den temperaturen, och eftersom värmen bara rör sig från varmare områden till kallare områden kan de inte vara ansvariga för den tropiska temperaturen i kärnan. Här är en termograf
   
   Från Stabentheiner’s papper: Observera att bina i det isolerande skalet, även om de alstrar värme, låter deras magar (mörkblått) svalna till så lågt som 5˚C. Men författarna visar att huvuden på dessa skalbin är varmare än deras bröstkorg, vilket betyder att de tar emot värme från kärnan.
   
   Stabenthalers data indikerar att de flesta bin i kärnan genererar värme på en låg nivå, men att vissa ökar värmeproduktionen rejält då och då. På samma sätt verkar bara en liten del av bina i manteln generera värme i en exceptionellt hög hastighet.
   Fynden av Kovak (Kovak (2007) Respiration of resting honeybees.  J Insect Physiol. 53(12): 1250–1261) indikerar att ett bis basala ämnesomsättning ökar när dess miljö värms upp från 50F till 95F. Som Heinrich förklarar är den basala ämnesomsättningen tillräckligt för att de inre bina skulle “koka sig själv” själva om den värmen inte försvinner ur klungan. Således är uppgiften för bina i manteln att täta eller minska klustrets isolering för att spara eller släppa värme (genom att öppna ventilationskanaler). Ju större klustret är, desto mer benäget är det att överhettas! Således behöver mantelbina bara hålla sig över “komatemperaturen, för att producera en temperaturgradient från den varma kärnan till utsidan av klustret, så att överskottsvärme kan komma ut, och dra ihop sig om nödvändigt för att spara värme om det behövs.
   Av ovanstående skäl är det i allmänhet till kolonins fördel att vara större – upp till en viss utsträckning. Så väl som Heinrich beskrev, ju fler bin i klustret, desto större är förhållandet mellan metabolisk värmeproduktion och värmeförlust från det yttre skalet, och klustret kan därmed upprätthålla en högre kärntemperatur. Faktum är att när en klunga når omkring volleybollstorlek, kan ibland bina i det isolerande skalet tvingas expandera utåt för att undvika oavsiktlig överhettning av kärnan (den högsta önskade temperaturen torde vara 95˚F (35˚C).  Alla som har skakade bulkbin förstår hur snabbt en stor klunga bin kan överhettas. Bina i skalet “lossar upp” för att öka klungans värmeutstrålande yta, samt för att tillåta konvektivt “läckage” av varm luft från kärnan ut i toppen av klustret.
   Praktisk tillämpning: Sålunda expanderar eller drar klustret ihop sig (fig. 5) för att bringa sin värmeproduktionshastighet i jämvikt med sin värmeförlusthastighet, och bibehålla en temperatur i dess periferi precis tillräckligt varm för att bina i skalet ska undvika nedkylning, men ändå inte bli för varmt i kärnan [15]. Förmodligen klumpar bina i skalet tätare när de blir kalla, men det är ännu inte klart exakt vilka signaler som får dem att expandera utåt.
   

[i] Owens, CE (1971) Termologin för övervintrade honungsbikolonier. USDA Technical Bulletin 1429.  Owens bad om ursäkt för att han inte använde isotermer som tydligt angav platsen för det isolerande skalet. Jag lade till inringade isotermetiketter för tydlighetens skull.

Denna varma kärna erbjuder också kolonin ett annat alternativ – den kan nu föda upp yngel, om så är motiverat, genom att höja temperaturen på yngelboet till en noggrant reglerad 94–95˚F (34–35˚C). Stabentheiner [19], använde en värmekamera för att visa exakt hur en relativt liten andel (cirka 15 %) av bina i kärnan fungerar som “värmebin” [20] (Fig. 6), och genererar intensivt värme där det behövs; resten av bina njuter passivt av den varma barnkammaren. Av intresse är att några av dessa “värmebin” gör enstaka korta (mindre än 10 sekunder) razzior till ytan av det svala skalet, kanske för att övervaka utomhustemperaturen. Eller kanske för att få fukt i skalet med hög luftfuktighet. Omvänt kan bina i skalet behöva göra resor till kärnan för att avdunsta överflödigt vatten från sina tarmar (för att undvika dysenteri), eller för att låta deras kroppsenzymer komma ikapp metaboliska processer vid en optimal temperatur.

[i] Stabentheiner A, et al (2010) Termoreglering av honungsbikolonier – regleringsmekanismer och individers bidrag beroende på ålder, plats och termisk stress. PLoS ONE 5(1): e8967.
Värmen som genereras av bina i kärnan kan fångas så effektivt av binas isolerande skal på utsidan, att kärnans temperatur kan stiga till farliga nivåer [22]. Som svar trycker kanske de heta bina som är fångade inuti det isolerande skalet [23] sina huvuden mot de inåtvända skalbina, vilket både skulle överföra värme utåt, samt ge en signal till skalbina att lossa, vilket ökar ytan av klustret (för större värmeförlust), samt öppna upp övre passager i ramarnas mellanrum genom vilka varm luft kan strömma ut genom konvektionsströmmar.
Praktisk tillämpning: alla biodlare kan observera expansionen och sammandragningen av klustret som svar på temperaturen. Det är dock bäst att inte störa klustret om det inte har “brutits”, vilket vanligtvis inträffar vid omgivningstemperaturer över 50˚F (10˚C). Att störa ett stort, tätt kluster kan resultera i extrem stress för kolonin och ibland plötslig död.

Referenser och fotnoter

Randy Oliver
ScientificBeekeeping.com

First published in ABJ July 2016

En av de mest fascinerande delarna av biets fantastiska värld är hur klustret fungerar. Här kommer en översättning av en lång artikel, som delas upp, från Randy Oliver’s hemsida.

På hösten blir temperaturen för kall för bina att söka föda, och det finns heller ingen nektar eller pollen att få. Som svar går det europeiska honungsbiets superorganism in i en sorts “dvala” för att bevara sina matreserver till bättre tider.

Jag vill inte blanda ihop, men det finns två separata fenomen som äger rum under denna fas av kolonilivet: Ett upphörande av yngeluppfödningen som svar på brist på inkommande pollen, och ett behov för kolonin att spara energi under kallt väder.

Båda ovanstående fenomen inträffar samtidigt i kalla vinterklimat, vilket kan få en att tro att de nödvändigtvis är kopplade till tid på säsongen, dygnets längd eller temperatur. I själva verket är svaret på brist på pollen och svaret på låg temperatur oberoende av varandra, men råkar överlappa varandra i kalla vinterområden.

Vid långvarig torka, som stoppar pollenproduktionen, kan bina svara med att stoppa yngelsättningen som sen kommer igång igen när vädret åter ger tillgång till pollen.
Hur bina hanterar kalla förhållanden skiljer sig åt beroende på vilken art vi talar om. Solitära biarter övervintrar vanligtvis som vilande puppor; humlor och sociala getingar övervintrar som individuella parade drottningar. Vissa asiatiska arter av honungsbin (t.ex. Apis dorsata) vandrar till varmare områden för vintern. Det europeiska honungsbiet, Apis Mellifera, utnyttjar sin betydande kroppsmassa (klustret) och en vana att bosätta sig i en skyddad trädhåla för att upprätthålla en kontrollerad temperatur. Honungsbiet är den enda insekten i kallvinterklimat som håller en förhöjd kroppstemperatur [1], och gör det genom att leva på sin lagrade honung. I den här delen kommer jag att diskutera lite biologi, men mestadels fysiken i kallvinterklustret. Även om kolonins “dvala” under sommartorkan inte begränsas av sträng kyla, är fysiken som är involverad liknande.

Problemet
Honungsbin, som är en tropisk insekt, måste hålla en kroppstemperatur på minst 15˚C för att fungera (och en yngelnestemperatur i intervallet 34-35˚C). I en kall vintermiljö kräver detta betydande metabolisk produktion av energi, med honungsreserver som den enda bränslekällan. Kolonin står nu inför en problem. Klustret måste förbli tillräckligt varmt för att försvara sig och röra sig till sina honungsförråd, men ändå spara alla möjliga kalorier för att inte få slut på mat innan vårblomningen. Dessutom måste den tillhandahålla en vattenkälla för att späda ut den honungen för konsumtion. Under utvecklingens gång har det europeiska honungsbiet kommit på hur man kan åstadkomma allt ovan i den lätt isolerade håligheten i ett ihåligt träd. Ju bättre vi biodlare förstår den inblandade fysiken och biologin, desto bättre skötsel kan vi ge våra kolonier som hålls i konstgjorda håligheter (bikupor).

Beskrivning av vinterklustret
Vinterklustret, som har förlorat det sista av sina kortlivade “sommarbin”, består nu till stor del av långlivade vinterbin. På grund av ännu oklara beteendesignaler undviker dessa bin uppfödning av yngel (eller föder upp dem endast sporadiskt) i ungefär en månad eller så innan de (vanligtvis) återinleder kontinuerlig yngeluppfödning från januari och framåt (I norra Kalifornien, översättarens kommentar). Under viloperioden arrangerar bina i kolonin sig i ett kluster av optimal storlek och form för att spara värme och minimera deras konsumtion av butiker. Bilderna nedan (fig. 1) visar bin i en tät klunga

Praktisk tillämpning: min bästa framgång är med kolonier som börjar vintern som ett tätt, lagomt stort, mycket lugnt kluster centrerat främst i den nedre yngelkammaren, med massor av fulla honungskammar ovanför. Kolonier som är “vakna” eller aktiva under locket vid vinterinspektion har vanligtvis ett problem.

Klustrets fysik

Vinterklustret är ganska effektivt när det gäller att spara värme – ett 12-ramars kluster (6 lbs bin) med en innertemperatur på 34˚C använder endast cirka 25 watt energi vid minustemperatur (Fig. 2; jämför denna värmeeffekt med den av en 25-watts glödlampa). Denna effektivitet när det gäller att spara värme är i nivå med den för de bästa ryggradsdjuren. Som observerats av Southwick [2]: “Klustrets svar liknar det hos ripan, en mycket välisolerad fågel (med dunfjädrar till och med på fötterna) som bor i arktiska och alpina regioner i västra Nordamerika.”

Praktisk tillämpning: Southwicks data [4] indikerar att honungsbikolonin är förvånansvärt energieffektiv vid omgivningstemperaturer mellan fryspunkten och 50˚F (10˚C), med energianvändning som ökar utanför detta intervall. Det är mest snålt med sina förråd på runt 40˚F (4˚C) – den temperatur som rekommenderas för övervintring inomhus. Detta har praktiska tillämpningar (tabell 1):

Metabolic Rate (Watts/kg)	Honey consumed (lbs) over the winter
10	36
15	53
20	71

Praktisk tillämpning: enligt min erfarenhet sker den minst effektiva övervintringen vid cirka 55-60˚F (13-16˚C), när det inte är riktigt varmt nog att föda, men ändå inte riktigt kallt nog för att bilda en tät klunga, men tillräckligt varmt att sätta yngel. Mycket energi går till spillo när kolonin bryter kluster varje dag som förberedelse för eventuellt (och ofta fruktlöst) födosök.

Genomgång av alla våra samhällen och samtliga är starka, dvs de fyller två lådor med bin och har 4-8 ramar med yngel. Kvalstersituationen ser oförskämt bra ut med lite nedfall i alla kupor – dock har vi fått ge mjölksyra till ett par kupor där nivåerna gått över vårt tröskelvärde. Vi har gott hopp om att samtliga kupor ska slippa myrsyra, förutom våra 2 kontrollkupor i varroa testet där vi måste behandla för testets skull.
roblemet är att det inte finns något drag hos oss – ljungen blommar för fullt men eftersom det är för kallt är sockerhalten för låg. Humlor och flugor går på ljungen så nektar finns men inte så det intresserar bina. Vi hoppas att det blir lite värme nästa vecka så de kan dra in lite ljung som vintermat i alla fall. Vi har redan gett tillbaks lushonungne vi fick och kommer ge tillbaks den sista hallonhonungen vi fick i Juni – det är viktigare att bina får bra mat än att vi ska sälja några burkar extra.

När vi började propagera för att vintra in på honung blev vi nästan idiotförklarade men nu känns det som om vinden börjar vända då allt fler nya biodlare visar intresse för att ge bina sin egen mat. Vi hittar allt fler artiklar och studier som visar det vi alltid hävdat, dvs att bina mår bäst av honung sommar som vinter. Det kommer fler och fler studier som visar att pollen och honung är nödvändiga för att bina ska ha ett funngerande försvar mot pesticider och patogener.

I en tidigare artikel skrev jag om att honung visat sig kunna döda ABF och Nosema (1), bara att scrolla ner i bloggen så kommer den.
I bitidningen 2013 (2) berättade Niklas Olofsson (han som först beskrev binas mjölksyrebakterier) att bakterierna endast kan överleva på honung inte socker. Utan dessa bakterier blir bina av med en stor del av sitt försvar mot patogener. I denna studie (3) har forskarna kunnat hitta ett specifikt ämne, p-coumaric acid, som aktiverar gener som specifikt har med avgiftning av pesticider och patogener att göra. Detta ämne finns i pollenets skal och eftersom honung alltid innehåller lite pollen får bina i sig detta ämne både när de äter bibröd men också när de äter honung. Detta ämne finns givetvis inte i socker. Så här finns tre uppenbara skäl varför honung är vad bina behöver på vintern (och sommaren) och om man ger enbart sockerlösning så tar man av bina deras immunförsvar vilket troligen är orsaken till att bina visserligen överlever men kommer ut svaga på våren.

(1) Silvio Erler,1,2 Andreas Denner,1,2 Otilia Bobiş,1 Eva Forsgren,3 and Robin F A Moritz (2014), Diversity of honey stores and their impact on pathogenic bacteria of the honeybee, Apis mellifera
(2) Bitidningen oktober 2013, sid 11
(3) Honey constituents up-regulate detoxification and immunity genes in the western honey bee Apis mellifera

Fortfarande finns det många som hävdar att hösthonung som ljung och honungsdagg inte lämpar sig som vintermat. Några bevis för dessa påståenden brukar sällan finnas utan det är något som man “bara vet”, man kan spåra det tillbaks till Åke Hanssons stora bok där han på sid 326 (1) konstaterar att ljung (och bladhonung) är olämpligt som vintermat. Skälet påstås vara den höga mineralhalten som enligt Åke Hansson kan uppgå till 1%, någon referens eller annat stöd för påståendet finns inte. En sökning på Svenska och Engelska ger heller inga träffar på studier eller forskningsrapporter som stöder påståendet, däremot hittade vi en studie som inte fann något samband mellan olika nivåer av honungsdagg och utsot eller högre vinterförluster (2).

Redan 1935 fann Alfonsus, i en fältstudie över två vintrar, orsaken till utsot och det visade sig att typen av mat inte påverkade ifall det blev utsot utan det enda som hade någon större inverkan var hur fort binas tarm fylldes med vatten. Varken sommarhonung, hösthonung eller olika sockerblandningar påverkade risken för utsot. Enbart mängden vatten och/eller kristallisering och uppdelning av maten i en vattenhaltig del och en kristallin del påverkade (3). Alfonsus kom fram till att biets tarm klarar 30% innan de får problem och vid 45% av biets vikt kan de inte längre hålla sig.

Låt oss räkna lite för att teoretiskt bestämma hur mycket mineraler som kan samlas i tarmen och låt oss använda Åkes värde, dvs 1%. Vi antar vidare att vi har 15000 bin i kupan och att vi har 15 kg honung och att all maten äts upp under vintern, dvs konservativt räknat då det brukar finnas 4-5 kg kvar som vårmat. Vidare tar vi siffrorna från Alfonsus studie för hur mycket tarmen kan innehålla och vi använder 30% som tarmen kan klara utan att få problem. 15 kg honung på 15000 bin blir 1 kg per 1000 bin dvs varje bi konsumerar ca 1 gr (1000 mg) under en vintersäsong. Det betyder att det maximalt kan bildas 10 mg rester under förutsättning att biet inte skulle göra av med någonting. Med 2 tredjedelar vatten (dvs 67% vatten) kommer biet ändå inte upp över tröskelvärdet när de börjar få problem vilket bekräftar Alfonsus studie att det inte är troligt att mineralinnehållet ger problem även under en lång kall vinter.

En vidare sökning på engelska gav snabbt träffar på många biodlare från UK/Skottland som specifikt kör ut bina till ljunghedarna både för att skatta men också som vintermat (4).

För några år sedan, hösten 2020, gjorde vi ett eget test med ca 30-50% ljung i 9 kupor, för att i en fältstudie se om ett riktigt vintertest skulle ge utsot. 4 av kuporna placerades i klimatzon 4 och 5 kupor i klimatzon 2. I figur 1. ses väderdata för klimatzon 4 för december 2020 till mars 2021 då testet pågick. Där kan vi konstatera att bina har haft 8 v i sträck med en temperatur på högst 4 grader (max 4.1 C) , en temperatur då bina inte kan flyga.

Väderdata för Borås från december 2020 till mars 2021. Från 24 december till 21 februari var temperaturen 4 grader eller lägre

När kuporna sedan öppnades i slutet mars konstaterades ingen utsot i någon kupa. Däremot fanns det mögel i nedre lådan i en kupa av gammal design, där Varroaluckan inte kan tas bort (den sitter ovanför gallret integrerad i kupbotten) med begränsad bottenventilation som följd. I de övriga kuporna där Varroaluckan kan tas bort och ge bra bottenventilation fanns heller inget mögel.

Slutsatser: Ingen utsot kunde konstateras i någon av kuporna (med 50% ljung) trots att bina troligen suttit instängda i åtminstone 8 veckor. Vad gäller ventilation finns flera studier som visar att bottenventilation är viktigt. Resultatet av testet stöder detta.

referenser

(1) Åke Hanssons, Bin och Biodling, sid 326

(2) Healthfulness of honeybee colonies (Apis mellifera L.) wintering on the stores with addition of honeydew honey

(3) Alfonsus, E. C. (1935). The cause of dysentery in honeybees. Journal of Economic Entomology, 28(3): 568-576.

(4) https://www.chainbridgehoney.com/…/beekeeping-in…/“

Plötsligt har Juli sprungit iväg och sensommaren har kommit och då undrar vi biodlare som vanligt om det blir någon Ljung i år. I inlandet blir det inte ljung varje år och när man frågar de äldre biodlarna varför det är så blir svaren som vanligt svävande men att det nog ska vara lite regn i Juli och värme i augusti i alla fall. Då undrar man ju om ljung behöver höga temperaturer för att ge nektar vilket ju är lite ologiskt att en blomma som blommar sent på året kräver hög värme för att ge nektar och därmed kunna locka pollinatörer. Men faktum är att under vår tid som biskötare har det blivit ljung tre gånger; 2015, 2020 och 2022. Vi spenderar rätt mycket tid i natur och brukar kolla in vad som blommar och 2021 kollade vi specifikt hur ljungen såg ut och kunde konstatera att blommor fanns det och både humlor och flugor besökte dem men inte ett enda bi kunde vi se. Uppenbarligen fanns det lite nektar men inte tillräckligt för att locka bina vilket indikerade att bina bara intresserar sig för blommorna om mängden och sockerhalten är tillräckligt hög.
Vi bestämde oss för att kolla väderdata (regndagar samt soltimmar och högsommardagar (dagstemperatur över 25 grader C) för att se om vi kunde hitta ett samband och kanske bekräfta hypotesen.
Och tro det eller ej men vi hittade faktiskt ett samband där Juli behöver ge ca 100 mm regn och Augusti behöver minst 10 högsommardagar, se diagram.

2021 regnade det men var för kallt i augusti så för låg sockerhalt för att bina skulle bry sig.
2016 och 2019 regnade det i juli och var hyggligt varmt i augusti men inte tillräckligt för att ge nektar för att locka bina. I år har det regnat och ljungen blommar för fullt men än så länge lyser solen med sin frånvaro så det är oklart om det blir någon ljung i år.

Men då kanske vän av ordning undrar hur det kommer sig att öarna och kusten får ljung varje år, olika mängd men ljung blir det oftast. Jo, men vid kusten och på öarna kommer det alltid in fukt via havsbrisen så även under en torr sommar kommer markerna att få lite fukt. Dessutom kommer det varma havsvattnet göra att kusten vanligtvis är lite varmare på hösten även om solen inte behagar visa sig. Sen är det nog så att på öarna finns det inget annat som blommar och då får bina vackert dra på ljungen ändå och ta det som finns – som vi nämnde tidigare så ger ljungen nektar även vid ogynnsamt väder men inte så mycket.

Sammanfattning: Honung ger skydd mot flera aggressiva sjukdomar tex American foul brood (AFB). Att då ta av bin honungen på vintern och ersätta den med socker, som inte ger något skydd, verkar vara en dålig strategi.

En av de mest dödliga sjukdomar verkar vara American foul brood (AFB) som sprids av en hårdför bakterie som heter P. Larvae. Den angriper larverna varvid de förvandlas till en illaluktande smet. När ett samhälle har blivit angripet finns det vanligtvis inget annat att göra än att bränna samhället eftersom sporerna är extremt hårdföra och kan överleva 30-40 år vilket gör att gammal utrustning kan överföra dem till nya bin efter lång tid. I våras kom illavarslande rapporter att AFB har hittats i Lindome vilket bara är ett par mil från Kungsbacka där vi håller hus.

Aktuella strategier för att bekämpa AFB inkluderar antibiotikabehandlingar, dödande av in- infekterade kolonier, storskaliga karantänåtgärder och avel på resistenta honungsbistammar. Att använda antibiotika preventivt vet vi från vår egen värld är början till slutet eftersom bakterier relativt snabbt blir resistenta och det gäller givetvis även bin (1), dessutom slår antibiotika ut de goda bakterierna.
En bättre strategi är att avla på resistenta bin som dels har hygieniskt beteende, dvs rensar ut sjukt yngel och/eller har förmågan att rensa ut sporerna (2).
Lyckligtvis är bina långt ifrån försvarslösa – de har ju trots allt funnits i miljoner år och AFB och andra sjukdomar är inga nya påfund. I dessa studier (3,4) visas att pollen, honung, propolis och vax skyddar bina mot de flesta sjukdomar inklusive ABF/EBF.
Från artikeln angående bisjukdomar (3) har denna tabell klippts ur:

Honung har, förutom socker, många kända antibakteriella ämnen (väteperoxid, lågt pH, methylglyoxal, LAB etc.).

Erler et al (4) testade specifikt honungens och rent sockers förmåga att stoppa tillväxt av ABF sporer och där fann man att i höga koncentrationer blev det ingen tillväxt vare sig hos rent socker eller honung. Detta förklaras enkelt av att socker i hög koncentration skapar osmotiskt undertryck vilket gör att de flesta mikroorganismer får vattenbrist och därmed kan de inte föröka sig. Det innebär att täckt honung eller socker är skyddade mot ABF och de flesta andra skadliga mikroorganismer. Men, när bina ska mata larverna blir det en annan sak eftersom maten som ges till larverna håller ca 10% sockerhalt. I studien fann man signifikanta skillnader där socker hade ringa effekt medan honung fortfarande hade god effekt mot de flesta bakterierna som testades. Det visade sig att blandhonung hade bäst effekt medan honung från monoblommor hade bra effekt mot somliga bakteriestammar. Om det betyder att olika blommor har ämnen som är särskilt effektiva mot de olika bakterierna eller om det är synergieffekt som ger resultatet är okänt. Det ska betonas att honungen i denna studie kom från solros och akaciehonung och resultatet kan bli annorlunda med andra sorters honung. Blandhonungen bestod förutom ovanstående av raps, vild timjan mm.

Jag avslutar med ett citat från Erler et al’s studie (4):
“Also, the feeding of sugar as a food source over winter may enhance the propensity of the colony to be infected by pathogens.” Fritt översatt: Ger man socker som vintermat ökar risken att kolonin infekteras med patogener.

Så, hatten av till alla oss som låter bina få behålla sin honung då vi ger dem bästa möjlighet att själva hantera sjukdomar.

(1) Miyagi et al., 2000
(2) Camilla J. BRØDSGAARD, (2003) H. HANSEN, TOLERANCE MECHANISMS AGAINST AMERICAN FOULBROOD IN HONEYBEE LARVAE AND COLONIES
(3) Silvio ERLER, Robin F. A. MORITZ (2015), Pharmacophagy and pharmacophory: mechanismsof self-medication and disease prevention in the honeybeecolony ( Apis mellifera)
(4) Silvio Erler,^1,2 Andreas Denner,^1,2 Otilia Bobiş,¹ Eva Forsgren,³ and Robin F A Moritz (2014), Diversity of honey stores and their impact on pathogenic bacteria of the honeybee, Apis mellifera

Linddraget ställdes in och det var ett slag då vi hade hoppats på mycket honung där för kommande invintring. Nu får vi tänka om med antla kupor så att maten räcker till alla – vi hade tänkt oss uppemot 20 kupor men det är nog mer realistiskt med 13-15 kupor så vi får försöka sälja några drottningar i augusti.
våra svart drottningar kom i veckan och de togs emot väl av sina ny undersåtar och vi ska ställa dem i Öxabäck där vi hoppas på ljung lite senare.

För ett par veckor sedan hämtade vi in en svärm som hade byggt kakor vilka vi fäste med gummiband på vanliga ramar. Dessa gummiband var inget som bina uppskattade – så här såg det ut utanför flustret där de släpat ut alla utom två som de gnager på för fullt, se videon.

Nu har vi kommit in i Juli och alla samhällen har slutat lägga drönare i drönarramen – istället lägger de honung eller bygger om cellerna och lägger yngel där. Då har det blivit dags att göra en första summering av läget och vi har fått mycket intressanta resultat – en del väntade och andra mer överraskande. Vi startade testet med 16 testkupor och 11 kontroll men eftersom ett par kupor svärmat så har vi nu 14 testkupor kvar. Två av kontrollkuporna har överskridit maxvärdet för nedfall (som vi nämnde satte vi det till 7 per dag och när det överskrids sätts behandling in så vi får ner antalet till hanterbar nivå). En tredje är på god väg och kommer troligen att överskrida vid denna veckas kontroll. När det gäller testkuporna har samtliga stabila eller minskande nedfall med undantag för en kupa där nedfallet är högt. Det är också den kupan som har högst antal fångade kvalster med över 700, trots det indikerar nedfallet att det finns 700 kvar. Denna kupan får mjölksyrebehandling som är det andra steget i vår strategi. Väldigt överraskande är hur kvalstertrycket varierar i kontrollgruppen, även hos kuporna som står på samma ställe, vilket indikerar att somliga samhällen har någon form av beteende där de rensar ut kvalster. Eftersom vi sett en del drönarkakor med många hål ( bina har uppenbarligen rensat ut dem av någon anledning) indikerar det att kuporna kanske har VSH (Varroa Sensitive hygiene) anlag. Detta ska vi titta närmare på nästa år eftersom det indikerar att man eventuellt skulle kunna identifiera sådana samhällen genom att kolla hur mycket drönare som rensas ut från en drönarram. Men det får som sagt var bli ett annat år.